Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Nigel Farage

EU-valet: Som man sår får man skörda

Politiska analytiker och handviftare på Twitter klättrar över varandra idag för att förklara hur det plötsligt kan komma sig att högerextrema och rasistiska partier körde över det politiska etablissemanget i flera europeiska länder. I Storbritannien krossade Ukip och Nigel Farage både Tory och Labour och får enligt de senaste siffrorna 28 procent av de brittiska väljarnas röster. I Frankrike blev de gamla nazisterna i Front National största parti – och i vårt grannland Danmark tog Dansk Folkeparti hem en övertygande seger.

Att var tredje dansk, fransman eller britt plötsligt skulle blivit rasist och nazimedlöpare är dock en riskabel förenkling – om än än praktisk för etablerade partier som vägrar att se valresultatet för vad det är: Ett rungande misstroendevotum mot Bryssel och ”mer EU”. Budskap som såväl socialdemokraterna som högern med marginella invändningar bekänner sig till. Det är i princip bara Vänsterpartiet och SD som gått till val på att minska EU:s inflytande – och hade inte Fi kommit in från vänster och gjort ett succéval tror jag vi hade sett liknande siffror för Sjöstedt som för Åkesson. ”Gammelmoderater”, som vi hittar i orter som Djursholm skulle givetvis aldrig proteströsta på vänstern – återstår alltså SD, som gick fram med 4,7 procent i Sveriges allra mest mörkblå villasamhälle.

Chocken över populisternas och extremisternas framgångar borde ändå inte komma som någon överraskning. Fem år efter finanskrisen, är tillväxten i EU fortfarande anemisk. Arbetslösheten har bitit sig fast på skyhöga nivåer – till stor del beroende på det dyra försvaret av den gemensamma valutan, Euron, som aldrig borde införts i länder som Grekland, Spanien och Italien, där arbetslösheten i spåren av skuldkris och utebliven tillväxt nu ligger nära 30 procent. Ändå har Bryssel konsekvent valt att rädda de stora bankerna istället för sina medborgare.

Samtidigt har det ena överstatliga beslutet efter det andra gjort det allt dyrare att driva företag i Europa. Höga skatter och byråkrati har gjort det kommersiellt ointressant att starta nya företag, samtidigt som EU:s ensidiga satsning på att gå före inom miljöpolitiken fått energipriserna att skjuta i höjden dramatiskt. Idag kostar energin bara en tredjedel i USA, jämfört med i EU – vilket innebär att industrier och jobb flyttas över Atlanten eller till Asien  i allt snabbare takt. Den fria rörligheten – i grunden det bästa med EU – har inneburit att vi skapat låglöneprolatariat med fattiga från öst som tvingas bo, äta och sova i sina lastbilar.

Detta är dock frågor som aldrig riktigt når upp till ytan i den svenska debatten. Här är det  enklare att avfärda 10 procent av svenskarna som rasister och idioter, än att se resultatet för vad det är: ett symtom på att EU inte fungerar, och att en allt större andel av invånarna är trötta på att byråkrater som de inte valt bestämmer mer och mer av deras vardag.

Som Wolfgang Hansson skriver i en klarsynt analys i Aftonbladet idag, kommer de populistiska framgångarna dock inte att ändra på något i EU-parlamentet, där de etablerade partierna inom t ex de socialistiska, konservativa och liberala blocken kommer att kunna hålla Farage, Wilders, Le Pen och Åkesson utanför beslutsfattandet.

Och just häri ligger den stora faran. De stora maktpartierna kommer att köra vidare som om inget har hänt och fortsätta bygga vidare på ett Europaprojekt som allt färre vill ha och ingen egentligen har råd med i sin nuvarande form. Ingen vill egentligen ta i gamla nazister som Front National ens med tång, men om inte väljarnas oro – för att inte säga desperation – möts av ett EU som kan skapa tillväxt, välstånd och fler jobb, är risken överhängande att Le Pen och Farage fortsätter att växa, och blir ett reellt hot mot de nationella maktpartierna i sina respektive länder.

Detta är en fråga som är betydligt allvarligare än att reduceras till skadeglädje mot Fredrik Reinfeldt för att moderaterna tappade ett mandat i EU-parlamentet. Ett faktum som i praktiken inte betyder ett dugg, men som av tidnignarna framställs som det tveklöst mest intressanta i hela valet…

Det som vi borde diskutera är hur denna folkliga revolt mot EU ska hanteras – för det är en revolt det handlar om, inte att var tredje dansk och engelsman plötsligt gått och blivit rasist och nazimedlöpare. Även om det är betydligt att avfärda valresultatet så.

Och om inte de etablerade partierna i t ex Westminster snabbt inser vart vinden blåser, kommer Ukip högst sannolikt att ställa till ordentlig oreda även i det brittiska parlamentsvalet nästa år – ett val som sannolikt nu kommer att fokusera på en enda fråga: om Storbritannien ska gå ur EU. Och om Storbritannien bryter sig loss, kommer det garanterat att sprida sig till fler länder. (Ukip, som ofta skälls för att vara ”högerextrema”, visar sig dessutom ha lockat väljare både från Tory och Labour.)

Samtidigt, i den betydligt mer provinsiella svenska EU-valrörelsen, gick de etablerade svenska partierna till val på parollen ”Vi tror på Europa” och ”Gillar du inte Europa? Rösta på de andra.”

Den senare uppmaningen, från Folkpartiet, gick uppenbarligen hem. FP gick back med 3,6 procent och förlorar en plats i EU-parlamentet.

Som man sår får man skörda.

Själv känner jag mig helt oskyldig till hela den här röran – jag röstade på Piratpartiet, som klappade igenom totalt och nu tvingas lämna EU-parlamentet. Beklagar, jag gjorde vad jag kunde…

Intressant?

Andra om , , , ,

Måste det till en Nigel Farage för att sparka liv i EU-debatten?

Sedan Sverige gick med i EU för snart 20 år sedan, har vår nation mer och mer utvecklats till en lydstat under en gigantisk byråkratisk apparat i Bryssel – en som vi inte vare sig valt eller har möjlighet att rösta bort i framtida val. Detta trots att 8 av 10 lagar idag införs som en direkt följd av beslut som fattas i Bryssel – flera av dem dessutom direkt skadliga för svensk ekonomi. (Det nya svaveldirektivet för sjöfarten som införs vid årsskiftet, hotar exempelvis att slå ut stora delar av svensk massa- och stålindustri.)

Den enda möjlighet vi har till påverkan via direkta val är att rösta fram ett litet antal EU-parlamentariker vart fjärde år. Men dessa politiker hamnar i ett parlament som vare sig kan ta initiativ till eller rösta fram ny lagstiftning – det är till sin konstruktion bara rådgivande till kommissionen, där en kader odemokratiskt valda byråkrater sitter vid rodret.

Få har satt fingret på detta gigantiska demokratiska underskott bättre och mera högljutt än Nigel Farage, ledare för UK Independence Party, UKIP, som i åratal häcklat, förolämpat och hånat EU-topparna, däribland ordföranden Jose Manuel Barroso och unionens ”president” van Rompuy. Videoklippen där han frågar van Rompuy ”Who are you” är en modern klassiker och viralsuccé på nätet.

I Storbritannien har Farage lyckats med bedriften att på allvar sparka igång debatten om landet verkligen ska vara med i EU eller inte – en fråga som Storbritanniens politiska klass trodde var begravd sedan  20 år, när dåvarande Toryledaren John Mayor skrev under Maastrichtfördraget.

Farages folkliga framgångar har tagit de etablerade politikerna på sängen och drivit premiärministern David Cameron till att halvhjärtat lova en folkomröstning i frågan om ett par år. Farage börjar dock bli ett reellt hot mot både Cameron och Labour – han snor röster från bägge blocken – och en tilltagande panik börjar märkas hos Storbritanniens politiska klass. Skräcken vore om Ukip inte bara vinner Bryssel, utan blir en kraft att räkna med i det brittiska parlamentsvalet nästa år.

Detta skildras mycket bra i reportaget om Farage från brittiska Channel 4. Det är nästan en timme långt, men väl värt att se för den som önskar att även Sverige haft en EU-debatt värt namnet.

Tyvärr är UKIP inte bara EU-kritiskt, utan riskerar med sin obegripliga hållning när det gäller invandring och migration att hamna bland övriga tokhögerpartier i EU-parlamentet.

Med detta sagt, är det synd att det inte finns fler bråkstakar som Farage i EU-parlamentet. Det närmsta vi kommer här i Sverige är Piratpartiet – ett parti som inte ens tillåts vara med i SVT:s EU-debatt, trots att partiet redan har en plats två platser i parlamentet.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: