Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: nimby

K-märkta kontorshyror

Mark- och miljödomstolen i Nacka sågar planerna för Nya slussen, eftersom ett kontorshus med glasfasad inte får byggas för. Fasaden är nämligen k-märkt, vilket domstolen uppenbarligen anser vara samma sak som att utsikten från och till byggnaden inte får störas, något som skulle kunna innebära ”ekonomisk skada” för fastighetsägaren.

Onekligen en helt ny tolkning av begreppet k-märkning, som säkert tas emot med unisont jubel av alla fastighetsägare och nimbyiter i Stockholms innerstad som dragit en vinstlott i bostadslotteriet. Det innebär nämligen att de allra flesta nybyggen i Stockholms innerstad kan stoppas med hänvisning till att någon k-märkt byggnad någonstans riskerar att skymmas, och därigenom uppnås effektivt vad alla lyckliga ägare till kontorsbyggnader och ombildade hyresrätter innerst inne vill: en stad där inget byggs över huvud taget, någonstans.

Den gamla idén om staden som ett ställe där man placerar många hus tätt tillsammans, så som det var bland annat vid Slussen för 75 år sedan, har nu definitivt övergivits.

Och fastighetsägare med sjöutsikt, som kommanditbolaget T-Bodarne (som överklagade stadsplanen för Nya slussen) har förstås extra anledning att fira idag. eftersom mark- och miljöomstolen tar hänsyn till att glashusets ”värde” minskar ifall det byggs nya hus i närheten.

Hade beslutsfattarna varit lika ängsliga för 100 år sedan, hade de säkert tagit intryck av den högljudda lokala opinionen runt Norr mälarstrand och Klara sjö, och stoppat nybebyggelsen på tomten där ruinerna efter det brandhärjande Eldkvarn fortfarande stod kvar. Och på Gärdet hade grodor och andra träskdjur fortfarande fått kväka ifred i sitt hemtrevliga kärr.

Stockholm är fantastiskt.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Stad med bebyggelseskräck

Förslag för nya kvarteret Orgelpipan. Ett lyft jämfört med dagens trista 60-talsbebyggelse.

Planerna på en ny stationsbyggnad vid Vasagatan fortsätter att riva upp känslor hos huvudstadens stadsbyggnadskommentariat. Den är för dominerande, för blank, för ful, för modern, för lådlik – dessutom förstör den ”en bit av Stockholms attraktionskraft” genom sin placering i ett av de känsliga kvarteren intill Stockholms centralstation, som debattören Kertin Westerlund Bjurström uttrycker det i SvD.

Jag hade varit benägen att hålla med henne, om debattartikeln publicerats i början av 1950-talet, före det stora rivningsraseriet som pulvriserade hela Klara söder om Mäster Samuelsgatan. På den tiden kunde man verkligen tala om ”känsliga kvarter”. Till exempel kan man studera en bild (nedan) av Centralplan och Vasagatan från 1940-talet, en tid då Klarabergsgatan fortfarande var en smal och tättbebyggd stadsgata som slutade i Vasagatan. Huset mitt på bilden är borta (det är allihopa förresten), det strök med vid den brutala breddningen av Klarabergsgatan och bygget av viadukten. Vid platsen för huset längst till höger på bild ligger idag Scandics plåt- och betongklump från 60-talet.

Centralplan i slutet av 1940-talet. Alla husen på bilden revs i samband med Norrmalmsregleringen. Klarabergsgatan, som mynnar ut i Vasagatan mitt i bilden, hade fortfarande inte breddats och bygget av Klarabergsviadukten skulle ännu dröja ett par år.

Den här täta och intima stadsbilden kommer vi aldrig att få tillbaka, skadan är redan skedd. Men det vore fullt möjligt att både bygga nytt och förtäta kvartersbebyggelsen runt Klarabergsgatan, som idag mest liknar en genomfartsled i ytterförort med sin ödsliga och låga 60-talsbebyggelse. Men då måste folk upphöra med den närmast patologiska beröringsskräck som såväl politiker och tjänstemän i Stockholms stad utvecklat när det gäller nya hus i allmänhet, och höga byggnader i synnerhet. Oavsett vad som planeras, lyckas högljudda ”bevarare” allt som oftast stoppa byggena med evighetslånga överklagandeprocesser, upprop, protester och hänvisning till diverse påstådda hot mot stadens själ.

Problemet är att just i denna del av  Stockholm slets själen ur stadskroppen för mer än 40 år sedan. Men det är kanske inte omöjligt att återställa en del av stadskänslan – och med dagens förutsättningar kräver det faktiskt att man vågar bygga högre än förr.

Just sträckan mellan Centralstationen och Sergels torg är ett utmärkt exempel på  genomfartsled som skulle få en helt annan ”stadsmässighet” om den kantats av högre hus. Man skulle kunna säga att gatan idag har en alldeles för låg och gles bebyggelse för sin bredd.

Historiskt finns det i Stockholm en korrelation mellan bredden på gator och tillåten hushöjd. På en smal gata som t ex Gamla brogatan ger ett femvåningshus intryck av höghus, på den fyrfiliga Klarabergsgatan med breda trottoarer ger samma antal våningar ett närmast ödsligt intryck som för tankarna till gamla östtyska paradgator. Att krampaktigt hålla kvar vid en enda dogm från tiden före Klaratragedin – den om maximal hushöjd och regeln om att inte skymma stadens kyrkspiror – känns inte som en framkomlig väg för förnyelsen av city.

Därför är det inte bara välkommet med ett nytt stationshus som vågar sträcka på sig – det borde dessutom bilda skola för resten av Klarabergsgatan. Börja med att riva den anskrämliga kontorsbunkern mitt emot Scandic, på norra sidan av gatan, och gör en passande pendang till det nya stationshus. Fortsätt gärna med det nästintill lika anskrämliga och fönsterlösa Åhléns och de nedgångna och anemiska 50-talskontoren längs Klara kyrkogård.

Klarabergsgatan, en tidig höstdag. Fast ärligt talat går det inte att urskilja några årsider här i betongöknen. Exakt vad som utgör en känslig miljö just här, undgår mig.

Att bygga högre är måhända inget självändamål, men i denna del av Stockholm är det nära nog en förutsättning för att blåsa liv i den ödsliga betongöken som är Klarabergsgatan idag. Med högre hus blir det dessutom ekonomiskt försvarbart att även bygga nya lägenheter, något som verkligen behövs i denna stendöda del av City.

Och det där med “känsliga kvarter” kan vi glömma. Nästan hela fastighetsbeståndet nordost om Centralen är i högsta grad rivningsmoget. Oavsett vad som byggs istället, kan det absolut inte bli värre än det redan är.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

När kändisen kom till byn

Läser om Petter Askergrens upphettade bråk med sin granne i Åre, som enligt den stockholmsfödde kändisen gjort hans liv till en mardröm. Orsaken till detta är att grannen fräckt nog vill bygga hus på den tomt han äger, något som såväl kommunen som länstyrelsen gett grönt ljus för.

Den stora upprördheten har sitt ursprung i att artisten fått ”löfte från sin mäklare” när han köpte drömhuset i jämtländska Björnhede 2005 om att granntomten aldrig någonsin skulle bebyggas (hur nu en mäklare skulle kunna lova något sådant, eller löftet skulle vara juridiskt bindande). Men redan året därpå såldes tomten och den nye grannen meddelade sin avsikt att uppföra parhusbebyggelse.

Sedan dess har Petter kämpat med näbbar och klor – tillsammans med ett antal andra lokala nimbys som tycker att Åre håller på att bli ett nytt Dubai – mot den planerade bebyggelsen. För den skulle nämligen förstöra artistens hela boendemiljö med den avskildhet han förtjänar. Alltså, här har Petter flyttat från den bullriga storstaden för att få lugn och ro – och så kommer det nån jävla lantis och vill BYGGA HUS i närheten!

Bråket har gått så långt att Petter nu hotar att ”lämna Åre” om byggplanerna inte stoppas. Grannen, som man får förmoda känner sig extremt ovälkommen i området, har erbjudit artisten att köpa tomten om han vill bevara den obebyggd.

Detta uppfattar Petter som ett ”utpressningsförsök”.

Man blir faktiskt lite förbryllad. Så som affären framställs framför allt i Expressen och Aftonbladet, får man lätt uppfattningen om att den stackars rapparen för en desperat kamp för familjens överlevnad. Själv tycker jag det anmärkningsvärda är den brist på ödmjukhet som Petter själv visar. Där kommer han och köper ett hus i en annan kommun, kräver att stadsplaner ska rivas upp och att en fastighetsägare som äger marken intill hans ska förbjudas att bygga hus – trots bygglov.

Petter anser sig helt enkelt ha rätt till avskildhet – en rätt som innebär att ingen annan får bosätta sig i närheten. Och när han inte får som han vill hotar han att lämna kommunen, som då underförstått skulle förlora den stjärnglans som Petter låtit lysa över nejden de senaste sju åren.

Men detta beteende är symptomatiskt för hur människor från storstaden med pengar och/eller makt ser på ”landsbygden”, vilket i Stockholmarens ögon innebär allt som ligger utanför tullarna. De anlägger ett slags nykolonialt, tredje världen-perspektiv på det hela: ”landet” ska förbli ett stort friluftsmuseum där ingenting ska förändras. ”Landet” ska fortsätta vara en sörgårdsidyll, som ser likadan ut, år efter år –  till skillnad från det den stressiga storstaden som dessa artister, företagsledare eller politiker eller vad det nu är behöver koppla av från.

Och särskilt viktigt i kolonierna är att inget någonsin byggs, någonstans, och framför allt inte i närheten av kändisens bostad.

Denna doktrin gäller inte bara Petter. Ta Ulf Lundell till exempel. Han kämpade i fyra år för att få bort en konstinstallation på Stenshuvud; ett litet utsiktstorn i betong på synnerligen behörigt avstånd (500 meter) från Lundells gård i Svinaberga. Nationalskalden hävdade dock att han kände sig ”uttittad” och att tornet förstörde den avskildhet som han förväntade sig att ha på gården som han ägt sedan 80-talet. En gård som med Lundells – och Petters – sätt att resonera givetvis för all framtid ska vara fredad från kommunal utveckling och besvärande grannar.

Efter att ha hotat med att lämna Österlen, fick Lundell till slut som han ville  –  utsiktstornet har nu stängt eftersom Konstföreningen som drev det nu tvingats söka bygglov för installationen.

Hade jag själv basat över byggnadsnämnden i  Åre eller Simrishamn, hade jag nog skyndsamt utrett ny placering av kommunernas återvinningscentraler.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Stockholm behöver förtätning – inte bredare trottoarer

Hamngatan österut c:a 1915, NK-huset på norra sidan av gatan är det enda som står kvar efter rivningarna. Observera hur den smalare gatan gör stadsbilden tätare och mer intim. Här kan man tala om promenadstad.

Jag promenerar ofta runt i centrala Stockholm, och har funderat på samma sak som DN uppmärksammat i dagens tidning (26/5, inte på nätet dessvärre) –nämigen att det existerar ett stort antal gigantiska genomfartsleder som i princip är tomma på trafik. Samtidigt trängs fotgängare och cyklister på smala trottoarer och cykelstråk inklämnda på sidorna av de tomma autostradorna. Skräckexemplet är Klarabergsgatan, där en fyrfilig led på 22 meters bredd ställs mot ett par meters gångyta för tiotusentals fotgängare.

Förslag finns nu från stadsbyggnadskontoret om att bredda trottoarerna, anlägga cykelbanor och generellt minska utrymmet för bilarna i stan. Det är en utmärkt idé – inget har förstört Stockholm som de stora trafikomläggningarna på 60-talet, då Klarakvarteren och stora delar av nedre Norrmalm förintades till förmån för stora motorleder rakt in till regeringskvarteren och bankpalatsen runt Brunkebergs torg och den så kallade Riksgropen, som sedermera kom att bli Sergels torg.

Sedan mitten av 60-talet är Stockholms hjärta förvandlat till en ödemark i stål och betong, med gigantiska genomfartsleder som designats för biltrafik av ett omfång som man möjligen hittar i megastäder som New York och Paris. För det är var inte bara Klarabergsgatan som förvandlades till ödemark; de flesta av de tidigare smala stadsgatorna breddades brutalt under 60- och 70-talets rivningsvåg, av anledningar vi förmodligen aldrig får veta. 1600- och 1700-talshusen längs Regeringsgatan förintades för det vidrigt fula Gallerian-bygget, och samtidigt breddades gatan ett 10-tal mter. Mäster Samuelsgatan, Norrlandsgatan, Hamngatan, Malmskillnadsgatan, den smala Jakobsgatan gick alla samma öde till mötes – hundratals gamla hus med ett oräkneligt antal bostäder försvann i ett rivningsraseri,  driven av en helgalen trafikplanering som  utgick från att samtliga Stockholms invånare skulle bilpendla från de nya förorterna in till Stockholm City, där det bara skulle existera shoppingcentrum i förortsstil, banker och kontor. Det var Le Corbusiers närmast industriella männskosyn, här genomförd i en medeltida stadskärna. Resultatet är att vi idag har ett stadscentrum där ingen känner sig hemma, och där de stora trafiklederna effektivt förstör stadsrummet. Jämför Hamngatan idag med hur det såg ut på 50-talet, när gatan var 10 meter smalare. Då fanns verkligen det som kallades ”promenadstad” på riktigt.

Som tur är finns det stora möjligheter att reparera i alla fall en del av de brott mot mänskligheten som borgarrådet Hjalmar Mehr och hans hantlangare gjorde sig skyldiga till för 50 år sedan. Det kommer att ta många år att bli av med alla de bedrövliga betongkolosserna i city, men det går att gömma undan dem. Ett radikalt grepp vore att ta tillbaka det förlorade gaturummet från bilarna, och använda utrymmet för nya hus – eller tillbyggnad av nya fasader på befintliga fastigheter. Att återge de gamla gatorna sin urprungliga bredd skulle frigöra gigantiska ytor för nya bostäder och butiksytor, och samtidigt förverkliga visionen om den täta promenadstaden. ”Retrofitting”, men på bredden istället för på höjden alltså.

Hästskopalatset, det enda huset som klarade sig från rivningsvansinnet, visar tydligt den gamla bredden på gatan. Bottenvåningen offrades för en extra fil för svängande trafik mot Sergels torg.

Vi kan ta Regeringsgatan som exempel. Mitt emot sidoingången till NK ligger det gamla Hästskopalatset, ett fint exempel på 30-talets funkisarkitektur, som tyvärr klätts in i plåt – antagligen för att harmoniera med de fula plåtfasaderna på andra sidan hamngatan, vad vet jag. Huset visar tydligt hur bred den gamla Regeringsgatan var – och hur onödiga de extra körfälten är idag. Trafiken är gles och det hade inte inneburit några som helst problem att ta tillbaka gatuytan (dessutom smalnar ju gatan ändå av norr om Kungsgatan). Här skulle det gå utmärkt att bygga på ett helt nytt stadskvarter med bostäder framför det parkeringshus i betong som vanpryder gatubilden – ingen vettig människa skulle kunna ha något att invända om utsikten från de parkerade bilarna försvann (även om man aldrig ska underskatta Nimby-rörelsen).

Jakobsgatan - inte mycket biltrafik här inte. Här skulle det rymmas ett helt nytt stadskvarter om gatan återfick sin gamla bredd.

Eller ta den öde och döda Jakobsgatan, i hjärtat av det gamla Klara men nu bara baksida mot Gallerian och anonyma kontorskomplex. Här kan man stå ganska länge utan att se ett enda fordon rulla förbi – varför inte plocka två av de fyra filerna och återbebygga baksidan på Gallerian? Ellerfylla igen det malplacerade ”torget” framför Hamburger börs, där ingen människa nånsin vistas. Ett dött utrymme, som ingen skulle sakna.

Det här är bara ett par exempel på hur Stockholm skulle kunna skapa tusentals nya bostäder i centrala lägen, utan att det behövts någon ny tomtmark, Det enda som krävs är modet att ”reclaima” utrymme som stulits av massbilismen. Särskilt som bilismen har minskat på senare år, och kommer att gå ner ytterligare i takt med att oljan blir dyrare och miljökraven hårdare.

Hamngatan med Hästskopalatset 1940. Att återställa den gamla fasaden på detta funkismästerverk vore en arkitektonisk välgärning av stora mått.

Hästskopalatset idag, inklätt i plåt.

För övrigt är det ett känt faktum att biltrafik på smala stadsgator rör sig betydligt lugnare än på stora autostrador. Att återbebygga de rivna kvarteren runt Klarabergsgatan lär dock bli svårt, eftersom det fortfarande finns alltför många betongkramare som på fullt allvar tycker att tegelkolossen utan fönster där Åhléns håller till, är att betrakta som något slags byggnadsminne.

Intressant?

Andra bloggar åsikter om , , ,

Lästips: Ola Andersson i DN: Stockholm måste få växa till en riktig storstad

Måste Slussen alltid förbli en betongöken?

Stans mest attraktiva läge för nya hus. Istället får vi en betongöken.

Ännu ett förslag till ombyggnad av Slussen har nu presenterats, ungefär ett år efter den senaste utskällda planen lades fram. Martin Schröder,  planarkitekt på stadsbyggnadskontoret, kallar modellen för Stockholmarnas förslag – detta eftersom arkitekterna nu ”lyssnat på kritiken”.

Resultatet? Ett Slussen nästan kliniskt fritt från nya byggnader som eventuellt kan störa någons utsikt. Där stenlagda terrasser ner mot Saltsjön ger plats för uteserveringar och lockar till folkvimmel, och där ett gigantiskt torg garanterar full frihet för iskalla nordanvindar.

Alla som någon gång befunnit på Södermalmstorg vet att det är ett av stans värsta blåshål, och att göra de öppna ytorna ännu större, frilägga mer av vattenspegeln mellan Slussen och Gamla Stan och ovanpå detta dra en åttafilig bilväg (var finns alla dessa bilar som behöver denna plats?) över alltihop kommer garanterat inte att skapa ett torg där folk samlas och trivs.

De ”mängder av utserveringar” som det talas om kommer alla att ligga i norrläge och vara iskalla och blåsiga förutom under enstaka högsommardagar. Till och med på de tillrättalagda bilderna som tagits fram för att illustrera förslaget ser det kallt och ogästvänligt ut.

Berlin Alexanderplatz 1973. Alla stadsarkitekters benchmark, verkar det som.

Av någon anledning verkar det alltid gå troll i stora stadsplaner, framför allt när det gäller gestaltning av offentliga platser. Slutresultatet blir oftast något som påminner om 70-talets Berlin Alexanderplatz. Stora öppna betongytor där stormvindarna får fritt spelrum. Och om det finns några byggnader kvar alls efter alla ”samråd” är det inte sällan gigantiska märkesbyggnader. Se bara på hur det blev på Sergels Torg – eller vid Globen City, dit nostalgiska DDR-medborgare kan vallfärda för en air av 70-talsbetong, hukandes i tornadovindarna som skapas i mellanrummet mellan de två tornen som ramar in entrén till Arenatorget. Det finns en anledning att det saknas uteserveringar på detta torg.

Slussen 1904.

Tittar man på bilder från hur Slussen såg ut för 100 år sedan, ser man att det fanns en ganska tät småhusbebyggelse ner mot vattnet på Mälarsidan, hus där det inrymdes hantverkslokaler, industrier, affärer och krogar. Miljöer som nog ganska många av oss skulle vilja se återupplivade.

Men istället för en angelägen förtätning av stadsrummet i denna skövlade del av Stockholms historiska centrum, som många av oss vill se, får vi mer betong och ännu mer ödslighet. För när stadsarkitekterna ska ta fram ett nytt Slussen, går det givetvis inte att tänka småskaligt. Om det ska finnas hus över huvud taget, måste de vara gigantiska, trekantiga och i glas. Och när sådana byggnader inte accepteras av allmänheten, tar fega politker och stadsplanerare till den enklaste lösningen – inga hus alls. Betongöken.

Ett fult, ödsligt Slussen ska alltså rivas – och ersättas med något ännu större och ogästvänligare. För nu har ju politikerna ”lyssnat” på opinionen och tagit bort allt som kan uppfattas som störande.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2

Andra bloggar om , , , ,

Fritt fram för fortsatt mys vid Slussen

”Äntligen lyssnar politikerna på oss”, utbrister Alice Enqvist i DN. På bilden står hon leende på en av de söndervittrande viadukterna i trafikkarusellen, bakom vilken en nedgången betongöken breder ut sig i skarp kontrast mot den medeltida stadskärnan. Alice är en av alla dem som skrivit brev och protesterat mot ombyggnadsplanerna för Slussen, och särskilt då det nya hus som enligt protesterna skulle förstöra utsikten för alla som tillbringar sin lediga tid med att stå på Södermalmstorg och blicka ut över Stockholms inlopp. Och även för Alice är det just utsikten som är det viktiga.

– Slussen är unik med den här vyn. När man kommer nerför Hornsgatan och ser ut över havet blir man glad. Den vyn finns inte i hela världen – det vore en skymf att ta bort den, säger hon.

Jag skulle här vilja komma med ett lugnande besked. De historiska erfarenheterna av Slussen-projektet från 80-talet och framåt, gör det sannolikt att varken Alice eller jag kommer att få uppleva byggstarten under våra respektive livstider.

Och nu har alltså både ledande politiker från bägge lägren vikt sig under det masssiva folkliga trycket från dussintals lägenhetsinnehavare med fönster mot Södermalmstorg. Det blir ingen triangelformad byggnad så som tidigare planerats. Slussenombyggnaden är återigen på väg ner i byråkratins kvarnar, medan betongen fortsätter vitttra.

Men om vi snabbanalyserar utsiktsargumentet, som blivit det främsta svepskälet för att bevara status quo, sedan allt fler insett att den sammanfallande betonghögen från 1935 varken går att rädda eller ens är särskilt arkitektoniskt viktig, har jag svårt att se hur den nu skrotade byggnaden – oavsett hur den skulle ha gestaltats –  skulle kunnat påverka utsikten från Alices promenadstråk. Om man studerar förslaget skulle den nämligen ha varit placerad på det nya Slusstorgets norra sida, med siktlinjen från Hornsgatan intakt ut mot Saltsjön.

Var Alice bor vet jag inte, däremot kan jag inte riktigt se var den där bedårande utsikten egentligen infinner sig när man spatserar Hornsgatan ner mot Slussen. Eller missar jag något här?

(Bilderna nedan kommer från Googlebilen, och alltså tagna mitt i gatan där männsikor med överlevnadsinstinkt sällan flanerar.).

Mest träd och trafikskyltar i vägen för utsikten här. Och det nya huset hade inte synts härifrån.

Där Mälaren och Saltsjön möts. En skönhetsupplevelse utöver det vanliga.

En av Stockholmarnas mest älskade platser. Här hittar man lä undan de friska vindarna. Se bara upp för fallande betong.

#slussenfail i pressen: DN, SvD

Andra om , , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: