And The Band Played On

Etikett: nyval

Socialdemokraterna – en allt skakigare allians

Efter valet i september spekulerades det vilt – framför allt från vänsterhåll – om att Alliansen var död, eftersom ingenting längre höll den samman. Så blev det ju inte riktigt, tvärtom visar sig samarbetet mellan de fyra tidigare regeringspartierna vara oväntat livskraftigt. Ett samarbete som nu inför stundande nyval dessutom får en oväntad nystart.

Däremot finns det en annan allians som knakar rejält i fogarna – socialdemokraterna. För i verkligheten är S fjärran från ett ”normalt” politiskt parti – det består snarare av ett antal inbördes stridande falanger som alla samlats under den röda rosen av det enkla skälet att detta traditionellt sett varit den enklaste vägen till makten i Sverige.

För 40 år sedan, då Socialdemokraterna var ett parti som samlade 40-45 procent av väljarna och Sverige i princip styrdes som en semi-socialistisk enpartistat, var det givetvis naturligt att alla med en politisk agenda gick med i SAP. Det var industrisossarna som värnade de svenska basnäringarna, vänsterfalangen som ville att staten skulle äga de flesta av produktionsmedlen inklusive bankerna, de utopiska miljökämparna, den kristna vänstern (Broderskapsrörelsen – idag Socialdemokrater för Tro och solidaritet – är vänsterns motsvarighet till KD). Under S-paraplyet ställdes stad mot land, industrijobb mot miljö, marknadsekonomi mot planekonomi.

Alla dessa falanger finns fortfarande kvar, och hur tuffa striderna dem emellan varit och fortfarande är, har Daniel Suhonen, socialdemokrat på vänsterkanten, engagerad i tankesmedjan Tiden och tillika Håkan Juholts talskrivare, beskrivit ingående i  Partiledaren som klev in i kylan (Leopard, 2014). Socialdemokratiska höger-vänsterbråk är förvisso inget nytt, de har pågått i decennier, men vad som är den stora skilladen melllan dagens falangstrider och gårdagens är avsaknaden av en stark ledare. Under decennier styrdes S av partiledare med närmast machiavelliska drag, som Olof Palme och Göran Persson – den senare med omvittnat hårda nypor. Under Persson var det ingen i S som på allvar vågade opponera sig mot GP: den partiföreträdare eller minister som försökte eller av olika skäl inte föll Persson i smaken, försågs snabbt med ett jobb långt borta. Till exempel i Bryssel, dit exempelvis Margot Wallström skickades.

Efter Persson-eran har dock Socialdemokraterna kompromissat sig fram till den ena ledaren svagare än den andra. Inte överraskande misslyckades Sahlin, Juholt och  Löfven att komma till rätta med de hårda maktstriderna i partiet. I Löfvens fall är detta extra illa, eftersom partiet nu befinner sifg i regeringsställning, samtidigt som statsministern inte har en aning om vilket ben han ska stå på. Ena dagen gör han upp med vänsterpartiet – vilket får högersossar och LO att göra uppror. Andra dagen ändrar han sig och ska gå till val tillsammans med MP – ett beslut som rivs upp när andra tunga partiföreträdare går emot statsministern offentligt. Löfven, å sin sida, mumlar och svamlar vidare, i desperata försök att försöka släta över de diametralt olika viljor han försöker gå till mötes samtidigt. Det är inte utan att man börjar känna sympati för statsministern med sitt närmast omöjliga uppdrag.

Dick Erixon beskriver situationen inom S som något som börjar närma sig inbördeskrig. Och den stora frågan är – vad händer om Löfven låter makten gå sig ur händerna vid extravalet i mars? Klarar Socialdemokraternas självbild som statsbärande parti ett så tungt nederlag?

En sak är i alla fall säker – just nu ser inte Alliansen ut att stå nära ett sammanbrott. Däremot verkar Socialdemokraterna ha uppenbara problem med att leva tillsammans.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4SVT, DN 1, 2, 3, 4

Fler om , , ,

Folket får en sista chans att rösta rätt

Strax efter valet reciterade jag som hastigast Bertolt Brechts dikt Die Lösung, som skrevs i samband med arbetarupproren i Östberlin 1953. Då, konstaterade Brecht med viss ironi, hade folket förverkat politikernas förtroende och det enklaste vore att välja ett nytt. Folk alltså.

Samma ironiska konstaterande av att folket förlorat politikernas förtroende, infinner sig efter Stefan Löfvens beslut att utlysa extraval – detta som en följd av att demokratin spelat ett synnerligen fult spratt med hans regering och den omsorgsfullt framförhandlade budget som undersåtarna skulle föräras under kommande år. Nu blev Löfven nesligt snuvad på konfekten när Sverigdemokraterna istället valde att rösta på Alliansens budget – och krisen var ett faktum.

Men istället för att ta på sig ansvaret för misslyckandet, valde Löfven att skylla allt på andra. Det var rasisterna i SD som i armkrok med Alliansen drog undan mattan för den älskade samarbetsregeringen. Och i sitt raseri valde statsministern att utlysa nyval – för att säkerställa att inte Alliansen skulle få chansen att göra en tidig comeback.

Det har skrivits pixelkilometer om maktspelet och analyser av vad resultatet av valet den 22 mars kan komma att innebära. Men det är få som uppmärksammat det kanske viktigaste budskapet som allt detta sänder till Sveriges väljare: att de röstade fel. Kaoset är ytterst väljarnas fel, som röstade på ett rasistiskt – eller enligt vissa till och med neofascistiskt – parti (även om det senare epitet inte är helt oomstritt). Så istället för att ta konsekvenserna av ett undermåligt politiskt hantverk, en uppsjö av klavertramp och en i många avseenden usel budget, väljer alltså S-MP-regeringen att upplösa parlamentet.

Nu ska man alltså välja sig ett nytt folk, eller åtminstone dressera det befintliga till att rösta rätt, i förhoppning om att de denna gång stoppar rätt valsedel i urnan och skickar iväg Socialdemokraterna mot gamla 40-procentsnivåer igen. Precis som det var på den gamla goda tiden, när Sverige i princip var en enpartistat och S kunde styra och ställa i lugn och ro utan käbbel.

Och om det ändå inte fungerar, alltså om folket envisas med att rösta på fel partier, så vankas det hårdare tag. Ett första steg blir att möjligheten för partier att taktikrösta begränsas, och därmed ska det bli möjligt för minoriteten att styra över riksdagsmajoritet utan att behöva förankra sina förslag hos tillräckligt många partier.

Allt detta görs i ett enda syfte: att de etablerade partierna ska slippa ha kontakt med SD. Valframgången för detta parti gör uppenbarligen att allt demokratiskt vett och analysförmåga lämnat såväl Alliansens företrädare som regeringen. Att begränsa röstningsreglerna i Riksdagen må lösa ett akut problem just nu, men det är samtidigt första steget ut på ett sluttande plan. För vad händer om (eller snarare när, om S och Alliansen fortsätter som nu) Sverigedemokraterna blir största parti? Då skulle samma regler innebära att en SD-budget skulle antas utan behov av en riksdagsmajoritet.

Att bädda för en sådan minoritetens diktatur, är att tigga om framtida problem genom att bygga in en tidsinställd bomb i systemet. Som tur är finns det fortfarande politiker, som förra MP-språkröret Peter Eriksson, som lyckas hålla huvudet kallt och påpeka hur galet det är

För vad man ska komma ihåg i denna infekterade situation där invektiv och etiketter haglar, är att 13 procent av svenskarna faktiskt inte är rasister. De flesta röstade inte för SD, utan emot de etablerade partierna, och därför är SD-framgångarna mer att betrakta som ett symptom på att något är allvarligt fel i det svenska samhällsbygget. Det är som ett stort öppet och varigt sår – men istället för att tvätta rent och sätta in antibiotika så står S/V/MP och Alliansen där och lindar in det i alltfler lager med gasbinda. Hudfärgad, så att det inte ska synas. Fast därunder fortsätter förstås infektionen att sprida sig.

Som av en händelse har en av Löfvenregeringens tungviktare, Margot Wallström, nu gett sig in i nyvalsdebatten och funderat på om det kanske ändå vore bäst att kasta Miljöpartiet under bussen för att locka väljarna att rösta rätt. Och Wallström har de facto mer erfarenhet än någon svensk politiker av sådant maktspel efter åren i Bryssel, där hon som kommissionär arbetade med ordföranden Jose Manuel Barroso för att driva igenom det impopulära Lissabonfördraget 2008. Ett land, Irland, anordnade en folkomröstning om fördraget, vilket utmynnade i ett nej. Det fick EU:s makthavare att hamna i smärre panik, eftersom avtalet krävde att samtliga unionens medlemmar ratificerade det. Lösningen: Irland tvingades hålla ytterligare en folkomröstning året därpå, där landets invånare efter massiv propaganda till slut röstade rätt, och fördraget gick igenom.

I TV-inslaget ovan förklarar Wallström hur detta agerande är viktigt för demokratin.  Hennes svar, om än förvirrade, ger en ganska bra inblick i vad som rör sig i huvudet på politiska eliten.

Intressant?

Fler om , , , , ,

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: