And The Band Played On

Etikett: Olja (Sida 1 av 2)

Den gröna omställningen går inget vidare

Olja blir ett allt populärare val fram till 2040, liksom naturgas. Framför allt är det tillväxtländerna som kommer att stå för efterfrågeökningarna.

Via Watts up With That? uppmärksammas jag på nyheten om att super-mega-skurkbolaget Exxon Mobil (onda eftersom bolaget utvinner och säljer en produkt som vi alla är tungt beroende av för att överleva idag) har släppt en ny prognos för framtidens globala energimarknad  – med siktet inställt på 2040. Intressant nog är detta samma år som statsminister Stefan Löfven deklarerat att Sverige ska vara helt fossilfritt – dessutom utan vår kärnkraft som står för cirka hälften av svensk elproduktion men som är tänkt att vara avvecklad fram tills dess.

Exxon Energy Outlook 2040 (pdf) berör förvisso inte Sverige specifikt (och rapporten har inte heller uppmärksammats här hemma), men man kan konstatera att den som har sina sparpengar investerade i olje- och gasaktier inte behöver känna någon omedelbar panik för att dessa snart ska bli värdelösa (som en följd av framgångarna för sol- och vindenergin). Alltså det som vi ofta får höra från ekonomiska förståsigpåare som Johan Rockström.

Den globala energimixen idag och om 25 år, enligt Exxons bedömning. Ingen direkt revolution väntar bakom knuten.

Det är snarare tvärtom: oljekonsumtionen kommer att öka kraftigt de närmasste 25 åren – och det är bland annat de hyllade miljöhjältarna i Kina som leder fossilbränsle-sörplandet.

Samtidigt förväntas sol- och vindenergi uppgå hela fyra procent av den globala energimixen år 2040.

Ja just det, fyra (4) procent.

Nu kan det förstås hävdas att eftersom det är just ett super-mega-ondskefullt oljebolag som gjort prognosen, och därmed kan sägas tala i egen sak, så ska man inte sätta någon större tillit till rapporten. Dock – oavsett grad av ondska – ska man vara medveten om att Exxon och övriga multinationella oljebolag historiskt sett varit ganska bra på att tjäna pengar. De investeringar som krävs för att utvinna nya fyndigheter kostar ofta i paritet med BNP för ett mindra land – och return on investment kan dröja i decennier. Det gäller alltså att inte satsa fel, vilket ställer höga krav på prognosmakarna.

Som vanligt är det Kina, landet som just hyllas som miljöhjältar för att de lovat att öka sina utsläpp kraftigt de kommande 20 åren, som leder ökningen. Och den som på allvar tror att lite pillande med symboliska lokala flygskatter skulle ha någon avgörande effekt på den framtida globala medeltemperaturen behöver bara studera diagrammet ovan.

Dessutom lämnas det som ett räkneexempel för framför allt MP och C att komma fram till hur världens länder – varav många fortfarande inte kan erbjuda el till hela sin befolkning – ska överytgas minska sin energikonsumtion till en nivå där vi klarar att leva på lite drygt fyra procent av vad vi gör idag, samtidigt som vi storsatsar på att skattesubventionera internetgiganter som Facebook och Google med billig el.

Den globala elkonsumtionen förväntas öka med 75 procent fram till 2040. Kina, Indien, Afrika och Mellanöstern står för de högsta tillväxttalen med en 150-procentig ökning.

Glöm det där med uppvärmning hemma, glöm kyl och frys, fabriker och arbetsplatser att gå till eller ens elektrisk belysning hemma mer än någon halvtimme om dagen. (Internet kan vi förresten också glömma, all tillgänglig el måste ju trots allt gå till Googles och Facebooks serverfarmar i Norrland, där en handfull anställda i alla fall kan åtnjuta elektricitet och värme hela dagen, till skillnad från oss andra.)

Alla som klarar att göra någon typ av basal reality check, inser att sol och vind aldrig kommer att kunna ersätta fossila energikällor – inte idag, inte i morgon och inte om 25 år.

Det enda som möjligen skulle kunna bryta trenden som Exxon målar upp, är en massiv satsning på kärnkraft – framför allt den 4:e generationens kärnkraft som drivs med Thorium istället för uran. Fast det är som bekant en omöjlighet, eftersom miljörörelsens ludditer och utvecklingsmotståndare effektivt har omöjliggjort en sådan satsning genom årtionden av skräckpropaganda. Och i den så kallade Energiöverenskommelsen som träffades nyligen, fick MP med sig löftet att kärnkraften alltså ska vara borta helt om 25 år, till förmån för 100 procent förnybart.

År 2040 kommer vår fordonsflotta att vara 100 procent fossilfri. (OBS, skämtade bara…)

I en värld där mer än 70 procent av all protein vi får i oss har producerats med hjälp av fossilbränslen, finns det därför tyvärr inga alternativ till olja, kol och gas på varken kortare eller längre sikt – i alla fall inte med tekniker som är tillgängliga idag.  Och för den som tror på ett snabbt genombrott för jättestora batterier som klarar att lagra  el från intermittenta energikällor som sol och vind – läs Matt Ridley för några räkneexempel som effektivt debunkar dessa fantasier, som även vår närmast osynlige så kallade energiminister alltså har stora förväntningar på.

Elbilar då? Jo men visst.

Fordonsparken kommer att växa med 80 procent till runt 1,8 miljarder privatbilar i världen år 2040 – men de allra flesta kommer att drivas på bensin, precis som idag. Och eventuella miljövinster som uppstår i takt med att motorerna utvecklas och görs bränslesnålare, äts snabbt upp av den massiva ökningen i antalet fordon.

Nu är detta förstås en prognos, och det finns fortfarande gott om tid att vända utvecklingen. En lokal svensk flygskatt kan säkert få Kina, Indien och utvecklingsländerna att komma på andra tankar!

Intressant?

Fler om , , , ,

Putin släpper aldrig kontrollen över Ukrainas gasledningar

Det har gjorts ett otal analyser av vad Rysslands till synes irrationella ockupation av Krimhalvön egentligen bottnar i. Många menar att det är Putins egen prestige som ligger bakom, andra Rysslandskännare menar att det är ett återupprättande av Sovjetunionen i ny tappning som är det yttersta målet.

ukraina_gasledningar

Ukraina är genomkorsat av dussintals gasledningar, som transporterar den ryska gasen till Väst. (Karta från N.Y TImes.)

Utan att på något sätt utge mig för att vara expert i ämnet, tror jag att de flesta bedömare bortser från vad som verkligen står på spel: kontrollen över Rysslands främsta utrikespolitiska maktmedel – oljan och gasen.

Kartan ovan publicerades i ett reportage i New York Times i förrgår och illustrerar hur extremt beroende Ryssland är av gasledningar och pipelines på ukrainskt territorium. Mer än hälften – 53 procent – av den ryska gasexporten sker via dessa ledningar. Att tappa kontrollen över dem till en allt mer ryssfientlig regim i Kiev, skulle innebära inget mindre än en ekonomisk katastrof för Ryssland och Putin. För trots att den ryska militären må vara starkare än på länge, är det mest kraftfulla vapnet som ryssarna har i sin arsenal just gasen, och det ständiga hotet om att den kan upphöra att flöda när ett

Samtidigt pågår en målmedveten satsning från USA på att få igång export av billig skiffergas – för att försvaga det ryska inflytandet i Central- och Östeuropa.

Detta vill Putin givetvis inte se hända, och även om det inte är den primära orsaken till ockupationen av Krim, är halvön en av insatserna i det höga spel som den ryske presidenten spelar just nu.

Vad vi har är i praktiken en slags gisslansituation, där Putin kidnappat en del av Ukraina. Han har ännu inte nämnt något om storleken på lösensumman – men räkna med att en sådan kommer efter helgens riggade folkomröstning på Krim. (Putin har via sin utrikesminister faktiskt redan låtit antyda att Ryssland har ett förslag till EU om hur krisen ska lösas.)

Ingen vet som sagt vad som rör sig i huvudet på den ryske despoten, men att han skulle tolerera att förlora makten över den ryska gasexporten — och därmed en avgörande del av Rysslands exportinkomster – till ett allt mer fientligt sinnat grannland, det kommer aldrig  att ske. Därför kommer den ryska interventionen sannolikt inte att stanna vid Krim – med mindre än att Ryssland ges garantier för att gasen får fortsätta att flöda fritt västerut.

Frågan är ju om inte Putin dragit det storpolitiska maktspelet ett varv för mycket den här gången. Invasionen av Ukraina har redan påskyndat flykten från den ryska energin. Det byggs terminaler i för flytande naturgas (LNG) både Polen och Holland, som ersätter den ryska gasen med leveranser från Norge och Qatar.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Wall Street driver upp bensinpriset, inte peak oil

Bränslepriserna rusar i höjden, och vi hör allt oftare så kallade peak-oilarna förklara det höga priset med att det är det första tecknet på att det så kallade oljekrönet har passerats. Det kan förvisso stämma, men det som just nu driver upp bensinpriset – som inte bara smärtar i svenska plånböcker utan också håller på att bli en valfråga i det kommande USA-valet – är ren och skär spekulation.

För råvaror, inklusive råolja och raffinerade produkter, har sedan mitten av 2000-talet blivit allt populärare att spekulera i på börsen, i takt med att aktiemarknaden gått trögt. Och precis som spekulanter tidigare orsakat hungerkravaller i Mexiko och Mellanöstern genom att driva upp priset på majs och spannmål, är de nu på god väg att slå undan benen för den redan kryckiga världsekonomin. Allt tack vare slapp reglering och en Wall Street-lobby som förhalar alla förslag till hårdare övervakning av handeln.

Och som ekonomen Robert Reich skriver på sin blogg, är efterfrågan på drivmedel inte särskilt hög, vare sig i USA eller övriga världen – den är långt ifrån de nivåer som rådde före finanskrisen 2008. Dessutom produceras mer än 80 procent av USA:s energibehov numera inom unionen, och landet har gått från att vara nettoimportör till nettoexportör av olja och gas. Det finns alltså inget efterfrågesug som borde driva upp priserna i USA.

Siffror får U.S Energy Information Agency bekräftar bilden. Efterfrågan släpar fortfarande efter finanskrisen, både inom OECD och icke-OECD-länder. Ändå fortsätter priset envist att stiga till nya rekordnivåer dagligen.

Förklaringen är som sagt – spekulation. Företag som handlar med terminskontrakt på världens råvarubörser, som New Yorks Nymex eller Londons  International Petroleum Exchange, satsar pengar på att oljepriset ska bli ännu högre i framtiden. På att upproret i Syrien ska skapa oro i omkringliggande länder, att det blir krig med Iran eller att världsekonomin ska hämta sig så att fler börjar köra bil igen.

Därför stiger oljepriset. Inte för att det direkt råder brist på olja, eller att efterfrågan driver  priset – utan helt enkelt för att en handfull företag gamblar stora summor på att priset kommer att klättra ännu högre i framtiden.

Förr i tiden var råvaruklipparna betydligt färre. Historiskt sett har spekulanterna handlat med runt 30 procent av oljeterminerna, medan producenter och konsumenter stått för 70 procent av marknaden. Idag kontrollerar spekulanterna 64 procent av alla terminskontrakt, enligt Reich.

Så nästa gång du tankar bilen, tänk på att det är det är Wall Street – och Anders Borg förstås, eftersom mer än halva bensinpriset är skatt – som är orsaken.

Och bättre lär det inte bli, med mindre att värlsekonomin störtdyker, eller att något nytt EU-land ställer in betalningarna. Under tiden är det bara att gilla läget, och se till att ha i alla fall en del av sina pensionsbesparingar i råvarufonder.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Ekonomisk självmordspakt mot Iran

Hormuz-sundet, getingmidjan i Persiska viken genom vilken en femtedel av världens olja fraktas.

Vapenskramlet mot Iran tilltar – senaste utvecklingen i det kalla kriget mot USA togs går, när en amerikan dömdes till döden för spioneri. USA och President Obama vill nu få med EU på en gemensam bojkott av iransk råolja – det vill säga själva grundbulten för Irans ekonomi – för att sätta press på landet att upphöra med sitt kärn(vapen)program.

Iran svarar i sin tur med att hota stänga det strategiska Hormuz-sundet, genom vilket 20 procent av världens råolja fraktas via oljetanker varje dag. En blockad av det smala sundet skulle skicka värlsmarknadspriserna på råolja genom taket: enligt analytiker skulle vi kunna få se prisnivåer på över 400 dollar fatet (åtminstone kortsiktigt). Idag pendlar priset runt 100 dollar fatet.

En så kraftig oljeprischock skulle kunna driva USA:s haltande ekonomi rakt in i recession, och för skuldkrisens Europa hade effekterna sannolikt blivit mångdubbelt värre. Värst skulle Grekland drabbas, som numera får mer än en tredjedel av sin olja från Iran (på kredit, enligt rykten som dementerats offentligt av Teheran). Tidigare levererades oljan från Ryssland, Azerbajdzjan och Kazakstan, men sedan Grekland i princip gick i statsfinansiell bankrutt vägrar dessa länder att leverera, av rädsla för att inte få betalt.

Samma läge gäller för övrigt för andra Medelhavsländer, som Spanien och Italien.

Att hoppa på det amerikanska sanktionståget ser alltså vid första anblicken ut att vara rena rama självmordspakten. I bästa fall hamnar stora delar av Sydeuropa i akut energikris, i värsta fall drabbas hela kontinenten av skyhöga bränslepriser som effektivt tar död på en eventuell ekonomisk återhämtning.

För USA är det en helt annan femma. En oljekris i Persiska viken skulle självklart bli kännbar på kort sikt. Men det hade samtidigt inneburit ett mycket stort tryck på Barack Obama att upphäva det mångåriga förbudet mot prospektering av nya oljekällor i USA och stoppet för djuphavsborrning utanför USA:s kuster, som varit i kraft sedan olyckan med Deepwater Horizon för snart två år sedan. Och det militärindustriella komplexet jublar nog också i smyg: de kraftiga nedskärningarna inom det amerikanska försvaret som aviserats efter återtåget från Irak och Afghanistan, kanske kan skjutas ytterligare några år på framtiden om det hettar till på allvar i Hormuz.

Intressant?

SvD, SvD, E24

 

Äntligen lite balans i energilobbyn

Lena Ek, miljöminister.

Stor indignation råder efter avslöjandet att centerns nytillträdda miljöminister, Lena Ek, suttit som vice ordförande för energilobbyn – eller om det är tankesmedjan – European Energy Forum (EEF). Det som upprör med denna organisation är att den är öppen för aktörer från alla delar av Europas energisektor – alltså inte bara så kallade förnybara energislag. Lena EK är dessutom inte längre engagerad i organisationen, så hade det inte varit för det faktum att EEF tillåtit även kärnkrafts-, olje- och gasbolag tillträde så hade det inte blivit någon nyhet över huvud taget.

Hade det däremot handlat om en lobbygrupp vars mål vore att endast satsa på ineffektiv, dyr, miljövidrig energiproduktion som förstör landskapet, orsakar massdöd bland rovfåglar, driver iväg tillverkningsindustri till Kina och plussar på ett par hundra miljarder på våra energipriser hade mp:s Carl Schlyter sannolikt inte haft något att invända alls.

Dessutom ska vi komma ihåg att Centern egentligen är en enda stor lobbygrupp, förklädd till politiskt parti. Ett tydligt mål med verksamheten är att se till att degen rullar in till kärnväljarna, dvs LRF:s medlemmar. Därför har Centerns energipolitik så här långt gått ut på att bana väg för den gigantiska utbyggnaden av vindkraft som vi nu ser.

Denna miljardrullning gynnar självklart LRF, vilket tydliggörs av förbundets reklam om att man som markägare kan tjäna 150.000 per år utan arbetsinsats – per vindkraftverk. Stora markägare kan därför dra in mångmiljonbelopp varje år på Centerns politik. Andreas Carlgren, den tidigare energiministern, ville till och med avskaffa den kommunala vetorätten för att få tyst på jobbiga klimatförnekare i bygderna och på så sätt göra utrullningen snabb och effektiv.

Därför är det extremt glädjande att Lena Ek faktiskt verkar förstå att det behövs både också riktiga energikällor, som vatten- och kärnkraft för att klara Sveriges energiförsörjning. Riskerna att bara lyssna på mupplobbyn ser vi annars i Skåne, där företag och privatpersoner dignar under nya chockhöjda elpriser. Det råder nämligen en akut brist på energiproduktion, och vindsnurrorna i Danmark lyckas inte ersätta ens en bråkdel av vad som gick förlorat när Barsebäck lades ner.

Så går det när man tillåter en lobbygrupp styra. I det här fallet Centern.

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

Förnyelsebar bensin – vad säger MP om det?

Comeback för grön bensin?

På alltid lika intressanta vetenskapsbloggen Watts Up With That läser jag om ett mycket lovande forskningsprojekt vid Minnesota-universitetet som går ut på att genom en biologisk process få bakterier att med hjälp av solljus omvandla koldioxid till – bensin.

Så i framtiden kanske vi kan slipper förlita oss på diktatorer i Mellanöstern för att skaffa drivmedel, och istället starta petroleumodlingar på hemmaplan. Plats finns det ju gott om, och ett par hektar med bensin-producerande bakterier skulle sannolikt vara betydligt lönsammare än en samling vindkraftverk (om sådana någonsin kan uppnå något som liknar lönsamhet).

Råvarorna – co2 och solljus – är ju dessutom gratis ännu. Och det riktigt fina i kråksången är ju att processen absorberar stora mänger koldioxid från atmosfären, vilket ju måste applåderas av alla som oroas av de eventuella klimateffekterna av höjda co2-halter.

Förnyelsebar bensin – kan man förmoda att det varit en verklig mardröm för Miljöpartiet..?

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

Gaddafi levererar – vi tiger och sväljer

Gaddafi: yeehah!

I en värld där revolutioner och upplopp avlöses av naturkatastrofer och kärnkraftshaverier, samtidigt som behovet av energi är omättligt, upplever general Moammar Gaddafi förmodligen en av sitt livs bästa stunder. Hans legosoldater håller som bäst på att rensa ut de sista motståndsfickorna i Misrata, med hjälp av stridsvagnar och artilleri. Samtliga oljehamnar är åter under diktatorns kontroll, och inom ett par veckor kommer den helgröna flaggan åter att vaja över Benghazi, huvudstaden i det nya ”fria” Libyen.

Detta kan Gaddafi framför allt tacka naturkrafterna för. Samtidigt som tsunamin ödelade stora delar av nordvästra Japan och TV-bilderna från det havererade Fukushima började kablas ut försvann upproret i Libyen från världens förstasidor och nyhetssändningar. Och i skydd av denna medieskugga har Gaddafi passat på att slå till hårt och brutalt mot upproret. Rebellrörelsen är i upplösning, de som inte redan är döda kommer garanterat inte att vara i livet när Gaddafis styrkor hinner upp dem.

Samtidigt, i Arabförbundet och FN, fördöms handlingarna pliktskyldigast men det kommer aldrig att gå så långt som till flygförbudszoner eller militär intervention. För många har för mycket att förlora.

För trots att Gaddafi är en i alla avseenden vidrig människa, är han en vidrig människa som har tillgång till olja. Bakom stängda dörrar pustar säkert fler än Silvio Berslusconi ut, och kommer säkert gladeligen att bistå Gaddafi med personal som kan sparka igång den libyska oljeproduktionen – antagligen via bulvan.

Igår tackade general Gaddafi särskilt regeringarna i Tyskland, Ryssland och Kina för att dessa motsatt sig ett beslut om flygförbud i FN. Feta oljekontrakt utlovades till dessa nya vänner i världen.

Och så kommer det förstås att bli. Om ett par månader flödar oljan som förr från Ras Lanuf och Sidra, världsmarknadspriserna stabiliseras och vi kan lägga ner det där bensinprisupproret på Facebook.

Det kommer förstås att framförs skarpa budskap och fördömande FN-resolutioner. Men i praktiken sitter han säkert, general Gaddafi. Han vet att vi blundar och tar emot, som de knarkare vi är.

Realpolitik kallas det visst.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, Aftonbladet, Expressen, E24
Andra bloggare om , , , ,

Enda sättet att plugga oljeläckan – kärnvapen?


Efter mitt förra inlägg om att oljeläckan i Mexikanska Golfen kanske är omöjlig att täta, har andra bloggare fyllt på och förklarar lite mer pedagogiskt varför läckan redan kan vara utom kontroll. Och det kan möjligen vara så att det worst case-scenario som jag beskrev redan kan ha inträffat. I alla fall om man ska lita på de bottenundersäkningar som genomfördes i början av juni av det amerikanska forskningsfartyget Thomas Jefferson.

I en intervju med Bloomberg TV berättar Matthew Simmons, tidigare energirådgivare till president George W. Bush, att explosionen i oljekällan den 20 april var så kraftig att hela inneslutningen av borrhålet – cement med ett stålfoder – förmodligen förstördes helt eller delvis. Och utan inneslutningen på plats, sprutar alltså en blandning av olja upp ur borrhålet under högt tryck och blästrar undan för undan sönder botten runt hålet. Den 450 ton tunga BOP:en (Blow Out Preventer – en konstruktion som ska förhindra just sådana här olyckor) har redan börjat luta, vilket syns på bilder från läckan, och ju mer marken eroderas ju närmare kommer vi ett totalt haveri för hela konstruktionen.

Och det som är riktigt illa, om jag förstått det rätt, är att utan inneslutningen så blir det mycket svårt – för att inte säga omöjligt – att täta läckan med konventionella metoder. Worst case-scenariot är 175 miljarder liter olja rakt ut i Golfen, vilket innebär c:a 120.000 fat per dygn under 25-30 års tid om läckan inte kan tätas. Det skulle innebära ett utsläpp med oöverskådliga konsekvenser både för USA och världen – 5.000-10.000 gånger större än Exxon Valdez-katastrofen i Alaska och med oöverskådliga följder för både miljön och världsekonomin.

Matthew Simmons säger i intervju att den enda möjliga utvägen kan vara att detonera en kärnladdning nere i borrhålet.

…So with no casing, its an open hole. And the only way we’ll ever put it out is detonating something that will fuse the rock right above the oil column into glass. And the only way that anyone’s ever done that is the four times the Soviets did that in the 70’s with a very small bore nuclear device. So I think that’s now our only option. We either are content with saying, we’ll just put 120,000 barrels in the Gulf for the next 25-30 years or we have to detonate it.

Sannolikt är både president Obama och BP medvetna om detta, men det är ett alldeles för svårsmält budskap för väljarna att svälja. Så här långt har det ju ”bara” läckt ut motsvarande för att fylla 0.5–1,5 Globen

Fler röster om , , , , ,

SvD, DN, DN, Aftonbladet

Intressant?


Bad Petroleum

Hos Robert Reich läser jag om British Petroleum, BP, och dess försök att tvätta bort sin gamla stämpel som smutsigt oljebolag. Vilket ju dagar som denna, efter Deepwater Horizon-katastrofen i Mexikanska golfen, kan tyckas rätt misslyckat.

BP:s greenwash började redan för åtta år sedan då bolaget drog igång en reklamkampanj för dryga 1,5 miljarder kr, projektledd av PR-jätten Ogilvy & Mather. BP skrotade den gamla klassiska bensinmacks-skölden till förmån för en ny logotyp, formad som en blomma i naturligt grönt, gult och vitt. Meningen var naturligtvis att allmänheten skulle fås att tro att BP lämnat sin gamla miljöfarliga verksamhet bakom sig och nu istället skulle satsa på förnybar energi och hållbarhet. Koncernchefen, Lord John Browne, varnade för den globala uppvärmningen och konstaterade att företaget hade ett socialt ansvar att agera. Och via annonskampanjer och sponsorskap gjorde man också sitt bästa för att trumma in en ny betydelse av förkortningen BP – Beyond Petroleum.

Trots sin nya image kvarstår faktum – BP förblir världens största råoljeproducent. Visserligen har bolaget förbundit sig att satsa 8 miljarder dollar (60 miljarder kr) på alternativa energikällor under en tioårsperiod, men de förbleknar i jämförelse med de dryga 20 miljarder (160 miljarder kr) som BP tjänar årligen på sin oljeutvinning.

I grunden är det alltså samma gamla BP, vars affärsidé går ut på att utvinna mer och mer olja, på större djup – med ökade risker. Och helst utan att behöva städa upp efter sig när något går fel. Och det gör det dessvärre ganska ofta. BP innehar ett tveksamt rekord bland Big Oil när det gäller miljö- och arbetsmiljöproblem.

2005 dödade en explosion i BP:s raffinaderi i Texas City 15 arbetare och ledde till att bolaget stämdes på 160 miljoner för bristande säkherhet. Och samma år ledde eftersatt underhåll i en av bolagets pipelines i Alaska till att en miljon liter råolja läckte ut i ett mycket känsligt naturområde.

Men fram till den förödande olyckan utanför Louisians kust den 18 april, får man nog säga att oljejätten lyckades ganska bra med sin nya gröna image. BP:s vice ordförande David Eyton, tidigare Vice President, Deepwater Developments Gulf of Mexico, anlitades till exempel som expert i det brittiska parlamentets utredning av Climategate-breven…

Värt att nämna är att bland de stora oljebolagen, var BP den största bidragsgivaren till demokraterns presidentkandidat i valet 2008. Det ska man hålla i minnet när Barack Obama anklagar miljömyndigheterna för att ha ett alltför ”cosy” förhållande med BP och andra oljebolag. Just nu lovar presidenten krafttag mot oljejättens miljösvineri, men han är plågsamt medveten om att hans makt – liksom alla amerikanska presidenters – står och faller med tillgången på billig bensin.

I viss mån gäller det nog här hemma också. Vår moderna tillvaro står till knäna upp i petroleum, och ingen skulle vinna ett val på att låta oss betala de verkliga kostnaderna för oljeberoendet. Oavsett vad verklighetsfrånvända miljömuppar anser, där de sitter i sina bekväma hem på Söder sitter och bloggar om hållbarhet  på sina Macbookar. Som förresten är tillverkade av petroleumbaserade råvaror i fossileldade  kinesiska fabriker, hitflugna och levererade av DHL:s internationella flygflotta.

Talk is cheap, som det brukar heta.

Andra om , , , ,

Intressant?

Skyll katastrofen på oljetoppen

Idag är det möjligt att borra olja på havsdjup ner till tre kilometer. Men hur lagar man läckor där nere?

Det gigantiska oljeutsläppet efter BP:s borrplattform Deep Water Horizon i Mexikanska Golfen, ser ut att kunna utvecklas till en av de största miljökatastroferna någonsin. Dels för att borrören är av på två ställen och olja väller ut i motsvarande 800 ton per dygn. Dels för att borrhålet finns 1500 meter under havsytan, och ingen har pluggat oljekällor på sådana djup tidigare. Så tyvärr kan det hålla på ett bra tag till, innan Carl-Henric Svanberg och hans kolleger kommit på en fungerande metod. Sedan blir det till att betala – dyrt.

De första oljeborrplattformarna placerades ut 1947, och så sent som på 90-talet låg de djupaste oljekällorna till havs på en kilometers djup. Sedan dess har tekniken för prospektering och utvinning utvecklats enormt. 2008 bogserades Shells nya 22.000 ton tunga borrplattform Perdido från skeppsvarvet i Finland till sitt nya hem, 32 mil utanför Texas kust, alltså inte långt från havererade Deep Water Horizon. Perdido reser sig lika högt som Eiffeltornet ovan havsytan, förankrat i havsbotten 2,4 km ner. Men borrhålen ligger ännu djupare, på 2900 meter. Samma år placerades ännu två megaplattformar ut i samma område – Chvrons 36.000 ton tunga Blind Faith och BP:s enorma Thunder Horse-plattform, som väger in på maffia 130.000 ton.

Att borra efter olja på dessa djup kostar enorma summor, och kräver extrem noggranhet i prospekteringsfasen. Att borra och ”bomma” en oljekälla på dessa djup kan kosta upp till 200 miljoner dollar (1,4 miljarder). Exakt hur stor utmaningen är, beskrivs så här av Robin Walker på prospekteringsföretaget WesternGeco i en intervju med The Economist:

“Imagine a large offshore oil rig as a matchbox,” he says. Next, imagine the matchbox on top of a two-storey building, with the upper floor filled with water and the lower floor filled with rock, sand and, in some cases, salt. Striking an oil reservoir with a drill pipe is then like hitting a coin at the base of the building with a strand of human hair.”

Att oljebolagen över huvud taget borrar på dessa djup beror dels på den snabba utvecklingen av datormjukvara, som gör det möjligt att med stor exakthet planera var man ska borra. Och dels naturligtvis på att mestadelen av den olja som funnits lättillgänglig på land eller grundare vatten, håller på att ta slut. I takt med att tillgången på olja viker, samtidigt som efterfrågan ökar, blir vi beredda att acceptera de prisnivåer som gör det lönsamt att utvinna olja 3 kilometer under havet.

Reflektionen man kan göra är väl – tänk om alla dessa pengar satsats på att utveckla teknik för alternativa energikällor istället? Hur hade världen sett ut då?

Andra bloggare om , ,

Intressant?

« Äldre inlägg

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: