Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Östtyskland

Passkontrolle, Bitte – den sista resan genom DDR

DDR-gränspolis

Östtysk passkontrollant (t v) i tidstypisk uniform ombord på ett tåg. Dock inte den samme som beskrivs i texten.

Tiden går snabbt när man har roligt, brukar det heta. Om det stämmer, måste de senaste 25 åren varit närmast hysteriskt kul, för tiden har verkligen flugit iväg. Det känns ju som det var alldeles nyss som vi var unga och nygifta, den varma försommaren 1989. Och som gröna nykomlingar i mediebranschen fanns det knappast tid för någon smekmånad – däremot lyckades vi lirka loss en veckas semester till vårt favoritställe i Europa: Berlin.

På den tiden var Berlin i mångt och mycket synonymt med Västberlin, och det skulle dröja många år innan det blev gentrifierat weekendresmål för svenskar. De centrala stadsdelarna, Mitte, låg bakom den antifascistiska skyddsvallen som det hette i östtysk propaganda. Visst gick det att resa in på ett dagsvisum, men det krävde tvångsväxling av 25 D-mark till lika många östtyska mark, som i princip inte gick att köpa nåt för. Dåtidens DDR:s ekonomi var i betydande utsträckning närmast fixerad vid att få in västvaluta till den konkursmässiga statskassan. Till och med de egna medborgarna såldes som ett sätt att få in västvaluta.

Dessutom kände sig aldrig riktigt ensam när man trampade kring bland de nedgångna och halvt raserade husen i Berlins forna hjärta – övervakningen var omfattande och Folkpolisen (Vopo) fanns överallt. Men trots det grå, trots det långt gångna förfallet, låg det något i luften då, denna sista sommar 1989 – en känsla som andades om det oundvikliga slutet för den övervaknings- och slavstat som DDR utvecklats till. Östtyskarna hade redan börjat rösta med fötterna – de tog sina Trabanter och reste i tiotusental på ”semester” till Ungern, och korsade sedan den nyöppnade gränsen mot Österrike. Landet dränerades snabbt och Honecker och hans politbyrå blev mer och mer trängd för varje dag. I städer som Leipzig, Karl Marx-Stadt och Magdeburg tilltog protesterna för varje dag, och massdemonstrationerna hade vuxit sig så stora att SED och Stasi inte längre vågade ingripa med våld.

Men det jag ändå minns bäst från Berlin 1989 är resan dit. En resa jag gjorde ett flertal gånger med början i mitten av 80-talet. På den tiden var tåget det enda realistiska sättet att ta sig dit från Sverige. Flyget till Västberlin var starkt reglerat – det fanns bara tre flygrutter in till staden – och endast de tre allierade segrarnas nationella flygbolag (Pan Am, Brirish Airways och Air France), hade tillstånd att landa på Tegel. Så för oss svenskar blev det till att ta nattåget från Malmö Centralsation, som avgick vid 22-tiden på kvällen och var framme strax efter 08.00 vid Bahnhof Zoo, dåtidens fjärrtågsstation i Västberlin.

Vägen dit var inte mycket längre än 40 mil – alltså kortare än till Stockholm – men i tid och rum kändes resan som en evighet.

mitropa_wagen

”Mitropa” stod det på många av de vagnar som kördes av östtyska Deutche Reichbahn. Den här bilden är tagen några år senare i Paris, men skulle lika gärna kunna ha varit från Malmö central en kväll 1989. Foto: Renaud CHODKOWSKI/Flickr

Redan på Malmö central kunde man förnimma DDR-atmosfären. Tågvagnarna som stod inne vid perrongen var nämligen östtyska, tillhörande Deutche Reichbahn, DR. (Östtyskland brydde sig aldrig om att döpa om den gamla riksjärnvägen från förkrigstiden.) Vagnarna var formligen  impregnerade av brunkolsrök och dieselångor, och vi visste att det krävdes en grundlig dusch och ett klädbyte efter natten på de hårda britsarna i fyrmannakupén.

Efter den svensk passkontroll på bangården i Trelleborg – jo, man kollades på utresan också, mest för att slippa fastna i Östtyskland – rullade vi ombord på M/S Rügen, en kombinerad tåg- och bilfärja med destination Sassnitz. Absolut ingenting hände ombord, möjligen med undantag för att några långtradarchaufförer, med destinationer i Östeuropa, drack sig fulla på billig östtysk öl i kafeterian.

När vi rullade av färjan i Sassnitz framåt tretiden på morgonen, bogserades tågsetet in ett stickspår, bredvid ruinerna av ett par gamla hamnmagasin. På perrongen lyste en rad starka strålkastare som fick ekipaget att bada i ljus. Ljudet av stöveltramp och hundskall hördes utanför, och ytterdörrarna till vagnen slets upp. Dörren till kupén öppnades med ett ryck, och en bister rundlagd man i 40-årsåldern, iklädd DDR-gränspolisens uniform, trädde in – i sällskap av en stor schäfer i koppel. Hunden satte igång direkt att sniffa under träbänkarna, på jakt efter föremål som var otillåtna att medföra in i DDR (skrivmaskiner och tryckutrustning var minst lika illa som narkotika). På magen hade passpolisen en liten metalllåda, som han knäppte upp med ett vant snäpp – varpå en uppsättning av stämplar och blanketter blev tillgängliga.

Barskt och med bistert ansiktsuttryck röt han fram sitt ärende: ”Passkontrolle, Bitte!” Det fanns inga som helst spår av någon vänlighet i detta ”bitte” – snarare handlade det om en militär ordergivning. På vakt utanför kupén stod ett par kpistbeväpnade vakter beredda att rycka in ifall någon passagerare mot förmodan skulle ha problem med att efterleva ordern.

Efter att ha blivit noggrant granskad och jämförd med bilden i passet, fick vi våra stämplar och fick åka vidare. Tåget rangerades om, vändes, och ett nytt diesellok kopplades på för vidare transport till Berlin.

Minnet från den nattliga tågresan genom det lummiga försommarlandskapet är något jag aldrig glömmer, framför allt för de extrema kontrasterna. Östtyskland var som ett slags Midgård ur Sagan om ringen – oändligt vackert och obeskrivligt smutsigt och fult på samma gång. Lummiga ängar, skogsdungar och vajande fält bredde ut sig i försommarskrud – bara för att snabbt förbytas i något som påminde om Mordor när tåget rullade förbi gigantiska, rykande kemikombinat i Bergen Rügen eller nedgångna skeppsvarv i Stralsund-Rügendamm – ett förfall som vittnade om en bankrut stat där ingenting egentligen hänt efter krigsslutet mer än 40 år tidigare.

ostberlin_1989

Östberlin 1989. Foto: Raphaël Thiémard/Flickr

När vi rullade in i Berlins utkanter tidigt på morgonen, gled färgskalan allt mer över i grått. Resan gick via förstäderna i öster, som Bernau, Ahrensfelde och Lichtenberg, och ju längre in mot centrum, desto tyngre lade sig den sötaktiga stickande röken från de stora koleldade kraftverken runt Spree. Till sist fanns det inga färger kvar, bara en skala från mörkt- till ljusgrått.

Tågstoppen var flera, trots att det här var ett transittåg som ingen vare sig fick gå på eller av. Men efter ett längre uppehåll vid Berlin Ostbahnhof var det till sist dags för den sista anhalten i DDR – Berlin Friedrichstrasse.

Här upprepades proceduren från Sassnitz, om möjligt med ännu fler gränsvakter och ännu grundligare undersökning. Poliser med ficklampor kröp in under tågvagnarna för att säkerställa att ingen DDR-medborgare försökte ta sig över gränsen,  schäferhundarna sniffade frenetiskt både under sätena och på vårt bagage. Efter ytterligare ett ”Passkontrolle, Bitte”, ännu en stämpel och ett stelt ”auf wiedersehen” fick tåget så äntligen rulla vidare in i väst mot slutdestinationen Zoologischer Garten.

Och det var inte utan att man drog en lättnadens suck efter de där timmarna i påtvingad instängdhet i DDR.

31-3

Potsdamer Platz, någon gång på 80-talet. I fonden står resterna av det forna lyxhotellet Esplanade (delar av detta finns idag inbyggt i det nya moderna centrumet på platsen.

Några månader senare, den 9 november, föll muren och mindre än ett år senare återförenades de bägge tyska staterna. Terrorstaten monterades ner och människor i öst och väst kunde själva välja att resa dit de ville, när de ville, utan att behöva riskera en kula i ryggen.

Det skulle dröja flera år innan jag gjorde om den nattliga tågfärden från Malmö till Berlin. Den var annorlunda på många sätt – men i ett avseende precis som förr.

När tåget rullade av färjan i Sassnitz, bogserades det som vanligt bort till sin rangerbangård för tågbyte, bredvid samma ruiner till hamnmagasin. Varpå samma rultiga gränspolis som på DDR-tiden återigen stegade in i kupén –  fast denna gång iklädd Förbundrepublikens uniform. Borta var också schäfern och plåtlådan med stämplar på bröstet.

”Passkontrolle”, sa han, med ganska trött röst. Och tillade, med ett tillkämpat leende, ”bitte”.

Den sista resan genom DDR – och den första genom ett fritt Tyskland. Två länder som var mer annorlunda än någon kanske  trodde, vilket Die Zeit speglar i sin utmärkta infografik om Tyskland idag jämfört med för 25 år sedan.

Nästan så man blir lite sugen på att sätta sig på tåget igen.

Intressant?

DN, SvD 1, 2, 3

Fler om , , ,

Den som kommer för sent, straffar historien

För sen 1989: Erich Honecker.

Orden var sovjetledaren Michail Gorbatjovs, och uttalades i Berlin hösten 1989 under firandet av DDR:s 40-årsjubileum. Stats- och partichefen Erich Honecker var hårt trängd av de folkliga protesterna i Östtyskland, och hoppades på en rysk intervention, såsom hade skett så många gånger tidigare i östblocket, för att stävja det bångstyriga folkets krav på resefrihet, öppna gränser och demokrati.

Men istället för att skicka in stridsvagnarna, likt 1953, omfamnade Gorbatjov den åldrade kommunistledaren, gav honom två kindpussar och lämnade DDR med de numera bevingade orden den som kommer för sent, straffar historien. Även om ordalydelsen är omtvistad, var innebörden att Sovjet lät historien ha sin gång i det forna Östtyskland. Och utan hotet från Supermaktens pansar var DDR-regimen dödsdömd. Människor slutade att att vara rädda, och de mäktiga ledarna stod där nakna och hjälplösa.

En månad senare föll hela Järnridån i en fredlig revolution, och hela Centraleuropa blev demokratiskt igen, nästan över en natt. Den 9 november 1989 var en underbar dag som jag aldrig någonsin kommer att glömma.

För sen 2011: Hosni Mubarak.

Lite av samma känsla överväldigar mig idag, den 11 februari 2011, efter beskedet att Egyptens envåldshärskare Hosni Mubarak till slut ger upp och lägger benen på ryggen efter 30 års diktatur. Också han hoppades nog in i det längsta på att mäktiga allierade – USA – och militären skulle komma och rädda hans regim. Men istället visade det sig att också han missbedömt historiens gång. Han insåg för sent att historien sprungit förbi honom, precis som Honecker.

De folkliga revolutionerna verkar komma i 20-årscykler. Förra gången var det Östeuropa, nu blåser frihetsvindarna i Nordafrika. Låt oss hoppas att de uppnår orkanstyrka och sveper med sig diktaturen i Iran.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, Expressen 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5, GP 1, 2, 3, 4, 5

Andra bloggare om , , ,

SED i lyckad förortskampanj

Partiet firar ytterligare en framgångsrik valrörelse.

Den 7 maj 1989 var en solig dag i Berlin.  Muren stod stabilt sedan 28 år, och få av stadens invånare – oavsett om de bodde i öst eller väst – hade en tanke på att stenkolossen skulle vara historia bara ett halvår senare.

Denna vårdag var emellertid speciell i den östra halvan av Berlin – huvudstaden i Tyska Demokratiska republiken DDR. Diktatorn Erich Honecker satt säkert och hans parti, Socialistiska tyska enhetspartiet (SED) skulle givetvis vinna med förkrossande marginal i dagens val till Folkförsamlingen. Något annat hade varit otänkbart – partiets hade tagit fram färdiga listor med godkända kandidater till Volkskammer.

Som medborgare hade man då bara att trava iväg till vallokalen och göra sin plikt för socialismen. Där väntade företrädare för SED som delade ut en valsedel (alltså den enda som fanns), vilken därefter under överinseende av statens kontrollant lades i ett kuvert och stoppades i valurnan. Det fanns förvisso en skärm bakom vilken man kunde gå och vika igen kuvertet, men då fick man finna sig i att bli granskad i efterhand (så att man inte förleddes att stoppa nåt olämpligt). Den som ”glömde” gå och rösta, fick påhälsning av statssäkerhetstjänsten, Stasi, och blev ivägschasad till vallokalen.

På kvällen när rösterna hade räknats, kunde SED och Honecker glädja sig åt att ha fått fortsatt förtroende från 98.85 av väljarna.

Idag är Honecker död sedan länge, och SED lades ner 1990. Så varför skriver jag egentligen om det här?

Jo, för att vi ibland glömmer att vi även i Sverige har haft ett statsbärande parti – Socialdemokraterna. Även om S aldrig riktigt var uppe i SED:s väljarsiffror finns det många likheter, om vi bortser från muren, Stasi och allt det där.

Dels hade Socialdemokraterna makten under 40 år, precis som SED, och kunde under denna period bygga upp samhällsinstitutioner som levde i symbios med partiet och dess beslut – exempel på detta är Försäkringskassan och AMS (idag Arbetsförmedlingen). Dels har partiet haft tillgång till en mäktig kampgrupper – landsorganisationen LO – som effektivt kunde stoppa eventuell borgarpolitik ute på arbetsplatserna.

Så när det trillar in rapporter om ”valskolor” i förorterna, där Mona Sahlin och Socialdemokraterna hjälper invånarna att gå och rösta genom att dela ut färdiga kuvert med socialdemokratiska valsedlar i – och sedan följa dem ända in till valurnan –  så är det bara det gamla statsbärande partiet som tittar fram igen. Det enda valet.

SED lever i Huddinge. Och gamle Honecker myser nog lite nere i sin grav.

Vad var det nu de där danskarna sa..?

Intressant?

Andra om , , ,

Expressen 1, 2, DN, Newsmill, SvT [2]

Minnen från en mur

Brandenburger Tor 1985

I år firar Berlin 20 år utan mur. Den “antifascistiska skyddsvallen” som den officiellt kallades i östsektorn, föll den 9 november 1989 (efter en historisk felsägning av DDR-regimens presschef). Men murfallet började redan i tidigt i maj samma år, när Ungern beslöt att montera ner järnridån och alltså öppnade vägen in i Västeuropa för alla som bodde i de forna Warszawapaktsländerna. Under sensommaren 1989 invaderades Västtyskland av karavaner med Trabanter – östtyskar som helt enkelt tagit sitt pick och pack och gett sig iväg på bilsemester för att aldrig mer komma tillbaka till DDR. Östländernas socialistdiktaturer stod handfallna och kunde bara se på hur deras medborgare röstade med fötterna. Innan året var slut hade de samtliga fallit i oblodiga revolutioner (med undantag för Rumänien, där diktatorn sköts ihjäl).

Den 21 maj 1989 stannade vi till i Västberlin några dagar på vår bröllopsresa, och det var inte bara vår i luften utan även en slags avspänd förväntan, kanske till och med uppsluppenhet. Gränsvakterna vid Friedrichstrasse verkade inte längre intresserade av detaljstudera ens pass eller stirra en stint i ögonen. De kostade till och med på sig ett leende och “Gute reise” på vägen västerut. Östtyska medier började öppet trotsa regimen och rapporterade från de ständigt större måndagsdemonstrationerna runt om i Östtyskland som krävde demokrati, press- och resefrihet. SED (det statsbärande socialistpartiet) reformerade och sparkade så småningom ut Erich Honecker efter att Sovjet vägrat ge den gamle diktatorn hjälp att kväsa den folkliga resningen. Östtyskland var bankrutt både ekonomiskt och moraliskt, och och de flesta visste att det bara var en tidsfråga innan både regimen skulle falla liksom den konstlade statsbildning som varit Tyska demokratiska republiken.

Sista offret för murskjutningarna.

När man promenerade längs muren på den tiden så stötte man överallt på kors, som ställts upp till minne av alla dem som dödats under försök att fly. De flesta sköts ihjäl av NVA-vakterna som hade en stående order att öppna eld mot alla som försökte ta sig till Västberlin. Andra sprängdes till döds av minorna i den breda Dödsremsan (“Todesstreife”) mellan de bägge murelementen. Totalt miste ett tusental människor livet under flykten till väst, och det sista offret för DDR-diktaturen, Chris Gueffroy, sköts så sent som den 6 februari 1989. Tänk om han bara hade väntat ett par månader, så hade han kunnat ta sin Trabant och puttrat iväg oskadd ut ur landet…

Efter upplösningen av DDR hösten 1990 hamnade dödsskjutningarna i domstol och gränsvakten som dödade Chris Gueffroy dömdes till två års fängelse. De flesta andra vakter och befäl fick  betydligt mildare domar – de hade ju bara utfört order, oavsett om det innebar mord i statens namn. Rättegångarna mot murskjutningarna pågick i mer än 15 år, den sista domen föll så sent som 2005.

Just idag har berlinborna faktiskt anledning att fira ytterligare ett jubileum, nämligen 60-årsdagen av Luftbron. När Stalin satte Berlins västsektorer i blockad för att tvinga in dem under sovjetiskt styre, svarade de allierade med att dra igång en luftbro av aldrig tidigare skådad omfattning. Under blockaden som pågick under 322 dagar, landade ett fraktflygplan var 90:e sekund på Tempelhofs flygplats med mat och förnödenheter till de två miljoner berlinbor som hotades av svält. Den 12 maj 1949 gav Stalin upp och öppnade tillfartsvägarna till Berlin igen.

Lärdomen vi kan dra är att demokrati är något man måste försvara – hela tiden. Vi har alla nåt att lära oss från berlinborna i tider när staten och EU på nytt vill inskränka till synes självklara fri- och rättigheter. 1989 var handlade det om fri press och TV. Idag vill politiker återigen begränsa tillgången till information, och massövervaka befolkningen i gammal god Stasianda.

Alltså i princip samma rättigheter som folk dog för vid muren för bara 20 år sedan.

Update: Per Gudmundsson skriver bra om revolutionen som kommit smygande på oss.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: