And The Band Played On

Etikett: Paris

Historiskt klimatavtal i siffror

Knappast någon kan väl ha undgått den glada nyheten att ett historiskt klimatavtal skrevs under i Paris ihelgen, en bedrift av närmast episka proportioner att döma av ett flertal hyllningsartiklar. Men nu är det vardag igen, och vår tids stora ödesfråga, som den brukar kallas, har snabbt försvunnit under nyhetsradarn igen – utan att vi egentligen fick veta särskilt mycket om vad det egentligen var som beslutades under två veckor av intensiva förhandlingar i Paris. För trots 100-tals timmar av liverapportering från till synes halvtomma mässhallar, fick vi aldrig svar på frågorna om hur mycket utsläppen ska minska, vem som ska betala, vad det kostar och vilka effekter det kommer att få.

Detta är i sig ganska anmärkningsvärt, eftersom journalister och politiska kommentatorer i vanliga fall brukar vara närmast fixerade vid siffror. Så jag gör ett försök att sammanfatta balunsen istället. Håll till godo.

  • 1-2 biljoner dollar, eller i  runda slängar 8000–16000 miljarder kr. Så mycket beräknas avtalet kosta världen i utebliven BNP-tillväxt, enligt beräkningar från miljöekonomen Björn Lomborg. Och du kan aldrig ana vad som blir resultatet av denna satsning! (Svaret ges i en intervju med Lomborg gjord av australiska public service finns att lyssna på här.)
  • 6 000 gigaton koldioxid. Så stora utsläppsminskningar krävs enligt FN:s klimatpanel för att säkerställa att temperaturhöjningen håller sig under 2 grader. I Paris kom parterna överens om minskningar på 56 Gigaton. Alltså mindre än en procent av det som krävs, enligt FN:s eget expertorgan. Detta hyllas unisont som en stor framgång.
  • 800 miljarder. Så mycket ska de rika länderna gemensamt pytsa in varje år i den så kallade gröna klimatfonden, med start 2020. Denna gigantiska pengapåse ska administreras av FN och är tänkt att kompensera fattiga länder, de som förväntas drabbas hårdast av framtida klimatskador. Vilka dessa skador blir, och vem som ska avgöra hur de ska skiljas från katastrofer som beror på vanligt dåligt väder – översvämningar, orkaner, bränder – är dock oklart. Dessutom ska fonden användas till att muta samma fattiga länder med solpaneler – mot garantier att de inte börjar bygga kolkraftverk och på så sätt säkerställer elleveranser dygnet runt istället för bara under dagtid.
  • 2 400 kolkraftverk är under byggnad eller planeras världen runt, framför allt i Kina och Indien. Hur detta påverkar de globala utsläppen är något som de kinesiska och indiska ledarna tänker fundera på vid ett mycket senare tillfälle. Fram till 2030 nånting tänker de elda på som om det inte fanns någon morgondag för att stimulera landets industrier och växande medelklass och lyfta den del av befolkningen som fortfarande lever i fattigdom. Detta så kallade klimatlöfte har applåderats av världsledare som Obama som ett bevis på att Kina nu verkligen är med på tåget och på allvar tänker ställa om till förnybart.
  • 50 000 deltagare – varav runt hälften från regeringar, miljöorganisationer och diverse lobbygrupper – deltog i Paris. De är så klart mycket nöjda med avtalet, som på grund av total frånvaro av konkretioner och bindande krav kommer att kräva många, nya klimatmöten framöver – det första är redan inbokat i Marocko nästa år. Tusentals byråkratjobb är alltså tryggade för många år framöver.
  • 195 länder – de flesta av dem små fattiga nationer – deltog i mötet. En majoritet var på plats för att se till att den minoritet som går under benämningen industriländer, men som numera flyttat i princip alla sina fabriker till låglöneländer, ska öppna plånboken så att de största uppsläppsnationerna Kina och Indien ska slippa göra något alls. Dagen efter överenskommelsen i Paris utlovade för övrigt Indien att fördubbla sin satsning på kolkraft.
  • 37 timmar. Så länge skjuts den globala uppvärmingen fram som ett resultat av Tysklands ambitiösa utbyggnad av solpaneler, en satsning som ständigt framhålls som ett föredöme av de svenska miljöpolitiker som hävdar att denna teknik nu blivit så billig att den konkurrerar ut  kol och olja. Satsningen har för övrigt hittills kostat tyska skattebetalare nära 1000 miljarder kr (siffror från 2013).
  • En handfull önationer har bönat och bett världen om att upphöra med sina utsläpp – annars hotar små paradis som Kiribati, Tuvalu och Maldiverna att försvinna i djupet när havsnivåerna stiger. Tuvalu skickade nyligen en vädjan till Stefan Löfven om att inte sälja Vattenfalls tyska koltillgångar, och vid förra klimatmötet i Köpenhamn 2009 höll Maldivernas regering ett mycket uppmärksammat regeringssammanträde fem meter under vatten. I verkligheten är det dock oklart om öarna skulle tjäna på ett koldioxidstopp. Turismen (och flyget) är en källa till mycket stora inkomster för exempelvis Maldiverna, som trots allt verkar se med tillförsikt på en framtid ovan havet. Den lilla östaten har nämligen sett en kraftig tillväxt av turister på senare år, och har precis öppnat sin 11:e flygplats. De stora hotellkedjorna verkar inte heller tro på ett snart försvinnande i djupet – det byggs för fullt på de små korallatollerna och 30 nya lyxhotell är under konstruktion eller planeras.
  • 0.5 procent av den globala energikonsumtion kommer idag från förnybara energikällor som sol och vind, enligt siffror från Internationella energiorganet, IEA. Om alla håller vad de lovat i Paris kommer denna andel att ha ökat till 2,4 procent om 25 år. Enligt Greenpeace är det dock inga problem att både lägga ner kärnkraften och stoppa all fossil energiproduktion, det vill säga 99,5 procent av behovet, med start redan idag.
  • 0,048 grader. Så stor kommer minskningen i den bevarade temperaturhöjningen att bli fram till år 2100 ifall samtliga länder som skrev under klimatavtalet i Paris håller vad de lovar. Löften som alltså kan kosta uppåt 16 000 miljarder årligen i minskad global BNP.  (Och under förutsättning att FN:s vetenskapsmän räknar rätt.)
  • 0 fristående och objektiva klimatexperter och forskare uttalade sig i SVT eller TV4 under Parismötet. Istället fick vi möta idel kända lobbyister och bidragsentreprenörer från Naturskyddsföreningen, Stockholm Environment Institute och Gröna bilister, organisationer med det gemensamt att samtliga är beroende av klimatindustrin för sin verksamhet och till stor del finansieras med skattepengar. Dessutom användes Greenpeaces ordförande Annika Jacobson flitigt som expertkommentator av SVT – bland annat i energifrågor. (Greenpeace är för övrigt förbjudet att verka i Indien där organisationen anses som ett hot mot landets utveckling.)

Summa summarum: De länder som skrev under det historiska avtalet i helgen, förband sig inte att göra någonting över huvud taget. Delegaterna enades inte om några tvingande nivåer på utsläppsminskningar, istället får alla göra lite som de vill.

Vi kan dock vara helt säkra på att Sverige sin vana trogen kommer att fortsätta kämpa för att gå före, framför allt genom att pumpa in ytterligare miljarder i utbyggnad av ny, olönsam vindkraft och göra sitt bästa för att lägga ner fungerande elproduktion.

Intressant?

Fler om , , ,

Fel ordval riskerar att gynna extremisterna

Efter de vidriga terrordåden i Paris, är det värt att notera att Frankrikes president Hollande i princip slutat med att använda ”IS” för att istället gå över till det begrepp som används om mördarsekten i Mellanöstern – Daesh. Något som även USA:s utrikesminister John Kerry gjort. Och nu har debatten också kommit till Sverige – vilket är utmärkt. Oavsett om Daesh betyder någåt annat än IS eller inte.

Fördelarna med att använda den till synes mer neutrala benämningen Daesh – i alla fall för oss i väst – uppges vara att undvika gå terroristernas ärenden, något som vi mer eller mindre omedvetet gör när vi kallar gruppen för Islamiska staten. Daesh må ha ambitionen att etablera en stat, ett kalifat som sträcker sig från Bagdad till Rom, men det är knappast en målbild som vi ska hjälpa till att etablera i våra medier. Daesh är och förblir ett mördarband, som visat stor förmåga att ta livet av obeväpnade civila. Däremot har de inte så mycket att sätta emot när de möter en motståndare som skjuter tillbaka – något som de kurdiska försvarsstyrkorna bevisat gång på gång, nu senast vid befrielsen av Sinjar. Och som den amerikanske försvarsbloggaren Adam Pattersson skrev så sent som i fredags i en djupare analys, är Daeshs chanser till överlevnad relativt små. Vid varje strid Daesh än ger sig in i, blir resultatet nämligen högar av döda – på terroristernas sida  – och det finns sannolikt inte obegränsat med kanonmat att importera från västvärlden för att fylla igen luckorna.

Men det finns fler ord och begrepp som vi också borde tänka på hur vi använder i samband med terrorgruppen.

Exempelvis rapporteras det, trots Daeshs upprepade militära fiaskon och motgångar på nog nära samtliga fronter, ofta om terrorgruppens stora ”militära”  och ”strategiska” förmåga, senast i SVT:s direktsändning från Paris i helgen. Detta är gravt missvisande, eftersom det inte krävs någon större militär förmåga för att skjuta ihjäl obeväpnade konsertbesökare. Dessutom misslyckades tre av terroristerna i Paris med att utlösa sina bombbälten vid rätt tillfälle (något vi givetvis ska vara mycket tacksamma för). Att upphöja självmordsbombingar bland oskyddade och obeväpnade civila till något slags intelligent militär strategi är dels att ge mördarna ett erkännande de inte förtjänar, dels att det etablerar en rädsla för att det är en slags närmast oövervinnerlig fiende vi möter. Vilket faktiskt inte stämmer.

Lika illa är det när tidningar och tv oreflekterat benämner förbrytarna som ”IS-krigare” eller ”ˆIS-soldater”. En soldat mördar inte civila – eller ens sin motståndare om hen inte är tvungen till det.

Olyckligt är också hur vi gång på gång får läsa om hur Daesh avrättat fångar. Detta är inte bara språkligt fel, eftersom en ”avrättning” är en myndighets verkställande av dödsstraff. Den utmäts efter att en förövare ställts inför rätta i en domstol och dömts till döden. (Sedan kan man förstås tycka att det är barbariskt att döma folk till döden över huvud taget, så som görs i USA). Att skära huvudet av  kristna på en strand i Libyen eller bränna fångar levande i burar har inget med avrättningar att göra. Det är bestialiska mord och ska benämnas precis så. Att välja juridiska begrepp som ”avrättning” förminskar dessa barbarers brott, samtidigt som terrorgruppen upphöjs till att besitta någon slags erkänd rättskipande myndighet.

(Observera att The Guardian här väljer att använda det mer korrekta ”mördade”.)

Ovanstående dåd var ett solklart exempel på kallblodigt mördande – precis som det var kallblodiga mördare som slog till i Paris och släckte 100-tals människoliv i fredags. I tv fick vi emmerltid höra att terroristerna skjutit och dödat massor med ”oskyldiga”, vilket också känns som ett märkligt ordval. Det implicerar nämligen att det också borde ha funnits skyldiga på plats – i så fall skyldiga till vad?

(Nu är detta förstås bara ett exempel på hur språket används utan några egentliga analyser av hur orden uppfattas, naturligtvis menar inte SVT:s utsända att det fanns folk som förtjänade att dö.)

Men återigen, orden är viktiga – om de urvattnas riskerar vi att normalisera barbariet. Eller i värsta fall gå terroristernas ärenden.

Det måste vi upphöra med.

Intressant?

Fler om , ,

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: