Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: piratkopiering

Vad är lite hämndporr och IS-rekrytering mot att fildela en Beckfilm?

De svenska filmbolagen har dragit igång en stor våroffensiv, skriver DN, på jakt efter vad som – med härledning av utdömda straff – är ett värre brott än väpnat rån, misshandel eller deltagande i Isis folkmord – tillsammans. Jag talar förstås om piratkopiering och fildelning, dessa flagranta och återkommande övergrepp mot den immateriella äganderätten som hotar en hel värld. Det är givetvis förståeligt att detta oskick till varje pris måste stävjas, innan epidemin ödelägger civilisationen som vi känner den och störtar oss tillbaka ner i medeltiden, för att anknyta till ett aktuellt begrepp.

Enligt DN-artikeln har sex personer, som det senaste året dömts för fildelningsbrott, i efterhand krävts på sammanlagt  dryga 53 miljoner i skadestånd. Ett fall har redan avgjorts, där en man i 30-årsåldern dömdes att betala 4,3 miljoner för att ha fildelat filmen ”Beck – Levande begravd”. Nivån på skadestånden utgår från Pirate Bay-domen 2009, där de fyra åtalade dömdes att betala 46 miljoner i skadestånd – en dom som trots sina uppenbara brister inte togs upp av Högsta domstolen. Alltså blir det möjligt att dra människor inför rätta för ”medhjälp till fildelning” – och i efterhand döma ut närmast astronomiska summor i skadestånd.

Därför anser nu filmbranschen och dess samarbetsorgan Rättighetsalliansen, att det nu är fritt fram att stämma brallorna av fildelande svenskar. Och de beräkningar som organisationen och dess företrädare Henrik Pontén baserar sina krav på, verkar ha inspirerats betydligt mer av den organiserade brottsligheten än svensk rättspraxis. Rättighetsalliansen räknar inte bara med en ”hypotetisk licenskostnad” för filmen som delats ut, även en uppskattad summa av hur många missade exemplar som teoretiskt skulle sålts till fullpris ligger i underlaget. Samt – och här blir det riktigt overkligt – en avgift för skada på filmens anseende, som ett resultat av att den kan ha visats på mindre skärmar än den var tänkt för från början.

Vilket innebär att filmbolagen på fullt allvar anser att en film kan kränkas – om man ser den på sin Iphone eller surfplatta. Fundera ett tag på detta.

Ju mer man sätter sig in i filmbranschens krav, desto tydligare blir det att denna rättighetsindustri hotar samhället  mer än Sveriges alla fildelare tillsammans. Denna upphovsrättsmaffia verkar ännu så länge kunna härja fritt i våra svenska så kallade rättsvårdande instanser, och de tillåts ödelägga unga människors liv för en typ av småbrottslighet som förr i tiden hade slutat med dagsböter. Med skadeståndskrav på flera miljoner blir det förstås omöjligt att någonsin betala tillbaka, och det enda som återstår är personlig konkurs och mångårigt utanförskap med ett liv på existensminimum.

Man hade ju kunnat önska att vi hade haft en justitie- eller kanske kulturminister som haft modet att sätta branschen på plats Men idag hör jag ingen från politiskt håll som har något att säga alls om det bisarra faktum att det anses 57 gånger mer allvarligt att dela en Beckfilm på nätet än att lägga ut smygfilmat sex på sin exflickvän. Det senare brottet har nämligen av Högsta domstolen ansetts vara värt 76.000 kr i skadestånd för den drabbade. Och terrorturister, som reser till Syrien för att skära huvudet av civila, slipper hamna inför rätta över huvud taget när de kommer hem för att vila upp sig från det jobbiga mördandet – de får istället gratis sjukvård och en gräddfil in på arbetsmarknaden.

Jag är helt och hållet för att vi ska ha en upphovsrätt, och det är långtifrån en mänsklig rättighet att få allt gratis. Men vi kan ju fundera lite med vad sådana här domar gör med det allmänna rättsmedvetandet? Inte minst som det visar sig att filmbolagen själva beter sig som skurkar gentemot rättighetsinnehavare.

Intressant?

Fler om , , , ,

Hotet mot musikbranschen fyller 50

Nu i augusti är det 50 år sedan en av tidernas största hot mot musikindustrin såg dagens ljus – kassettbandet.

Det var på IFA-mässan i Berlin sensommaren 1963 som Lou Ottens, produktutvecklare hos holländska elektronkjätten Philips, presenterade den nya lilla uppfinningen som skulle skaka hela musikbranschen i grunden.

”Det kom som en stor överraskning för marknaden”, säger Ottens, idag 87 år i en intervju med Time Magazine (kräver inloggning).

”Överraskning” är väl ett understatement som heter duga. Kassettbandet gav upphov till en helt ny ungdomskultur, där ”blandband” mixades ihop och byttes kompisar emellan – utan att alla längre behövde köpte varsin LP-skiva! Katastrof!

Home_taping_is_killing_music

Kampanjens officiella logo.

Grammonfonindustrin mobiliserade snabbt sina styrkor för att möta det nya hotet mot skivförsäljningen, och startade igång kampanjer som den beryktade ”Home taping is killing Music”, där konsumenterna varnades för denna illegala form av aktivitet, som dessutom var ett hot mot hela musikbranschen. Upphovsrättslobbyn, framför allt i USA, försökte samtidigt få domstolar att förbjuda den nya tekniken, som kassettdäck med inspelningsfunktion, och nya skatter och avgifter infördes för att kompensera för de stackars skivbolagsdirektörerna som riskerade att bli utblottade.

Västtyskland var först i Europa med att införa skatt på kassettband redan 1965, men i Sverige dröjde det faktiskt ända till 1982 (vilket måste ha varit en av få exempel på när Sverige inte var först med en ny skatt). Detta år infördes den omdiskuterade kassettskatten, som enligt vissa uppgifter var en av de bärande orsakerna till att nystartade Track Tape i Malmö med 30 anställda gick i konkurs.

Kassettskatten avskaffades 1993, då helt nya hot mot musikindustrin tagit vid; den inspelningsbara CD-skivan. Det dröjde dock till 1999 innan den nuvarande så kallade privatkopieringsavgiften infördes, en avgift på framför allt inspelningsbara CD- och DVD-skivor. Men även MP3-spelare hamnade snart i listan på avgiftspliktiga apparater – en lista som med tiden skulle bli allt längre.

Privatkopieringsersättningen är i sig en märklig hybrid. Det är förvisso en skatt som beslutats av riksdag och regering, men hur hög skatten ska vara och vilka produkter som ska beskattas bestäms av den privata intresseorganisationen Copyswede. Och som privatperson går det inte att ifrågasätta skatten/avgiften eller ställa någon politiker till svar för den. Praktiskt.

Det som styr Copyswedes arbete är paragraf 26 i privatkopieringslagen, som stipulerar att lagringsmedier ska vara  “särskilt ägnade” för privatkopiering av upphovsrättsligt skyddade verk. Förra året lyckades Copyswede tänja ut denna gummiparagraf till att gälla även externa hårddiskar och USB-stickor, vilket gör dessa prylar 80 kronor dyrare. Till stor glädje för förmånstagarna, framför allt stora artister som Per Gessle som kan muntra upp sig lite extra med pengarna som rullar in när du köper en backuphårddisk för dina digitala semesterbilder.

Copyswede vill nu gå vidare och avgiftsbelägga även interna hårddiskar, smarttelefoner, bärbara datorer, TV-spelskonsoler och surfplattor med privatkopieringsavgift. Dessutom försöker organisationen klämma Telia på 73 miljoner i ersättning för sålda Iphone (som enligt Copyswede alltså främst används för att lagra kopierad musik). Riktigt hur organisationens jurister ska lyckas med konststycket att hävda att en Xbox är ”särskilt ägnad” för att kopiera musik är inte helt klarlagt, men de verkar ju ha en bra dialog med domarna i den skiljenämnd som avgör.

Och vad det gäller surfplattor har ju radiotjänst redan beslutat att din dator och Ipad primärt är en tv-mottagare.

För den som vill fira kassettjubileet och spela in ett blandband eller två, kan jag emellertid meddela att det numera är ganska prisvärt. Du betalar nämligen bara 1,50 i skatt för en 60-minuters tomkassett. Rena fyndet, om du hittar nån som säljer dem fortfarande.

Hem och banda med er!

Intressant?

Andra bloggar om , , , , , ,

Fonogrammet är hotat — nu krävs det hårdare tag

Skivbranschen är skakad. Försäljningen av fonogram – CD-skivor och vinyl – har minskat med hela fyra procent – och orsaken är naturligtvis den organiserade brottsligheten på Internet, där mer än varannan svensk sitter och bryter mot lagen genom att tanka ner låtar gratis och ibland mejlar iväg dem till kompisar.

För att stoppa detta oskick krävs det givetvis hårdare lagar och strängare straff. Ungdomen måste till varje pris tvingas tillbaka in i skivbutikerna. Eller kanske Statoil-mackerna, eftersom de flesta skivbutiker lagts ner för länge sen. Och det är förstås bara Lasse Stefanz eller Jay Smith som ska konsumeras, eftersom utbudet av musik på plastskiva är oändligt begränsat numera i de av branschen sanktionerade kanalerna.

Men det kan inte hjälpas. En hel industri är beroende av att tryckning, distribution och försäljning av CD-skivor hålls vid liv, helst på 90-talsnivåer. Att intäkten från digitala tjänster som Itunes och Spotify ökar starkt, och numera drar in 170 miljoner – en tredjedel av bolagens intäkter – är ointressant i sammanhanget – musik ska konsumeras på CD, punkt slut. Iväg till Statoil med er, ungjävlar!

Ludvig Werner, vd hos upphovsrättsmaffian branschorganisationen Ifpi, förklarar den fallande skivförsäljningen med att fildelningen tagit fart igen. Och det är bara genom att nätoperatörerna till fullo tar sitt ansvar och börjar tjalla på sina kunder, som ordningen kan återställas. Och detta i sin tur kräver skärpt lagstiftning mot trilskande Internetoperatörer.

”När operatören Bahnhofs vd öppet säger att han tänker motarbeta datalagringsdirektivet tycker jag är det dags för en tydligare lagstiftning som tvingar operatörerna att vara med att ta ansvar för vad som händer på nätet”, säger Werner.

Upphovsrättsindustrin omättliga hunger efter ekonomisk kompensation för den orättvisa teknikutvecklingen kommer inte att stillas med mindre än att riksdagen lagstiftar om att varje svensk måste köpa minst 4 CD-skivor till fullpris på Statoil varje år.

Om ens då.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Interaktivitet från förr: Postens ljudbrev

Vi är i full färd med att downsiza livet, jag och familjen. Från stor villa till hyfsat stor lägenhet närmare stan – dock utan någon antydan till förråd. Därför råder nu konstant purge mode; fordon flyttas, möbler annonseras på Blocket, vindsförråd töms och lådvis med saker som en gång tedde sig som livsviktiga att spara till framtiden, visade sig vara ganska onödiga när framtiden väl kom.

Bland annat har jag kånkat landet runt på en proppfull flyttlåda med kassettband under merparten av mitt vuxna liv. Från Varberg till Göteborg, därefter till Malmö, Karlshamn, Stockholm, Nacka och nu senast ett par varv på Värmdö. Och, kommer jag på när jag står där och tömmer lådan, jag har aldrig på nästan ett kvarts århundrade kommit på tanken att ta fram och lyssna på något av dem. De är som med gamla kläder från 80-talet, kul att skratta åt men inget man skulle få för sig att gå omkring i till vardags. Så nu bär det av till tippen med den gamla analoga musiksamlingen.

Men först, en arkeologisk undersökning.

I lådan hittar vi blandband med 80-talsdängor och inspelningar från radioprogram – de flesta från amerikanska kommersiella radiostationer som spelade rock och pop dygnet runt och hade stencoola radiopratare (till skillnad från SR som bara hade Kaj Kindwall och Tracks en timme i veckan). Här finns piratkopior av kompisars skivor, vilket påminner mig om att kassetterna en gång i tiden hotade grammofonindustrin (det var därför dåtidens politiker införde kassettskatten, som fortfarande finns kvar).

Och här ligger ett knallgult band med posthornet på: Postens Ljudbrev. Ett tidigt försök av Posten, som ett par år senare brände miljarder på Internetportalen Torget, att lära svenskarna social interaktion. Multimedialt dessutom. Kassetten rymde 10 minuter per sida, och var väl framför allt tänkt för människor med nära och kära på långa avstånd från varandra, på denna tid var det ju dyrt att ringa rikssamtal. Ljudbrevet såldes komplett med frankerat kuvert, och markerade på något sätt kulmen på kassettbandets popularitet. Satsningen lades ner ett par år senare, förmodligen på grund av bristande intresse.

Kassettbandspelarnas genombrott på 70- och 80-talet innebar en veritabel revolution för musiklyssnandet. Plötsligt kunde man ha med sig sin favoritmusik ut, och slippa vara hänvisa till transistorradion och P1 på stranden. Bilradiobranschen fick ett uppsving, när alla monterade in kassettdäck och monsterhögtalare i bilen. Bergsprängare med allt fetare högtalare bars omkring på stränderna – Ankaret i Varberg påminde tidvis mest om streetdancefester i Venice Beach. Sedan lanserades dubbelkassettdäcket, och plötsligt kunde vi göra kopior av kopior av våra kompisars blandband. Sony Walkman introducerades, och vi fick plötsligt portabel musik som tillät oss att sluta oss i varsin liten musikbubbla när vi cyklade, åkte tåg eller bara flanerade gatan fram.

Aldrig någonsin tidigare hade det lyssnats så mycket på musik . Och sällan hade det låtit sämre – för trots ständigt nya förbättrade och dyrare magnetband med bas- och diskantförsärkning, innebar det ändå stora kvalitetsförluster för varje kopia man spelade in. Grammofon-knastret mångfaldigades, förstärkarbruset förstärktes, och drabbades man inte av avmagnetiserade kassetter så blev det oftast bandsallad efter ett tag.

Ändå var det en revolution, och som i alla revolutioner finns det någon som har allt att förlora – i det här fallet grammofonindustrin. Inte oväntat utpekades kassettbandet som det enskilt största hotet mot musiken på 70- och 80-talet. Vem minns inte kampanjen Home Taping is Kiling Music, som skivbolagen lanserade för att få oss att känna dåligt samvete för vår högst mänskliga drift att dela med oss uppleveleser till andra? Men trots branschens gnäll, visade en undersökning från 1979 att de som köpte flest tomkassetter, också köpte flest skivor. Och åren 1970-1985, dvs under kassettbandens storhetstid, fördubblades antalet människor som vid folkräkningar uppgav att de arbetade som ”musiker” (enligt en uppsats om kassettband och kassettersättning gjord av Rasmus Fleischer).

Något att reflektera över idag, när det återigen är synd om upphovsrättsindustrin, musiken ännu en gång är hotad av Internet och fildelning och branschföreträdare skriker efter begränsning och kontroll.

Hur som helst har jag ingen kassettbandspelare kvar här hemma, så jag får aldrig mer veta vad som finns på det ljudbrevet. Kanske en kärlekshälsning från en gammal flickvän? Kanske ett grattis på födelsedagen från en vän?

Nu ligger det i alla fall på botten av en container med restavfall, tillsammans med tusentals piratkopierade låtar, i väntan på att brännas.

Hej då, 80-talet.

Andra bloggare om , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: