Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Piratpartiet

Flashback 2009: Anders Wijkman och Kristdemokraterna går till val på att massövervaka medborgarna

Åren går fort – plötsligt är det dags för EU-val igen. Förra gången det begav sig, i juni 2009, var det framför allt två frågor som stack ut: Dels kampen mot massövervakningen, som gav Piratpartiet två platser i Europaparlamentet, dels klimatfrågan som vi denna tidpunkt peakade i en slags politiskt masshysteri som gav upphov till ett antal besynnerliga utspel. (Själv lade jag min röst den gången, liksom i årets val, på Piratpartiet.)

En av de mest besynnerliga inslagen i 2009 års val till EU-parlamentet var Kristdemokraternas klimatpolitiska program, som drevs av partiets bägge toppnamn till EU-parlamentet, Anders Wijkman och Ella Bohlin. Programmet, som omfattade nära 100 sidor, hade tagits fram av Anders Wijkman själv, till synes utan någon inblandning från KD. Detta faktum accentueras av att Wijkman i programmet ofta skriver i jag-form och lutar sig mot auktoriteter som neo-malthusianska tankesmedjan Romklubben (där han själv sitter som ordförande).

Efter EU-valet försvann programmet ganska snabbt från KD:s hemsida, vilket man kanske kan förstå. Det var inte bara radikalt utan var en uppvisning i usel fingertoppskänsla i ett val som i mångt och mycket handlade om att sätta stopp för massövervakning och integritetskränkning.

Vad Wijkman föreslog var bland annat införandet av personliga utsläppsrätter, ett handelssystem där individens ”koldoxidavtryck” skulle mätas och prissättas. Jag skrev om det när det var aktuellt.

Wijkman ville se att ett ”IT-baserat system byggs ut så att konsumtionens kolinnehåll enkelt kan mätas”. I praktiken en massövervakning av medborgarna på individnivå som inte skådats i Europa sedan murens fall:

  • Bilkörning loggas genom inrapportering av körsträcka och förbrukning.
  • Tankstationer förses med utrustning som startar pumpen först efter inmatning av en speciell medborgarkod, så att drivmedelinköpen registreras.
  • Hushållets elförbrukning rapporteras kontinuerligt till ansvarig myndighet, liksom inköp av villaolja.
  • Alla flygresor registreras.
  • Personliga varu- och livsmedelsinköp loggas med hänsyn till hur mycket koldioxidavtryck tillverkningsprocessen genererat.

Detta var alltså ett program som Kristdemokraterna ansåg vara det bästa för Sveriges och Europas medborgare så sent som för bara fem år sedan. Dagens KD-program för miljön är betydligt mer allmänt hållet, men den som vill läsa programmet som Anders Wijkman kuppade igenom, kan fortfarande hitta det på The Internet Archive.

Lärdomen man kan dra av denna historia är dels att politik är färskvara, och att det som verkar inne ena dagen kan kvalificera sig för stora skämskudden den andra. Dels att vi alla bör vara tacksamma för att gamle KD-ledaren Alf Svensson i sista stund beslutade sig för att ställa upp i EU-valet – och lyckades kryssa sig förbi bägge de tidigare toppnamnen. Han räddade alltså oss, och EU-parlamentet, från Anders Wijkman.

Tack, Alf!

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Alla slåss för integriteten – när det är ofarligt

Sedan EU-domstolens besked för några dagar sedan om att det så kallade datalagringsdirektivet underkänts, har debattsidorna översvämmats av politiska tyckare som hyllar domslutet. Direktivet var fel från början, borde aldrig ha införts – och själva var de naturligtvis starkt emot det. Framför allt har företrädare från centern framställt sig som riddare av den personliga integriteten.

Detta handlar alltså om ledande företrädare för ett parti som trots ett uttalat motstånd mot datalagringsdirektivet så gott som mangrant röstade ja när lagen röstades igenom i riksdagen den 21 mars 2012. Bara tre centerpartister – däribland Frederick Federley, som med gråten i halsen baxade fram FRA-lagen några år tidigare – valde att rösta nej till direktivet, vilket i praktiken inte betydde något alls eftersom det fanns en massiv opinion för att rösta ja till massövervakningen från både S och M. Därför skulle samtliga centerriksdagsmän ha kunnat rösta nej till direktivet, utan att det haft någon betydelse för utgången. Men då, 2012, var det sällsynt bråttom att baxa genom datalagringen i den svenska riksdagen. Partipiskorna ven, samtidigt som böterna till EU steg för varje dag som vi kämpade emot. Inställningen från etablissemanget var, som Fredrik Reinfeldt uttryckte sig några år tidigare: “Det är bäst för alla om debatten lägger sig”.

Men nu, sedan EU:s högsta lagstiftande domstol alltså stämplat datalagringen som ett brott mot de lagstadgade fri- och rättigheterna, är det annat ljud i skällan. Då passar det att åter bedyra sin omsorg för den personliga integriteten. Företrädare för ett parti som närmast unisont röstade för massövervakningen för två år sedan – trots att de tidigare sagt sig vara emot – meddelar nu att de egentligen var emot lagen från början.

Vilket osvikligt leder oss in på området politikerförakt. För hur ska någon kunna lita på ett parti som inte bara röstar emot den egna övertygelsen för att en överstatlig och i stora delar odemokratisk organisation – EU – råkar kräva det, utan dessutom utan att tveka vänder kappan efter vinden så fort hen får chansen?

Och, vilket är ännu allvarligare: Hur många fler felaktiga lagar har röstats fram som ett resultat av direktiv från Bryssel? Lagar som inte bara säljer ut vår integritet, utan i många fall är direkt skadliga för vår ekonomi? Jag kan på rak arm i alla fall komma på två exempel: Dels svaveldirektivet som införs 2015 och straffbeskattar svensk och finsk sjöfart, dels den bisarra vattenkraftsutredningen, som kan innebära att 20 procent av vår elproduktion från vattenkraft kan komma att försvinna – bara för att olika särintressen vill återställa naturen som den var på 1700-talet och återigen hänvisar till att EU kommer att bötfälla oss om vi inte lyder. Hur många av alla de lagar som röstats fram av Riksdagen på senare år är direkta beställningsjobb från EU – lagar som våra folkvalda egentligen är emot, precis som de är emot datalagringsdirektivet? Tanken svindlar.

Samtidigt är det en ironi av stora mått, att det enda parti som protesterat och gnetat i år efter år för att stoppa massövervakningen i form av FRA, Ipred och datalagringsdirektivet – Piratpartiet – nu i princip stängs ute helt från debatten. Detta medan politiker som Centerns Frederick Federley kan bygga sin EU-valskampanj på att han minsann var emot massövervakingen. En ståndpunkt som knappast är särskilt utbredd i hans parti, med tanke på den massiva uppslutningen för datalagringsdirektivet i mars 2012.

Jag är ingen Piratpartist – egentligen tycker jag de ligger alltför nära miljöpartiet i övriga frågor för att det ska kännas bekvämt – men de har min röst i EU-parlamentsvalet i maj. Bara som ett tack för att de inte gav upp och krökte rygg för överheten.

Just nu verkar det som om Piratpartiet drabbats av någon slags centralt beslutad medieskugga från public service, men vi får hoppas att folk ändå minns vem som stod rakryggade och kämpade – och vilka som var kappvändare.

Intressant?

Läs också: HAX, Christian Engström, Cornucopia, Anna Troberg

Andra bloggar om , , ,

Danskarna har rätt – vi har ingen valhemlighet

Val, svensk modell. 1: lämna ditt röstkort och visa legitimation. 2: välj parti så att alla ser det. 3: Ställ dig bakom skynket och klistra kuvert.

Danska regeringen, som består av de borgerliga partierna Venstre (V) och De Konservative (K), varnar för att yttrandefriheten i Sverige är hotad. Anledningen är dels att Sverigedemokraterna vägrades att visa sin valfilm i TV4, dels att alla kan se vilka valsedlar man tar i röstlokalen.

När det gäller filmen så är danskarna förstås ute och cyklar – en tevekanal har en ansvarig utgivare som naturligtvis beslutar om vad han eller hon vill ska publiceras. Det handlar inte om demokrati eller ens censur – Sverigedemokraterna har ju massvis av kanaler att sprida sin film, till exempel via YouTube. Så gnället om censur och yttrandefrihet blir ju bara löjligt.

Däremot är kritiken mot hur det ser ut i vallokalerna fullt befogad – och jag begriper faktiskt inte att det kan få pågå som det gör år efter år. Partiaktivister tillåts prångla på de röstande valsedlar vid ingången till vallokalerna, och väl inne måste man ställa sig och välja ut de valsedlar man vill ha under full insyn av alla andra inne i lokalen. Sedan får man gå in bakom skärmen och lägga valsedlarna i kuvertet, men då har förstås eventuellt nyfikna redan sett vilka man plockat med sig. Så egentligen kunde man ju strunta helt i detta pseudo-hemliga steg i röstningen.

Just detta har förbryllat mig i alla de val som jag röstat i (de börjar bli rätt många nu). Varför kan man inte ställa lådorna med valsedlar bakom de där skärmarna? Handlar det om arbetsmiljön för valförättarna?

Valförättarna ja. Beroende på personliga politiska preferenser kan det gå lite hur som helst med hur de olika partiernas valsedlar presenteras. Speciellt småpartierna har det kämpigt med valförättare som glömmer bort att ställa fram, eller råkar slänga valsedlar som inte får plats.

Så visst hade det  varit intressant att få veta hur internationella valobservatörer bedömt det svenska riksdagsvalet. Men det kommer inte att ske.

Själv är jag bombsäker på att valutgången skulle bli helt annorlunda om vi hade tillåtits rösta via Internet, privat och med valhemligheten fullt bevarad.

Fler åsikter om , , ,

Intressant?

När integritetsdebatten spårar ur

Natten till fredag  förra veckan försvann 18-årige David Birgersson från Veddige, efter en fest på nattklubben Oscar i Varberg. Klockan vad 01.22 när han lämnade nattklubben och sågs gå västerut. Där slutar spåren. Polisen har via lokala medier gått ut med efterlysningar, uppmanat fastighetsägare att kolla förråd, källare och uthus och har idag skickat ner dykare i hamnbassängen för att söka efter den försvunne David.

Och så har man – troligtvis efter uppmaning från oroliga anhöriga – lyckats pejla in Davis mobiltelefon, som var avstängd men med benägen hjälp från teleoperatören kunde “väckas” och avslöja sin position. Något som Piratpartiets Rick Falkvinge nu reagerar starkt mot. Falkvinge invänder dels mot att teleoperatörerna över huvud taget har teknisk möjlighet att spåra avstängda mobiler mot innehavarens vilja, dels mot att själva pejlingen är ett intrång i David Birgerssons privatliv. Han är (eller var) ju faktiskt myndig, hade valt att stänga av sin mobil och ville kanske bara “ta en paus” i ett par dagar. Falkvinge skriver:

Bara för att anhöriga kan vara oroliga, så har polisen inte rätt att bryta privatlivsgränsen. Det här är ett klart brott mot polislag och post- och telehemlighet, eller borde åtminstone vara.

I princip har ju faktiskt Falkvinge rätt. Men det är just det som är det stora problemet i hans resonemang. Att principerna alltid ska styra, oavsett om man kan rädda liv genom att någon gång bryta mot dem. Fakta i fallet är att David lämnade nattklubben mitt i svinkalla natten iklädd endast, skjorta, kortbyxor och knästrumpor. Han bor i Veddige, två mil utanför Varberg. Risken att han råkat ut för en olycka eller brott måste anses så pass stor att det är befogat att ställa den personliga integriteten åt sidan en stund och istället handla som en medmänniska. Att veta att man har gjort allt i sin makt – och innerligt hoppas att David hittas välbehållen.

Det har redan blåst kring piratledaren tidigare i år, och det är tveksamt om partiet har råd med fler FalkvingeGates just när årets valkampanj ska dra igång. Jag följer och respekterar flera piratpartister, som Farmor Gun och Josh, men jag tror partiet löper en stor risk om de skapar en bild av sig själva som okänsliga och världsfrånvända paragrafryttare. Läser man kommentarerna på Falkvinges inlägg är det tyvärr just den känslan man får.

Antar att det är läge att dra på asbestdräkten nu.

Fler om , , ,

Intressant?

Hur många hade röstat online?

Piratpartiet skrällde som väntat i valet till EU-parlamentet igår, och lyckades sannolikt både med konststycket att göra europapolitiken viktigt för en yngre generation, samt torpedera sverigedemokraternas chanser att komma in. Valdeltagandet blev 44 procent, vilket innebär en 16-procentig ökning från förra EU-valet för fem år sedan, då knappt 38 procent masade sig iväg till valurnorna. PP blev enskilt största parti bland väljare under 30 år, enligt vallokalsundersökningarna.

Den gamla floskeln om att unga inte är intresserade av politik stämmer alltså lika lite idag som tidigare. Däremot visar Piratpartiets framgångar vad alla de andra partierna borde gjort för länge sedan – lyssnat på sina väljare, istället för att försöka baxa in allt från integritetsfrågor till miljövård i ett hopplöst inaktuellt höger-vänstertänkande.

Dessutom kan jag nästan garantera att valdeltagandet hade blivit långt över 50 procent om valmyndigheten låtit oss rösta via nätet. Det går ju utmärkt att deklarera och vabba med e-legitimation på nätet – så varför ska vi då behöva masa oss iväg till en vallokal långt hemifrån för att rösta? Det hade dessutom effektivt omöjliggjort bortsmusslande av valsedlar…

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Grottmedia håller ställningarna

Tittar på en slags EU-debatt hos Ekdal i TV4, och efter att höger, vänster och milöpartiet kacklat sig igenom ämnen som klimatpolitik, sjukvård och arbetsrätt landar debatten till slut i fildelningsfrågan. Varpå det mesta handlar om vad Piratpartiet tycker, och hur de etablerade partierna (inklusive junilistan) förhåller sig till PP:s uppfattning. Men var Piratpartiet inbjudna? Nähä…

Grottmedia var ordet.

Pingat på Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Vilket skulle bevisas…

Efter Aftonbladets artikel idag om att Piratpartiet nu är det fjärde största partiet, sÃ¥ ökade medlemstillströmningen dramatiskt. Partiledaren Rick Falkvinge skriver pÃ¥ sin blogg att det bara senaste timmen (15-16) kommit in 932 nya medlemmar. För att anknyta till Per Gudmundsons analys av Reinfeldts formtopp, sÃ¥ kanske piratpartiets klimax kommer aningen tidigt för tidigt för att hÃ¥lla hela vägen till riksdagsvalet nästa Ã¥r. Men i EU-parlamentet kan det säkert bli livat framöver…

Piraterna till Bryssel

Pirate Bay-server på museum

Pirate Bay-server på museum

Det gÃ¥r bra för piratpartiet. Efter gÃ¥rdagens dom mot The Pirate Bay har partiet nu fler än 1200 medlemmar, och sedan igÃ¥r är även ungdomsförbundet Ung Pirat det största politiska ungdomsförbundet i Sverige – större än alla de andra tillsammans. Inte illa av ett parti som för bara ett par Ã¥r sedan sÃ¥gs som en samling snorungar som bara ville komma Ã¥t gratis film och musik pÃ¥ nätet.

Det har ju legat i luften rätt länge, men efter Pirate Bay-domen står det klart att upphovsrätt och integritet på nätet är de överlägset viktigaste frågorna för de generationer väljare och blivande väljare som vuxit upp med Internet. (Jag räknar mig själv hit, även om jag är för gammal för att räknas som digital inföding.)

Rick Falkvinge, som i en artikel pÃ¥ Newsmill beskriver de dömda i Pirate Bay-rättegÃ¥ngen som Sveriges första politiska fÃ¥ngar kommer – tillsammans med ett antal av hans partikamrater -  nu garanterat att ta plats i EU-parlamentet efter valet nästa mÃ¥nad. Och med tanke pÃ¥ medlemstillströmningen kommer det att bli mycket intressant att följa hur de etablerade EU-partierna kommer att hantera dem. Kommer de att sÃ¥ smÃ¥tt börja fatta att Internet och fildelning inte är nÃ¥got som gÃ¥r över, att det inte funkar att stifta lagar som ger Hollywood rätt att agera privatpolis? Att det inte funkar att stifta lagar som stora delar av befolkningen inte respekterar?

Eller kommer de att göra samma misstag som med Sverigedemokraterna – det vill säga att försöka tiga ihjäl problemet (eller skicka fram forskare som förklarar vad SD egentligen vill)?

Oavsett vad man tycker om The Pirate Bay och deras kaxiga attityd, är domen totalt huvudlös, och det närmaste ett  beställningsverk frÃ¥n den internationella upphovsrättsmaffian som man kan komma. Om man kan fÃ¥ ett Ã¥rs fängelse för medhjälp till att sprida upphovsrättsskyddat innehÃ¥ll, vad skulle dÃ¥ en dom för den som verkligen utförde handligen ligga pÃ¥? 10 Ã¥r? Livstid? Och när man beräknat den “skada” som industrin lidit, sÃ¥ blir det fullständigt ohÃ¥llbart – över 220-260 kr per utdelad film, vilket innebär ett pris som är högre än det man köper dem för i handeln. (Om skadestÃ¥ndet beräknas pÃ¥ detta vis, mÃ¥ste det ju i rättvisans (!) namn dras 20 procent i moms…)

Värst av allt är förstÃ¥s att det över huvud taget gÃ¥r att bli fälld pÃ¥ sÃ¥ lös bevisning som Ã¥klagaren hade mot Rix Port 80-ägaren Carl Lundström. För att citera Cornucopia hade Lundström “bytt nÃ¥gra mail med de övriga Ã¥talade, där affärsidéer diskuterats, samt att han haft ett bolag som haft ett dotterbolag som sÃ¥lt serverplats Ã¥t en annan Ã¥talads bolag som sÃ¥lt serverplats Ã¥t Pirate Bay.”

Med tanke på hur svag ovanstående koppling är, får jag vara tacksam för att jag inte själv satt på de åtalades bänk. Den 31 maj 2006, när polisen gick in i Port 80:s serverhall i Bankgirots lokaler vid Globen, ägde och drev jag www.fz.se, vars fyra servrar stod i rackskåpet bredvid TPB. Nu klarade de sig visserligen -  men hade de åkt med i razzian, hade det säkert gått att hitta nyheter och diskussioner om The Pirate Bay i foruminlägg eller privata meddelanden.

Alltså medhjälp, såsom den definieras av svensk domstol år 2009.

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: