Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: polis

Ökad trygghet – eller en kapitulation för våldet?

Här röjs det för ljus och luft. Och för att slippa knivrånare som lurar i buskarna.

En kort lägesbild av samtiden och den svenska tryggheten, som ju omväxlande beskrivs som historiskt låg och större än någonsin.

På väg till affären i Sickla en tidig lördag i januari, upptäcker jag att ett flertal träd och buskage längs gångvägen sågats ner. Anledningen till detta är, har jag läst i lokaltidningen, handlar om att öka tryggheten i Nacka. Bakgrunden är de senaste månadernas uppmärksammade överfall och knivrån – riktade mot framför allt barn och ungdomar på väg från skolan. Några gärningsmän har fortfarande inte gripits, men kommunens politiker och tjänstemän har slagit sina kloka huvuden samman och kommit på en rad lösningar på det tilltagande vardagsproblemet med våldsbrottslighet i denna en gång så lugna kommun som varit mest känd för sin låga skatt, sitt eviga moderatstyre och avsaknad av något som liknar ett centrum.

Och detta var alltså vad de kom fram till. Förutom slyröjning och trädfällning kommer det att satsas på bättre belysning och fler ordningsvakter (de senare kommer dock inte att bevaka gångstigarna, endast köpcentrumen). Tanken bakom åtgärderna är att det ska bli lättare för medborgarna att undvika rån eller överfall – det blir ju svårare för brottslingarna att gömma sig i växtligheten och attackera inte ont anande kommuninvånare som promenerar förbi.

Första tanken: Så bra. Visst har de där buskagen varit ganska läskiga att passera, framför allt i samband med bristfällig eller saknad belysning. Men så tänker man ett varv till, och blir bara förbannad. För vad är detta om inte en kapitulation inför buset? Istället för att se till att gripa förövarna och låsa in dem under överskådlig tid, ska problemet lösas genom att medborgarna själva ska anpassa sitt liv till en ny verklighet där det inte längre är möjligt att besöka ett naturområde utan att riskera bli rånad eller våldtagen. Istället för att satsa på en ökad polisnärvaro kapitulerar statens våldsmonopol för buset, och levererar budskapet till medborgarna: Vi har ingen möjlighet att försvara er, klara er på egen hand – det här är hjälpen ni får.

I Nacka, som det här exemplet alltså är hämtat från, innebar den nya polisorganisationen – som såldes in med argumentet att myndigheten skulle bli effektivare på att lösa brott och komma närmare medborgarna – att närpolisstationerna i Fisksätra (Nackas enda utanförskapsområde) och Tyresö lades ner. Därmed försvann lokalkännedomen och mycket av markkontakten försvann. Den dagliga sociala kontrollen på plats av det lokala småbuset – som nu tillåtits växa till sig och blivit storbus som misstänks råna skolbarn med kniv – upphörde i det närmaste helt genom denna reform.

Men makthavarnas lösning på problemet är alltså att helt enkelt acceptera läget. Att planera för en framtid där denna typ av brottslighet är något vi måste finna oss i att leva med, snarare än att återupprätta samhällets och polisens auktoritet. Istället för att göra allt för att att spåra upp, åtala och låsa in förbrytarna, överlåter makthavare och polis åt medborgarna att klara sig på egen hand.

Och visst, det kommer de sannolikt också att göra – frågan är bara om det samhälle som vi får ut på andra sidan är ett önskvärt sådant? Ett samhälle där fler och fler inser att de själva måste ansvara för sin egen och familjens säkerhet i avsaknad av samhällets våldsmonopol.

Nu väntar vi spänt på nästa steg i den nya polislösa brottsbekämpningen. Avskaffade naturområden kanske? Det blir visserligen en hel del skog att hugga ner, men om tryggheten kräver det så.

Intressant?

Andra om , , ,

Dystert facit för 2017 – Sverige nu farligare att leva i än New York

Lagom till årets sista dag kan det vara läge att blicka tillbaka på vad det som var 2017 års sannolikt största samhällsfråga – och utan tvekan kommer att bli en av valårets viktigaste. Jag talar förstås om lag och ordning, och då speciellt den allt mer utbredda bristen av densamma.

Under loppet av 2017 har den mindre trevliga trenden med gängskjutningar och dödligt vapenvåld accelererat jämfört med 2016. Redan då föll en stor del av de 340 som miste livet offer just för gängrelaterat våld, en trend som alltså inte bara fortsatt utan även förstärkts i år. Exakt hur brottsstatistiken för 2017 kommer att se ut för innevarande år är ännu så länge osäkert –  men fram till den sista oktober i år hade 338 människor mördats eller dött av misshandel, enligt siffror från ETC. Så om trenden fortsatt under årets sista två månader betyder det att vi landar på fler än 400 mordfall 2017.

Det innebär i så fall ett nytt och mycket dystert rekord för Sverige – och ett kvitto på att människors känsla av otrygghet och rädsla inte bara handlar om ökad anmälningsbenägenhet, utan faktiskt speglar en reell samhällsutveckling där det dödliga våldet breder ut sig och suger upp det mesta av landets anemiska polisresurser. Och medan polisen är fullt upptagen av att utreda gangsterskjutningar och knarkuppgörelser, blir det därför fritt fram för det som kallas vardagsbrottslighet. Att köra rattfull är närmast riskfritt numera, liksom att råna pensionärer eller ägna sig åt inbrottsturnéer i landets villakvarter. Med en uppklarningsprocent på någon enstaka procent är Sverige föga förvånande ett populärt resmål för stöldligor runt om på kontinenten .

Och vad gäller raketattacker mot blåljuspersonal, sprängningar av polisbilar och -stationer, bilbränder, gruppvåldtäkter och andra resultat av samhällets stegvisa reträtt från det som kallas våldsmonopol vet så vet vi ju alla vad året har bjudit på.

Tyvärr ser det inte direkt ut som om 2018 kommer att bjuda på någon snar vändning, däremot kan vi vara bombsäkra på att Stefan Löfven, Morgan Johansson och andra politiker i ansvarig ställning kommer att tävla i att kraftfullast fördöma de återkommande skjutningarna, gruppvåldtäkterna, barnrånen och terrordåden mot polisen som fullständigt oacceptabla.

Samtidigt nås vi dock av betydligt gladare nyheter från New York City, där utvecklingen är den diametralt motsatta jämfört med Sverige. Under 2017 föll nämligen brottsligheten i staden, som har 8,5 miljoner invånare, till den lägsta sedan 1950-talet. Trenden har visserligen varit fallande under de senaste 27 åren, men raset i antalet mördade är närmast exceptionellt. Fram till den 27 december i år hade 285 mord (rubriceringen innefattar överlagt mord, dråp och dödlig misshandel) registrerats i staden. En närmast osannolik nedgång jämfört med 1990, då 2245 mord registrerades i Det stora äpplet. Eller en nedgång med 87 procent. Även antalet våldtäkter har minskat i New York, om även marginellt, rapporterar New York Times.

Vi kan alltså konstatera att Sverige som helhet nu alltså har gått förbi staden New York räknat i antal mord per 100.000 invånare, vilket är det vanligaste sättet att mäta. Medan NYC landar på en ”mordkvot” på 3,35, ser Sveriges facit ut att hamna på drygt 4,0 – ett nytt rekord med andra ord. Om siffrorna står sig, bli det mig veterligen första gången i modern tid som Sverige placerar sig på denna nivå.

För snart ett år sedan skrev jag ett inlägg där Malmö var på vippen att gå om NYC, men staden klarade sig då undan med en hårsmån. Idag ligger Sverige betydligt risigare till, också jämfört med kända europeiska storstäder kända för sin brottslighet. Förra gången jag kollade var det bara fyra storstäder som låg högre än 4.0 i mordkvot – Moskva (4,2), Vilnius (4,7), Glasgow (5,1) och Tallinn (5,5).

För den som nu närmast instinktivt kommer att skylla allt på invandring och mångkultur, kan vi ju fundera lite på att New York City sannolikt är en av världens mest etniskt blandade storstäder, men alltså ändå lyckas att minska det dödliga våldet med 87 procent på 27 år.

Problemet som Sverige befinner sig i handlar istället om att vi – alltså politiker och myndigheter – mer eller mindre frivilligt retirerat från det som brukar kallas för våldsmonopol. Om svensk polis agerat i linje med sina kolleger i New York och infört nolltolerans mot småbuset – alltså de rövhattar som i dessa dagar roar sig med att bränna bilar och skjuta raketer mot nyårsfirare – hade det förmodligen sett annorlunda ut på gatorna i Malmö, Göteborg och i Stockholms nordvästra förorter.  För om småbuset inte möter motstånd, växer det snart upp till ett betydligt större och farligare bus som kanske organiserar sig i dödspatruller. Dessutom kan det vara smart att inte låta helt nya typer av brottslighet – till exempel den som följt med i spåren av det ökande tiggeriet – att etablera sig och därmed ta viktiga polisresurser i anspråk.

Dessa insikter har nog börjat sjunka in så smått, men vi ska inte vänta oss några krafttag under året som kommer. (Däremot mycket retorik och fördömanden från ansvariga politiker.) Vi kan bara hålla tummarna för att 2018 i alla fall inte blir värre än 2017.

Så gott nytt år, hör ni.

Vi behöver det.

Verkligen.

Intressant?

Fler om , , , ,

Fotnot: Siffrorna för antalet mord i graferna är hämtade från Flashbacktråden Dödligt våld i Sverige 2017.

Den manliga cykelmaktordningen

Cykelmaktordningen i Stockholm: Övergångsställe.

Cykelmaktordning i vardagen: vem som har företräde vid övergångsställe avgörs av hur dyr cykel du har.

Egentligen borde jag varit igång sedan länge. Jag brukar plocka fram cykeln och byta ut resan med Saltsjöbanan mot en snabb 20-minutersfärd till centrala Stockholm redan i början av april, när frosten gett med sig och snön smält bort. Men i år har det varit motigare än vanligt. Inte för att jag ryggar för själva ansträngningen –jag är i bra form – utan för att det tar emot att ge sig ut i kriget på cykelvägarna. Ett krig där den med dyraste kolfiberhojen alltid har företräde framför andra, slipper stanna vid övergångställen, tillåts tränga sig före även om det innebär att medtrafikanter tvingas panikbromsa för att undvika krock. Och en oskriven regel är att aldrig nånsin använda ringklocka, oavsett allvaret i situationen.

Man skulle kunna kalla det för den manliga cykelmaktsordningen. Det vi ser är hur en grupp av män mitt i livet, sannolikt sprungna ur samma klientel som kryssar i 120 mellan filerna på infartsvägarna i BMW eller Audi, hittat ett nytt livsprojekt: att skaffa sig superkroppen genom att cykla till jobbet. Och då går det som det går: Cyklingen förvandlas till en svindyr prylsport där BMWn byts ut mot en ultralätt Specialized eller Scott för 60.000 (*), kostymen switchas mot tajt lycratrikå med minimalt luftmotstånd – och puls, tempo, och blodtryck kopplas upp via sensorer till smarttelefonen. Varje lopp till eller från jobbet blir en kamp om att sätta nytt Runkeeper-rekord. Det yttersta målet är att ställa upp i Klassikern – och vad kan väl vara ett bättre sätt att träna upp flåset än att göra jobbpendlingen till ett mini-Tour de France?

Det är dessa män jag möter varje morgon (fortfarande har jag aldrig stött på en kvinna med samma uppträdande) och som gör resan till jobbet till en veritabel skräckfärd längs de underdimensionerade och eftersatta cykelstråken. Det krävs att man hela tiden är på helspänn, aldrig slappnar av, eller stannar och släpper fram gående annat än i nödfall. Då blir man omkörd till både höger och vänster (se bilden överst på sidan som visar hur det brukar se ut). Vansinnesomkörningar, som hade kostat körkortet om de gjorts ute på bilvägarna, är mer regel än undantag i cykeltrafiken.

Cykelbanorna har utvecklats till laglöst land – och så länge de tillåts vara det, utan att polisen bryr sig om att sätta fast och bötfälla även dem som kör som dårar på två hjul – kommer olyckorna och irritationen bara öka (det händer bisarrt nog att människor dödas av cyklister i Stockholm).

Resultatet blir att ingen utanför kretsen av de mest fanatiska vågar sätta sig på sadeln i rusningstid. Sedan spelar det ingen roll hur många cykelmiljarder Centerns Per Ankersjö satsar på att få fler att ta cykel istället för bil. Så länge den manliga cykelmaktsordningen lämnas ifred att skapa lag och ordning på egen hand, kommer det aldrig att bli säkert att trampa runt i stan.

Allt detta sammantaget gör att jag faktiskt tvekar om jag över huvud taget ska fortsätta att ta cykeln till jobbet. Det är stressigt, farligt och man vet aldrig om man ska komma hem i ett stycke igen. En promenad genom Gamla stan är betydligt mer avslappnande, och ger vardagsmotion så det räcker.

Handen på hjärtat – när såg du en cyklande polis senast? Och framför allt – varför kan vissa människor, framför allt män, aldrig skaffa sig ett intresse utan att det går till överdrift och utvecklas till fanatism? Det är något för antropologerna att forska kring.

Jag ska nog ta mig en ordentlig funderare på om det verkligen är värt risken och stressen att att fortsätta ta cykeln till jobbet.

lockstock

Cykelmaktordning på jobbet: Lycramännen har paxat sina egna cykelställ – för att säkerställa att ingen annan kan ta just deras platser.

skap

Duschrevir. I duschrummet på jobbet. De här skåpen har varit paxade av samma cykelmän sedan de ställdes dit för snart fyra år sedan. Vissa har till och med inrett dem med lite galgar och en hylla för hygienprodukter. Från början var de menade att användas för tillfällig förvaring, medan man duschade, men den idén fick snabbt överges.

* Jag har naturligtvis inget belägg för att män med BMW väljer dyrare sportcyklar, men det skulle inte förvåna mig. Kanske borde sätta samman en poll för att kartlägga hur vissa bil- och cykelmärken hör ihop?

Intressant?

Fler om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: