Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: polisen

Uppdatering: Malmö är fortfarande inte Sveriges Chicago – men ligger jämsides med New York i antal mord

The Economist publicerade nyligen aktuell statistik över antalet mord i USA, och det vore synd att säga att utvecklingen går åt rätt håll. Antalet mord i landet ökade med hela 11 procent under 2015, jämfört med föregående år – den snabbaste ökningstakten sedan 1970-talet.

Orsakerna är flera. Under 2016 krävde till exempel uppblossande gängkrig i Chicago 764 dödsoffer, en 58-procentig ökning jämfört med föregående år, då 485 miste livet i ”The windy city” (Donald Trump har ju till och med hotat med att skicka dit Nationalgardet för att få stopp på mördandet.)

Precis som i Sverige verkar antalet skjutningar öka bland gängen och brottsaktiva i så kallade utanförskapsområden, där allt fler faller offer för dödligt våld. I The Economists sammanställning av de 50 mest morddrabbade städerna i USA, visar det sig att antalet mord ökade i 34 av dem.

Författaren Heather Mac Donald, som skrivit boken The War on Cops, har även en annan förklaring till ökningen – det hon kallar Ferguson-effekten:

 The riots were a response to the killing of Michael Brown, a black man, by a police officer. The “Ferguson effect”, Mrs Mac Donald argued, occurred when police officers retreat from cities when relations with the people they serve became bitter, causing crime to go up nationwide. Murders and shootings did increase by 57% in St Louis, a city close to Ferguson, in the two years after Brown’s death.

Samtidigt har vissa andra städer sedan ett flertal år en nedåtgående trend i antalet utsatta för dödligt våld.  Svenskfavoriten New York ligger till exempel historiskt lågt – för första gången har antalet mord sjunkit till under 300 under 2016 – eller 3,92 per 100 000 (som är det vedertagna sättet att jämföra antalet mord) enligt tidningen Newsday.

New York’s year-end results are in bold contrast to those of Chicago, a city with less than a third of the Big Apple’s population that has logged more than 750 homicides and 4,300 shootings, increases of more than 50 percent and 45 percent respectively compared to 2015. Police officials in Chicago have recently said that many of the killings and shootings were attributed to gang violence and warfare. Chicago’s homicide rate for each 100,000 residents is 27.7, compared with New York’s 3.92.

Detta innebär alltså att Det stora äpplet nu är en lika trygg stad att bo och turista i som Malmö, som med sina 300.000 invånare och 12 11 mord under 2016 hamnar på en mordkvot på 3,7 per 100.000 invånare.  Alltså i nivå med New York och efter under Moskva (se grafiken nedan). Om man ska lita på dessa siffror som kommer från Worldatlas.com ligger Malmö numera på en inte så smickrande femteplats i den europeiska mordtoppen.

Och trenden fortsätter – bara under årets sex första veckor har 13 mord eller mordförsök rapporterats från Malmö. På andra sidan sundet, i Köpenhamn, skedde noll mord, vilket innebär att Danmark måste göra något rätt som Sverige ännu inte förstått att lära av. I Danmark som helhet sker 0,8 mord per 100.000 invånare och för Köpenhamns del har jag sett ännu lägre siffror (om än bara för ett enskilt år, 2012).

I rättvisans namn ska dock sägas att en del av Danmark skiljer sig kraftigt: Grönland. I denna del av landet mister så många som 16 per 100.000 invånare livet genom dödligt våld. Något som rapporteras som en glädjande förbättring  – i mitten på 80-talet mördades nämligen långt fler grönlänningar än så.

Att vi överhuvud taget har koll på hur många mord som faktiskt inträffade i Malmö förra året beror inte på polisen eller myndigheter som BRÅ, utan på Sydsvenskan som metodiskt kartlagt antalet offer. Polisen för nämligen inte statistik över antalet mord fördelat på stads- eller kommunnivå. Något som kan tyckas uppseendeväckande i ett samhälle som i alla andra avseenden framstår som närmast besatt av att mäta och utvärdera allt vi tar oss för. Det närmaste vi kommer är att det totalt skedde 112 mord i Sverige under 2015, dvs en mordkvot på 1,12. Detta gäller dock i landet som helhet, men BRÅ slår fast att  71 procent av fallen inträffade i storstadsområdena (vilket innebär att kvoten bör vara minst dubbelt så hög).

Om man letar i internationella databaser som Knowema, vilken använder sig av siffror från FN-organet UNODC (United nations office on drugs and crime), upptäcker man att vare sig Sverige eller Stockholm finns med. Man kan som sagt undra varför.

Vissa kommer garanterat att hävda att det alltid sett ut så här i Sverige och Malmö – det är möjligen  bara anmälningsbenägenheten som ökat. Alternativt att vi i Sverige har andra juridiska definitioner på vad det verkligen innebär att bringa folk om livet.

Hur som helst, som jag tidigare skrivit är Malmö inte Sveriges Chicago. Men kanske på väg att bli ett litet New York – eller Moskva.

Fotnot: Enligt Sydsvenskan har siffran över antalet mord i fjol justerats ner till 11, efter att ett av dödsfallen i en knarkuppgörelse klassats om. Det handlade om en kvinna som åtalades för att ha knivhuggit sin langare, men som själv hävdade att han själv sprungit in i kniven som hon dragit för att ”försvara sig”. Tingsrätten valde att tro på kvinnan och frikände henne därmed från mordanklagelserna.

Vilket innebär att New York forfarande leder, om än med en liten marginal…

Intressant?

Fler om , , , ,

En svensk tiger – och kröker rygg

”Vi ska leva våra liv som vanligt”, annars har terroristerna vunnit. Så kommenterade Stefan Löfven tisdagens terrordåd i Bryssel när han intervjuades i Aktuellt i går kväll. Statsministern sällade sig därmed till en närmast unison kör av politiker – såväl världsledare som ministrar på hemmaplan – som bedyrade att terroristerna inte ska få besegra det öppna samhället. Att vi aldrig ska vika oss för hot och våld. Att vi ska leva precis som vanligt.

Samma visa efter varje terrordåd. Som ett slags inövat manus – Talking points som det kallas på PR-språk.

Och som vanligt är det inget annat än varmluft. För är det något vi har gjort med stor framgång är nämligen just att vika oss för terrorn. Sverige är sannolikt ledande i vår del av världen när det gäller att kröka rygg, visa undfallenhet, relativisera våld och övergrepp och undan för undan normalisera en situation där vissa delar av samhället inte längre står under polisens kontroll.

Någon som minns Lars VIlks? Han som ritade en rondellhund för snart tio år sedan och sedan dess utsatts för ett flertal mordförsök – det senaste vid terrorangreppet i Köpenhamn för ett år sedan. Vilks har förpassats till ett liv i skuggorna, han kan inte längre verka som konstnär eftersom få institutioner – exempelvis Kulturhuset i Stockholm – vågar ta i hans verk med tång av rädsla för att själva bli måltavlor för terroristerna som jagar Vilks.

Här vek vi oss för terrorn – och fortsätter göra det.

I Stockholms norra förorter blev ett australiskt tv-team nyligen attackerade  när de gjorde ett inslag om området. Polisen hade tidigare nekat journalisterna eskort eftersom det riskerade provocera fram upplopp. Inte heller här hade Sverige sin finaste stund när det gällde att försvara det öppna samhället.

Den svenska syltryggigheten är förvisso inte ny, den historiskt bevandrade är säkerligen bekant med 40-talets nazistiska permittent-transporter, som vi tillät rulla rakt genom landet på väg till det ockuperade Norge.

Idag står vi inför en situation där såväl ambulans, brandkår och polis överger delar av landet  (ett 50-tal så kallade no-gozoner). Hit kör inte polisen längre utan att ha en extra patrull med för att vakta den andra så att den inte blir utsatt för stenkastning – eller i värsta fall angrepp med handgranater.

I vissa områden har inte bara våldsmonopolet kastat in handduken. Samhället har också släppt den gamla omoderna idén med jämställdhet och lika rättigheter. Kvinnor slår larm om att de inte får klä sig som de vill utan att hotas av religiösa ”kommissarier” – men  lämnas i sticket. Samhället böjer sig – för att inte stöta sig med förtryckarna.

Och när mängder av unga tjejer ofredas på badhusen blir lösningen att ge dem egna badtider – inte att slänga ut tafsarna. Samma visa igen.

Genom att gång på gång släta över, normalisera, trivialisera och relativisera våld och övergrepp – oavsett om måltavlan är polis, politiska meningsmotståndare, religiösa minoriteter, kvinnor, homosexuella eller oliktänkare – har vi satt oss i ett läge där fanatiker och extremister får sätta gränserna för det öppna samhället. Alltså vad vi tillåts säga och göra utan att riskera utsättas för våld.

Och trots att regeringen – framför allt Anders Ygeman – långt om länge börjat ta jihadistterrorn och hoten mot det öppna samhället på allvar, var det bara några dagar sedan Segerstedtinstitutet i Göteborg, bildat som resurscentrum för studier om rasism och extremism, släppte en rapport där författarna lyckades med den svårslagna bedriften att dels anklaga den liberala demokratin för att utöva terror mot icke-vita i förorterna, dels stämpla ledande svenska terrorexperter som islamofober.

Det är svårt att se hur sådana rapporter skulle göra det enklare att möta hotet från de våldsbejakande element som hotar vår frihet.

Så nästa gång Löfven, Wallström, Ygeman eller någon annan medietränad företrädare för det åsiktindustriella komplexet säger nåt i stil med att vi ”aldrig får vika oss för terrorn”, kom ihåg – det har vi gjort för länge sen.

Ryggradslöshet och allmän skrajsenhet för att hamna i skottlinjen, har utvecklats till något av en svensk paradgren.

Intressant?

Fler om , , ,

Grundprincipen är att det alltid är mest synd om gärningsmannen


Tittar i efterhand på Publicistklubbens debatt från i måndags, som ställde frågan om det är dags att skrota vad som kallas ”konsekvensneutralitet” i nyhetsbevakningen. Alltså ifall journalistiken ska ta hänsyn till om en viss nyhet eller vinkel riskerar gynna det där partiet alla talar om eller inte. ”Publish and be damned” kallas begreppet ibland på murvelprosa: Om en nyhet eller vinkel är intressant nog för en större allmänhet att publicera, ska den ut – oavsett konsekvenserna .

Uppenbarligen har denna diskussion redan landatinom svensk public service. På något annat sätt är det nämligen svårt att förstå att SVT Gomorron redan dagen efter att 22-åriga Alexandra Mezher knivmördades av en 15-årig ensamkommande på det HVB-hem där hon arbetade, väljer att låta inte bara en utan två gäster att sitta i studion och spekulera i förmildrande omständigheter till dådet.

Först ut var Rikspolischefen Dan Eliasson, som mest i förbigående nämnde mordoffret – innan han raskt gick över till att tala om hur ”förtvivlad” han var för den unge killen som ”begått en sådan tragisk händelse” och frågade sig ”vilka trauman han kan ha gått igenom”. Detta klumpiga och okänsliga uttalande från polismyndighetens  högsta chef har förbigåtts med tystnad i svenska medier – vi har kanske vant oss vid att han ständigt råkar stoppa foten i munnen – men uttalandet uppmärksammades stort i brittisk press (video från Daily Mail ovan). En förtvivlad mamma och pappa har alltså precis fått veta att deras unga dotter knivmördats – men istället för att ringa familjen och framföra sina kondoleanser, väljer Eliasson att leka hobbypsykolog i rikssänd tv och spekulera i orsakerna till mordet. Något han med stor sannolikhet inte vet ett dugg om, därför borde han ha den goda smaken att hålla tyst och låta riktiga poliser genomföra sin förundersökning ifred.

Bara någon timme senare var det dags igen. In i SVT:s morgonstudio  kliver två nya gäster: Veronica Magnusson, förbundsordförande för Vision, och Musse Hosseini, ordförande för Sveriges ensamkommandes förening. Den senare kom snabbt fram till en förklaring på det tragiska knivdådet: Bristande engagemang och kunskap hos personalen på HVB-boendena. En personal som beskrevs som ”inkompetent”, inte lyssnade på barnen och inte brydde sig om att förstå deras bakgrund eller kultur.

Alltså en slags victim blaming (om än omedvetet) som förbigicks utan några som helst ifrågasättanden från programledarna. Kroppen efter unga Alexandra Mehzer har knappt kallnat, och redan är det på något sätt hennes eget fel att hon fick en kniv i ryggen. Jag undrar stilla hur föräldrarna – som själva har rötter i Mellanöstern – känner för Sverige, när både polischefer och medier mitt i sorgen gör sitt bästa för att relativisera mordet på deras dotter,?

Vad SVT istället kunnat fokusera på – framför allt så här tätt inpå dådet – är de verkligt viktiga frågorna. Hur säkerställer vi säkerheten på asylboendena? Och hur är det ens möjligt för ett företag att låta unga tjejer arbeta ensam på asylboendes och HVB-hem, där det ofta pressats ihop ett stort antal unga, arga, frustrerade – kanske också traumatiserade som Eliasson gissar på – män på liten yta. Miljöer som i vissa fall kan beskrivas är rena krutdurkar. Så gott som dagligen rapporteras om bråk, våld och hot – på ett asylboende tvingades nyligen en 10 man stark  polispatrull fly för sina liv efter ett misslyckat försök att omhänderta ett barn som utsatts för övergrepp.

Men en 22-årig tjej tillåts alltså jobba ensam i en sådan omgivning – utan skydd. Det borde vi diskutera mer. Det borde politiker och myndigheter få löpa gatlopp för, men detta drev verkar helt utebli. Slutsatsen är att det egentligen inte är någons fel, utom möjligtvis mordoffrets eget.

Oavsett orsaken till att SVT:s nyhetsvinklingar, kan vi vara säkra om att det knappast gynnar den öppna debatten att bortförklara och relativisera brutala mord på unga tjejer. Inte heller lär det minska  sympatierna för det där partiet.

Problemet, som jag uppfattade att någon uttryckte det vid Publicistklubbens debatt, är att medierna inte klarar av en situation där ett offer, en representant från en utsatt grupp (i det här fallet ett ensamkommande barn) samtidigt är en förövare. Vi är så vana att automatiskt ta ställa oss på den ”svages” sida, att rapporteringen kortsluts. Vad vi då får är rent bisarra situationer som den i SVT:s morgonstudio.

Där det viktigaste verkade vara att visa sympati för gärningsmannen,  istället för offret.

Kognitiv dissonans, kallas det med ett finare ord.

Något som vi borde försöka vänja oss av med.

Intressant?

Fler om , , ,

Parkeringskoll i parallellsamhället


Det började sommaren 2014. Plötsligt började de dyka upp på parkeringsplatsen i Stockholm City – en samling rostiga och nedgångna skåpbilar. Vissa svenskskyltade, andra från Bulgarien och Rumänien, någon enstaka från Tjeckien. Ett par av bilarna stod parkerade i princip dygnet runt,  med tiden blev de fler. Det blev snart tydligt att de åtminstone tidvis användes som sovplatser – vilket i praktiken innebar en parkeringskostnad per bil på flera hundra per dygn (just denna p-plats har dessutom Stockholms högsta parkeringsavgifter).

Några p-avgifter betalades sannolikt aldrig, och vissa morgnar då jag passerade satt de gula p-böterna  i drivor på framrutorna. Men eftersom skåpbilarna antingen var registrerade utomlands eller ägdes av svenska ”målvakter” kom parkeringsbolaget gissningsvis till slutsatsen att det var lönlöst att försöka driva in vare sig avgifter eller böter. Tiden gick och allt färre gula lappar syntes på bilarna. Idag ser jag dem aldrig, inte heller att någon p-vakt längre bryr sig om att lappa bilarna.

Detta kan ses som ett exempel i det lilla på när samhället ger upp. Stockholms stad har i praktiken släppt kontrollen över en central del av City och accepterar att denna yta styrs av två parallella uppsättningar regler: en för fattiga EU-medborgare, en annan för de bilister som har inkomster  och en  adress i landet – och därmed går att nå med påminnelser, inkassokrav och hot om utmätning. De andra är det inte lönsamt att jaga, kostnaderna överstiger sannolikt de potentiella intäkterna.

Också i Borås har också samhället gett upp, i alla fall i en del av staden som heter Norrby. Här har parkeringsvakterna beslutat att sluta lappa bilar sedan de blivit både hotade och beskjutna. Vilket ger effekten att det numera är fritt fram att parkera var och hur man vill  i ytterligare ett av de parallellsamhällen som nu etableras runt om i landet.

Det har också getts upp längs de stora europavägarna, framför allt runt storstäderna. Efter att flera av landets rastplatser tagits över av EU-migranter, väljer myndigheten i frågan – Trafikverket – att stänga dem. I praktiken kapitulerar myndigheten, då det varken finns personal eller pengar tillräckligt för att garantera säkerheten – till exempel har städerskor knivskurits när de försökt städa toaletterna av folk som bosatt sig i dem. Jerry Steen, säkerhetsansvarig på Trafikverket, är oroad av utvecklingen som accelererat på senare tid.

”Ytterst får det konsekvenser för samhället. Kan inte yrkestrafiken ta sina lagstadgade kör- och vilotider så blir det riktiga bekymmer för åkerinäringen. Och fungerar inte transportapparaten funkar ingenting.”

Samtidigt, i ett parallellt universum där människor knegar på och försöker ta sig till jobbet för att klara av att betala de allt högre skatter och pålagor vi har ålagts, har Skatteverket inga problem med att kräva 1470 procent i ränta när trängselskatten kommer in en dag för sent – även om det är myndigheten själv som misslyckas med att ta betalt.

I Landskrona kräver Miljöförvaltningen att KF fastigheter städar upp och ställer ut toaletter på bolagets mark – där det vuxit upp tältläger  – annars väntar böter. Märk väl, inte för dem som ockuperar marken och skräpar ner, utan ägaren. Någon hjälp av myndigheterna med att avhysa dem som ockuperar får bolaget dock inte – det problemet får markägaren själv lösa.

Listan kan göras längre, men vad exemplen vittnar om är framväxten av flera olika parallellsamhällen, med lagar och regler som gäller olika beroende på dels vem du är, dels om det är samhällsekonomiskt och/eller identitetspolitiskt motiverat att upprätthålla dem.

Ännu befinner sig Sverige långt ifrån vad som kallas failed state, alltså en statsbildning där de styrande inte har kontroll över landets territorium (exempel på sådana länder är till exempel Irak och Syrien).  Däremot börjar vi röra oss i samma riktning som Mexiko, Columbia eller för all del europeiska länder som Frankrike, där staten förvisso fortfarande har kontroll över landet, men väljer att överge fler och fler områden där det kostar för mycket att upprätthålla ordningen, både i pengar och polisresurser. Dessa platser tillåts glida ner i våld och laglöshet, de blir no-go-zoner, där våldsmonopolet upprätthålls av helt andra krafter än svensk polis.

Det riskfyllda med att tillåta denna utveckling att fortsätta, är vad de dubbla måttstockarna ställer till med i det allmänna rättsmedvetandet. Förr eller senare börjar folk fundera på varför i hela friden de ska betala skatter och följa lagar och förordningar – sådant som ju helt uppenbart är frivilligt för andra.

Ju fler undantag som våra makthavare och myndigheter beviljar, desto fler kommer att dra slutsatsen att samhället inte längre går att lita på. Att de inte har någon hjälp att hämta den dagen de behöver. Samt agera därefter.

Och ännu en bit av samhällskontraktet smulas sönder.

Intressant?

Fler om , ,

Dr Åsa och datalagringen

Utredningen kring branden i Harry Scheins gamla lyxvilla, som tv-kändisen Dr Åsas sambo är misstänkt för, är inte bara ett prov på vad gammalt hederligt polisarbete kan åstadkomma – nuförtiden är vi ju inte bortskämda med att polisen utreder nåt över huvud taget – utan ger också en inblick i det övervakningssamhälle vi lever i. Inget vi gör går längre omärkt förbi. Polisens bevisning mot Dr Åsas sambo så här långt innefattar:

  • Övervakningsfilmer från butiken där sambon köpte 20 liter tändvätska strax före branden.
  • Utdrag från kreditkortsföretaget som visar svart på vitt att hans kontokort använts för inköpet.
  • Data från bilens beslagtagna GPS-system visar exakt var sambon kört under de aktuella tidpunkterna.
  • Sambons beslagtagna mobiltelefon, som ska kollas upp via teleoperatören för att få fram trianguleringsdata som visar var han befunnit sig före och under branden.

Med tanke på hur många elektroniska spår polisen lyckats få fram redan nu, innan ens Datalagringsdirektivet införts, vad kommer den stora skillnaden att bli efter den 1 maj?

Räcker det verkligen inte med den närmast totala kartläggning av våra liv som sker redan nu? Polisen verkar i alla fall inte ha några större problem med att kartlägga en misstänkt brottsling med de lagliga medel som redan står till buds.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Lite waterboarding ska väl få tanten att snacka!

Historien med den dråpåtalade – och sedermera frikända – barnläkaren blir mer och mer bisarr. Inte nog med att åklagaren inte hade en susning vad fallet handlade om, nu kommer det också fram uppgifter från vad som hände när den kvinnliga barnläkaren satt häktad.

Enligt kvinnan, som intervjuats i Läkartidnignen, hindrades hon av häktesvakten från att sova. En gång i halvtimmen kom han in till läkaren och tvingade henne att stå upp. När hon till slut vägrade, tog vakten tag i henne handgripligen och tryckte upp henne mot en vägg eller mot sängen. Läkaren vägrades dessutom mat under nästan ett dygn.

Värt att notera är att det inte handlar om någon inhyrd Securitas-biff utan hjärna – utan en utbildad polisman som självklart är medveten om vilka rättigheter en häktad har, men högaktningsfullt struntar i det. Kanske reagerade han med avsky mot läkaren, som var häktad för ett vidrigt brott – barnamord – och tänkte hjälpa åklagaren genom att mjuka upp henne lite inför förhöret. Lite waterboarding kan ju göra underverk när det gäller att få fångar att samarbeta, har det visat sig i Guantanamo.

Barnläkaren var dömd på förhand, det enda som återstod var ju att få henne att erkänna!

Oavsett om barnläkarens uppgifter är sanna eller ej kommer ärendet naturligtvis att avskrivas i brist på bevis. Vilket för övrigt sker i ungefär 100 procent av fallen där poliser utreder sig själva. För det är långtifrån första gången häktespoliserna anklagas för brutalitet – dock brukar det vara människor betydligt längre ner på samhällsstegen som råkar ut, sådana som ändå ingen bryr sig om att lyssna på.

Ändå borde det inte vara svårt att kontrollera barnläkarens uppgifter; videoövervakning är standard på våra häkten och det borde inte vara särkskilt komplicerat att etablera om vakten i fråga sparkade till dörren till kvinnans cell en gång i halvtimmen. Men det kommer givetvis inte heller att ske, eftersom inspelningarna säkerligen har ”raderats” eller kommit bort. Business as usual alltså.

Möjligen konstateras det i någon utredning att vissa rutiner brister, vilket brukar var det ryggmärgsmässiga beteendet hos makthavare att försöka släta över när folk beter sig som idioter.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, Metro 1, 2, Expressen

Andra bloggare om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: