And The Band Played On

Etikett: politiker

En svans söker sitt troll

Ett av de allra mest tröttsamma mediebråken – som återkommit med allt tätare mellanrum på senare år – är den som vi kan kalla för svansdebatten. Det vill säga att klaga på att Twitter- och Facebookdebattörer (framför allt på den högra sidan av planhalvan) omger sig med en hatsvans, en samling minioner som de lustfyllt bussar på sina meningsmotståndare. Att notera är att flertalet av dessa följare i dessa påstådda trollarmé sällan har valts av debattören själv – eftersom framför allt Twitter är en i grunden öppen publiceringsplattform, kan man välja att följa vem som helst som inte har en låst profil. Men i den uppskruvade och polariserade debatt som uppstått – driven framför allt av politiker och ledarskribenter – behandlas påfallande ofta den enskilde twittraren som ansvarig utgivare, med ett personligt ansvar för var och en som följer vederbörande.

Hanif Bali, moderaternas egen enfant terrible, står i en klass för sig själv i grenen svansmatning – om man ska döma av hans ideologiska och mediala antagonister. Ingen har mer än han retat  upp sina politiska motståndare – så till den grad att de upprepade gånger krävt att moderatledaren Anna Kinberg Batra ska sätta munkavle på honom, eller allra helst ge honom sparken. Nu senast hände det efter Balis ironiska men för all del ganska plumpa påhopp på journalisten Alexandra Pascalidou. Dramat följer nedan, i starkt förkortad form.

Till bilden hör givetvis att Pascalidous arbetsgivare Sveriges radio tidigare stämplat Bali – tillsammans med GP:s Alice Teodorescu – som ”husblatte” och ”rasförrädare”, utan något synbart intresse för saken hos SR-ledningen .

Svansen kan ju förstås lika gärna uppfattas som  fans, en hejaklack eller folk i allmänhet som är av samma åsikt som twittraren, men som uttrycker sig mer eller mindre rumsrent i en diskussion. Men oavsett vem som nu hatar eller matar trollen är debatten ett av de mest talande exemplen på hur samtalet på Twitter – som blivit alla makthavares egen lilla ekobubbla – förändrats i grunden. Och knappast till det bättre.

Givetvis styrs uppfattningen av tonen i sociala medier i hög grad av vilka man följer, men mitt allmänna intryck är att det så kallade  ”samtalet” på Twitter hamnat allt mer på undantag. Det har istället ersatts av hermetiskt slutna åsiktsbubblor, dit inget syre når in. Polariseringen tilltar, liksom bråken, och att blockera följare som uppfattas som irriterande eller efterhängsna har blivit allt vanligare. Att folk känner sig kränkta av meningsmotståndares ståndpunkter och/eller hens följare har blivit mer regel än undantag.

Under de nio år jag varit med på Twitter, har jag själv bevittna hur det degenererat. Idag går det knappast att röra sig utan att trampa på ömma tår och en allmän stridsberedskap  och bråksugenhet gör att det dagligen utbryter fullskaliga krig – oftast kring saker som i vanliga fall skulle uppfattas som fullkomligt normala. Till exempel att en polis som griper och håller fast en brottsling inte behöver riskera att bli kallad för rasist.

Visst är det ironiskt. Vi har aldrig haft så lätt att diskutera, utbyta åsikter och nå ut till varandra. Men istället blockeras diskussioner hejvilt och allt färre lyssnar på några argument som kommer utifrån den egna bubblan. Och paradoxalt nog är det medietränat folk – ledarskribenter, jurister, politiker, pr-proffs och höga tjänstemän, alltså de som borde vara experter på att kommunicera – som går i bräschen för att få folk att hålla käft, som blir kränkta och blockerar konton till höger och vänster när så inte sker.

Begreppet att  ”ta ansvar för sin svans” stötte jag på första gången för snart två år sedan om jag minns rätt, så det är ju ingen alldeles ny företeelse. Men i takt med att tonläget blivit allt högre, har det blivit vanligt att hänvisa till just hatsvansen i syfte att få tyst på en meningsmotståndare. Numera tänker man till en extra gång innan man drar iväg en lite smålustig eller syrlig tweet – missuppfattas den eller gillas av fel person vet man nämligen aldrig vad som händer. Kanske startar man ett drev utan att ha planerat det, varpå den upplevt kränkte ping-golar chefen med ifrågasättande om det verkligen passar sig att en anställd på företag X eller myndighet Y verkligen agerar på detta sätt.

Vad det hela handlar om i grunden är inget annat än det gamla guilt by association. Alltså uppfattningen att ifall en sverigedemokrat gillar något jag skriver om, så har jag ju i någon mån samma värdegrund med SD. Kanske är jag till och med SD:are och nazist-facsist-rasist utan att veta om det? Ingen rök utan eld, etc.

Eller hur?

Det är det här som sker även i svansdebatten. När någon inte lyckas beslå sin antagonist med egentliga felaktigheter – eller att de uppträder hatiskt – blir strategin att raskt gå över till att klaga på svansen. Den vars hat tvingar debattören att inleda diverse  blockeringsoperationer – men först efter att ha tagit några smaskiga skärmdumpar för världen att förfasas över.

Det miljöpartistiska kommunalrådet i Malmö, Nils Karlsson, a.k.a Filosofen Nils (för övrigt en av dem jag följer med stor behållning på Twitter) propagerar för en hög nivå av… låt oss kalla det svanskupering. Jag håller inte med honom i sak, men hans argument för varför debattörer är skyldiga att ta ansvar även för sina följare är värda att ta till sig.

Ja, som sagt. Det går givetvis att hitta ett flertal invändningar mot denna tanketråd. Här är några:

  1. Det är stor skillnad på att argumentera i en debatt, om än med hårda ord, och ägna sig åt uppvigling (vilket flertalet kända despoter gjort genom tiderna). Hitler-analogier är förvisso alltid kul att plocka fram, men svansproblemet handlar i mycket liten utsträckning om att folk medvetet uppviglar sina följare i sociala medier.
  2. Uppvigling är dessutom straffbart – vilket det däremot inte är att uppvisa en hög nivå av rövhatteri i en diskussion.
  3. Eftersom Twitter är en öppen plattform, och vem som helst av alla de miljarder som har tillgång till internet runt om i världen i teorin kan läsa och kommentera det som skrivs, blir det av lätt insedda skäl omöjligt att ta ansvar för alla som kastar sig in i en diskussion. Twitter är inte och har aldrig varit tänkt som ett publicistiskt verktyg. Det finns förvisso inställningar som gör att man kan dölja inlägg för alla utom dem som följer en, men det går liksom emot hela idén med Twitter som en öppen plattform.
  4. Om man ska tvingas ta hänsyn till hur alla eventuellt kan reagera – och ta personligt ansvar för detta – blir det dessvärre inte mycket skrivet alls. Rädslan för hur svansen kan tänkas reagera blir i så fall en effektiv munkavle för nästan alla debatter inom kontroversiella ämnen. En självcensur som på sikt riskerar driva bort alla utom de mest fanatiska. Alltså trollen och hatarna.

För inte så många år sedan, när jag var nybakad journalist och internet inte fanns, ansågs det allmänt att offentliga personer fick tåla mer än så kallat vanligt folk. Politiker, kändisar och andra som rörde sig i offentlighetens parnass – och kanske till och med avlönades av skattebetalarna – fick helt enkelt finna sig i att utstå en omildare behandling än en  sjukpensionär som skrivit en insändare med tveksam värdegrund.

Idag är det nästan tvärtom. Den infantila allmänheten beskrivs allt oftare som lågpannade nättroll och rasister, inte sällan av de folkvalda som de avlönar. Och värst är det som sagt på Twitter, där ingen nånsin längre verkar kunna mötas i ett seriöst och lågmält samtal.

Låt oss nu gå tillbaka ett år i tiden, när Aftonbladet skrev om hur Martina Haags senaste bok ”Det är något som inte stämmer” inspirerat en svartsjuk kvinna till mordförsök på exmannens flickvän. Enligt gängse praxis i sociala medier innebär detta alltså att Haag är indirekt ansvarig för detta, eftersom hennes fans – eller hatsvans som de numera kallas – utförde dådet.

Alla förstår ju hur galet resonemanget är och varthän det skulle leda i sin förlängning. Det vi kallar konsekvensneutralitet blir ett minne blott ifall konsten – och journalistiken – ska avtvingas totalansvar för vad enskilda människor kan inspireras  att hitta på.

Ändå är det vad som sker, så gott som dagligen, i sociala medier.

Vill vi verkligen ha det så? Och vad hände med det vi brukade kalla för skinn på näsan?

Intressant?

Fler om , , , , ,

Det är för lite bastkjol och reaktorbad nuförtiden

Expressens klassiska löpsedel från 80-talet, då Adelsohn festade loss i Manila – iklädd bastkjol.

Veckan har bjudit på stor politisk dramatik. Partisekreterare Sofia Arkelsten dristade sig påstå att moderaterna hade haft en lång och stolt tradition som försvarare för frihet, jämlikhet och rättvisa – och då gick det som väntat. Det debattindustriella komplexet gick i spinn, och Twitter-bubblan hade roligt i flera timmar åt det nya Internet-memet #stuffmoderaternadid.

Många tolkar den här typen av debatter med tillhörande aktivitet i sociala medier som något nytt och positivt – allt fler är intresserade av och engagerar sig i politik, vilket måste vara bra. Själv tror jag möjligen att det är uttryck för något annat – en tilltagande professionalisering av politiken, där allt skärskådas i jakten på blottor – som till exempel Arkelstens uppenbara brist på historiska referenser. Allt som sägs förstoras upp, vinklas, tolkas, sprids, retweetas och manglas i Kvällsöppet varv på varv. Debatten förs allt som ofta av politiska proffstyckare, och vad som är fakta och fiktion är därför sällan enkelt att avgöra för en utomstående betraktare (men verkligheten är som vanligt sällan svart eller vit).

Man kan därför konstatera att dagens politikerproffs – av vilka Arkelsten onekligen är ett – sällan gör ”fel”.  Och förutom Håkan Juholt – som man kan tycka vad man vill om i övrigt – blir antalet riksdagsledamöter med yrkeserfarenhet utanför riksdag, kanslihus och ungdomsförbund alltmer lätträknade.

Det kanske inte var bättre förr – men det var onekligen roligare på den tiden då politiska klavertramp verkligen satte avtyck i samtiden. Fredrik Reinfeldt skulle garanterat aldrig komma på tanken att dansa i bastkjol på diskotek i Manila – eller erbjuda sig att bada i reaktorbassängen på Forsmark så som sin föregångarare Ulf Adelsohn. Och det var länge sen en LO-ordförande rörde upp lika mycket känslor som Stig Malm när han kallade Socialdemokraternas kvinnoförbund för fittstim – något som han sedan skyllde på sin chaufför. För att inte tala om TCO-basen Björn Rosengren, som obekymrat sprang på sexklubb för medlemmarnas pengar – trots denna fadäs lyckades han ändå bli näringsminister i Ingvar Carlssons S-regering, där han några år senare nästan lyckades dra igång ett krig med Norge efter att ha kallat grannlandet den sista Sovjetstaten.

Sådana kvalitetsskandaler är vi inte minsann bortskämda med nuförtiden. Fast man kan ju alltid fantisera om hur #bastkjol, #reakorbad och #fittstim skulle trenda på Twitter…

Intressant?

Andra bloggare om , ,

Klart Rumpan ska ha lite påökt

Von Rompuy och baronessan Ashton gratulerar varandra till lyckad löneförhandling.

Efter den senaste veckans framgångsrika räddning av Irland och Euron, Sveriges ovillkorliga EU-kapitulation och lite ilsket skäll på unions-förnekarna, kan man förstå att den hårt jobbande ”presidenten” Herman ”Rumpan” von Rompuy är värd lite extra i lönekuvertet. Via alltid lika uppfriskande arga EU Referendum läser jag att Rumpan kan se fram emot ytterligare 131,500 kr i plånboken från och med nyår – säkert ett välkommet tillskott till den skamligt låga årslönen på 3,5 miljoner han hade tidigare. Baronessan Cahtrine Ashton, som enligt vissa rykten fungerar som EU:s utrikesminister, får nöja sig med ett löneökning på 120,000 medan det vanliga fotfolket, EU-parlamentarikerna, får försöka överleva på 925,000 om året, en höjning med ynkliga 33,000 kr.

Skönt att veta att våra skattepengar används där de gör bäst nytta.

Intressant?

Andra om , , , ,

Mer om Euro-krisen: SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3

Om onda och goda lobbyister

Debaclet runt partisekreterare Sofia Arkelstens bjudresastudieresa till posha franska Pau för att köra miljöbil startade en veritabel lavin av indignerade kommentarer från alla läger – men också en välkommen debatt om lobbygrupper och behovet för våra folkvalda att öppet redovisa vem som finansierar dem.

De stora oljebolagen har alltid bedrivit lobbyverksamhet för att få fram politiska beslut som gynnar den egna verksamheten. Det är helt naturligt, och alla stora bolag gör likadant. Försäkringsbolag, försvarsindustrin, läkemedelsindustrin, flygindustrin, livsmedelsindustrin… Vår förra statsminister Göran Persson är idag Sveriges främste vapenlobbist (under sin regeringstid var han dessutom gift med Systembolagets vd Anitra Steen utan någon egentligen reagerade) och förre näringsministern Björn Rosengren blev konsult för Tele2 – bara dagar efter att han börsintroducerat konkurrenten Telia.

Till och med det vi kan kalla Big Environment –  stora mäktiga organisationer som WWF och Greenpeace – agerar numera med delvis samma verktyg som sina motsvarigheter i bolagsvärlden.

Det är bara i Sverige som vi är för blåögda för att fatta att det faktiskt går till så här. Hade vi haft vettiga lagar som tydligt visat vilka lobbyister som ger pengar till våra makthavare – så som  i USA  – hade det förmodligen blivit mindre intressant att dra igång stora drev för ett evenemang som utgör rena felräkningspengar i Shells PR-budget.

Ändå lägger Shell – som jag skrev i ett tidigare inlägg – en försvinnande liten del av sina lobbypengar på så kallade klimatförnekare, jämfört med vad de satsar på att ta sig in i näringskedjan i den nya gröna ekonomin. Men symbolvärdet av att oljebolag smörjer politiker kan givetvis inte underskattas.

I förra veckan skickade Naturskyddsföreningen ut ett pressmeddelande där man avslöjade att flera stora europeiska bolag – som BP och Eon – finansierade amerikanska senatorer som är klimatförnekare. Detta är nu långtifrån någon nyhet, uppgifterna har varit tillgängliga på sajten opensecrets.org, där alla bidrag till politiker redovisas under en längre tid. Men Svante Axelsson, generalsekretare på SNF, är upprörd;

Det är i sig uppseendeväckande att företagen går in och aktivt stöder vissa senatorer med specifika åsikter i klimatfrågan, när vi är i så stor behov av ett internationellt klimatavtal, som de i andra sammanhang säger sig bejaka. Det ska bli intressant att höra hur Carl-Henric Svanberg förklarar företagets agerande, säger han.

Nu är det inte Svante själv som agerat grävande journalist, utan brysselbaserade miljölobbyn Climate Action Network, en paraplyorganisation där Naturskyddsföreningen ingår. Om man granskar hur mycket bidrag de klimatskeptiska senatorerna fått i bidrag, blir det ungefär 6.500 kr var. Knappast något att bygga en stor konspiration kring kan man tycka, och en droppe i havet jämfört med de pengar miljörörelsen själv använder för att driva sin agenda.

Climate Action Network är själva verket en av de 10 mest välfinansierade lobbyisterna på miljöområdet inom EU. Och pengarna till dessa lobbygrupper kommer –  från EU. Tankesmedjan IPN sammanställde i våras en lista över ”Green 10”, dvs de miljögrupper som får mest i bidrag från EU – däribland Friends of The Earth, Climate Action Network och WWF.

Astroturfing 101.

I rapporten ‘Friends of the EU – The Costs of a Taxpayer-Funded Green Lobby,’ visar IPN på den bisarra rundgång av skattepengar som finansierar dessa påtryckargrupper. EU använder alltså medborgarnas pengar för att finansiera lobbygrupper – som sedan använder dessa medel för att bedriva påtryckning i frågor där de har samma uppfattning som EU. Det kallas för astroturfing – att man i brist på verkliga gräsrotsrörelser betalar organisationer för att ge intryck av det. Det såg man exempel på vid fjolårets klimatmöte i Köpenhamn, där FoE och CAN gick omkring med identiskt lika plakat i demonstrationstågen.

För tio år sedan delade EU-kommissionen ut c:a 23 miljoner i bidrag till ”Green 10”, förra året hade summan nära fyrdubblats till 88 miljoner, och hos flera av organisationerna utgör EU-pengarna mer än 70 procent av intäkterna. Climate Action Network fick närmare tre miljoner i bidrag – alltså det dubbla mot vad de onda olje- och energibolagen gav de skeptiska senatorerna i bidrag.

Ser man det från miljöorganisationernas sida, kan de med visst fog hävda att dessa pengar behövs för att de ska kunna bedriva lobbying på samma villkor som de multinationella företagen – som Shell och BP.

Det stämmer förvisso i teorin, men man ska naturligtvis vara på det klara med att alla har sin egen agenda att driva. Shell och BP vill naturligtvis utvinna olja och gas på så många platser som möjligt i världen –  såväl i Skåne som i Arktis. Och Svenska Naturskyddsföreningen skulle givetvis bli betydligt fattigare som organisation om om tron på  klimathotet sviktar. För att inte tala om hur WWF:s intäkter – och image – skulle skadas ifall det visade sig att isbjörnarna faktiskt mår finfint. (Whoops, de förökar visst sig som aldrig förr…)

Vad som är bäst för oss vanliga medborgare, och för demokratin, har jag ingen aning om. Jag börjar väl bli för gammal och luttrad för att lita på någon längre…

Expressen, Aftonbladet, SvD, DN, Miljöaktuellt

Intressant?

Andra bloggare om , , , , ,

Vårdbyråkrater utan hjärta – och hjärna

Svårt cancersjuka barn tvingas i all hast lämna specialkliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala, sedan landstinget plötsligt upptäckt att det inte finns personal nog för att driva verksamheten på helgerna. Beslutet kommer efter en lång tid av problem för cancerkliniken, där många sjuksköterskor slutat i protest mot den höga arbetsbelastningen. Vilket inneburit att de som blivit kvar fått jobba ännu mer – och nu har många av dessa till råga på allt sjukskrivit sig. Om det är av utmattning, förkylning, eller som en protest mot Landstinget ska jag låta vara osagt, och det är egentligen inte viktigt.

Det bedrövliga i den här affären är dels vårdbyråkraternas totala misslyckande med att göra sitt jobb – att se till att vården fungerar – och dels den totala frånvaron av medkänsla för de svårt sjuka barn som vårdas på Akademiska sjukhuset. För istället för att hyra in personal – vilket landstingen gladeligen gör när det gäller specialistläkare och kirurger – så bestämmer sig byråkraterna istället för att stänga canceravdelningen och flyga iväg de cancersjuka barnen till andra sjukhus i landet, något som skapar oro både för barn och föräldrar.

Samtidigt, i en annan del av landet, sitter Åke Jonsson, 60, och väntar på att få sin brutna fot opererad. Det har han gjort sedan juldagen, då hans fotled knäcktes. Sedan dess har han väntat, med en fot som värker och blivit allt mer deformerad. Frågan är han nånsin kommer att bli helt återställd.

”Tyvärr är vi inte helt framme vid vårdgarantins 90-dagarsgräns ännu”, säger Håkan Löfgren, ortopedklinikens verksamhetschef lakoniskt.

Se där två illustrationer på ett samtida Sverige där den offentligt finansierade välfärden misslyckas gång på gång med sin enda viktiga uppgift.

Från vänsterhåll blir vi ständigt matade med skräckhistorier om hur eländigt det kommer att bli för de sjuka och svaga i samhället om vi öppnar för privata vårdalternativ. Men ingen privat vårdgivare skulle nånsin kunna agera som Akademiska sjukhuset eller Länssjukhuset Ryhov – det hade slagit direkt mot lönsamheten och därmed företagets överlevnad.

Men i Sveriges landsting sitter anonyma politiker och styr en ännu mer ansiktslös kader av vårdbyråkrater som aldrig någonsin behöver ta ansvar för sin brist på kompetens eller medmänsklighet. Sedan hjälper det inte hur mycket pengar man pumpar in i verksamheten – de svagaste kommer alltid att dra det kortaste strået i tävlingen mot vårdbyråkraterna utan hjärta och hjärna.

Mer om , , ,

Intressant?

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: