And The Band Played On

Etikett: pressen

Kolla aldrig en bra story

Det finns ett gammalt uttryck bland journalister: Kolla aldrig en bra story – då riskerar den att spricka.

Detta förstås sagt i mer eller mindre skämtsam ton – det finns få om ens någon inom pressen som skriver fejkade eller uppenbart felaktiga nyheter. Däremot gör den alltmer pressade arbetssituationen att det blir liten eller ingen tid över för ordentlig faktakoll, något som illustreras i fallet med 45-åringen som suttitinsnöadi sin bil i två månader och som i sista stund räddades från att svälta ihjäl.

SMHI:s snödjupskarta visar på barmark i Umeå den 27 december.

I princip samtliga stora tidningar har kört denna story, vars enda källa verkar ha varit Umeåpolisen som hört mannen i bilen och återberättade vad han sagt. Därmed lät man sig nöja. Ingen ifrågasatte det underliga i historien: varför mannen inte sökt hjälp tidigare. Och framför allt – hur han lyckaes bli insnöad i december, en månad som präglades av osedvanligt milt väder i hela Sverige. Visserligen kom det snö, men en snabb titt på SMHI:s snödjupskarta för förra året visar att det var helt snöfritt i Umeå den 27 december. Och även när snön kom i januari, var det inte tal om några stora nederbördsmängder, snödjupskartorna visar på högst någon decimeter. Detta är svårt att få ihop med vad Ebbe Nyberg,  länsvakthavande på Västerbottenspolisen, säger till SvD.

– Där inne fanns en medelålders man som var vid liv men svårt medtagen. Det är helt otroligt att han har överlevt. Det kom en halv meter snö den 19 december och han måste ha suttit där sedan dess.

Temperaturdiagram från Umeå i december 2011. (Från rl.se)

Det är svårt att tänka sig att det skulle existera någon lokal köldficka någon mil norr om Umeå, där snön inte smälte bort som på andra ställen längs Norrlandskusten. Och temperaturen då? Jo, visserligen kom det några köldknäppar, men veckan före jul var det rekordvarmt med flera plusgrader, så att det skulle funnits tillräckligt med snö kvar för att begrava en hel bil känns minst sagt tveksamt.

Och att mannen inte skulle kunnat komma ut ur bilen och sökt hjälp under en vecka med flera plusgrader verkar mycket osannolikt – särskilt som E4:an bara ligger någon kilometer bort. Alltså ligger det något helt annat bakom händelsen, vilket Aftonbladet och Expressen är inne på idag.

SMHI kan förstås ha fel, även om det är osannolikt, men det borde ändå vara värt att kolla av kartan mot verkligheten ibland. Även om storyn förlorar på det…

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Kampen mot kommentariatet

Ett av de mest intensivt diskuterade ämnena bland mediechefer just nu verkar vara hur man ska komma till rätta med näthatet. Ett begrepp som tolkas på ett antal olika sätt, och där de flesta exempel faktiskt inte har så mycket med ”hat” att göra över huvud taget. När till exempel DN:s vindsvåningsartikel samstämmigt sågades i kommentarsfält, på Twitter, Facebook och bloggar, kallades det näthat – när det i själva verket var en fullt befogad kritik över en totalt verklighetsfrämmande artikel där den högsta lyckan var att ha teppanyakihäll. Dessutom innehöll kommentarerna ofta stor humor.

Näthatare används också som ett gemensamt epitet på alla som uttrycker förakt mot tidningarnas sätt att bedriva journalistik, rubrikvinklar – eller vissa krönikörers åsikter. Kommentarer på artiklar om invandringspolitik och Sverigedemokrater spårar alltid ut, vilket skylls på näthatare när det handlar om medvetna kampanjer som effektivt får alla normala människor att fly kommentarsfälten. (Och därmed ge walk-over till SD-anhängarna.)

Vad är då lösningen på problemet med näthatarna. Är det att tvinga alla de som kommenterar att göra det öppet med namn och bild, som Expressens Thomas Mattsson funderar på? Att tvinga folk att stå för sina åsikter – skulle det på ett magiskt sätt kunna lyfta de seriösa debatterna som bara ligger i kommentarsfälten och väntar på att blomma ut?

Jag tror inte det. Dels känns det främmande att medier tvingar människor som kommenterar att göra det under eget namn om de inte själva vill det. Att brottsdrabbade, offer för övergrepp, rasism eller myndighetsmissbruk inte skulle kunna berätta om sina upplevelser anonymt – något som genom alla tider varit en av pressetikens käpphästar – känns fel. Dels kommer det tunga kommentariatet – Internettrollen – inte på något sätt att hindras av att Expressen eller Aftonbladet inför namnkrav i kommentarsfälten. Att skapa en profil på Twitter eller Facebook tar ett par minuter på sin höjd, och en förtroendeingivande porträttbild kan googlas fram på sekunder. Det som eventuellt skulle kunna fungera är om kommentariatet tvingas logga in med e-legitimation, men då skulle det sannolikt bli väldigt få läsardebatter över huvud taget.

Problemet handlar egentligen inte om att tillåta anonyma kommentarer eller inte – utan hur vi undviker att skapa en grogrund för näthatet (enligt den bredare definitionen ovan). Vi bjuder in till debatt (också i ämnen där vi på förhand vet att det riskerar att spåra ur) under sken av att läsarnas åsikter är viktiga. Men sedan deltar vi inte själva i diskussionen annat än undantagsvis. Journalisten som står där med byline, syns sällan eller aldrig till i kommentarsfältet för att bemöta kritik av sin artikel. Ansvaret för diskussionen är outsourcad till ett externt modereringsföretag, och för det mesta kommunicerar ingen alls med kommentariatet långt nere i bottenslammet. Det är lite grann som att bjuda in till fest, men när gästerna använder tvingas vissa ta bakvägen och tillåts bara hålla till i källaren, ignorerade av värden.

Därför har vi kanske det kommentariat vi förtjänar. Vi kör med hårda vinklar, hänger ut kända och okända, fokuserar på konflikter och sätter tidvis utmanande rubriker. Precis som kvällstidningar alltid har gjort. Vi rör upp starka känslor varje dag – det är själva meningen med vår existens – och resultatet blir givetvis att läsarna reagerar därefter. Varför blir vi då förvånade?

Drömmen om en städad debatt där alla skriver initierat utan kraftuttryck, versaler, svordomar eller personpåhopp, och där helst ingen är Sverigedemokrat, är och förblir en utopi. De där näthatarna har ju alltid funnits, skillnaden mot förr är att de då var tvungna att skriva brev eller ringa för att skälla – en och en. Sedan kom Internet och det blev lättare att vara arg i grupp.

Det är alltid enkelt att generalisera och prata om näthat, när läsarna reagerar utanför våra publicistiska ramar. Men ibland ställer de fullt befogade frågor som vi borde ha kunnat besvara redan i artikeln. Och det kommer de att fortsätta med, anonymt eller öppet, tills vi börjar tala med dem som vanligt folk.

(Sedan finns förstås troll och haters som kräver en helt annorlunda strategi. Men det är en annan historia.)

Intressant?

Medier: Expressen, SvD, Medievärlden

Andra bloggare om , , , ,

Uppdatering 24/1: Läs också Jardenbergs krönika på Expressen, Brit Stakston, Kjellberg, Farmor Gun och Deepedition

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: