Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: pressetik

Bloggosfären upptäcker journalistik 1A

Jag har följt debatten om Katrineholmskuriren, eller #kkgate som det hela nu har döpts till, lite halvt från läktarplats, och är nog fortfarande inte inte på det klara med vad den stora upprördheten bottnar i. Detta oavsett vilken sida man anser sig tillhöra i bråket (gammelmediejournalister respektive sociala mediebubblare som ivrar för transparens).

Det är förstås lätt att konstatera att Katrineholmskuriren kraftigt har överskattat – eller missuppfattat – sitt uppdrag. Den fjärde statsmakten är ett begrepp, ingen juridisk instution om nu någon chefredaktör trodde det. Det är alltså inte så att medier är att jämställa med domstolar, och mig veterligt står den twittrande och bloggande kommunchefen som allt handlar om inte heller åtalad för något. Att då använda uttryck som att ”föregripa den journalistiska granskningen” blir bara löjeväckande, och visar mest vilka obefogat höga piedestaler journalister placerar sig på ibland.

Dessutom är det, som flera påpekat, ganska genomskinligt att skicka iväg ett antal frågor skriftligen till en kommunal tjänsteman, som dels avslöjar vilken vinkel knäcket är tänkt att ha, dels automatiskt förvandlas till allmän och offentlig handlinng i samma sekund som mejlet når kommunchefens inbox. Sedan kan förstås tidningen gnälla om att chefen gömmer sig bakom en förment öppenhet, tar hjälp av sina sociala medie-kontakter och därmed obfuskerar granskningen, men i grunden handlar det om en reporter som var för slö eller ängslig för att lyfta på telefonluren och ställa frågorna direkt till honom. Eller gå ner till kommunhuset och träffa chefen ansikte mot ansikte. Utan att veta hur stort Katrineholm är, kan avståndet från tidningens redaktion till kommunens förvaltning näppeligen vara större än att man avverkar sträckan till fots på något tiotal minuter.

Reportrarna på Katrineholmskuriren – inklusive chefredaktör och kulturchef – har alltså helt misslyckats med att förstå en av de grundläggande reglerna i journalistiken: avslöja aldrig dina kort på förhand. Och om du ändå råkar göra det, som i det här fallet, gå vidare i livet och lär dig något istället för att ta till överord om att demokratin är hotad och svamla om bloggvalpar. Det blir bara löjligt, och kommer inte att vare sig gynna tidningens upplaga, annonsförsäljning eller varumärke. Och framför allt är det synd, eftersom kommunens satsningar på sociala medier möjligen hade rymt en bra story någonstans.

Men även indignationen i delar av bloggosfären och de sociala medierna är något svår att förstå. Framför allt det faktum att Katrineholms-Kurirens reporter verkade ha bestämt sig redan på förhand för att kommunchefens bloggande och twittrande var något som skulle framställas i kritisk dager. Men, ärligt talat, detta är ju ett fullkomligt normalt arbetssätt inom alla medier – den som tror att en journalist bara går ut i verkligheten och lyssnar lite på vad folk har att säga, för att sedan gå hem och skapa en artikel, har aldrig varit med på ett morgonmöte på en redaktion. All bra journalistik handlar om att välja en vinkel – eller fokus – och om man som journalist gör sin research riktigt bra, ska man i princip veta på förhand vad intervjuobjektet ska svara.

I framför allt etermedier har detta sätt att göra journalistik gått så långt att nyhetsinslag eller reportage närmast kan jämföras med filmmanus. Aktuellt, Rapport, Uppdrag Granskning eller valfri dokumentär kör alla enligt den mall, den undersökande journalistikens formulär 1A. Vinkeln är bestämd på förhand, nödvändiga fakta finns för att backa upp slutsatserna, och det enda som behövs är att man beger sig ut med kameran och får tag i en expert/forskare/politiker som bekräftar allt genom att säga det som står i ”manus”.

Denna jakt på så kallade talking heads blir ibland nästan pinsam – och riktigt underhållande kan det blir om en frustrerad reporter möter en tungt medietränad politiker som vet precis hur han ska svara för att omöjliggöra att svaret klipps ihop till något icke önskvärt. Då blir det en Tobias Billströmare.

Man kan givetvis tycka vad man vill om denna typ av journalistik, men det är så det går till i branschen. Kommunchefen i Katrineholm vet mycket väl att när en journalist hör av sig, så är artikeln i princip redan skriven.

Och nu, efter #kkgate, vet bloggosfären om det också. Kanske är det just därför Katrineholms-Kurirens chefer reagerar som de gör?

Intressant?

Fler om #kkgate: Fredrik Strömberg, Malin Crona, Barometern, HD, Thomas Mattsson

Andra bloggare om , , , , ,

Slemmet Assange slår till igen

Julian Assange, talesperson för Wikileaks och motståndare till kondomer.

Jag tänker inte ta ställning i frågan huruvida Julian Assange är skyldig till våldtäkt eller ej, men jag kan konstatera att mannen uppvisar ett riktigt slemmigt beteende när han mer eller mindre tvingar till sig sex utan kondom, trots att tjejen klart och tydligt sagt nej. ”Surprise sex” liksom. Festligt!

Problemet med Julian Assange är att han inte på långa vägar kan leva upp till den rockstjärnestatus han uppnått. I grunden är och förblir Assange en självupptagen nörd, som säkert är en hejare på att hacka datorer och att programmera portscanners (mjukvara för att bryta sig in i andras system). Men så hamnade han plötsligt i hela världens rampljus, och förutsätter därför att samtliga världens kvinnor vill ligga med honom – utan kondom.

Nu sitter han i där i sitt brittiska slott, skyddad av diverse mediekändisar, som okritiskt sluter upp bakom hans bisarra anklagelser om att Sverige skulle styras av en feministisk maffia. Som dessutom är fräck nog att förvägra Assange hans mänskliga rättighet att knulla utan kondom!

Men det är inte bara Assanges medeltida syn på sex som hans tillskyndare väljer att blunda för. Den senaste masspubliceringen av diplomatpost innebar också att Assange och Wikileaks lyckades med konststycket att begrava demokratiseringsprocessen  i Zimbabwe. The Atlantic skriver om resultatet av ett möte förra julen där diplomater från EU, Storbritannien och USA träffade oppositionsledaren Morgan Tsvangirai, den starkaste – och just nu enda – kraften för demokratiska reformer i Zimbabwe. Ända tills Wikileaks publicerade alla detaljer från mötet alltså.

Later that day, the U.S. embassy in Zimbabwe dutifully reported the details of the meeting to Washington in a confidential U.S. State Department diplomatic cable. And slightly less than one year later, WikiLeaks released it to the world.

The reaction in Zimbabwe was swift. Zimbabwe’s Mugabe-appointed attorney general announced he was investigating the Prime Minister on treason charges based exclusively on the contents of the leaked cable. While it’s unlikely Tsvangirai could be convicted on the contents of the cable alone, the political damage has already been done. The cable provides Mugabe the opportunity to portray Tsvangirai as an agent of foreign governments working against the people of Zimbabwe. Furthermore, it could provide Mugabe with the pretense to abandon the coalition government that allowed Tsvangirai to become prime minister in 2009.

It’s difficult to see this as anything but a major setback for democracy in Zimbabwe. Even if Tsvangirai is not charged with treason, the opponents to democratic reforms have won a significant victory.

Journalistik har aldrig handlat om att publicera allt man vet och sedan skita i konsekvenserna. Det är därför det finns journalistutbildningar, etiska regler och chefredaktörer. Men med Wikileaks har alla normala journalistiska avvägningar kastats under bussen. Kulten kring Assange, som utmålas som en modern Cyber-Che Guevara, livligt uppblåst av den USA-hatande vänstern, är motbjudande. Och farlig.

Ingen som känner mig kan påstå att jag hyser några radikalfeministiska åsikter (vad det nu är). Men jag kan inte låta bli att tycka att Julian Assange är både en idiot och ett mansslem.

Intressant?

Skånskan, SmålandspostenAftonbladet, Expressen, DN, SvD 1, 2

Andra bloggare om , , , ,

Därför är kungens sexliv det enda intressanta

Bild från Wikipedia.

I den upphettade debatten kring nya ”skandalboken” Carl XVI Gustaf : den motvillige monarken förfasas rojalisterna främst av det faktum att kungens privaliv hängs ut. Vad har allmänheten egentligen att göra med om monarken festat på nattklubb med Noppe, Ajje och alla de andra adelsgubbarna med fåniga smeknamn? Och om han har gått på svartklubb, so what? Vem har inte gjort det nån gång i ungdomen? Och eventuella otrohetsaffärer har det ju funnits massor av genom åren – många högt uppsatta politiker har haft affärer vid sidan av, och ändå lämnats i fred av pressen.

När det gäller politiker som vänstrar, håller jag med om att det i de flesta fall bör förbli deras ensak. Förutsatt att deras förhållande inte innebär någon risk för det politiska utövandet (försvarsminister som vänstrar med rysk militärattaché kan exempelvis vara tveksamt) så tycker jag de kan få ligga ifred.

Med vår monark förhåller det sig däremot tvärtom. Eftersom kungens ämbete går i arv, blir det ohyggligt viktigt att veta vem kungen ligger med, speciellt i den händelse att potentiell vänstring med kaffeflicka kunnat resultera i avkomma. Frågan är hur svenska folket – rent hypotetiskt givetvis – skulle ställa sig om någon som Camilla Henemark kom ut och presenterade kungens 11-årige son, DNA-testad och klar? Eller än värre, och än mer hypotetiskt, om någon gammal flamma från 70-talet kom dragande med en ny tronarvinge?

Kungen skulle givetvis inte ge några kommentarer, men till skillnad från förr i tiden när hovets konkubiner kunde skickas utomlands med en kasse pengar för fås att hålla käft, är det betydligt svårare att lägga locket på idag.

Vilket återigen sätter ljuset på vilken bisarr och otidsenlig institution monarkin är. Det enda rätta är att införa republik, så slipper vi skämmas mer. Och så kan knugen äntligen få festa loss och ligga med vem han vill utan att det blir en massa tjafs.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: