Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: propaganda

Nattsvart på dagis – hur WWF gör förskolebarn till politiska aktivister

nordkorea

Långt ifrån en ny bild, men värd att visas varje år: Nordkorea firar Earth hour varje timme, varje dag, varje år sedan 50-talet.

En av årets minst angelägna manifestationer – den som går ut på att vi ska leva som i Nordkorea under en timme – närmar sig. Kampanjandet är i full gång, och i förra veckan släppte Världsnaturfonden årets propaganda informationsmaterial till landets förskolor och skolor, dit de av någon outgrundligt anledning givits fritt tillträde och carte blance för att sprida diverse pseudoreligiösa domedagsbudskap och ge våra minsta livslång och nyttig klimatångest.

Att WWF fokuserar på barnen är förstås en medveten strategi, en som organisationen delar med många religiösa och politiska rörelser genom historien. Målet är att fostra små lojala anhängare, som i vuxen ålder sympatiserar med WWF:s världsbild. Och det är långt mycket enklare att få en idé att slå rot i huvudet på en sexåring än en fullvuxen (även om folk i allmänhet är ganska lättledda), som ju faktiskt kan tänkas opponera sig mot alla de tveksamma sanningar om miljö, energi och ekonomi som WWF propagerar för. Vi ska inte glömma att vi har att göra med världens största och mäktigaste miljölobbyist, med miljardinkomster årligen och en vd som tjänar mer än USA:s president. Det är denna organisation och dess syn på miljö, energi och politik som skolverket gett fritt tillträde till dagis.

Jag ägnade lite tid åt att skumma igenom materialet som är tänkt att användas för att motivera förskolebarn och deras lärare inför lördagens manifestation. Här är ett par utdrag. Panda pepp!

Världsnaturfonden WWF – Earth Hour inspirationsmaterial för förskolebarn och unga elever

BUDSKAP 2014: BILEN, BIFFEN, BOSTADEN OCH BÖRSEN

Detta vill Världsnaturfonden med Earth Hour i år:

Bilen: Vi vill ha en fossilfri biltrafik och fossilfria transporter

Ansvariga politiker – gör det lättare för Sveriges befolkning att resa klimatsmart och bra kollektivtrafik. Vi vill ha transporter som helt baseras på el och hållbara förnybara bränslen.

Biffen: Vi behöver halvera vår köttkonsumtion

Ansvariga politiker – underlätta för oss att äta mindre och bättre kött. Vi vill se fler hälsosamma, goda, prisvärda och klimatsmarta alternativ till kött och vi vill ha hjälp att hitta bra kött när vi väl äter kött.

Bostaden: Vi vill ha förnybar energi i alla svenska hem

Ansvariga politiker – se till att energin inte slösas bort i våra bostäder. Ställ hårdare energikrav på byggnader och ge oss bättre möjlighet till att producera egen el och sälja överskottet.

Börsen: Vi vill ha ett klimatsäkert pensionssparande

Ansvariga politiker – se till att våra statliga pensionspengar i AP-fonderna slutar bidra till den globala uppvärmningen och istället hjälper till att hejda den, genom investeringar i framtidens hållbara och förnybara energisystem

renixx_vs_stoxx

Aktieutvecklingen för den gröna energisektorn (Renixx index) jämfört med investeringar i traditionell olje- och gasindustri. Den som investerar sina pensionspengar i gröna aktier, ska göra det i vetskapen om att det kanske inte blir särskilt mycket pension att ta ut på ålderns höst.

För mig låter dessa punkter knappast som något dagisbarn pratar om på morgonsamlingen, utan som tydliga politiska krav. Det är exakt samma frågor som vi sett på senare år i en uppsjö av debattartiklar, dels från miljölobbyister som WWF, Naturskyddsföreningen och Greenpeace, dels från olika politiker  – framför allt från partier på vänsterkanten. Men hur ska barn som inte ens fyllt sex kunna ta ställning i så komplicerade frågor som hur vi till exempel ska placera de statliga AP-fondspengarna?

Visst, det låter ju fint och ädelt med att använda våra pengar till att skapa nya ”gröna jobb”, men spåren hittills förskräcker. Som Björn Lomborg skrev nyligen, har den som investerat i ”förnybara” bolag fått se sitt kapital krympa avsevärt, jämfört med dem som placerat i bolag som följt börsindex. Renixx är världens första och äldsta globala index över företag verksamma inom den förnybara energisektorn, och startades 2002. Den som då investerade 1000 kr i förnybar energi, har idag bara 280 kr kvar – en nedgång med 72 procent. Samma pengar investerade i  den traditionella olje- och gassektorn har mer än fördubblats och är idag värda 2400 kr.

Är det verkligen vettig politik att framtida pensionärer i Sverige – med 0,2 procent av världens co2-utsläpp – ska agera riskkapitalister och subventionera denna bransch, kanske med följden att de tvingas leva som fattigpensionärer? Och framför allt – att använda  våra barn för att sätta press på politikerna att investera ännu mer av samhällets gemensamma resurser i denna närmast konkursmässiga sektor kan dessvärre inte uppfattas som något annat än politisk propaganda.

Likaså kan det verka okontroversiellt att lära de yngsta att fossila bränslen är onda medan fossilfritt är bra. Men även här landar vi i politik och svåra avvägningar. Vem berättar för sexåringarna att alternativet till bensin och diesel är att vi kanske måste skövla skogen – både vår egen och regnskog i Asien – för att fortsätta köra bil? Och berättar WWF någonstans att organisationen själv tjänar pengar på att certifiera palmolja (som i många fall odlas på nedhuggen regnskogsmark)?

I Skolverkets läroplan för förskolan kan vi läsa följande:

Saklighet och allsidighet

Förskolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Varje barn ska ges möjlighet att bilda sig egna uppfattningar och göra val utifrån de egna förutsättningarna. Delaktighet och tilltro till den egna förmågan ska på så vis grundläggas och växa. Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna lämna sina barn till förskolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.

Jag frågar mig hur denna paragraf rimmar med beslutet att släppa in världens rikaste miljölobbyist på våra förskolor, för att lära de minsta att göra sig beredda på ett liv i mörker – något som förstås kommer att bli ett vanligt tillstånd om vi ska avskaffa hälften av vår elproduktion och förlita oss till vind- och solenergi.

I sammanhanget kan det vara värt att ännu en gång betona att WWF är en organisation som bildades av brittiska och belgiska kungligheter för att slå vakt om fortsatt storviltsjakt i de forna afrikanska och indiska kolonierna. Världsnaturfonden är inte, och har aldrig varit, en gräsrotsrörelse. Det handlar om världens rikaste 1 procent som tar sig rätten att instruera oss andra hur vi ska leva vårt liv ”hållbart”.

En intressant detalj i sammanhanget är att vår egen kung, Carl XI Gustaf, är ordförande för Världsnaturfonden i Sverige. Kungen har sedan 1974 års regeringsform enbart ceremoniella uppgifter, och får inte ta ställning i politiska frågor. De gånger han har gjort det tidigare, har det blivit stor uppståndelse i pressen.

I fallet med Earth Hour och den tydliga politiska aktivism som Världsnaturfonden tillåts driva i skolan, tycker uppenbarligen både våra styrande och hans kungliga majestät att ändamålen helgar medlen.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Inte bara S som måste hålla vakt mot antisemitismen

Socialdemokraterna är i blåsväder, efter helgens val av Omar Mustafa till den mäktiga partistyrelsen. Mustafa hade – som Willy Silberstein och tidningen Expo uppmärksammade igår –  bjudit in ett antal talare med starkt antisemitiska åsikter till möten arrangerade av Islamiska förbundet, där han är ordförande. (Ett ordförandeskap han ärvde av den minst lika kontroversielle Abdirisak Waberi, som på modernt liberalt vis propagerar för månggifte. Han sitter för övrigt i Riksdagen för – Moderaterna.)

2010 bjöd Mustafa in predikanten Salah Sultan, som i arabisk TV hävdat att judar under påsken begår ritualmord på kristna för att använda blodet i osyrat bröd. Han hänvisade dessutom på fullt allvar till den mer än hundra år gamla konspirationsdrapan Sions vises protokoll, såsom varande bevis för att judar kontrollerar internationella medier.

Mustafa gillar också den egyptiske teologen och judehataren Yousef Al-Qaradawi på Facebook, men nekar till att han därmed sympatiserar med densamme. Al-Qaradawi är annars välkänd för att sin beundran för Hitler, och har kallat förintelsen av judarna för ett “gudomligt straff”. I ett (ö)känt TV-inslag har han också gett uttryck för sin högsta dröm: att före sin död få återvända till det heliga landet och skjuta judar, som han beskriver som guds fiender.

Man kan tycka att Socialdemokraterna borde vinnlägga sig extra mycket om att hålla partiet rent från antisemitism och judehat, inte minst efter åren med Reepalu vid rodret i Malmö. Den skada som det tidigare S-kommunalrådet ställt till med för staden, numera ökänd internationellt som en av de värsta tillhållen för antisemitism i Europa, kommer att solka ner bilden av Malmö i generationer.

Och säga vad man vill om Göran Persson, men han stod alltid fast vid sitt stöd för Israels rätt att existera, något som idag inte alls är en självklarhet längre hos de mest högljudda Israelkritikerna. Under Perssons ledning hade antisemiter (eller medlemmar som umgås med, gillar och bjuder in dessa) aldrig fått en plats i den innersta cirkeln och han hade förmodligen aldrig försvarat Omar Mustafa, så som dagens socialdemokrater av någon outgrundlig anledning anser sig tvingade till. (Förmodligen handlar det om valtaktiska skäl, vilket gör det ännu mer förkastligt.)

Tyvärr visar sig inte bara vänstern, utan samtliga partier, ha en stor blind fläck när det gäller den utbredda antisemitismen i Mellanöstern, till skillnad från den som praktiseras av Europeiska högerextrema, till exempel i Ungern. Skillnaden är att medan Europa i princip avnazifierades efter Andra världskriget, fortsatte antisemitismen att leva och frodas i Mellanöstern. Det är alltså långtifrån en ny företeelse, som vissa hävdar.

Sion Vises protokoll tas fortfarande som sanning i delar av arabvärlden, och demonisering och avhumanisering av judar är tyvärr mer eller mindre mainstream i länder som Egypten. I palestinsk tv får dagisbarn får lära sig att Israel är djävulen och judar stammar från apor och grisar. Och att det är en plikt att döda dem, gärna med det egna livet som insats.

Norska NRK:s utrikesprogram Verden uppmärksammade denna grovt antisemitiska hatpropaganda i ett program som sändes i februari. Det fick stor uppmärksamhet, inte minst för att den norska staten varje år bidrar med 300 miljoner norska kronor till den Fatahstyrda palestinska myndigheten på Västbanken, som i sin tur kontrollerar de palestinska TV-sändningarna. (I Hamasstyrda al-Aqsa TV låter det om möjligt ännu värre.)

Denna typ av hatpropaganda finansieras till viss del också av svenskt bistånd –Sverige betalar via Sida 40 miljoner per år till Palestinska myndigheten. UD har dock försvarat bidragen med att pengarna går till betalning av administration och lärare (förhoppningsvis inte de som lär ut Jihad till dagisbarnen).

Det är alltså inte bara Socialdemokraterna som har anledning att vara vaksam mot antisemitismen. Men det känns extra bra när just Aftonbladets ledarredaktion reagerar så starkt mot utnämningen – i övriga medier är tyvärr mestadels tyst om Omar Mustafa och hans kompisar på Facebook.

Beröringsskräcken sitter djupt.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Gazakonflikten och den haltande källkritiken

Vi matas dagligen med bilder på döda och skadade från från konflikten i Gaza. Hjärtskärande filmklipp och stillbilder, förmedlade av TV, tidningar och Internet – offer för en som det ser ut skoningslös terror från en övermäktig israelisk krigsmakt mot en skyddslös civilbefolkning.

Men hur ofta hör vi nyhetsuppläsare eller journalister lägga in en brasklapp för att bilderna som visas kan ifrågasättas ur ett källkritiskt perspektiv? I princip aldrig, trots att många av de sekvenser som kablas ut via BBC, CNN, Aljazeera och SVT utgör en del av propagandakriget mellan Hamas och Israel. Härom dagen fick BBC göra en pudel efter att ett av kanalens egna inslag visat hur en skadad palestinier bars iväg efter en attack – för att någon minut senare i samma film resa sig och vandra iväg till synes oskadd.

Al-qassambrigaderna, Hamas väpnade gren, twittrade i förra veckan ut en bild på ett svårt skottskadat palestinskt barn, enligt uppgift från ett sjukhus i Gaza, som ett bevis på den israeliska arméns övergrepp. I verkligheten var bilden tagen i Syrien för en månad sedan (vilket snabbt avslöjades av på Twitter).

På Facebook spreds en bild tidigare i år som påstods visa en israelisk soldat som trampade på en liten palestinsk flicka med sin armekänga samtidigt som han siktade med sitt automatgevär mot hennes huvud. En våg av avsky sköljde över IDF i de sociala medierna, tills det avslöjades att bilden var från en gatuteater i Bahrain, inte från Västbanken eller Gaza.

I de sociala medierna uppmärksammas denna typ av propaganda snabbt. Det verkliga problemet är när stora internationella medier, vars ledstjärna är att vara objektiva i sin rapportering, i princip slänger normal källkontroll över bord när det kommer till Israel-Palestinakonflikten. Berättelsen som förmedlas är ju oftast densamma – det gäller bara att hitta bildmaterial som passar regin. Många bilder är givetvis autentiska, och man ska absolut inte bortse från det stora mänskliga lidande som följer med bombkriget mot Hamas. Men det är också känt att en del av de bilder som kablats ut från Västbanken och Gaza kan vara fabricerade, skapade för att skapa opinion.

Problemet är att stora nyhetsbyråer och tv-bolag, amerikanska Reuters och brittiska BBC, sällan har egen personal på plats i Gaza och på Västbanken – riskerna och kostnaderna är för stora – och de förlitar sig därför på lokala frilansfotografer för att leverera bildmaterial. I vilken mån dessa frilansare är objektiva i sin rapportering – eller ens tillåts att försöka – är därför svårt att avgöra.
Att det förekommer fejkade nyhetsbilder från konflikten är däremot känt sedan länge.  2005 myntades begreppet Pallywood av Boston-professorn Richard Landes, som producerade en 18 minuter lång online-dokumentär kallad Pallywood: According to Palestinian Sources, som uppmärksammades bl a av amerikanska CBS nyhetsmagasin 60 Minutes. Landes (som i källkritikens namn måste betecknas som starkt pro-israelisk), visar i filmen hur palestinska frilansjournalister, anlitade och utrustade av tv-bolag i väst, aktivt iscensätter upplopp, med fejkade skottskador och ambulanstransporter för att manipulera västmediernas bild av konflikten.

Hur mycket av detta vi ser i rapporteringen från Gaza just nu, ska vara osagt – BBC-blundern kan ha varit ett enstaka olycksfall i arbetet. Eller inte. Brittiska kolumnisten Melanie Phillips hävdar för sin del att det brittiska public servicebolaget medvetet deltar i propagandakriget mot Israel.

Kontentan är i alla fall att det parallellt med raketbeskjutningen och bombningarna pågår ett informationskrig, där vi dessvärre inte kan förvänta oss någon som helst hjälp av etablerade medier att avgöra vad som är sant eller falskt.

SvD berörde visserligen saken i en artikel i lördags som handlade om informationskriget i de sociala medierna, men då med vinkeln att IDF, den israeliska militären, använde sig av Twitter i propagandasyfte. Huruvida uppgifter från de stenhårt Hamaskontrollerade medierna i Gaza borde ifrågasättas på samma grunder, framgick inte av artikeln.

Det brukar ju heta att krigets första offer är sanningen, och så är det nog fortfarande. Skillnaden är att vi idag, med de sociala mediernas hjälpt, har betydligt större möjligheter att avslöja lögner och propaganda än tidigare.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

SvD, DN, Aftonbladet, Expressen

Och nu: Isbjörnsgate

Att isbjörnar hotas av smältande polaris har vi blivit upplysta om till leda vid det här laget. Bilder på små fluffiga isbjörnsungar har använts bland annat i WWF:s propaganda reklamkampanjer ända sedan 2004, för att få oss att bidra med pengar för att ”rädda” denna vackra men utrotningshotade djurart. Hotbilden baserades på hypotesen att isbjörnarna behövde stora isvidder för att föda upp sina ungar på – om isarna försvann skulle de tvingas simma långa sträckor för att få tag på mat – sälar – och alltså dö av utmattning.

Problemet är bara att hotbilden aldrig haft någon vidare verklighetsförankring. Hela uppståndelsen startade med en enda observation år 2004, då biologen och viltforskaren Charles Monnett såg fyra döda isbjörnar flyta omkring i vattnen utanför Alaskas nordkust. Observationen gjordes dagarna efter en kraftig storm hade dragit fram över området, och forskarna drog slutsatsen att ett minskat istäcke – som i sin tur sades vara följden av den globala uppvärmningen – gjorde isbjörnarna extra utsatta och alltså riskerade att drunkna när de tvingades längre och längre ut på öppet vatten för att söka föda. Ytterligare observationer av drunknade isbjörnar har – med ett undantag – lyst med sin frånvaro, trots att det borde legat isbjörnslik i drivor till exempel 2007, då isutbredningen i Arktis var dokumenterat rekordlåg.

Hur som helst, hypotesen låg till grund för en uppmärksammad forskningsrapport av Monnett m fl år 2006. Denna forskning inspirerade i sin tur Al Gore, som använde sig den hjärtslitande historien om de drunknade isbjörnarna i sin katastrofrulle En obekväm sanning (2006) – filmen som för övrigt gav Gore ett Nobelpris. Och när klimathysterin var på sin absoluta topp, 2008, beslöt amerikanska inrikesdepartementet att förklara isbjörnen som en utrotningshotad art. Hur mycket isbjörnen har bidragit med till WWF:s kampanjkassa vågar jag inte ens gissa.

LolBear.

Med bakgrund av detta, är det värt att notera att forskaren i fråga, Charles Monnett, just fått sparken av sin arbetsgivare, U.S. Bureau of Ocean Energy Management, Regulation and Enforcement. Orsaken, enligt Alaska Daily News, är misstankar om att Monnett ”brustit i vetenskaplig integritet” i den omtalade isbjörnsstudien:

The federal agency where he works told him he’s being investigated for “integrity issues,” but a watchdog group believes it has to do with the 2006 journal article about the bear.

Att isbjörnshysterin bara varit en del av det miljöindustriella komplexet kommer inte direkt som en nyhet för oss som följt frågan de senaste åren. Redan 2008 slog bloggen World Climate Report hål på de flesta av slutsatserna i Monnetts studie.

Men trots att det mesta verkar tala för att hysterin är obefogad och isbjörnarna verkar klara sig ganska bra  – trots minskande istäcke de senaste åren har stammen ökat femfaldigt, från runt 5.000 på 50-talet till drygt 25.000 idag – gör den vetenskapliga världen allt för att hålla hotet vid liv. Vid en konferens arrangerad av FN hösten 2009 i Köpenhamn, bjöds världens främsta experter på ursus maritimus in för att diskutera hotet mot isbörnarna. Alla utom den mest meriterade, Dr Mitchell Taylor med mer än 30 års isbjörnsstudier i bagaget. Mitchell portades för att han ”hade fel inställning i frågan om den globala uppvärmningen”.

Och så är det givetvis. Hysterin kring smältande isar och drunknande isbjörnar är alldeles för viktig för samhällsekonomin för att vi ska kunna tillåta oss se nyktert på frågan. En högst avsevärd del av EU:s och Sveriges skatteintäkter – energiskatter, utsläppsrätter, vindkraftssubventioner, mm – bygger ju trots allt på att vi tror på hotet.

Frågan man ställer sig är naturligtvis hur de där fyra isbjörnarna egentligen dog? Isbjörnar är nämligen extremt duktiga simmare, och det finns bara två ytterligare observation av drunknade isbjörnar i modern tid. Dessa två djur dog efter att forskare, som inventerat beståndet av isbjörnar i norra Kanada, skjutit dem med bedövningspilar. Isbjörnarna flydde ut på öppet vatten, där de förlorade medvetandet och drunknade.

Whoops.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Psykolog: bra att barn känner ångest

Under vinjetten klimathotet hittar man numera de värsta avarterna på journalistik. Jag skrev nyligen om WWF:s indoktrinering storsatsning i skolan för att hålla barnen i konstant skräck för den annalkande klimatkatastrofen, och idag följer SvD upp resultatet av miljörörelsens hållbarhetsoffensiv. En undersökning bland svenska skolbarn visar nämligen på lysande resultat för propagandainsatserna upplysningen. Vart tredje skolbarn känner oro och rädsla inför framtiden, medan fyra procent av barnen i studien oroade sig så mycket ”att de mådde dåligt av det”. Något som den intervjuade psykologidoktorn Maria Ojala tycker är jättebra.

Ojalas studier har nämligen visat att ”barn och unga som exempelvis känner hopp inför framtiden, mening i tillvaron och tilltro till miljöorganisationer, klarar av att bära sin oro utan att må dåligt”.

WWF jublar.

Jag försöker verkligen undvika att falla i Goodwins lag-fällan här, men det är värt att påminna om tidigare -ismer genom historien som, identifierat barnen som den absolut viktigaste gruppen att påverka för att garantera den ena eller andra ideologins överlevnad. Det klimatindustriella komplexet är inget undantag. Och i skolan har barnen ingen möjlighet att komma undan, som Ojala så riktigt påpekar.

”Till skillnad från vuxna som kan stänga av tv:n eller vända tidningssida om de inte vill ta till sig informationen om klimatet, kommer barnen inte undan eftersom skolan undervisar om det här.”

Skribenter som lånar sig till ovanstående typ av rapportering borde kanske fundera både en och två gånger på vad han eller hon håller på med. Journalistik går ut på att redovisa fakta, låta olika röster och ståndpunkter komma till tals. Inte att rapa upp propaganda och  grupptänk.

Men nu lever vi ju i en postmodern värld där vindsvåningsjournalistik och inbäddade aktivister för länge sedan ersatt faktagrävandet. Där statens forskningsanslag pumpas in i pseudovetenskap och flum istället för att läggas där pengarna behövs – på verklig forskning. Som på att utveckla nya, rena energikällor.

Jan Björklund har massor av flum att rensa ut från skolan, inte bara från geografiböckerna.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

De verkliga hoten mot Maldiverna

Bild 2

Inför FN:s stora klimatmöte i Köpenhamn i december kommer vi att få läsa en hel del larmrapporter om att det kommer att gå åt helvete för planeten ännu snabbare än vi tidigare trott. En av domedagsindustrins favoritberättelser är den om de stigande havsnivåerna – till följd av smältande polaris – som hotar dränka öar som t ex Maldiverna. Regeringen på ögruppen går all-in på detta klimathot, oklart varför eftersom öarna lever nästan uteslutande av turism. Men i dagarna hölls i alla fall ett “regeringsmöte” på sex meters djup i vattnen utanför de vackra korallatollerna, för att illustrera hur det kommer att bli framöver om vi inte agerar mot de ökande koldioxidutsläppen. Medialt så in i bomben är det – PR.-byrån som presidenten Mohamed Nasheed anlitat kan känna sig nöjd; tidningar över hela världen har publicerat bilden av undervattensjippot, och som vanligt inte ifrågasatt ett dugg.

För det är just bara – ett jippo. Maldiverna är inte mer hotat av havsnivåhöjningar än Stockholm (som fortfarande stiger av landhöjningen efter den senaste istiden). Lite fakta:

1. Havsnivån stiger inte runt Maldiverna – den sjunker. Svenske havsforskaren Nils-Axel Mörner åkte ner om gjorde mätningar på plats för ett par år sedan, och kunde konstatera att havsytan inte stigit en millimeter på senare år. Och jämfört med 20 år tillbaka hade den istället sjunkit. När han berättade om sin glada upptäckt, möttes han av kalla handen. Maldivisk TV vägrade sända nyheten över huvud taget. Nämner man undersökningen här i Sverige, drar kritiker fram hans forskning om slagrutor – dvs han måste vara knäpp. Vilket naturligtvis är fullt möjligt, men när såg du några riktiga siffror från havsytehöjningen på Maldiverna? Fakta alltså?

2. Polarisarna kanske smälter nån gång i framtiden, men inte just nu. Havsisen i Arkis minskade rejält sommaren 2007, på grund av starka vindar och strömförhållanden. Sedan dess har isen återhämtat sig, och ligger nu mycket nära sitt medelvärde. Man ska ha i åtanke att den satellitbaserade ismätningen inte startade förrän 1979, så vi vet egentligen inte vad som är “normalt”. Och även om all havsis skulle smälta, hade det inte påverkat havsnivån en millimeter globalt, Arkis is är som en isbit i ett dricksglas, nivån är den samma oavsett om vattnet är fruset eller i flytande form. Däremot skulle det vara riktigt illa om de stora landbaserade isarna på kontinentala Antarktis (90 procent av Jordens ismassa) och Grönland (strax under 10 procent) skulle börja smälta. Inget av detta händer dock; Grönland satte för ett par veckor sedan köldrekord i september med -47 C, det tredje rekordet på 2000-talet. Och Antarktis ismassa växer sedan flera år. Någon havsnivåhöjning på grund av snabb isavsmältning är alltså mycket osannolik – särskilt som medeltemperaturen även sommartid i Antarkits ligger på -50C…
3. Maldiverna består av ett antal korallöar. Förutsatt att naturen får ha sin gång kan inte sådana öar “sjunka”, eftersom korallen byggs upp och bryts ned i takt med att havet stiger eller sjunker. Korallöar “flyter” på havet och förutsatt att det inte är mycket snabba förändringar vi talar om, som tsunamivågor, påverkas de inte av havsnivåhöjningar.

Papegojfisken - tacka den för de vita sandstränderna.

Papegojfisken - tacka den för de vita sandstränderna. Bör inte ätas...

Däremot finns det ett antal reella hot mot Maldiverna, liksom andra korallöar, nämligen den belastning på den naturliga miljön som kommer med ökad turism och befolkning. Nedanstående fakta är hämtade från ett mycket bra  blogginlägg av Willis Eschenbach, som bor på Solomonöarna i Stilla havet.

  • Befolkningstillväxten. ju fler människor, desto mer av öarnas sötvattensreserver tas i bruk. Och när sötvattenet sinar, ersätts det med saltvatten som läcker in från det omgivande havet. Saltvatteninträngningen gör i sin tur att växligheten dör, vilket i sin tur leder till ökad erosion. Maldiverna har ökat sin befolkning från 200.000 till det dubbla på ett par decennier, samtidigt som turismen ökat dramatiskt och idag är den största inkomstkällan för öarna.
  • Markanvändningen. Korallöar är mycket utsatta för väder och vind, och ju fler vägbyggen, hotell och flygplatser, desto mer utsätts öarna för erosion – dvs den fina korallsanden som de är byggda av spolas ut i havet av regn och stormar. Riktigt illa är om man använder korall som byggnadsmaterial – eller till flygplatser.
  • Utfiskningen. Känner ni till papegojfisken? Det är den vi har att tacka för de fantastiska vita paradisstränderna. Papegojfisken tuggar i sig koraller, och spottar ut dem som fin korallsand. Varje år producerar papegojfiskarna hundratals ton ny korallsand, som bygger upp reven och stränderna. Vad händer när denna revets byggmästare hamnar på på restaurangmenyn? Följande citat är från Eschenbachs blogg – det är ett av de finaste och nest handfasta råd som jag har läst om hur vi kan bevara våra kvarvarande paradis – som just Maldiverna.

Make the killing of parrotfish and other beaked reef grazing fish tabu. Stop fishing them entirely. Make them protected species. The parrotfish should be the national bird of every atoll nation. I’m serious. If you call it the national bird, tourists will ask why a fish is the national bird, and you can explain to them how the parrotfish is the source of the beautiful beaches they are walking on, so they shouldn’t spear beaked reef fish or eat them. Stop killing the fish that make the very ground under your feet. The parrotfish and the other beaked reef-grazing fish are constantly building up your atoll. Every year they are providing tonnes and tonnes of fine white sand to keep your atoll afloat in turbulent times. You should be honoring and protecting them, not killing them. This is the single most important thing you can do.


Tilbaka till regeringsmötet. Om Maldivernas regering nu verkligen tror att det är de mänskliga koldioxidutsläppen som hotar de 1.800 öarna i Maldiverna, så vore det antagligen en bra början att stänga flygplatsen i Male, med nära 1.000 internationella landningar per månad under högsäsong.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: