Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: public service (sida 1 av 2)

Facebook vs journalistiken: 1–0

Jag har varit inne på det ett ett antal gånger på senare tid, senast för ett par veckor sedan. Alltså den här nya trenden att journalister – framför allt inom public service och på de stora kulturredaktionerna – börjat att försvara makten mot medborgarna. Systemförsvarande journalistik, som Peter Santesson på Dagens Samhälle så träffsäkert kallar det. Den omsvängning som sker just nu är faktiskt ganska anmärkningsvärd – och resultatet kan vi betrakta i sin yttersta form i den så kallade granskning som SVT gjort av opinionsbildande Facebook-grupper.

I fredags scoopade SVT:s granskande journalister med att en undersköterska på Astrid Lindgrens barnsjukhus, Fredrik Antonsson, stod bakom Facebookgruppen Rädda vården. Antonsson, som jag följt under en lång rad av år, började sin bloggkarriär som Tokmoderaten och ligger idag bakom bloggen I otakt. Han skriver oftast engagerat och insiktsfullt, inte sällan utan både humor och svärta, men alltid med värme och omsorg, framför allt om dem i samhället som är mest utsatta – alltid med udden mot de styrande. För detta ses han naturligtvis som en nagel i ögat av politiker och andra makthavare.

Men är Fredrik Antonsson själv en så pass tung makthavare, att det är av oavvisligt allmänintresse att röja hans anonymitet, trots att han själv valt att inte framträda med namn i Facebookgruppen? Uppenbarligen tycker SVT det, eftersom public service-företaget försvarar uthängningen av Antonsson på följande vis:

Dessa dolda opinionskrafter överger och trasar sönder den öppna samhällsdebatten och de fria samtalen.

Detta sägs av SVT-journalisten Karin Ekman, ansvarig för sociala kanaler hos public serviceföretaget. Läs det en gång till och fundera på vad det egentligen står här: Att visselblåsare och anonyma tipsare är av ondo och måste bekämpas. Dissidenterna ska fram i ljuset.

Onekligen en dramatisk omsvängning av SVT som för inte alltför länge sedan lanserarde TV leaks, en tjänst för anonyma visselblåsare att lämna tips utan risk för repressalier eller behöva skylta med eget namn. Hur ser Karin Ekman på denna tjänst i dag – den som marknadsfördes med nedanstående payoff?

TV-leaks gör det lättare att skicka känslig information till SVT, för dig som vill tipsa om missförhållanden eller maktmissbruk i samhället. Bara ett fåtal utvalda och erfarna SVT-journalister med tystnadsplikt enligt yttrandefrihetsgrundlagen får tillgång till tipsen.

Om Antonsson själv hade tipsat om bristerna på Astrid Lindgrens barnsjukhus och använt TV leaks – hade han blivit uthängd med namn då, trots utlovat källskydd? (Att röja en källa är för övrigt ett lagbrott som kan ge fängelse för ansvarig utgivare.)

Att notera i sammanhanget är att Rädda vården nästan undantagslöst länkar till artiklar från DN, SVT, SVD och landsortspress – alltså traditionella medier som skriver om krisen inom vården, inte till så kallade hatsajter.

Men det spelar ingen roll, för han oroar människor i onödan enligt SVT. Därför har redaktionen uppfunnit ett nytt epitet – skrämselsidor – för att försvara att det stora mäktiga mediebolaget med miljarder i skattepengar ger sig på en undersköterska med blygsamma finansiella resurser och som driver opinion på sin fritid.

Samtidigt låter samma SVT, trots sina licensmiljarder, bli att granska vad de verkliga makthavarna håller på med. Ett aktuellt exempel som vi kan dra ur högen är Mehmet Kaplan, som sedan han avgick som bostadsminister för något år sedan, varit fredad från all typ av granskning. Detta trots att allt mer pekar på att Kaplan, som fortfarande är riksdagsman för MP, är Erdogans man i Sverige – i ett parti som kommit att befolkas av både islamister och AKP-trogna nationalister. Vi kan alltså ha ett riksdagsparti som i praktiken arbetar för främmande makt i Sveriges riksdag, men vem bryr sig om sådana jobbiga frågor när det är så mycket enklare att ge sig på en vårdanställd som skvallrar anonymt om problemen på sin arbetsplats?

Som jag skrivit tidigare så kan och ska det inte vara mediernas roll att agera hejaklack till makten, oavsett färgnyans på den regering som råkar ha nycklarna till Rosenbad för tillfället. Eller ännu värre: att medierna lierar sig med makthavarna i syfte att stigmatisera och brännmärka medborgare som inte håller god min, inte har rätt värdegrund och som ägnar sig åt att smutsa ner Sverigebilden utomlands. För sådant baktalande av nationen gynnar ju bara hatsajter och Sverigedemokraterna, råder den gängse analysen.

Tyvärr är detta beteende i högsta grad kontraproduktivt. För den enda valuta som journalistiken har är nämligen förtroende. Ett förtroende som snabbt raseras av kampanjer som den mot Antonsson, en undersköterska som larmar om fel och brister på sin arbetsplats. För inte så många år sedan hade såväl tidningar och tv kastat sig över problemen och ställt politiker och landstingsledning mot väggen. Idag är det istället visselblåsaren själv som ställs vid skampålen.

Jag vet inte exakt när det började, men jag tror att det började gå utför på allvar i samband med att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010. Efter denna kollektiva chock gjorde politiker, ledarskribenter och journalister gemensam sak: SD skulle hållas borta från inflytande till varje pris. Vilket gjorde att journalistiken gick i baklås och konsekvensneutraliteten kastades överbord – all rapportering kom att handla om att inte gynna SD.

Idag har det gått så långt att det räcker att fel webbsida länkar till en intervju med dig för att karriären ska vara allvarligt hotad. I Antonsson fall var tydligen problemet att hans Facebook-grupp gillats av en annan, ”Stöd svenska polisen”, som enligt SVT:s granskning sprider rädsla och manipulerar fakta.  Gammal klassisk guilt by association, men det smetade av sig på Antonsson och var tillräckligt för att frångå normala publicistiska regler.

Istället för konsekvensneutralitet – alltså att rapportera om allt oavsett vem det gynnar eller missgynnar – har vi idag fått en situation där delar av medierna gett sig själva rollen att uppfostra och tillrättavisa den lågpannade populasen som sitter och smygheilar i stugorna, eller läser fel sidor.  Journalisterna har, kanske utan att riktigt tänka på det, distanserat sig från vanligt folk och sparkar nu neråt istället för uppåt. Förr drevade vi mot politikerna, nu skyddar vi dem mot folkets missnöje.

Följden blir att människor i allt högre utsträckning väljer bort SVT och andra traditionella nyhetsmedier. När läsare och tittare känner att journalisterna inte längre står på deras sida, blir det naturligt att leta efter sanningen på andra ställen. Kanske i Facebookgrupper, på Flashback, Nyheter idag eller kanske till och med på Avpixlat?

Vad SVT och den så kallade granskningen av undersköterskan Fredrik Antonsson och andra som svartmålar Sverige gör är att driva ner ännu en stor spik i kistan för journalistikens trovärdighet.

Bra jobbat där.

Fotnot: För alla som av olika anledningar vill slippa betala för att bli betraktade som lågpannade idioter i ständigt behov av uppfostran skrev jag ett blogginlägg om hur man enkelt slipper undan tv-licensen samtidigt som man fortsätter att titta på de kvalitetsprogram som SVT trots allt har – till exempel Homeland.  Snart tre år sedan, men fortfarande lika aktuellt.

Intressant?

Journalister får inte uppfattas som maktens medhjälpare

Hon var i 30-årsåldern och kom från Gdansk i Polen. Några år tidigare hade hon flytt till Sverige, efter att ha varit verksam i Solidaritetsrörelsen och var nu alltså en dissident.  Vi möttes på journalisthögskolan under första halvan av 80-talet, bara några år efter att Solidaritet, den fria fackföreningen under ledning av Lech Walesa, slagits ner av general Jaruselskis militärregim 1981. Där och då stoppades utvecklingen mot demokrati i landet – högst tillfälligt skulle det visa sig – och säkerhetstjänsten gick hårt fram med socialismens fiender.

Jag var ung och trodde mest att hon led av svårartad förföljelsemani. Hon vägrade konsekvent att ha sitt namn på några skrivuppgifter och ville vara anonym i sitt examensarbete (som handlade om Polens underjordiska press).

Senare har jag dock förstått att hon hade verkligt fog för sin försiktighet. Kommunistregimens ögon och öron fanns överallt, och grundliga rapporter om vad polacker i utlandet företog sig kablades snabbt tillbaka till Warszawa .

Därför var det förenat med stora risker att öppet kritisera den polska regimen även för dem som hade nått friheten i väst. Regimen hade många sätt att få feltänkare och dissidenter att hålla tyst. En arbetsgivare som plötsligt inte längre hade jobb att erbjuda. En akademisk karriär som gick i stå, uteblivna offentliga uppdrag, en musik- eller författarkarriär som tog slut när ingen vare sig ville ge ut, sälja eller upplåta scen till verken.

I Östeuropa bakom järnridån var det långtifrån bara Partiet och säkerhetspolisen som stod för förtrycket. Alla samhällssektorer var delaktiga i att övervaka och dra fram folkfiender i ljuset. Myndigheter, sjukvård, skola, polis, radio, tv och tidningar. Skolbarn som tjallade på föräldrar och släkt. Övervakningssamhällets öron fanns överallt och få vågade tala öppet – vem kunde veta ifall kollegan på arbetet var informatör hos säkerhetspolisen?

Jag vet inte vad hon gör nuförtiden, snart ett kvartssekel senare. Kanske har hon flyttat tillbaka till Polen, kanske blev hon kvar i Sverige. Men idag förstår jag bättre varför min kurskamrat aldrig ville vara med på klassfotona.

Jag har kommit att reflektera över det här allt oftare på senare tid. För i den bisarrt uppskruvade debatt som vi har just nu – senast om den så kallade Sverigebilden – hör jag allt oftare argument som bär drag av  det som JH-kursaren berättade om. När politiker, myndigheter och medier gör gemensam sak mot dem som svartmålar eller baktalar nationen. Kompletterat med närmast maniska faktakontroller och krav på avståndstagande eller korrigering av uppgifter som anses osanna. Där arbetsgivare kontaktas och informeras om ”incidenten” som den anställde varit inblandad i, och landets högsta politiker ges tillfälle att ta avstånd.

Naturligtvis går Sverige idag inte att jämföra med 80-talets Polen – och detta vill jag särskilt betona, för att slippa anklagelser om att jag relativiserar. Vi är inget totalitärt land där feltänkare och statsfiender kastas i fängelse. Men det är ändå oroande att det börjat dyka upp de som i flera avseenden behandlas som – dissidenter.

Kanske mest känd av dessa är Katerina Janousch, barnboksförfattare och sexrådgivare. Efter att ha gjort en intervju i en tjeckisk webb-tv-kanal tog det hus i h-e. Hon beskrev Sverige som ett land i förfall där stora delar nu är no go-zoner och kriminella gäng tagit över. Där allt fler skaffar vapenlicens och lär sig skjuta, för att kunna försvara sig när polisen abdikerar från sitt uppdrag. Visst, hon raljerade och svingade vilt, men hon är trots allt privatperson, inte svensk diplomat.

Men det skulle hon inte ha gjort. Kultursidor, ledarskribenter, politiker – till och med statsministern –  formligen klättrade på varandra i iver att ta avstånd. Hon skadade Sverigebilden, och  gynnade därmed Putin och de högerextrema.

Så har det låtit i snart två månader. Så sent som igår kunde vi läsa detta i DN:

Det fall nyligen där en svensk författare i tjeckisk tv spred uppenbara felaktigheter om den svenska invandringen var ännu ett exempel på hur professionell desinformation om Sverige används som bränsle för den framväxande högerextremismen i det egna landet.

Och i tisdags fick Janousch återigen klä skott för sitt brott mot Sverigebilden, denna gång i  SVT:s Opinion live.  Där hon omgående hamnade i högljudd polemik med både programledaren Belinda Olsson och Anders Lindberg, chef för Aftonbladets ledarredaktion. Tidvis blev det nästan Kafka-artat när Janousch  avkrävdes fakta och forskning för sina utsagor – till exempel ifall antalet vapenlicenser verkligen ökar eller minskar. (Och vad gäller diskussionen om utlandsföddas överrepresentation i brottsstatistiken, blir det onekligen svårt för en privatperson att dra fram fakta och forskning, när det officiella Sverige beslutat att sådan inte behövs enligt kriminologer som Jerzy Sarnecki.)

Jag tror att vi journalister skulle behöva ta ett steg tillbaka och fråga oss vad vi håller på med. Vi kan inte tillåta oss att dras med i en hetsjakt på människor anklagade för att baktala eller svartmåla landet. Det är inte, och har aldrig varit, journalistikens uppgift att agera hejaklack åt makten.

Men tyvärr är det nog så allmänheten kommit att uppfatta oss, och inte helt utan fog. Att radio, tv och de stora tidningarna gjort gemensam sak med ”eliten”. Istället för att granska den, uppfattas medierna istället som maktens förlängda arm.

Själv har jag en klar minnesbild av hur det började gå snett. Det var efter valet 2010, när Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen och stora delar av Sverige befann sig i chock. Där och då tog journalistiken avgörande det kliv från objektiv granskning till att i mångt och mycket öppet ta ställning mot det nya riksdagspartiet.

Jag minns särskilt en artikel med en klump i magen. Mamman till en son som röstat på SD berättade, med namn och bild, om sin stora sorg inför det faktum att sonen gått och blivit rasist. I det lilla samhället där hon bodde, torde såväl sonen som mamman vara lätta att identifiera.

Den senare, som var myndig och alltså fullt kapabel att fatta egna beslut, fick inte ens kommentera mammans utsaga. Ett pressetiskt övertramp, som dock ingen reagerade på i den hysteriska stämning som piskats upp.

Sedan dess har det fortsatt i samma stil. Journalistik, politik och ideologi har rörts samman utan närmare eftertanke och agendasättande artiklar har rivit barriärerna mellan rapportering och aktivism. Allt har kommit att handla om att hålla Sverigedemokraterna borta från makt och inflytande, och till varje pris undvika allt som kan tänkas gynna partiet. Denna fixering har varit förödande såväl för journalistiken som det öppna samtalet (dessutom kontraproduktiv).

Istället för konsekvensneutralitet har vi i mångt och mycket fått ett mästrande, uppfostrande politiskt-journalistisk komplex, som sparkar neråt istället för uppåt. Förr drevade vi mot makthavarna – nu skyddar vi istället dem mot folkets ”hat”.

Detta är något vi måste sluta med. Vi ska inte agera opposition mot vare sig sverigedemokrater eller Donald Trump. Vi måste rapportera vad som sker här och nu, utan hänsyn till vems ”ärenden” vi går eller vilka krafter som gynnas.

Konsekvensneutralitet. Publish and be damned. Som det var förr. Oavsett om man kallar sig höger eller vänster.

Annars blir det nog tyvärr som Alexander Bard spår – att medierna som vi känner dem kommer att göra sig irrelevanta.

Fast kanske är ändå något på väg att hända – och paradoxalt nog kan det vara Donald Trumps förtjänst. Det är han som sparkat in dörren till vår svenska ekokammare, där vår uppblåsta självbild  länge tillåtits att svälla så att allt syre tagit slut. Nu blir vi så illa tvungna att erkänna vi misslyckats på ett antal samhällsområden – något som påtalats även av seriösa kritiker, och inte bara presidenter med Twitter-tourettes.

Ett tecken i tiden: nationalekonomen Tino Sanandaji dyker plötsligt upp överallt, efter att i åratal blivit brunstämplad för sina beräkningar av vad det svenska utanförskapet kostar. Sanandaji, som tidigare var en enda stor medial no-go-zon, får plötsligt bra recensioner och Expressen gör en stor intervju med honom. Han har också intervjuats i radio och tv.

Men tillbaka till Janousch. Hon kom till Sverige 1974, tillsammans med sin pappa, kärnfysikern Frantisek Janousch, som tvingats lämna Tjeckoslovakien. Han var en dissident som hade fallit i onåd hos regimen – av Palme kallad diktaturens kreatur – för sitt engagemang i demokratirörelsen Charta 77.

Så man kan till viss del förstå hennes raseri när hon börjar se hur verktygen och mekanismerna från barndomens hemland nu används mot henne – i ett av världens friaste länder.

Det är som sagt dags att ta en allvarlig funderare på vad vi håller på med.

Intressant?

Fler om , , ,

Grundprincipen är att det alltid är mest synd om gärningsmannen


Tittar i efterhand på Publicistklubbens debatt från i måndags, som ställde frågan om det är dags att skrota vad som kallas ”konsekvensneutralitet” i nyhetsbevakningen. Alltså ifall journalistiken ska ta hänsyn till om en viss nyhet eller vinkel riskerar gynna det där partiet alla talar om eller inte. ”Publish and be damned” kallas begreppet ibland på murvelprosa: Om en nyhet eller vinkel är intressant nog för en större allmänhet att publicera, ska den ut – oavsett konsekvenserna .

Uppenbarligen har denna diskussion redan landatinom svensk public service. På något annat sätt är det nämligen svårt att förstå att SVT Gomorron redan dagen efter att 22-åriga Alexandra Mezher knivmördades av en 15-årig ensamkommande på det HVB-hem där hon arbetade, väljer att låta inte bara en utan två gäster att sitta i studion och spekulera i förmildrande omständigheter till dådet.

Först ut var Rikspolischefen Dan Eliasson, som mest i förbigående nämnde mordoffret – innan han raskt gick över till att tala om hur ”förtvivlad” han var för den unge killen som ”begått en sådan tragisk händelse” och frågade sig ”vilka trauman han kan ha gått igenom”. Detta klumpiga och okänsliga uttalande från polismyndighetens  högsta chef har förbigåtts med tystnad i svenska medier – vi har kanske vant oss vid att han ständigt råkar stoppa foten i munnen – men uttalandet uppmärksammades stort i brittisk press (video från Daily Mail ovan). En förtvivlad mamma och pappa har alltså precis fått veta att deras unga dotter knivmördats – men istället för att ringa familjen och framföra sina kondoleanser, väljer Eliasson att leka hobbypsykolog i rikssänd tv och spekulera i orsakerna till mordet. Något han med stor sannolikhet inte vet ett dugg om, därför borde han ha den goda smaken att hålla tyst och låta riktiga poliser genomföra sin förundersökning ifred.

Bara någon timme senare var det dags igen. In i SVT:s morgonstudio  kliver två nya gäster: Veronica Magnusson, förbundsordförande för Vision, och Musse Hosseini, ordförande för Sveriges ensamkommandes förening. Den senare kom snabbt fram till en förklaring på det tragiska knivdådet: Bristande engagemang och kunskap hos personalen på HVB-boendena. En personal som beskrevs som ”inkompetent”, inte lyssnade på barnen och inte brydde sig om att förstå deras bakgrund eller kultur.

Alltså en slags victim blaming (om än omedvetet) som förbigicks utan några som helst ifrågasättanden från programledarna. Kroppen efter unga Alexandra Mehzer har knappt kallnat, och redan är det på något sätt hennes eget fel att hon fick en kniv i ryggen. Jag undrar stilla hur föräldrarna – som själva har rötter i Mellanöstern – känner för Sverige, när både polischefer och medier mitt i sorgen gör sitt bästa för att relativisera mordet på deras dotter,?

Vad SVT istället kunnat fokusera på – framför allt så här tätt inpå dådet – är de verkligt viktiga frågorna. Hur säkerställer vi säkerheten på asylboendena? Och hur är det ens möjligt för ett företag att låta unga tjejer arbeta ensam på asylboendes och HVB-hem, där det ofta pressats ihop ett stort antal unga, arga, frustrerade – kanske också traumatiserade som Eliasson gissar på – män på liten yta. Miljöer som i vissa fall kan beskrivas är rena krutdurkar. Så gott som dagligen rapporteras om bråk, våld och hot – på ett asylboende tvingades nyligen en 10 man stark  polispatrull fly för sina liv efter ett misslyckat försök att omhänderta ett barn som utsatts för övergrepp.

Men en 22-årig tjej tillåts alltså jobba ensam i en sådan omgivning – utan skydd. Det borde vi diskutera mer. Det borde politiker och myndigheter få löpa gatlopp för, men detta drev verkar helt utebli. Slutsatsen är att det egentligen inte är någons fel, utom möjligtvis mordoffrets eget.

Oavsett orsaken till att SVT:s nyhetsvinklingar, kan vi vara säkra om att det knappast gynnar den öppna debatten att bortförklara och relativisera brutala mord på unga tjejer. Inte heller lär det minska  sympatierna för det där partiet.

Problemet, som jag uppfattade att någon uttryckte det vid Publicistklubbens debatt, är att medierna inte klarar av en situation där ett offer, en representant från en utsatt grupp (i det här fallet ett ensamkommande barn) samtidigt är en förövare. Vi är så vana att automatiskt ta ställa oss på den ”svages” sida, att rapporteringen kortsluts. Vad vi då får är rent bisarra situationer som den i SVT:s morgonstudio.

Där det viktigaste verkade vara att visa sympati för gärningsmannen,  istället för offret.

Kognitiv dissonans, kallas det med ett finare ord.

Något som vi borde försöka vänja oss av med.

Intressant?

Fler om , , ,

Offentligfinansierat näthat i Sveriges radio

Lagom till Internationella kvinnodagen fann redaktionen på Sveriges radios humorprogram Tankesmedjan det lämpligt att ”granska” GP:s nya politiska chefredaktör Alice Teodorescu och hennes bakgrund. Teodorescu har med sin uttalade högerprofil – hon kallar sig liberalkonservativ istället för socialliberal – fått stora delar av det åsiktsindustriella komplexet i Sverige att krevera. Två ledarskribenter på G-P har sagt upp sig i protest mot att få Teodorescu som chef,  den tredje har sjukskrivit sig.

Att de tre programledarna, Johannes Finnlaugsson, Dilan Apak och Petrina Solange, alla står väldigt långt till vänster om Alice Teodorescu råder det knappast någon tvekan om när man lyssnar på podden. (Hur dominerande vänstersympatierna i Sveriges radios så kallade humorprogram är skrev Magasinet Neo om i senaste numret.)

Men den så kallade granskningen av Teodorescu är så långt från humor – eller satir – som man kan komma. Istället utvecklas programmet snabbt till fullfjädrat karaktärsmord, där redaktörerna utan någon egentlig anledning läser upp vad anonyma troll på flashback skriver om exempelvis om Alice Teodorescus bröst och vad de skulle vilja göra med henne. De fnittrar åt hennes ursprung – hon kom som barnhemsbarn från Rumänien – och spekulerar i att hennes framgångar och högeråsikter är en slags överkompensation för de rumänska barnhemsrötterna – ungefär som en annan invandrare, ”Lasermannen” John Ausonius, ”överkompenserade” genom att skjuta invandrare.

Höhö. Dråpligt, eller hur?

Programledarna lyckas också stämpla Teodorescu med epitetet ”husblatte, eftersom det i bokstavs- och identitetsvänsterns värld inte är möjligt att både vara invandrare och hysa högersympatier. Har man ändå det är man bara en nyttig idiot, en Onkel Tom som är för dum för att förstå att hen går den vite mannens ärenden.

Denna inverterade rasism slår fast att en riktig invandrare (eller svenskfödd med annat etniskt ursprung) antingen måste vara vänster – eller förd bakom ljuset. Fast eftersom det är vänstern som står för den klassificeras detta som identitetspolitik, och blir då allt det unkna plötsligt rumsrent.

Nästan exakt samma sorts smutskastning råkade moderaten Hanif Bali – med iranskt ursprung –ut för förra sommaren, då han kallades husneger i en SVT-debatt av Miljöpartiets Mikael Trolin. Och i Dala-Demokraten beskrevs  Bali som ett “[o]ffer i den bemärkelsen att han hjälper moderaterna med att bedriva en politik som slår mot sådana som han själv.”

Det sista alltså med klar hänvisning till Balis hudfärg och etnicitet. Samma metod som användes av Tankesmedjans ”satir” mot Teodorescu.

Jag följde chatten med Alice Teodorescu på gp.se i torsdags, och det som slog mig var att nästan alla var närmast lyriska i sitt välkomnande av henne. Många återkom med kommentaren att det kanske ”äntligen” skulle bli ett friare debattklimat på G-P, något som hon själv återkom till i sin programförklaring dagen efter:

“Som född i ett kommunistiskt land, utan fri åsiktsbildning och yttrandefrihet, har jag alltid fascinerats av ordets makt över tanken. […] Trots vår grundlagsstadgade yttrandefrihet räds vi den fria tanken – den som på ett ögonblick kan försätta oss i det absoluta utanförskapet. Personligen är jag mer rädd för vad som händer med en människa när hon bär på tankar som hon inte vågar sätta ord på, liksom vad som händer i ett samhälle där orden inte längre är bärare av tankar.”

Jag tror alla normalt funtade människor är beredda att skriva under på detta. En fri debatt är en förutsättning för att det demokratiska samhället ska kunna fortleva – ändå är det något som gång på gång motarbetas, ofta av dem som kallas näthatare. De som med hot och hån försöker tysta dem som tycker ”fel”.

Man må ha helt andra politiska åsikter än Alice Teodorescu – jag håller långt ifrån med henne i allt – men det borde vara ett krav att bemöta just åsikterna, inte utseende och ursprung. Men uppenbarligen hittade Tankesmedjan inget komprometterande som de kunde sätta dit henne för, därför fick det bli personangrepp, rasism och unken sexism istället.

Teodorescu verkar förvisso tuffare än de flesta, och jag hoppas verkligen att hon orkar fortsätta sitt jobb. Den hatkampanj hon utsatts för – av inget annat skäl än att hon är ung kvinna och höger – går faktiskt utöver det mesta vi upplevt av avarter i den så kallade åsiktskorridoren.

En annan detalj värd att nämnas är att G-P:s ledarsida just nu är Sveriges enda som består till 100 procent av  personer med utomnordisk bakgrund – ett lysande exempel på den mångfald som vänstern så hett eftertraktar alltså. Förutom Teodorescu arbetar Landskronas kulturnämndsordförande Czaba Bene Perlenberg halvtid på ledarredaktionen. Han avfärdas för övrigt som ”vikarien” av humorgenierna på SR.

Själv funderar jag på var alla Teodorescus medsystrar är idag, på kvinnodagen? Var är den berättigade vreden från exempelvis Schyman, Ohlsson, Lööf eller Sahlin mot att vårt offentligfinansierade public service bedriver näthat i nivå med de värsta Avpixlat-trollen?

Vi kan också notera att det idag är betydligt mer kontroversiellt att Tina Nordström lagar mat i Jerusalem än att Sveriges radio kallar en kvinnlig svensk chefredaktör för husblatte. Det förra inslaget togs bort av TV4 efter protester från palestinagrupper, det andra ligger dock kvar utan att någon verkar bry sig.

Vad säger det om vår tid?

Intressant?

Fler om , , , ,

Digitalradion, zombien som vägrar att dö

dabradio

DAB-radion Tiny Audio M3.  699 kr hos Clas Ohlson.

Förra året utsåg den dåvarande borgerliga regeringen docenten Nina Wormbs till samordnare med uppgift att utreda när och hur Sverige kan gå över till radiosändingar i det digitala nätet – och samtidigt släcka de nuvarande FM-sändningarna. Nu är hennes utredning klar, och slutsatsen är att vi måste införa DAB.

Och bråttom är det. Redan 2022 – eller allra senast 2024 – ska FM-nätet stängas och tills dess måste därför miljontals svenskar köpa nya radioapparater ifall de vill fortsätta lyssna på traditionellt vis och inte via webb eller mobilnät, som allt fler gått över till i de fall de lyssnar på radio över huvud taget. Dessutom behöver ytterligare ett antal miljoner bilar anpassas för DAB-sändningar – ingen bil har stöd för digitala sändningar idag – vilket betyder ytterligare ett antal tusenlappar för konsumenterna, vid sidan av de 700 spänn som de billigaste DAB-radioapparaterna för hemmabruk kostar idag.

Lägg till detta kostnaden för själva det digitala nätet, som lågt räknat stannar på 600 miljoner, och det börjar bli hög tid att göra en cost-benefitanalys av hela DAB-projektet. Vad får vi egentligen för alla dessa pengar, som Sveriges radio och Teracom är så övertygade om att vi behöver för att sända radio i ettor och nollor?

Jo, för det första: Smarta tilläggstjänster. Som Lena Adelsohn Liljeroth förklarade det närmast lyriskt förra sommaren, när hon gav Nina Wormbs uppdraget:

“En digitalisering av radiomediet ger möjlighet för programföretagen att utvecka nya tjänster. Via en display på digitalradiomottagaren kan bland annat olika typer av programinformation visas.”

Ja, sådana tjänster efterfrågas givetvis tillräckligt mycket för att investera ett par tusen i ny utrustning. Dessutom har förespråkarna tidigare visionerat om mulitmediala tjänster, alltså både meddelanden, bild och film på radiodisplayen. Samtidigt som det blivit förbjudet i lag att sitta bakom ratten och pilla på sin mobiltelefon, säljs DAB-radion alltså in med löfte om att kunna sitta och kolla på gulliga kattklipp på bilradion.  Eller uppdatera sin Facebookstatus.

För det andra motiveras miljardrullningen på DAB med att FM-nätet är fullt. Det finns inte plats nog till alla som vill komma in och sända radio och bidra till mångfalden i etern. Förutom att detta argument smulades sönder totalt av två mediexperter i gårdagens SvD, verkar inte heller branschen skrika särskilt högljutt efter fler kanaler. I början av oktober i år, meddelade Myndigheten för radio och TV tillstånd för att sända digital kommersiell radio. Alla 25 ansökningar godkändes – eftersom det fanns betydligt mer ledigt kanalutrymme än sökande.

Med jämna mellanrum får vi dessutom veta att reklamradion är i kris, och hur en redan svajig annonsmarknad skulle kunna bära upp ytterligare 60 kanaler (jag förmodar att det inte är public service som ska dra igång dem) i det marksända nätet. Redan idag, med fem stora kommersiella aktörer på radiomarknaden, präglas branschen av kris och en allt hårdare konkurrens från nätbaserade musiktjänster som Spotify och Itunes. Antalet lyssnare sjunker, reklamintäkterna har rasat med nära 10 procent och flera stationer har stängts. Att i det läget varna för att nätet är ”fullt”, och att enda räddningen för radion är om konkurrensen om lyssnarna ökar än mer, ter sig minst sagt amatörmässigt även för en utredare som helt och hållet verkar bortse från den kommersiella verkligheten och kallt räknar med att skattebetalarna finansierar kalaset, oavsett kostnad.

Att reklamradiokanalerna till synes är med på tåget och stödjer övergången till DAB beror sannolikt på att de då ifrån de dyra sändingstillstånd som de betalar idag. 128 miljoner billigare skulle det bli för MTG Radio, SBS och de andra kommersiella aktörerna att sända digitalt istället för i FM-nätet – ett intäktsbortfall som ytterligare ska läggas till kostnaden för DAB-projektet och som alltså skattebetalarna förväntas slanta upp istället.

Fast å andra sidan levererar Nina Wormbs bara det som politikerna gett henne i uppdrag att komma fram till: Ett till synes kraftfullt argument för att DAB-satsningen måste ske nu, till varje pris. Annars hotas massor av jobb på den statliga teknikdinosaurien Teracom – mest känd för att ha ödslat miljarder av skattebetalarnas pengar på reklam för Boxerprofilen Robert – och sedan handlar det förstås om rättvisa. Sveriges television fick ju sitt digitala marknät, då är det ju inte mer än rätt att Sveriges radio också ska få sitt.

Som skattebetalare och konsumenter ska vi därför tvingas att investera tusentals kronor i nya mottagare och konvertering av våra bilradioapparater – allt för att införa en ny teknik som ingen behöver, ingen har efterfrågat och inte kommer att innebära någon märkbar förändring över huvud taget för dem som lyssnar.

Förutom att kanske folk slutar att lyssna på radio helt och hållet. Själv lyssnar jag aldrig på ”marksänd” radio där hemma, i de fall jag lyssnar på något program är det via nätet eller mobilen. Det finns ju faktiskt en överhängande risk för att den traditionella radiopubliken försvinner, ifall folk ställs mellan valet att betala dyrt för en ny radio eller nöjer sig med att strömma program på sin nya Iphone.

DAB-käbblet har nu hållit på i snart 20 år, och tiden har för länge sedan sprungit ifrån tekniken. Ändå, likt en zombie som vägrar dö, elchockas det malätna kadavret igång med jämna mellanrum. Det är hög tid att att begrava digitalradion nu, djupt under marken och gärna under ett par meter betong för säkerhets skull.

Intressant?

IDG 1, 2, 3, 4, SvD, Expressen

Fler om , , , ,

Spartips: Flykten från Radiotjänst

svtplay_atv

Både Tv4 och Svt finns nu i Apples mediespelare.

I dessa tider av ständigt nya krav på höjda skatter, kan det vara värt att tipsa om ett sätt att faktiskt spara några tusenlappar om året. Jag talar alltså om den obligatoriska tv-avgiften, som måste betalas av alla som innehar en tv-mottagare – men som efter en dom nyligen undantar datorer och surfplattor från avgift, något som redan kostat Radiotjänst 53 miljoner i kostnader för återbetalning och administration.

Nyligen släppte SVT sin Play-app även på Apple TV, och i och med detta finns det faktiskt ingen bärande anledning längre för någon att betala tv-avgift. Eftersom Apple TV saknar tv-mottagare och i grunden är en liten dator för att streama rörlig bild via nätet, omfattas inte heller denna av tv-avgiften. Sedan tidigare finns också TV4 Play på plattformen, vilket innebär att större delen av det svenska tv-utbudet som är något att ha nu finns tillgängligt gratis – utan avgiftskrav.

Vad som komplicerar det hela lite är att det är din tv som är avgiftspliktig – oavsett om du drar ur sladden och bara använder den som monitor för din Apple TV (eller varför inte Chromecast om man vill komplettera med en utmärkt liten pryl utanför Apples universum).

Lösningen: Sälj din tv och köp en stor bildskärm utan inbyggd tv-mottagare och koppla in den med en hdmi-kabel till din streamingenhet. Vips så har du tillgång till SVT:s hela utbud, och kan med gott samvete ringa Radiotjänst och säga upp ditt abonnemang, som så många andra redan har gjort (närmare bestämt 45.000). Betona gärna att du köpt en Apple TV och en ny högupplöst bildskärm och nu tänker ta del av public service-utbudet utan att betala en krona, eftersom SVT själv valt att distribuera sina program på icke-avgiftsbelagda apparater. Bara för att verkligen gnida in budskapet och förstärka det PR-mässiga haveriet för det norrländska indrivningsföretaget.

prisjakt_tv

En snabb sökning på Prisjakt visar att det går att få tag på en 40-tums monitor – utan tv-mottagare – för under 5.000 kr, så tillsammans med en Apple TV poch en hdmi-kabel landar  investeringen under 6.000 kr. Lägg till detta att du lätt kan få 2.000-3.000 spänn på Blocket för din gamla tv, om den är hyfsat modern, och du har tjänat in tv-avgiften på bara lite drygt ett år. (Kom ihåg att lämna kvitto och ta kopia på det, ifall indrivarna i Kiruna kräver bevis för att avsluta ditt ”abonnemang”.)

Alternativet – att fortsätta betala tv-avgift – vore ju att public service började leverera nyheter och program som faktiskt tar tittarna på allvar, istället för att behandla oss som idioter.

Fast det lär ju knappast hända innan grisar flyger.

Intressant?

Fler om , , , ,

Svensk toppforskare utmobbad och hotad – en världsnyhet överallt utom i Sverige

fox_bengtsson

Bengtsson i amerikanska Fox News igår.

För ett par veckor sedan skrev jag om hur Lennart Bengtsson, Sveriges internationellt mest kände klimatforskare med fler än 200 vetenskapliga publikationer och ett otal priser och utmärkelser att luta sig mot, gick med i den brittiska energipolitiska tankesmedjan GWPF:s (Global Warming Policy Foundation) vetenskapliga råd. GWPF består av ett brett spektrum av politiska åsikter, från höger till vänster, och trots att medlemmarna av vänstertidningar som Guardian ofta utmålas som klimatförnekare (detta idiotiska epitet), är tankesmedjan i princip enig med de slutsatser som förs fram av forskarna i FN:s klimatpanel. Var GWPF vänder sig mot är istället de långtgående och i flera avseenden förödande politiska beslut som röstats igenom för att rädda det framtida klimatet – beslut som i de flesta fall inte sänkt några utsläpp, utan bara gjort Europa fattigare och drivit ut industrin till länder som struntar helt i miljölagstiftning.

Sedan Bengtsson aviserade att han gick med i detta forskningsråd, har han utsatts för en hatkampanj av närmast McCarthyistiska proportioner. Han har utsatts för förtal, utfrysning och hot från det klimatindustriella komplexet. Till slut blev pressen så stor att han ansåg sig tvingad att lämna GWPF – innan han ens börjat. Bengtsson skriver i sitt avskedsbrev:

I have been put under such an enormous group pressure in recent days from all over the world that has become virtually unbearable to me. If this is going to continue I will be unable to conduct my normal work and will even start to worry about my health and safety. I see therefore no other way out therefore than resigning from GWPF. I had not expecting such an enormous world-wide pressure put at me from a community that I have been close to all my active life. Colleagues are withdrawing their support, other colleagues are withdrawing from joint authorship etc. I see no limit and end to what will happen.

It is a situation that reminds me about the time of McCarthy. I would never have expecting anything similar in such an original peaceful community as meteorology. Apparently it has been transformed in recent years. Under these situation I will be unable to contribute positively to the work of GWPF and consequently therefore I believe it is the best for me to reverse my decision to join its Board at the earliest possible time.

Nu visar det sig dock att det ligger mer bakom utfulningen av Lennart Bengtsson från den mäktiga klimatindustrin, framför allt driven från universitets- och myndighetsvärlden i USA. Roger Pielke, en av världens ledande miljöekonom och expert på ekonomiska effekter av extremväder är en av dem som fått känna på denna nya McCarthyism – eller kanske Lysenkoism är ett mera rättvisande epitet.

Pielke Jr blev hårt attackerad av president Barack Obamas egen vetenskapliga rådgivare förra året, för att denne vid ett senatsförhör framfört ”fel” åsikt i frågan om extremväder blivit vanligare eller ej. Så här skrev Pielke Jr i en kommentar till affären Bengtsson:

For experts in the climate issue, there is enormous social and peer pressure on what is acceptable to say and who it is acceptable to associate with. My recent experiences are quite similar to Bengtsson’s:
http://www.denverpost.com/carroll/ci_25395242/extreme-weather-censors

Unfortunately, “climate mccarthyism” is not so far off. It has been practiced for a while:
http://thebreakthrough.org/archive/climate_mccarthyism_part_i_joe

The main problem here is not that people have strong views or call people names. It is that the elite in this community – including scientists, journalists, politicians — have endorsed the climate mccarthyism campaign, and are often its most vigorous participants.

Over the long run, of course, good science will win out and policy will muddle through. In the short term however, the community will continue to do itself a lot of damage.

The climate issue is coming to represent a globalized version of the US abortion debates. I tell my grad students that there is no use for policy analysts in the abortion debates. I should follow my own advice!

Roger Pielke Jr.

Men affären går betydligt djupare än så. I februari stoppades en ny avhandling av Bengtsson och hans kolleger av facktidningen Environmental Research Letters, ERL. Avhandlingen analyserade orsakerna till den stora skillnaden mellan faktiskt uppmätta temperaturer och de klimatmodeller som IPCC lutar sig mot – alltså de simulatorer av det framtida klimatet som är vägledande för hela västvärldens skatte-, energi- och miljöpolitik. (Som en händelse är det människor som inte tror på worst case-scenarierna i dessa klimatmodeller för hur varmt det blir om 50 eller 100 år som brukar avfärdas som klimatförnekare.)

Skillnaden mellan faktiska temperaturer och datormodeller har de senaste decennierna blivit så stor att den inte längre går att vifta bort med att det bara skulle handla om en tillfällig paus i uppvärmingen, en paus som snart varat i 18 år (I Sverige har temperaturen stått stilla sedan slutet av 80-talet, vilket innebär att stora delar av den svenska befolkningen aldrig upplevt någon global uppvärmning över huvud taget.)

Bengtsson och hans medförfattare drog i sin rapport slutsatsen att den så kallade klimatkänsligheten – hur mycket uppvärmning en fördubblad halt av co2 i atmosfären leder till – kraftigt har överskattats, vilket innebär att en dubblering av koldioxidhalten bara skulle leda till någon enstaka grads uppvärmning, istället för 1,5-4,5 grader som IPCC räknat med i sina rapporter.

Avhandlingen avslogs för publicering, med kommentaren från en av granskarna att den ”inte hjälpte saken”. I klartext: den kom fram till en slutsats som riskerade slå undan benen för det konsensus som alla – särskilt höga politiker – talar vitt och brett om, och som stora delar av forskningsvärlden försörjer sig på att hålla vid liv.

Dessa två affärer håller just nu på att explodera rakt i ansiktet på det politisk-vetenskapliga etablissemanget – bland annat har Storbritanniens största tidningar, The Times och The Telegraph, uppmärksammat den moderna häxbränningsprocessen mot Bengtsson, som ju varit en känd och uppskattad professor vid universitetet i Reading under många år. Till och med amerikanska Fox News gjorde ett inslag om affären Bengtsson.

I Sverige väljer dock såväl pressen som den fria televisionen att tiga ihjäl det faktum att en svensk toppforskare fulas ut och tystas av forskarvärldens variant av Vuvuzelavänstern. Det är mycket svårt att föreställa sig att tystnaden varit lika kompakt om det gällt exempelvis ett fotbollsproffs eller en svensk skådespelare som råkat ut för något liknande.

Men det är ju ett känt faktum att Public service, som vi alla tvingas betala för, sedan länge slutat spegla det som faktiskt händer – istället handlar det numera om att förmedla rätt nyheter. Och SVT:s vetenskapsredaktion befattar sig som bekant inte med förnekare.

För den som är intresserad av vad som hänt, återfinns den bästa bevakningen på utmärka bloggen Bishop Hill. Undersökande journalisten Donna Laframboise har listat Lennart Bengtssons många akademiska utmärkelser och ser dystert på framtiden för den akademiska friheten. En utveckling som tyvärr verkar gå hand i hand med den parallellt allt mer utslätade och räddhågsna journalistiken, där skräcken för att hamna snett i åsiktskorridoren och – hemska tanke – förmedla en ståndpunkt som eventuellt kan gynna extremister, främlingsfientliga och klimatförnekare snävar in perspektiven så att rapporteringen till slut bara handlar om oväsentligheter. De stora, viktiga framtidsfrågorna förblir obesvarade.

Samma fenomen visar sig nu alltså även i den akademiska världen, där aktivister och starka ekonomiska och politiska intressen etablerat sin egen variant av åsiktsförtryck. Det var exakt detta som uppmärksammades i den så kallade Climategate-skandalen 2009, där det avslöjades att en liten grupp vetenskapsmän aktivt motarbetade publicering av forskning som gick på tvärs mot konsensus. Redaktörer och faktagranskare utsattes för hot och påtryckningar för att stoppa publiceringen av forskning med fel budskap. Nu ser vi det hända igen.

Roy Spencer, USA:s motsvarighet till Lennart Bengtsson inom klimatforskningen, skriver på sin blogg:

This bad behavior by the climate science community is nothing new. It’s been going on for at least 20 years.

I have talked to established climate scientists who are afraid to say anything about their skepticism. In hushed tones, they admit they have to skew the wording of papers and proposals to not appear to be one of those “denier” types.

Det var denna förödande polarisering inom sitt forskningsområde som Lennart Bengtsson försökte råda bot på, genom att omvärdera tidigare hypoteser, som inte visat sig hålla måttet.

För det fick han betala ett högt pris.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Myten om den fria televisionen


Greklands statliga tv-bolag slår igen, tre kanaler och en webbsajt slocknar. Ett par tusen grekiska journalister ställs på gatan. Medievärlden är i upprorsstämning och nedläggningen beskrivs som ett hot mot yttrandefriheten – även här på hemmaplan. Det är givetvis en tragedi på många sätt, och ytterligare ett bevis för att försvaret för den gemensamma valutan, Euron, för länge sedan passerat anständighetens gräns.

SVT:s vd Eva Hamilton visar dock upp prov på både klarsyn och (förhoppningsvis) lite självinsikt när hon kommenterar nedläggningen med att det faktiskt kan leda till en förbättring: den grekiska stats-tv:n har varit en koloss, präglad av korruption och nepotism enligt Hamilton.

Och visst har hon en poäng där. Det hon missar att säga är dock att dessa egenskaper delas av många public service-bolag i världen. Även svenska SVT är en sluten och insynsskyddad koloss, sannolikt fri från rent ekonomisk korruption, men vidöppen för ideologisk påverkan, vilket vi ser prov på gång på gång.

Undersökningar från Göteborgs universitet har visat att en förkrossande majoritet av SVT:s journalister sympatiserar med Miljöpartiet eller vänstern, och den som på allvar inbillar sig att detta inte påverkar nyhetsförmedlingen är tyvärr mer än lovligt naiv.

Vi tar ett aktuellt exempel. Igår morse satt stod Vänsterpartiets Hans Linde i SVT:s morgonsoffa morgonprogram och var djupt indignerad över att Sverige inte bojkottar Israelisk frukt – en produkt som han och många normalbegåvade vänsteraktivister verkar vara totalt fixerade vid. Han menar alltså på fullt allvar att det skulle få igång fredsförhandlingarna med de bägge palestininska fraktionerna på Västbanken och Gaza bara vi slutar att äta israeliska apelsiner. (Som av en händelse bygger en stor del av tekniken i Lindes smartphone på israeliska uppfinningar, så jag förmodar att han nu bojkottar även Google, Microsoft och Apple.)

Samma dag publicerade brittiska Daily Mail en annan bild av samma konflikt. Den där terrororganisationen Hamas, som styr med järnhand i Gaza och är svurna fiender till Fatah på Västbanken, drillar sexåriga pojkar till väpnad kamp mot Israel. Här får de lära sig att kidnappa soldater och skjuta Kalashnikov. I Hamas värld existerar inga fredsförhandlingar, bara en total utplåning av den Israeliska staten.

En påläst journalist hade förstås ställt frågan: hur hjälper en fruktbojkott mot detta avgrundsdjupa hat? Och om vi inte får hela bilden av denna komplicerade konflikt från public service, den så kallade Fria televisionen, vem ska då berätta den?

Samma enögdhet och ensidighet präglar bevakningen av miljö, energi och naturvetenskapliga frågor. Jag har flera gånger skrivit om SVT:s vetenskapsredaktion, som förvandlats till en kamporganisation för grön omställning, med ledande miljöaktivister som styr programutbudet. (Samma miljöjournalister som slår sig för bröstet i intervjuer för att de lyckats stänga ute meningsmotståndare från att yttra sig i medierna.)

I avtalet som SVT har med staten, ligger kravet på att ge en objektiv och allsidig bild av samhällsfrågorna, så att allmänheten ges möjlighet att ställning i en fri och öppen debatt. I många avseenden den exakta motsatsen till det vi serveras.

Jag propagerar absolut inte för att SVT ska läggas ner på samma hårdhänta sätt som den grekiska stats-tvn. Men vi skulle behöva få ett svar på frågan vad vi egentligen behöver en offentligt finansierad tv till, som andra kommersiella aktörer inte kan leverera?

Trots kris för dagspressen är det ju knappast någon som propagerar för att dra igång en statlig dagstidning, finansierad med licensavgifter.

Intressant?

SvD 1, 2, DN 1, 2,

10 obekväma sanningar om utsläppshandel


Vill man betrakta journalistikens död på nära håll, behöver man inte söka sig längre än till det som kallas public service, som på senare tid gett mer och mer utrymme åt det pseudoreligiösa fenomen som går under benämningen miljöjournalistik. På detta område härskar en typ av gammelsovjetisk lysenkoism (1), och söndagens Agenda var inget undantag. Här handlade det om den onda högern i EU-parlamentet, som i april röstade ner försöket att blåsa liv i EU:s utsläppshandel, (EU ETS), genom att med politiska beslut höja priset på utsläppsrätter, som nu rasat till rena skräpnivåer.

I Agenda samtalade SVT:s Anna Hedenmo med centerns miljöminister Lena Ek, som var mycket bekymrad över att EU-parlamentet röstat FEL  när det sagt nej till miljökommissionärens förslag att strypa tillgången på utsläppsrätter. Och särskilt upprörande var det att parlamentets svenska moderater röstat EMOT Eks linje. (Lena Ek, som försörjt sig på EU-pengar stora delar av sitt politiskt verksamma liv, borde vara väl medveten om att det inte finns någon Allians i EU-parlamentet.)

För den som i likhet med ungefär 99 procent av svenskarna inte riktigt har klart för sig vad utsläppsrätter, ETS och ”backloading” betyder (något som denna majoritet verkar dela med både Hedenmo och Ek) följer här lite fakta om det europeiska handelssystemet med utsläppsrätter och vad det ställt till med. Jag har trots allt bloggat en del om ämnet och vem vet – till och med  en centerpartist kanske kan drabbas av lite klarsyn?

  1. Den europeiska utsläppshandeln omfattar endast EU, som står för 15 procent av de globala co2-utsläppen. De stora utsläppsnationerna Kina, Indien, USA och Brasilien har aldrig deltagit, och alla utsläppsminskningar i Europa överträffas av utsläppsökningar i de boomande tillväxtekonomierna. Den enda anledningen till denna självspäkning är att EU vill visa handlingskraft och ”gå före” som det brukar heta.
  2. Utsläppshandeln har varit extremt kostsam för EU:s invånare. Schweiziska UBS sågade redan 2011 systemet, som fram tills dess kostat unionens konsumenter närmast ofattbara 2.000 miljarder – förmodligen i nivå med försvaret av Euron – utan att ha åstadkommit någon märkbar utsläppsminskning. Tvärtom ökade de globala utsläppen under samma period med 50 procent. För en bråkdel av dessa pengar hade samtliga EU:s gamla kolkraftverk istället kunnat effektiviseras och därmed halverat sina utsläpp.
  3. I Sverige, vars energiproduktion är koldioxidfri, måste elkunderna ändå betala för utsläppsrätter – pengar som går rakt ner i fickorna på de stora elbolagens ägare. Redan 2011 hade utsläppsrätterna kostat svenska elkunder 109 miljarder enligt uträkningar från Villaägarna. Effekten på koldioxidutsläppen – noll.
  4. ETS-systemet har gång på gång hackats och utsläppsrätter för hundratals miljoner försvunnit spårlöst. Spårbarheten för en produkt av detta slag (som i princip är handel med luft) är lika med noll, varför manipulation liksom ligger inbyggt i systemet.
  5. Få verkar ha haft riktig koll på vem som tilldelats utsläppsrätter. Projekt för att dela ut spisar i Zimbabwe (tyska Eon), sanering av soptippar i Ukraina och skyddsjakt på kameler i Australien har alla kvalificerat sig för tilldelning…
  6. Ett tiotal asiatiska fabriker som framställer hydroflourkarboner, dvs kylmedel till kylskåp och luftkonditionering, toppar listan på mottagare av utsläppsrätter. Dessa företag tjänar mer på att sälja utsläppsrätterna än på själva produktionen, som i sig själv är olönsam. Utsläppshandeln har här förvridit marknaden så att det råder en extrem överproduktion på detta miljöskadliga ämne.
  7. Starka ,isstankar finns om att utsläppshandeln bidragit till industrinedläggningar i Europa, på byråkratspråk kallat carbon leakage. Ett exempel är brittiska ståltillverkaren Corus Steel, som 2009 avskedade sina 1.700 anställda och flyttade tillverkningen till Indien. Den nedlagda fabrikens utsläpprätter kunde därefter säljas med mångmiljardvinst.
  8. Medan energibolag och stora industrier kunnat tjäna stora pengar på den tidiga gratistilldelningen av utsläppsrätter, har konsumenter och mindre företag drabbats hårt av höjda energikostnader. Allt fler europeer har på senare år hamnat i energifattigdom när allt större del av den disponibla inkomsten går till elräkningen. Industrier som inte längre kan konkurrera med tillverkare utanför EU, lägger ner eller flyttar. Så här långt har dock ingen undersökt utsläppshandelns påverkan på EU:s konkurrenskraft och bortfallet av arbetstillfällen.
  9. Anledningen till att priset på utsläppsrätterna faller är att Europas industri befinner sig i sin djupaste kris sedan depressionen. Nedlagda fabriker innebär minskade utsläpp – och därmed finns inget behov av att köpa utsläppsrätter. Systemet har alltså fungerat precis som tänkt.
  10. När en majoritet av EU-parlamentet – i ett sällsynt anfall av klarsynthet – inser att det innebär nationalekonomiskt självmord att belasta den tynande industrin med ytterligare bördor i form av ett riggat utsläppspris, möts detta av fördömanden från miljörörelsen och självtillräckliga ministrar om att EU sätter ”jobben före miljön”. Ja, de uttrycker sig så.

Själv anser jag nog att valfri punkt på denna lista hade varit betydligt mer intressant att fördjupa sig i än att få veta vad Lena Ek tycker om moderaternas agerande i EU-parlamentet. Vi har ju trots allt att göra med ett dysfunktionellt och havererat system som aldrig fungerat, kostat oss biljoner, bidragit till massarbetslöshet, undergrävt Europas konkurrenskraft och flyttat utsläppen till Asien.

Istället får vi hålla till godo med pseudovetenskapligt dravel från en minister som representerar dryga tre procent av befolkningen. Utan följdfrågor.

Bedrövligt, fast kanske intressant?

(1) Lysenkoism kommer från den ryske agronomen Trofim Lysenko, en charlatan som påstod sig hittat en en revolutionerande genetisk metod förbättra spannmålsskördarna i 30-talets Sovjetunionen. Systemet byggde på ren junk science, men eftersom Lysenkos metod var sanktionerad av Stalin, vågade ingen ifrågasätta den. De som gjorde det fick i bästa fall uppleva ålderdomen i Sibirien. För övrigt präglas hela SVT:s miljöbevakning av en modern form av lysenkoism. Med undantag just för Sibirien.

Andra bloggar om , , , ,

Finns det en mullvad hos Radiotjänst?

Det stora bråket om Radiotjänsts färska beslut att börja driva in tv-avgift från dator-, mobil- och surfplatteägare har vuxit till en formlig lavin. Mitt i allt står företagets vd och informationschef och försvarar hårdnackat sitt beslut – trots att de fått åthutningar av sin egen uppdragsgivare offentligt och tung juridisk expertis har ifrågasatt lagligheten i att ta ut en avgift.

Avgiftsbråket har nu svällt till sådana proportioner att det på allvar hotar legitimiteten för avgiftsfinansierad public service, i och med att allt fler sätter likhetstecken mellan den SVT och den gnidna upphovsrättslobbyn. Detta underminerar på sikt hela SVT:s existens.

Vi är nu i den extremt ovanliga positionen att Internetoperatörer som Bahnhof aktivt filtrerar bort innehåll från Internet, för att på så sätt hjälpa sina kunder att slippa avgiften. Räkna med att flera bredbandskunder kommer att kräva samma sak från operatörer som Telia, Com Hem och Bredbandsbolaget. Det paradoxala här då att censur av det fria Internet uppfattas som en konkurrensfördel. Därför borde Microsoft och dess användare sluta att rasa mot SVT för att den nya live-tjänsten inte funkar i Windows-mobilerna – det är ju för sjutton ett säljargument! Snacka om att missa en gyllene chans.

Och allt detta på grund av Carl-Gustav Johansson och hans informationschef  Johan Gernandt. Två män som helt på egen hand på rekordtid kan lyckas med det politikerna gått bet på i decennier – att avskaffa licensavgiften (och därmed jobben för de 165 anställda i det privatägda aktiebolaget Radiotjänst i Kiruna, som alltså inte är en myndighet som många tror).

Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att fråga sig om det inte är en enda stor False flag-operation vi ser. Vem jobbar egentligen Johansson och Gernandt för? Är de egentligen mullvadar planterade inom Radiotjänst för att sabotera verksamheten från insidan? Och därmed plöja väg för en avskaffad public service-avgift, till folkets stora jubel?

När sedan förslaget om en ny och mycket kostsammare tv-skatt klubbas igenom, har mediedrevet redan rört sig vidare mot nya jaktmarker och avgiftshöjningen kan ske i smyg.

En konspiration är vad det är – I tell you!

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Uppdatering: Professor i SvD: Det kan kännas som en bluffaktura

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: