Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: rasism

Den strukturella cyklismen

cyklism_slussen

På väg från Slussen till Gamla stan. Här gäller det att vara snabb.

Efter ett par veckor med europeisk flyktingkris, nytt svenskt skattechocks-rekord och galopperande bostadskaos är det inte helt enkelt att känna annat än dysterhet inför det faktum att världen håller på att gå åt h-e i en handväska. Därför tar det emot att skriva ytterligare ett blytungt epos kring misslyckad politik och utopiskt flum. Så jag ägnar denna söndag mina tankar åt – cyklismen. Ett ämne som engagerar många, och bär på en stark polarisering, väl i paritet med politiska frågor som rasism, migration och vinster i välfärden.

Ett kvitto på hur brännhet frågan är, bevisas av att en av nya DN Åsikts mest livliga debatter sedan starten för någon månad sedan är just den infekterade frågan om Stockholmscyklisterna och deras framfart på och utanför cykelstråken, där de bufflar sig fram och gör livet surt framför allt för de gångtrafikanter som de tvingas dela utrymme med.

Jag håller i mångt och mycket med debattörerna, cykelboomen har i flera avseenden gått överstyr och utvecklats till något som närmast kan liknas vid religion. Fast religion kanske ändå inte är rätt analogi, cyklismen har snarare flera drag av politisk ideologi. Och en ganska extrem sådan, åtminstone i vissa kretsar. Detta utmärks av de många fanatiska anhängarna, som går till rasande attack så fort deras ideologi utmanas.  All kritik det faktum att många beter sig totalt hänsynslöst gentemot sina medtrafikanter möts av rabiata motangrepp och förnekande mot att det alls skulle existera några problem. (Observera att jag här medvetet undviker att använda det urvattnade begreppet ”hat” eftersom det missbrukats medialt till den gräns där det blivit totalt urvattnat.)

Fredrik Gertten har varit inne på ämnet cyklism som politisk kraft i sin dokumentärfilm Bikes vs Cars. En film som kan sägas vara en hyllning till den nya urbana cyklisten, framställd som en modern Che Guevara i kampen för att återta staden från onda kapitalister och oljelobbyister – alltså samma mäktiga män som med sitt bilåkande förstört både stadsmiljöer och klimat med sin extravaganta konsumtion av snabba och bekväma transporter.

Och kanske är det just i detta förhållande vi ska söka efter svaret till den allt mer polariserade debatten mellan cykelentusiaster – cyklismanhängarna – och alla vi andra som börjar känna oss tveksamma till att ge oss ut i den laglösa zon som är Stockholms cykelbanor. Där många – framför allt män med dyra cyklar och tajta nylonkläder – använder vägen till och från jobbet för att slå personbästa eller tränar för Vätternrundan. Medtrafikanter, gående och alla andra som råkar vara i vägen får skylla sig själva. Cykelhjältarna har ju valt bort bilen – delvis för att rädda klimatet – och gör samtidigt en insats för stadsmiljön. Dessutom spar de dyra sjukvårdskostnader genom att hålla sig friska och vältränade.

Den som trots allt påtalar att det finns ett problem, även vi som själva cyklar, får dock omgående svaret att vi har fel, överdriver eller seriöst borde kolla upp vår mentala hälsa. Och i alla händelser så är det ju inte cyklismens anhängare som är att lasta –utan politiker, trafikplanerare och bilistlobbynsom förvisat armén av lykraklädda frihetsriddare till smala, underdimensionerade cykelleder som de tvingas dela med långsamma och vingliga gångtrafikanter.

Enkelt uttryckt: den manlige cyklisten befinner sig här lustigt nog i ett identitetspolitiskt underläge gentemot den manlige bilisten. Trafikmaktordningen utsätter alltså denne memil för något som kan liknas vid en slags strukturell rasism, och därför kan vederbörande inte lastas för att han beter sig illa mot sina medtrafikanter. Det är ju strukturernas fel!

Här hittar vi alltså klara likheter mellan den identitetspolitiska debatten där skäggiga män i förorten enligt vissa (vänster)debattörer inte ska lastas för att de förtrycker kvarterets kvinnor, eftersom männen tillhör en underpriviligierad grupp och kritiken i sig själv öppnar för islamofobiska strömningar.

Man kan förstå att vita, medelålders män – jag tillhör ju förvisso samma grupp – lockas av den gosiga värmen borta i det underprivilegierade hörnet av den svenska ankdammen, där det är tillåtet att göra lite som man vill i kraft av förtryckt minoritet. Som att strunta i att stanna för gående, preja framförvarande vid omkörning och köra mot rött när alla andra stannar. Och att reagera med kränkthet mot varje förslag att använda ringklocka,

Ni kan börja kalla mig för Dr. Freud nu.

Intressant?

Fler om , , ,

Offentligfinansierat näthat i Sveriges radio

Lagom till Internationella kvinnodagen fann redaktionen på Sveriges radios humorprogram Tankesmedjan det lämpligt att ”granska” GP:s nya politiska chefredaktör Alice Teodorescu och hennes bakgrund. Teodorescu har med sin uttalade högerprofil – hon kallar sig liberalkonservativ istället för socialliberal – fått stora delar av det åsiktsindustriella komplexet i Sverige att krevera. Två ledarskribenter på G-P har sagt upp sig i protest mot att få Teodorescu som chef,  den tredje har sjukskrivit sig.

Att de tre programledarna, Johannes Finnlaugsson, Dilan Apak och Petrina Solange, alla står väldigt långt till vänster om Alice Teodorescu råder det knappast någon tvekan om när man lyssnar på podden. (Hur dominerande vänstersympatierna i Sveriges radios så kallade humorprogram är skrev Magasinet Neo om i senaste numret.)

Men den så kallade granskningen av Teodorescu är så långt från humor – eller satir – som man kan komma. Istället utvecklas programmet snabbt till fullfjädrat karaktärsmord, där redaktörerna utan någon egentlig anledning läser upp vad anonyma troll på flashback skriver om exempelvis om Alice Teodorescus bröst och vad de skulle vilja göra med henne. De fnittrar åt hennes ursprung – hon kom som barnhemsbarn från Rumänien – och spekulerar i att hennes framgångar och högeråsikter är en slags överkompensation för de rumänska barnhemsrötterna – ungefär som en annan invandrare, ”Lasermannen” John Ausonius, ”överkompenserade” genom att skjuta invandrare.

Höhö. Dråpligt, eller hur?

Programledarna lyckas också stämpla Teodorescu med epitetet ”husblatte, eftersom det i bokstavs- och identitetsvänsterns värld inte är möjligt att både vara invandrare och hysa högersympatier. Har man ändå det är man bara en nyttig idiot, en Onkel Tom som är för dum för att förstå att hen går den vite mannens ärenden.

Denna inverterade rasism slår fast att en riktig invandrare (eller svenskfödd med annat etniskt ursprung) antingen måste vara vänster – eller förd bakom ljuset. Fast eftersom det är vänstern som står för den klassificeras detta som identitetspolitik, och blir då allt det unkna plötsligt rumsrent.

Nästan exakt samma sorts smutskastning råkade moderaten Hanif Bali – med iranskt ursprung –ut för förra sommaren, då han kallades husneger i en SVT-debatt av Miljöpartiets Mikael Trolin. Och i Dala-Demokraten beskrevs  Bali som ett “[o]ffer i den bemärkelsen att han hjälper moderaterna med att bedriva en politik som slår mot sådana som han själv.”

Det sista alltså med klar hänvisning till Balis hudfärg och etnicitet. Samma metod som användes av Tankesmedjans ”satir” mot Teodorescu.

Jag följde chatten med Alice Teodorescu på gp.se i torsdags, och det som slog mig var att nästan alla var närmast lyriska i sitt välkomnande av henne. Många återkom med kommentaren att det kanske ”äntligen” skulle bli ett friare debattklimat på G-P, något som hon själv återkom till i sin programförklaring dagen efter:

“Som född i ett kommunistiskt land, utan fri åsiktsbildning och yttrandefrihet, har jag alltid fascinerats av ordets makt över tanken. […] Trots vår grundlagsstadgade yttrandefrihet räds vi den fria tanken – den som på ett ögonblick kan försätta oss i det absoluta utanförskapet. Personligen är jag mer rädd för vad som händer med en människa när hon bär på tankar som hon inte vågar sätta ord på, liksom vad som händer i ett samhälle där orden inte längre är bärare av tankar.”

Jag tror alla normalt funtade människor är beredda att skriva under på detta. En fri debatt är en förutsättning för att det demokratiska samhället ska kunna fortleva – ändå är det något som gång på gång motarbetas, ofta av dem som kallas näthatare. De som med hot och hån försöker tysta dem som tycker ”fel”.

Man må ha helt andra politiska åsikter än Alice Teodorescu – jag håller långt ifrån med henne i allt – men det borde vara ett krav att bemöta just åsikterna, inte utseende och ursprung. Men uppenbarligen hittade Tankesmedjan inget komprometterande som de kunde sätta dit henne för, därför fick det bli personangrepp, rasism och unken sexism istället.

Teodorescu verkar förvisso tuffare än de flesta, och jag hoppas verkligen att hon orkar fortsätta sitt jobb. Den hatkampanj hon utsatts för – av inget annat skäl än att hon är ung kvinna och höger – går faktiskt utöver det mesta vi upplevt av avarter i den så kallade åsiktskorridoren.

En annan detalj värd att nämnas är att G-P:s ledarsida just nu är Sveriges enda som består till 100 procent av  personer med utomnordisk bakgrund – ett lysande exempel på den mångfald som vänstern så hett eftertraktar alltså. Förutom Teodorescu arbetar Landskronas kulturnämndsordförande Czaba Bene Perlenberg halvtid på ledarredaktionen. Han avfärdas för övrigt som ”vikarien” av humorgenierna på SR.

Själv funderar jag på var alla Teodorescus medsystrar är idag, på kvinnodagen? Var är den berättigade vreden från exempelvis Schyman, Ohlsson, Lööf eller Sahlin mot att vårt offentligfinansierade public service bedriver näthat i nivå med de värsta Avpixlat-trollen?

Vi kan också notera att det idag är betydligt mer kontroversiellt att Tina Nordström lagar mat i Jerusalem än att Sveriges radio kallar en kvinnlig svensk chefredaktör för husblatte. Det förra inslaget togs bort av TV4 efter protester från palestinagrupper, det andra ligger dock kvar utan att någon verkar bry sig.

Vad säger det om vår tid?

Intressant?

Fler om , , , ,

Etnisk rensning som fredskrav

Så kallade fredsförhandlingar mellan Israel och ”Palestina” uppges pågå i Washington, på initiativ av Obamas färske utrikesminister John Kerry som kallat bråket om bosättningar och territorier ”alla konflikters moder”. Vilket förstås är ett sätt att se på saken. Ett annat hade varit att konstatera att såväl Israel som Västbanken åtnjutit ett relativt lugn på senare år, till skillnad från de närliggande blodiga slagfälten i t ex Syrien och Irak där sunni- och shiamuslimska islamister gör sitt bästa för att döda varandra i ett av de värsta religionskrigen som utspelats i modern tid. Hundratusentals har dödats, sprängts, massakrerats eller drivits på flykt bara i Syrien.

Hur som helst, att hitta en fredlig överenskommelse mellan Israel och den palestinska myndigheten (PA) med Mahmoud Abbas i ledningen för att få till stånd en palestinsk stat kan nog stöta på vissa problem. Dels finns det en massiv folkopinion bland palestinierna (alltså inte bara bland terroristerna i Hamas på Gazaremsan) om att inte erkänna Israels rätt att existera över huvud taget. Endast att förhandla med Israel ses som förräderi, och få palestinska politiker riskerar livet genom att på allvar förespråka en tvåstatslösning. För övrigt är i princip allt samarbete med Israel förbjudet – det är t ex belagt med dödsstraff att sälja hus till israeler, något som kanske säger en del om utsikterna för fredlig samexistens.

Dels ligger det nu ett icke-förhandlingsbart krav från Abbas om att inga israeliska bosättningar ska tillåtas i en framtida palestinsk stat. Något som alltså skulle innebära en omfattande etnisk rensning i bland annat Hebron och delar av östra Jerusalem, där  judiska familjer bott i generationer.

Att ett framtida Palestina måste vare helt judefritt för att det ska kunna bli fred, är långtifrån något nytt argument, däremot har det sällan uttryckts så här rättframt. Ändå sker Abbas utspel utan några upprörda röster och armviftande i svenska medier, där vi vanligtvis brukar tala oss varma för mångfald, solidaritet och acceptans av alla människor, oavsett religion, hudfärg eller sexuell läggning. I Sverige brukar det istället vara Israel som gång på gång skälls för att vara ”aparhteidstat” (dessbättre oftast av vänsterdebattörer med begränsad analysförmåga).

Något som kan vara värt att komma ihåg i dessa dagar, när Stockholm håller sin årliga Pridefestival och svenskar med judiska rötter hotas och trakasseras i Malmö, är att det idag endast finns ett land i Mellanöstern, Israel, där invånarna lever i en demokrati med  fullständiga mänskliga rättigheter oavsett härkomst eller religion (detta omfattar även den femtedel palestinier som lever i landet). I Israel kan dessutom homosexuella leva fritt utan att riskera bli ihjälslagna, ett öde som de riskerar möta på Västbanken, Gaza, i Egypten, Iran, Irak, Tunisien, Algeriet och större delen av övriga Mellanöstern.

Den twittrande klassen håller sig också påfallande tyst. Den moderata biståndsministern väljer istället på att fokusera på allvarliga saker, som att palestinska ungdomar inte kan åka till stranden:

Och skattebetalarna fortsätter alltså glatt att betala 700 miljoner om året i bistånd till en myndighet vars främsta krav för att gå med på fred är att deras framtida stat ska vara judefri.

Det skulle vara intressant att höra vad den vanligtvis så socialt mediale Carl Bildt, som såg mycket av etnisk rensning i Bosnien, anser om saken. Är detta verkligen ett förhandlingskrav som EU och västvärlden kan tänka sig acceptera – eller till och med förmå Israel att gå med på?

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Tillbaka till medeltiden

I en beslutande folkomröstning i Schweiz har en majoritet av befolkningen, 57 procent, sagt nej till nybyggen av minareter i landet.  Som naturligtvis är ett utslag av den popularisering av främlingsfientliga åsikter som skett under senare år. Schweiz motsvarighet till SD, högerpopulistiska SVP, låg bakom förslaget som alla bedömare var övertygade om skulle röstas ner.

Vid sidan av det faktum att den nya lagen som blir resultatet av omöstningen bryter mot andra schweiziska grundlagar – till exempel den som reglerar religionsfriheten – är det hål i huvudet att tro att en hotande “islamisering” skulle stoppas genom ett förbud mot en viss typ av byggnader. Precis som det är hål i huvudet att tro att man lättare “integrerar” någon genom att förbjuda en viss typ av kläder, såsom diskuteras här på hemmaplan emellanåt.

Dessutom är islam knappast en ny företeelse i Europas historia – den verkliga storhetstiden för vetenskap och kultur i Europa inträffade till exempel under den moriska epoken. Sedan kom medeltiden och kristendomen med sin inkvisition och förföljelse av olitänkande. Och där någonstans blev Schweiz kvar.

Som svensk ska man nog akta sig för att vara allt för dömande – jag är faktiskt inte alls säker på hur utfallet hade blivit om vi tillåtit samma omröstning i Sverige. Den enda riktigt stora skillnaden mellan Sverige och Schweiz är att vi inte har direktdemokrati med beslutande folkomröstningar. Däremot betydligt fler praktiserande muslimer…


Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: