Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: recession

Eurosamarbetet – det hjälper inte att polera liket


Intervjun ovan med en ovanligt frispråkig finansmäklare, som sändes i brittiska BBC igår, borde vara obligatorisk att se för alla som fortfarande tror att Europas så kallade politiker (dvs uppgraderade byråkrater som Herman van Rompuy) kommer att kunna förhindra en kollaps för den gemensamma valutan. Ingen på marknaderna tror längre på Euron, och har redan flytt till säkerhet i form av långa statspapper eller dollar. Eurosamarbetet är dött, ett levande lik som det putsas på i bästa Leninstil – men det var länge sedan några återupplivningsförsök hade effekt.

Vi kan alla glömma de ”räddningsaktioner” som EU- och IMF-ledarna utlovar så gott som dagligen. De har ingen aning om vad som ska göras, och även om de hade haft det är det redan för sent, som sägs i inslaget ovan styr regeringarna inte längre över ekonomin (det gör Goldman Sachs).

Grekland är redan bankrutt och har tekniskt sett redan gått i konkurs, och de tyska väljarna kommer aldrig att gå med på att garantera statsskulden för hela södra Europa, så som Rompuy och Barroso planerar djupt nere i sin bunker i Bryssel, där de nu under allt större panik omgrupperar sina imaginära ekonomiska försvarsstyrkor. Samtidigt som de plockar fram cyanidpillern inför det oundvikliga slutet.

I den verkliga världen, i Grekland, håller de ständigt nya sparpaketen nu också på att knäcka den grekiska medelklassen – något som påverkar landets framtid i långt större utsträckning än en galopperande stadskuld eller upploppen på Syntagmatorget. I The Telegraph berättar paret Dmitris och Mary Andreou om hur de drabbats dubbelt av sänkta löner och höjda priser på nästan allt. Samtidigt har de ålagts att betala en extra fastighetsskatt på mellan 5.000 och 10.000 per år, vid sidan av ytterligare inkomstskattehöjningar. Alla deras sparpengar är borta, liksom tron på framtiden. De har slutat titta på TV, eftersom det är för deprimerande. Att försöka bygga en framgångsrik ekonomi på en nation av människor utan framtidstro, vars ekonomi ligger i spillror, kommer aldrig att fungera.

Det finns egentligen bara tre vägar ut för Grekland: 1. Att lämna Euron. 2: Revolution eller 3: Militärkupp. Och ju längre politkerna väntar på att ta det enda vettiga beslutet – det vill säga nummer 1 – ökar risken för alternativ 2 eller 3.

Johan Norberg skriver idag om Eurokrisen som finansvärldens Fukushima, där Europas makthavare planlöst lappar och lagar på reaktorinneslutningen, men inte gör något åt själva härdsmältan inuti.

Jag skulle nog hellre beskriva det som händer i Eurozonen just nu som en cancer, en aggressivt växande tumör som behandlats med placebopiller istället för operation. Nu är den för stor för att behandla, och patienten är förresten redan död.

Det är bara dödsattesten som vi väntar på.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,
Grekfrossa i pressen: DN 1, 2, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, E24 1, 2

USA, världens mäktigaste u-land

De senaste veckornas käbbel om USA:s skenande statsskuld – ett bråk som i svenska medier oftast utmålas som en kamp mellan en progressiv Barack Obama å ena sida och ett gäng högerextrema galningar i tepartyrörelsen å den andra – ser ut att vara över. Resultatet – om det står sig i omröstningen – blir att lånetaket höjs med 1.000-2.000 miljarder dollar, medan besparingarna uppgår till… några procent av vad staten kommer att gå med underskott med – bara i år.

För problemet är ju inte bara hur Förenta staterna ska gå till väga för att banta sin astronomiska statsskuld – just nu 14.300 miljarder dollar – utan att USA gång på gång vägrar att ta tag i det verkliga problemet. Det vill säga att tvinga folk och företag som har pengar att betala skatt efter bärkraft, något som de har sluppit sedan början av 80-talet då en avdankad Hollywoodskådis otippat gick och blev president och raskt ledde in nationen på vägen mot avgrunden.

Ronald Reagan, som man kan beundra av många andra orsaker (han var till exempel den drivande kraften i arbetet med att få Sovjetunionen att falla samman) hade en fast övertygelse när det gällde ekonomi, och det var att staten och all offentlig verksamhet – förutom försvaret – var av ondo, och att människor skulle klara sig på egen hand. Skatter skulle helst inte existera, och i de fall de inte gick att undvika skulle de sänkas så mycket som möjligt.

Ronald Reagan förklarar sina skattesänkningar i TV 1981.

Grundtanken i denna ekonomiska doktrin, döpt till Reaganomics anammade en extrem version av det som brukar kallas supply-side economics. De snuskigt rika amerikaner som tidigare betalt marginalskatter på upp till 70 procent – i paritet med Sverige på 70-talet – fick plötsligt massiva skattesänkningar. Tanken var att alla dessa stålar, som de rika nu fick behålla, skulle skapa nya jobb genom investeringar i nya företag och konsumtion. Trickle-down Economics kallades det ibland – ur föreställningen att av alla de pengar som regnade ner över de bäst bemedlade, skulle det rinna ner en del även till dem som befann sig längre ner i näringskedjan.

Resonemanget visade sig förstås med tiden ha en del hål. Den rikaste procenten av amerikanerna fann sig plötsligt bada i pengar och dessa nya rikedomar pumpades  in på Wall Street,  där en kader av Gordon Gekkos gjorde allt för att mångdubbla investeringarna. Och det handlade sällan om nya amerikanska jobb utan investeringar i helt andra delar av världen; olja och gas i Mellanöstern, låglönetillverkning i Taiwan och Kina. I USA smällde champagnekorkarna på Wall Street, och finansbubblor blåstes upp i allt snabbare takt. Medan Main Street fick se sina reallöner minska och köpkraften ta en tur söderut.

Idag, 30 år senare, är vi kvar i samma läge – fast många resor värre. Med ett kort avbrott (Clinton-administration) har den helgalna skattesänkarcirkusen fortsatt. När George W Bush tillträdde år 2000 inledde han med att sänka skatterna ännu mer, och drog dessutom igång ett par krig för lånade pengar. De rikaste amerikanerna betalar i dag i snitt bara 18 procent i skatt, och många av de största företagen – som General Electric – betalar inte in ett öre till statskassan. Goldman Sachs, finansfantomerna som haft fingret med i de flesta av efterkrigstidens finansbubblor, betalar två procent i skatt.

Idag, 2011, har Reagonomics nått vägs ände. Tepartyrörelsen, som ofta utmålas som högerextrem är egentligen inte högerextrem utan hatar bara staten i största allmänhet och alla skatter – oavsett om de drabbar Goldman Sachs den vanlige Jones i Dumfries, Virginia – är lika onda. Ingen ska betala skatt, alla ska klara sig själva, är budskapet från dessa sentida och extrema Reagan-fans. Och idag firar de sin största triumf – att få en demokratisk president att anta ett ”sparprogram” som bara innebär nedskärningar och inte en enda skattehöjning.

Resultatet är en nation i fritt fall. Den tidiga köpstarka medelklassen har tvingats se sina besparingar urholkas eller försvinna helt – framför allt som ett resultat av raset på husmarknaden. Allt färre jobb gör att lönerna kan sänkas, vilket leder till minskad köpkraft, och ännu högre arbetslöshet. Mer än nio procent går idag utan jobb i USA, en rekordhög siffra historiskt (arbetslösheten är i verkligheten högre, t ex är förvärvsfrekvensen bland kvinnor betydligt lägre än i Sverige).

Samtidigt slår det nya ”sparpaketet” framför allt mot dem som har det sämst – 100-200 miljarder USD om året ska tas från sjuk- och socialförsäkringssystemen samt officiella investeringar. De som redan har problem att få ekonomin att gå runt, får alltså ännu mindre i plånboken – och den negativa spiralen fortsätter. Risken för att USA glider ner i en ny depression är nu överhängande.

USA är idag i många avseenden ett u-land – tungt skuldsatt men med en gigantisk krigsmakt (som ingen president ens skulle våga föreslå besparingar på). Fackföreningar motarbetas för att företagen ska kunna hålla nere lönerna – inte bara på IKEA-ägda Swedwood. Call centers flyttar hem från Indien och Pakistan, eftersom det nu går att hitta billigare arbetskraft i USA. Och vågen av illegala immigranter från Mexiko har nästan helt ebbat ut. Det går att få nästan lika bra betalt söder om Rio Grande som i USA numera…

Ingen president i modern tid har misslyckats lika mycket som Barack Obama. Ändå behandlar vi fortfarande honom som en rockstjärna här i Sverige. Varför?

Intressant?

Aftonbladet, Expressen, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5 GP

Fler bloggar om , , ,

USA:s ekonomi nere på u-landsnivå

Abercrombie & Fitchs reklam – homoerotik eller tecken på recession?

Indiska callcenter har börjat anställa personal i USA istället för på hemmaplan. Anledningen är att arbetskraften i Indien inte längre är billigare än den amerikanska.

Se där ett tecken i tiden på att i alla fall delar av USA  är på väg mot ulands-status. Ett land med ett fåtal stinkande rika, en relativt stor medelklass som har det hyfsat – och så en stor grå massa av lågavlönade som tvingas slåss om okvalificerade jobb som inte går att försörja sig på.

När jag var med tjejerna i New York för ett par veckor funderade jag en del på detta när jag satt och väntade utanför provrummen i dyra jeansbutiker som Abercrombie & Fitch och Hollister. Det var naturligtvis trångt – hos Abercrombie på Femte Avenyn fick vi till och med köa för att komma in – men väl inne upptäckte jag att trängseln till stor del berodde på horderna av expediter – eller vad man nu ska kalla dem – som ständigt var i vägen. Det fanns tre typer av anställda vad jag kunde se:

  • Ett gäng unga killar som flexade sina magrutor vid ingången. Deras uppgift inskränkte sig till att hälsa kunderna välkomna i sina bara överkroppar.
  • En samling unga supersmala tjejer som dansade i takt till musiken och gled omkring och sa ”hi, welcome”. (Att hitta någon som visste nåt om kläderna kunde man glömma.)
  • Expediter. Dessa var i klar minoritet, vilket märktes på de ändlösa kassaköerna.

I Sverige hade 2, högst 3, anställda gjort samma jobb. Anledningen till att ett företag kan hålla sig med motsvarande ett halvt gymnasium anställda borde rimligtvis vara att det är uselt betalt. Och många av dem som jobbar i lågbetalda serviceyrken som dessa klarar helt enkelt inte att leva på en lön – särskilt inte i dyra storstäder som New York City. Därför tvingas många ha flera jobb för att få det att gå ihop. Denna typ av ”McJobs” är långtifrån någon nyhet, de har funnits länge, men skillnaden med nuvarande lågkonjunktur recession är att allt fler amerikaner tvingas arbeta för låga löner.

Häri ligger också en förklaring till varför den amerikanska ekonomin inte lyfter: folk saknar köpkraft. Med nära 10 procent arbetslösa och svaga fackföreningar, har företagen det lätt att hålla ner lönerna, eller till och med sänka dem. Så de som fick sparken under finanskrisen och nu erbjuds nya jobb får ofta acceptera en avsevärt lägre lön. Och trots att de stora börsbolagen går allt bättre, så anställer de inte folk på hemmaplan – utan i Kina och andra låglöneländer. Så att till exempel General Motors nu kommit på benen igen – tack vare 100-tals miljarder från de amerikanska skattebetalarna – och vill in på börsen igen, betyder inte att det går bättre för USA. Investeringarna går till bilfabriker i Sydostasien istället.

Med en stagnerad eller minskad köpkraft, fortsätter husmarknaden att vara stendöd, fastigheterna fortsätter att tappa i värde och – indiska företag hittar billigare arbetskraft i Arkansas än i Bangalore.

Nationalekonomen Robert Reich bloggar återkommande om den statsfinansiella rävsax som Obama-administrationen sitter i. Å ena sidan är pengarna slut – de gick åt för att rädda de stora bankerna under finanskrisen – och budgetunderskottet är astronomiskt. Å andra sidan; utan stimulanspengar till vanligt folk, kommer den amerikanska ekonomin att stagnera och kanske dyka ner i en än djupare recession, med ytterligare påfrestningar för den bankrutta unionen. En så kallad dubbel-dip ser ut att vara oundviklig om inget görs för att få den amerikanska medelklassen att börja shoppa igen.

Reichs analys av problemet är att det som på 80-talet kallades Reagonomics – dvs idén om att sänkta skatter för de mest välbeställda skulle innebära ökade investeringar, fler jobb och större välstånd för medel- och låginkomsttagare – nu kommit till vägs ände. Det funkade inte; de rika lade pengarna på hög istället, och inkomstklyftorna är idag större än nånsin.

Ett radikalt grepp, som skulle boosta köpkraften vore att skrota inkomstskatten för de som tjänar minst, och istället låta de allra mest välbeställda få höjd skatt i motsvarande grad.

Inkomstklyftor kan säkert verka dynamiskt när de är måttliga. Men blir de för stora kan man hamna i en ond spiral, som USA verkar ha gjort. Där en del har det ohyggligt bra, en del har vad de behöver – medan en stor del av befolkningen får det allt svårare att överleva.

USA är ett fantastiskt land på många sätt, men jag är glad att jag slipper bo där just nu.

Andra bloggare om , , ,

Intressant?

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: