Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: regeringen (sida 2 av 3)

Regeringsbyråkratin får miljarderna istället för försvaret

Peter Hultqvist

Peter Hultqvist” av Frankie FouganthinEget arbete. Licensierad under CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons.

Läser i Dagens opinion att den rödgröna ministären kostar betydligt mer än Alliansens. Under förra året ökade kostnaden för att driva regeringskansliet med 7,7 miljarder kr, eller 5 procent. Den största ökningen utgjordes av personalkostnader som ökade med sju procent, eller 330 miljoner mer än föregående år. Man får anta att S/MP-regeringen anställt fler medhjälpare.

I detta sammanhang kan det vara värt att påpeka den upprördhet som Socialdemokraterna, anförda av nuvarande försvarsministern Peter Hultqvist, gav uttryck för i november 2010. Då gick han till storms i en debattartikel i Aftonbladet mot miljardrullningen i Regeringskansliet. Hultqvist – då:

Sverige har aldrig haft så många statsråd som i dag, totalt 24 stycken. Med europeiska mått mätt är regeringen rekordstor. Men regeringskansliets expansion inleddes långt före den rekordstora regeringen. Kostnaderna för Fredrik Reinfeldts regeringskansli har på fyra år ökat med 1,1 miljarder kronor från 5,5 miljarder kronor 2006 till 6,6 i regeringens förslag till budget för 2011.

Hultqvist och Socialdemokraterna tvingade därför fram en besparing på 300 miljoner i regeringen Reinfeldts budget, med stöd av Sverigedemokraterna – första gången som S och SD bröt ut delar av budgeten och röstade ner den var alltså redan 2010, vilket de flesta har glömt idag. Det blev regeringen Reinfeldts första stora nederlag efter valvinsten 2010.

Nu blåser det andra vindar, uppenbarligen. Trots att ladorna sägs vara tomma och försvaret erbjuds småsmulor, finns det uppenbarligen fortfarande pengar för att fylla Klarakvarteren med ännu fler byråkrater. Och försvarsminister Peter Hultqvist tiger stilla, trots att det inte var mer än fyra år sedan han uttryckte sig på följande vis:

Samma regering som låter regeringskansliet svälla ut ställer hårda krav på rationaliseringar i verk och myndigheter. Statliga jobb försvinner runt om i hela landet. 1500 jobb försvinner när regeringen centraliserar ekonomi- och personalfunktionerna på 250 myndigheter. Tusentals jobb står på spel när Försvarsmakten stöps om. Bara i Sollefteå har man förlorat cirka 150 statliga jobb den senaste fyraårsperioden. Att sopa trappan ovanifrån tycks vara ett okänt begrepp i Fredrik Reinfeldts regeringskansli.

Nu vet ju alla att den där budgetbesparingen bara var ett spel för gallerierna. Redan i vårbudgeten året därpå återfördes de pengar som sparats bort av Hultqvist,  men då var det ingen som längre brydde sig längre. Och vad det gäller det rekordstora antalet statsråd i Alliansregeringen – som Hultqvist kritiserade hårt i sin debattartikel – är det värt att notera att de är exakt lika många i Löfvens ministär – 24 stycken.

Skillnaden är att de nu har betydligt bättre betalt. Tillsammans har ministrarna fått ett lönelyft på 8,5 procent jämfört med Alliansens ministrar.

Upprördheten i att försvaret får kalla handen, samtidigt som nära 8 miljarder satsas på regeringsbyråkratin, verkar dock inte vara särskilt utbredd hos vare sig politiker eller medier.

Så kallat vanligt folk har dock fått ytterligare en anledning att odla sitt politikerförakt.

Intressant?

Fler om , , ,

Folket får en sista chans att rösta rätt

Strax efter valet reciterade jag som hastigast Bertolt Brechts dikt Die Lösung, som skrevs i samband med arbetarupproren i Östberlin 1953. Då, konstaterade Brecht med viss ironi, hade folket förverkat politikernas förtroende och det enklaste vore att välja ett nytt. Folk alltså.

Samma ironiska konstaterande av att folket förlorat politikernas förtroende, infinner sig efter Stefan Löfvens beslut att utlysa extraval – detta som en följd av att demokratin spelat ett synnerligen fult spratt med hans regering och den omsorgsfullt framförhandlade budget som undersåtarna skulle föräras under kommande år. Nu blev Löfven nesligt snuvad på konfekten när Sverigdemokraterna istället valde att rösta på Alliansens budget – och krisen var ett faktum.

Men istället för att ta på sig ansvaret för misslyckandet, valde Löfven att skylla allt på andra. Det var rasisterna i SD som i armkrok med Alliansen drog undan mattan för den älskade samarbetsregeringen. Och i sitt raseri valde statsministern att utlysa nyval – för att säkerställa att inte Alliansen skulle få chansen att göra en tidig comeback.

Det har skrivits pixelkilometer om maktspelet och analyser av vad resultatet av valet den 22 mars kan komma att innebära. Men det är få som uppmärksammat det kanske viktigaste budskapet som allt detta sänder till Sveriges väljare: att de röstade fel. Kaoset är ytterst väljarnas fel, som röstade på ett rasistiskt – eller enligt vissa till och med neofascistiskt – parti (även om det senare epitet inte är helt oomstritt). Så istället för att ta konsekvenserna av ett undermåligt politiskt hantverk, en uppsjö av klavertramp och en i många avseenden usel budget, väljer alltså S-MP-regeringen att upplösa parlamentet.

Nu ska man alltså välja sig ett nytt folk, eller åtminstone dressera det befintliga till att rösta rätt, i förhoppning om att de denna gång stoppar rätt valsedel i urnan och skickar iväg Socialdemokraterna mot gamla 40-procentsnivåer igen. Precis som det var på den gamla goda tiden, när Sverige i princip var en enpartistat och S kunde styra och ställa i lugn och ro utan käbbel.

Och om det ändå inte fungerar, alltså om folket envisas med att rösta på fel partier, så vankas det hårdare tag. Ett första steg blir att möjligheten för partier att taktikrösta begränsas, och därmed ska det bli möjligt för minoriteten att styra över riksdagsmajoritet utan att behöva förankra sina förslag hos tillräckligt många partier.

Allt detta görs i ett enda syfte: att de etablerade partierna ska slippa ha kontakt med SD. Valframgången för detta parti gör uppenbarligen att allt demokratiskt vett och analysförmåga lämnat såväl Alliansens företrädare som regeringen. Att begränsa röstningsreglerna i Riksdagen må lösa ett akut problem just nu, men det är samtidigt första steget ut på ett sluttande plan. För vad händer om (eller snarare när, om S och Alliansen fortsätter som nu) Sverigedemokraterna blir största parti? Då skulle samma regler innebära att en SD-budget skulle antas utan behov av en riksdagsmajoritet.

Att bädda för en sådan minoritetens diktatur, är att tigga om framtida problem genom att bygga in en tidsinställd bomb i systemet. Som tur är finns det fortfarande politiker, som förra MP-språkröret Peter Eriksson, som lyckas hålla huvudet kallt och påpeka hur galet det är

För vad man ska komma ihåg i denna infekterade situation där invektiv och etiketter haglar, är att 13 procent av svenskarna faktiskt inte är rasister. De flesta röstade inte för SD, utan emot de etablerade partierna, och därför är SD-framgångarna mer att betrakta som ett symptom på att något är allvarligt fel i det svenska samhällsbygget. Det är som ett stort öppet och varigt sår – men istället för att tvätta rent och sätta in antibiotika så står S/V/MP och Alliansen där och lindar in det i alltfler lager med gasbinda. Hudfärgad, så att det inte ska synas. Fast därunder fortsätter förstås infektionen att sprida sig.

Som av en händelse har en av Löfvenregeringens tungviktare, Margot Wallström, nu gett sig in i nyvalsdebatten och funderat på om det kanske ändå vore bäst att kasta Miljöpartiet under bussen för att locka väljarna att rösta rätt. Och Wallström har de facto mer erfarenhet än någon svensk politiker av sådant maktspel efter åren i Bryssel, där hon som kommissionär arbetade med ordföranden Jose Manuel Barroso för att driva igenom det impopulära Lissabonfördraget 2008. Ett land, Irland, anordnade en folkomröstning om fördraget, vilket utmynnade i ett nej. Det fick EU:s makthavare att hamna i smärre panik, eftersom avtalet krävde att samtliga unionens medlemmar ratificerade det. Lösningen: Irland tvingades hålla ytterligare en folkomröstning året därpå, där landets invånare efter massiv propaganda till slut röstade rätt, och fördraget gick igenom.

I TV-inslaget ovan förklarar Wallström hur detta agerande är viktigt för demokratin.  Hennes svar, om än förvirrade, ger en ganska bra inblick i vad som rör sig i huvudet på politiska eliten.

Intressant?

Fler om , , , , ,

Hej demokrati!


Gustav Fridolin är regeringens eget svar på PewDiePie. Han har börjat använda tjänsterummet för att spela in små peppfilmer till Sveriges lärare och lägga upp på YouTube – som den här ovan – och kan därigenom dryga ut den snålt tilltagna ministerlönen med lite sköna annonskulor från Google Adwords.

Men Fridolin är inte bara Youtubestjärna, han är dessutom skolminister – med ansvar för att den svenska skolan kravlar sig upp ur det hål där den kunskapsmässigt befunnit sig de senaste decennierna. I detta sammanhang är det värt att uppmärksamma att Fridolin själv verkar ha bristfälliga kunskaper i samhällskunskap, och då i synnerhet hur svensk demokrati fungerar. För när han i en intervju tidigare idag ombads att kommentera Alliansens skolbudget, med flera förslag som Sverigedemokraterna ställer sig bakom, var hans korta kommentar: ”vi får titta på dem”.

Gustav Fridolin verkar alltså ha missat grundkursen i demokrati: Att det är Riksdagen som har den yttersta lagstiftande makten i Sverige – inte den minoritetsregering där han själv ingår. Om Alliansens budget för stöd av SD i Riksdagen, är det den som går igenom och Fridolin kan antingen välja mellan att sitta kvar och genomföra Alliansens politik, eller avgå tillsammans med resten av regeringen. Det finns alltså inget alternativ som heter ”vi får titta på det”.

Fast det är klart, Fridolin är ju företrädare för samma parti som så sent som i våras ville förbjuda anonyma bloggar och vars mediepolitiske talesperson nu vill lösa den svenska tidningsbranschens kris genom att avgiftsbelägga länkar på webben.

Vi kan säkert se fram emot en ny Youtubefilm inom kort, där Fridolin rätar ut alla frågetecken.

Intressant?

Fler om , , ,

Bunkerklara – regeringens egen cityomvandling

bunkerklara

Drottninggatan i hörnet av Karduansmakargatan, en vanligt onsdagsmorgon kl 08.55. Till höger utbildnings- och kulturdepartementet, till vänster kvarteret Björnen och Loen som ska bli ny byråkratbunker.

Stockholm växer så det knakar, staden ska förtätas och få nytt liv. Så brukar det ju heta i alla fall. Fast konstigt nog förväntas detta nya sjudande stadsliv uppstå i ny bebyggelse, ofta långt från innerstan – medan de kanske mest centrala, och logiskt sett attraktiva delarna av Stockholm, förblir öde stenöken utan vare sig myller, bostäder eller mänskligt liv efter kontorstid.

Ett av de bästa exemplen på denna typ av stenöken är de gamla Klarakvarteren söder om Klarabergsgatan. Efter 50- och 60-talets brutala cityomdaning, som slet sönder den månghundraåriga stadsväven och drev bort alla småföretagare, hantverkare, tryckare, butiker, hotell och krogar – för att inte tala om de klassiska tidningsredaktionerna – har området legat öde. Stora trafikleder har effektivt stoppat gående, och längs de smala gatorna – som Jakobsgatan, Karduansmakargatan och Vattugatan – ersattes småhusbebyggelsen med kontors- och parkeringskolosser med slutna fasader.

Efter ett välkommet försök att sparka liv i stadsdelen i mitten av 90-talet, då bland annat det anskrämliga parkeringshuset Elefanten försvann och ersattes med bostäder, stannade allt av igen. Många av de värsta 60-talsfasaderna, som i kvarteret Wahrenberg, blev kvar, och idag talas det till och med om att kulturskydda många av plåthusen från City 67. Arrgh!

Men det största hotet mot nytt liv i Klara kommer paradoxalt nog från Helgeandsholmen. För riksdagsbyråkratin sväller till synes ohämmat år från år och i jakten på nya lokaler i närheten av Riksdagen lägger byråkratimaskineriet det ena huset efter det andra under sig på väg upp längs Drottninggatan.

Intressant nog reagerade Socialdemokraterna – av alla partier – på detta fenomen så sent som i november 2010, precis efter valet som vanns med knapp marginal av Alliansen. Då drev S, V och MP – med stöd av Sverigedemokraterna – igenom en besparing på 300 miljoner i Regeringskansliets budget, något som dock i första hand drabbade svenska ambassader utomlands, inte byråkratmarschen norrut genom Klara och den tillhörande bunkrifieringen av området.

bjornen_loen1

Relationsskiss för kvarteret, sett från Jakobsgatan norrut. Observera påbyggnaden mot Drottninggatan.

bjornen_loen2

Befintlig huskropp visas i brunt. Nytt liv i Klara?

Just nu byggs det gigantiska kvarteret Björnen och Loen, ägt av Statens fastighetsverk, om för att husera tusentals nya arbetsplatser för Riksdagens departement. Kvarteret, varigenom Karduansmakargatan löper, ska byggas på med ett avsevärt antal nya våningar vilket innebär att vi kommer att få se ännu fler ”retrofittade” 60- och 70-talshus mitt i det historiska city. Skisserna här intill är från 2009 och kommer från SFV (PDF). Där utlovas ”nytt liv i Klara”, något som känns som en eufemism, milt uttryckt. Visst blir det fler arbetsplatser, men byggnadskropparna kommer av säkerhetsskäl att bli närmast hermetiskt tillslutna, och kommunikation med omliggande gator kommer inte att ske. Precis som resten av byråkratbunkrarna i kvarteren runt Rosenbad är slutna kolosser utan egentlig gatukontakt.

För i spåren av denna politiska kontorisering av Klara, kommer också nya säkerhetskrav. Byggnaderna förvandlas till slutna bunkrar, med vakter som kontrollerar alla ingångar. Flanörer och affärsverksamhet tvingas bort – och City fortsätter att vara lika dött som förr.

Det vill säga, om inte Peter Hultqvist återupptar sin jakt på det galopperande slöseriet i regeringskansliet och sparkar ett par hundra byråkrater till.

Jag har faktiskt ställt frågan i ett mejl till den nye försvarsministern – det ska bli intressant att se om han svarar. På något sätt misstänker jag att behovet inte är lika överhängande idag, när det är s-byråkrater det handlar om…

Intressant?

Fler om , , , ,

Miljöpartiet och chocken när pressen plötsligt gör sitt jobb

Socialismen har alltid haft betydande svårigheter när det gällt att få sina företrädare att leva som de lär. I exempelvis DDR (omhuldat och uppskattat av många av dåtidens vänsterpolitiker) hade exempelvis höjdarna inom SED, socialistiska enhetspartiet, sina egna butiker att handla i, där de hade tillgång till alla de västvaror som befolkningen förvägrades och dessutom slapp köerna som var vardag i det socialistiska mönsterlandet. Detta eftersom de, som det brukade heta, var främst bland jämlikar.

I socialismens värld var det sällan någon som ifrågasatte detta öppet, eftersom det aldrig rapporterades. Medierna var nämligen en integral del i socialistiska kampen, och journalisterna skulle aldrig drömma om att beskriva hur Erich Honecker levde lyxkliv i sin datja, alltmedan landet stod på randen till bankrutt och medborgarna fick köa i timtal för en toarulle.

Hur som helst. Utan att på något sätt jämföra Romson med Honecker (förutom den gemensamma tron på planekonomi som ett överlägset sätt att organisera samhället) tror jag att en del av denna inställning till pressen finns inbakad i Miljöpartiets dna. Efter åratal av gullande med det gröna lite krejjsy uppstickarpartiet och en närmast total avsaknad av kritisk rapportering, hade partiet invaggats i tron att det stod över normal journalistisk granskning. Eller rättare sagt – MP hade börjat se medierna som en allierad i kampen för det gröna drömsamhället, och släppte ner garden.

Därför har Romson kanske utgått från att hon även i regeringsställning riskfritt kan fortsätta att instruera andra i hur de ska leva sina liv, samtidigt som hon själv gör precis tvärt om. När partiet i sitt program vill förbjuda giftiga marinfärger för att de dödar livet i Östersjön, väljer Romson sålunda att bevilja undantag för sig själv, och avfärdar det hela som en privatsak.

Miljöpartiet har i åratal drivit kravet på att all olja för uppvärmning ska vara borta redan 2015 – samtidigt värmer Romson upp sin egen husbåt, ankrad vid Skeppsholmen mitt i Stockholm, med en 270-hästars dieselmotor från 70-talet utan avgasrening (vilket inte spelar nån som helst roll för klimatet, däremot bullrar det och avgaserna kan vara skadliga för närboende). Hon brännmärker vita, medelålders män för att de äter kött och flyger från Bromma, men har själv inga problem att använda samma flygplats för att hoppa ombord på statsflyget – regeringens privatplan som kostar 100.000-tals kronor i timmen – för att skydda sig till ett miljömöte i Italien.

Och när hon så konfronteras med alla dessa diskrepanser mellan den privata moralen och vad hon förväntar sig av befolkningen – av en journalist som agerar precis som journalister ska – kommer Romson ur balans. Först påpekar hon att bilderna han visar är ”skyddade av copyright”, sedan försöker hon vifta bort allt med att det är en privatsak, att båten är ”kulturarv” (den är byggd 1951), för att till slut landa i att det var hennes makes fel. Själv var hon givetvis helt utan skuld.

Det är inte första gången Romson är i blåsväder. I våras ville hon på fullt allvar förbjuda anonyma bloggare, och efter sitt Almedalstal om medelålders vita, heterosexuella svenska män som skyldiga till både klimatkris och fattigdomen i södra Afrika, var det säkert ett antal av partiets sympatisörer som funderade en extra gång på sin politiska hemvist.

MP tvingas nu motvilligt att anpassa sig till ett nytt läge. En situation där de inte längre kan leva på sin image som utmanare till etablissemanget: De är nu makten, och kommer att behandlas därefter. Och inställningen gör som jag säger, inte som jag gör fungerar inte att köra med när man är både miljöminister och vice statsminister.

Jag misstänker att många miljöpartister börjar fråga sig hur många procent partiet kommer att skrapa ihop efter ett par år i regeringsställning, med Romson vid rodret.

Fotnot: Att vänta sig att det går att stoppa en publicering med hänsyn till copyrightskydd – som ett förtäckt hot om att vidta juridiska åtgärder – är i högsta grad okunnigt. Citaträtten ger tryckta tidningar rätten att visa även  upphovsrättsskyddade verk, om det är befogat för den journalistiska granskningen.

Intressant?

Fler om , , ,

Verkligheten bakom MP:s bisarra miljöranking

Den senaste veckan har miljövänstern, med MP i spetsen, satsat hårt på att skylla det oundvikliga misslyckandet vid klimatmötet i Doha på den svenska regeringens bristande ambitioner. Timmar av sändningstid har vikts för att MP ska få chans att kritisera miljöminister Lena Ek för att Sverige inte lovar att skänka bort ytterligare 7-8 miljarder till varierande FN-organ för ett antal ännu ospecificerade ”klimatåtgärder”.

Men det verkliga bottennappet, väl i nivå med Sverigedemokraternas famösa felräkning på 40.000 miljarder, kom i måndags, när Miljöpartiet på fullt allvar hävdade att Sveriges klimatarbete nu till och med är sämre än Kinas. Som ”källa” angavs organisationen Germanwatch, som en snabb granskning visar sig vara ytterligare en av alla dessa skattediande miljölobbyister vars ”undersökningar” till mycket liten del faktiskt bygger på fakta.

Bilden nedan visar det verkliga förhållandet. Kina har på senare år ökat sina koldioxidutsläpp dramatiskt, och bara under 2011 ökade utsläppen med 10 procent. Landet har kört ifrån USA och EU/Australien och står nu ensamt för 27 procent av de totala så kallade antropogena (mänskliga) utsläppen. Kina har också konsekvent, vid varje klimatmöte, sagt blankt nej till att skriva under globala avtal om utsläppsminskningar. Något man kommit undan med i 20 års tid eftersom det räknats som ett ”utvecklingsland”.

Sverige, med sina två tusendelar av de globala utsläppen, kan man i praktiken bortse från, oavsett hur övertygad man är om den annalkande klimatkatastrofen.

Och inte heller vid detta års klimatmöte kommer Kina att binda sig vid några utsläppsminskningar – tvärtom tänker landet fortsätta att smälla upp ett halvdussin nya kolkraftverk i veckan. Kinas industriproduktion ökar nämligen stadigt år för år, till viss del som en följd av att tillverkningsindustrier i väst flyttar sin produktion till landet.

Kyotoavtalet, som nu endast EU, Norge och Australien med 15 procent av de totala utsläppen håller fast vid, har härvid fungerat som ett kraftfullt incitament för en snabb avindustrialisering av Europa. Systemet med utsläppsrätter har inneburit massiva kostnadsökningar för de företag som valt att ha kvar sin tillverkning inom EU. Däremot har det i många fall varit en lysande affär att lägga ner fabriker i väst, sälja de överblivna utsläppsrätterna för ett antal miljarder och sedan starta en ny fabrik i Kina eller Indien, där miljöskyddet är obefintligt, elen och arbetskraften billig. Vi flyttar alltså våra utsläpp till andra sidan Jorden, och passar dessutom på att öka dem,  eftersom industrier i Kina körs nästan uteslutande på kolkraft. På kinesisk energi behöver företagen varken betala koldoxidskatt eller handla utsläppsrätter. (Vilket de däremot måste om de driver företag i Sverige, som förses med co2-fri energi från vatten- och kärnkraft.)

Målet med Kyotoavtalet var att få ner utsläppen med 20 procent räknat från 1990 års nivåer. Istället har CO2-utsläppen ökat med nära 60 procent, i skrivande stund med en ökningstakt av 1000 ton i sekunden. (Som en historisk ironi är USA ett av de få länder som faktiskt minskat sina utsläpp med 20 procent, trots att landet alltså aldrig skrivit under Kyoto.)

Allt armviftande och alla larmrapporter inför klimatmötet i Doha, går i praktiken ut på att få länderna att skriva på en fortsättning på det totalt misslyckade Kyotoavtalet. Ordinationen är mer av samma – trots att medicinen som skrivits ut de senaste 15 åren inte bara visat sig totalt verkningslös utan förvärrat tillståndet.

Men i miljöpartiets bisarra värld är det alltså Sverige, med 0,02 procent av de globala CO2-utsläppen, som är det stora hotet mot ett nytt klimatavtal. För det handlar ju trots allt om att ”visa vilja” och ”gå före”.

Landets redaktioner borde skämmas som låter extremistiska enfrågepartier komma undan med sådana dumheter, oavsett om det gäller SD eller MP.

Problemet är bara att de flesta journalister är miljöpartister.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Gör uppror mot politikerna – inte elbolagen

Det är naturligtvis glädjande att svenska folket verkar ha fått nog av ständiga elprischocker, och givetvis ser elbolagen till att sko sig så mycket de nånsin kan på den ”avreglerade” marknaden.

Däremot är ilskan riktad åt fel håll. Visst är skillnaderna i nätavgifter irriterande, men det är ändå inte där verkliga problemet ligger. Anledningen till att vi har de skyhöga elpriser vi har beror nämligen till allra största delen på politiska beslut och massiva miljlöskatter – både för den som producerar el och den som konsumerar (det finns till exempel en särskild skatt på kärnkraft).

Diagrammet här ovan visar med all önskvärd tydlighet hur det ligger till. Visst har el- och nätkostnaden ökat, men fram till 2007 följde dessa konsumentprisindex relativt väl. Det är politikerna som beslutat om ständigt nya miljöskatter på vår el, skatter som gör att vi betalar lika mycket för vår elektricitet – som är till 97 procent koldioxidfri – som den som kommer från tyska kolkraftverk. Detta eftersom politikerna tillåter elbolagen att sätta priset på all levererad el efter den sist producerade kilowattimmen. Naturligtvis räcker aldrig vår svenska vatten- och kärnkraftsel riktigt till för att möta behovet, eftersom elbolagen glatt tömmer vattenmagasinen under sommartid och exporterar vattenkraftselen till Europa (det är mer lönsamt än att spara inför de svenska vintrarna).

Och ju mer förnybar energi som tas i bruk (dvs vindkraftverk), ju högre blir kostnaden för elcertifikat – som läggs ovanpå de redan skyhöga elpriserna.

Skatterna på el utgör nu mer än 60 procent av det elpris vi betalar, och eftersom skattekonstruktionen är progressiv – med moms på elpriset – är det en fullkomligt lysande affär för staten när elbolagen pungslår oss på pengar. Den så kallade ”valfriheten” vi har att byta elbolag är också ett enda stort skämt – det är bara c:a tre procent av elpriset vi faktisk har möjlighet att påverka genom val av elhandelsbolag.

Det är utmärkt om revolutionen kommer, och att en och annan flinande elbolags-vd får stå där med skammen. Men egentligen är det Maud Olofsson, Andreas Carlgren och alla deras företrädare på energi- och miljöministerposterna de senaste 20 åren som folkets vrede borde rikta sig emot.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, DN, E24, DN

Andra bloggare om , , , ,

Uppdatering 27/1: Som vanligt förstår Maud Olofsson ingenting.

Grattis Saab – men vad är planen?

Till att börja med får jag ta och stämma in i gratulationskören – ett stort grattis till alla Saab-anställda i Trollhättan. Efter att under ett drygt år ha kastats mellan hopp och förtvivlan, får alla som jobbar på bilfabriken samt underleverantörer till Saab åtminstone ett par månaders respit. Paul Ronge tycker de bör använda tiden till att söka nya jobb, vilket antagligen är en ganska bra idé.

För det som aldrig riktigt kommer fram i alla spaltmeter som skrivs, är det sorgliga faktum att trots att bolaget haft världens största (åtminstone fram till förra året) biltillverkare i ryggen, har Saab gått med miljardförluster i snart 20 år. Visst, det kan mycket väl vara GM:s fel – att de tvingat på Saab trista Opel-chassin, “sminkade grisar” med törstiga etanolmotorer, kanske inte precis ökat chanserna att konkurrera i “superbilssegmentet” där BMW, Mercedes och Audi härskar. Men det kommer Saab sannolikt aldrig att kunna göra ändå, speciellt inte med det smala och ganska omoderna modellprogram som Saab har i stallet idag. En stor, törstig etanolbil, en ansiktslyft 70-talare (Saab 9-3X) och en den snart tre år gamla SUV:en (9-4X) som togs fram för den amerikanska marknaden.

Även om Saab Spyker kan hålla sig flytande ett par månader med befintliga modeller toppat med lån från Europeiska investeringsbanken, så kommer det inte att räcka för att Saab ska kunna stå på egna ben. Och att ta fram en ny bilmodell idag är något som knappt de största biltillverkarna har råd med på egen hand. Fyra miljarder räcker inte långt.

Så visst kan man undra: vad är egentligen planen?

Till Spykers försvar kan man dock konstatera att de förmodligen klarar att driva en bilfabrik mer framgångsrikt än Lars Ohly, Peter Eriksson och Mona Sahlin. Och garanterat billigare för oss skattebetalare.

Men vem vet, de kanske får en ny chans redan i höst…

Andra om , , , ,

Intressant?

Med fans som de här – hur kan Saab misslyckas?

Ryska Saab-entusiaster demonstrerar i Moskva.

Den utdragna nedläggningen av Saab, har fått världens alla fans av det svenska bilmärket att organisera protestaktioner – som vuxit i styrka under de senaste veckorna. Den sammanhållande sidan för Saab-entusiasterna, Saabs United, har sedan starten i för ett år sedan organiserat demonstrationer i Detroit utanför GM:s huvudkontor och startat igång upprop för den lilla biltillverkarens fortsatta existens. Och idag kulminerade räddningsaktionen – med Saab-karavaner i fem världsdelar.

Och det är inga små samlingar heller – i Trollhättan samlades Saab:ar i tusental i en kilometerlång karavan i Trollhättan. Och i Tjeckien, Holland, Ryssland, USA, Australien – och Taiwan – var uppslutningen över förväntan.

Vad säger det här då om Saab? Jo – att det är ett bilmärke som trots sin litenhet har hundratusentals trogna fans runt om i världen. En skara entusiaster som må vara alldeles för få för att de ska synas på radarn hos ett megaföretag som General Motors, men tillräckligt många för ett litet nischföretag att bygga vidare på. Med ny ledning och nya idéer om modellprogram, komponenter, försäljning och service, så är det inte alls en omöjlighet att Saab skulle kunna lyckas. Det kommer aldrig att bli ett stort bilmärke – men det kan kanske bli ett lönsamt mindre. Kanske skulle Spyker kunna lyckas med en sådan vändning. (Och svenska staten skulle garanterat misslyckas.)

Jag vet att jag hela tiden återkommer till Steve Jobs och Apple i mina funderingar kring bilindustrin, men Saab befinner sig i ett ett liknande läge som Apple var i mot slutet av 90-talet. Då, efter många års vanskötsel av varumärket Macintosh, och datorer lika grå som vd:n Gil Amelio, var bolaget seriöst på fallrepet. Då kom Jobs kom tillbaka och lyckades återuppfinna Apple igen. Med iMac, iPod, iPhone och iTunes Store har Apple etablerat sig som ett av världens mest lönsamma företag i sin nisch. Långt ifrån det största, men med en kärna av trogna fans (som jag) som är en garant för framtida produktlanseringar.

Det kanske är dags för en iSaab?

(Bilderna kommer från Flickr-gruppen Saab Support Convoys.)

Andra om , , , ,

Intressant?

Borde inte Peter Eriksson jubla?

Ännu ett inlägg om Saab. Sorry, men jag är bara tvungen att kräkas lite på  miljöpartiets Peter Eriksson som anklagar regeringen för att ha svikit Trollhättan och Saab. Så förvirrat.

För inte så länge anklagade mp och de rödgröna alliansen för att svika miljön för satsningen på förbifart Stockholm – som är en förutsättning om inte huvudstaden ska förvandlas till en parkeringsplats.  Nu kritiseras regeringen av Eriksson för att den vägrar att pumpa in miljarder av skattebetalarnas pengar på att bygga bilar som ingen vill köpa.

I konsekvensens namn borde väl både v och mp jubla, när det blir en biltillverkare mindre i världen. Visserligen en liten miljöbov i det stora hela, men dock en bidragande orsak till att vårt medborgerliga oskick att skaffa bil. Eriksson har förmodligen inte riktigt tänkt färdigt här, men jag förmodar att bilar ska produceras, och sedan ställas i lager. Hellre lägga pengarna på en dödsdömd biltillverkare, än en nödvändig infrastrukturinvestering, alltså.

Miljöpartiet lämnar öppet mål för Maud, Fredrik och Andreas om de skulle komma på tanken att börja försvara sitt beslut att inte slösa bort skattebetalarnas pengar på att köpa en bilfabrik. Fast de har ju varit fullt upptagna med ett annat dödsdömt projekt i Köpenhamn.

Andra bloggar om , , , ,

Intressant?

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: