Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: renar

Vargpolitik: se upp för antisametismen!

Ann Dahlerus, generalsekreterare i Svenska rovdjursföreningen, skrev igår uppfriskande rakt på sak om Sveriges havererade rovdjurspolitk på SvD Debatt. I centrum för detta haveri står givetvis det bisarra beslutet att plantera in varg i den relativt tätbebyggda södra halvan av Sverige, där den givetvis går lös på getter, får och annan tamboskap (och strövande hundar). Detta medan det är i princip kliniskt rent från varg i Norrland, ett förhållande vilket jag har bloggat en hel del om tidigare här, här och här.

Anledningen till att halva Sverige, från Östersund och norrut, är förbjuden mark för vargen är som bekant att detta är renbetesmark. Och det är den industriella rennäringen som står i vägen. Uppskattningsvis finns det uppemot 300.000 renar i norra halvan av landet (exakt hur många är svårt att få tag i siffror på), och denna gigantiska stam av betande tamrenar har till skillnad från vildrenen (som utrotades nån gång på 1700-talet) rätt usla överlevnadsegenskaper. De är tamdjur, precis som fåren och kossorna i Sydsverige och alltså chanslösa mot en flock vargar.

Så självklart ligger det i renägarnas intresse, precis som fårbonden 150 mil söderut, att djurens betesmarker hålls fria från Den gråe. Skillnaden är att bönderna i söder har någon slags oförklarlig tro på Naturvårdsverket och EU, och härdar ut när vargen smaskar i sig hundar och tamdjur. Medan befolkningen i norr ger sig ut på skotern och låter darwinismen ha sin gång (denna process brukar kallas SGT – skjut, gräv, tig).
Att skylla på samerna är därför kontraproduktivt om man vill lösa problemet med vår så kallade vargpolitik. Visst kan man ha synpunkter kring det vettiga i att låta ett par hundra personer – fler än så är det nämligen inte som bedriver renskötsel i större skala – inneha veto i den svenska rovdjurspolitiken, och dessutom kräva att halva landet ska vara rensat från varg, järv och rovfågel.

Men det är inte samernas fel att vi har politiker som gång på gång fegar ur och inte vågar ta den här debatten, som det heter. Fegheten kommer sig av rädsla för att trampa ett av Sveriges ursprungsfolk på tårna – och i avsaknaden av en öppen debatt blossar det gamla unkna föraktet mot samerna upp igen.

Vilket är ytterligare bevis på den närmast totala beröringsskräck vi svenskar verkar ha när det handlar om att leva tillsammans i ett mångkulturellt samhälle. Det är exakt samma mekanismer som får oss att rygga från diskussionen om vad en företrädare för t ex ett religiöst samfund egentligen har för ansvar vad som händer i hans förbund. Risken att stämplas som främlingsfientlig och rasist kväver ofta diskussionen i sin linda.

När det gäller avvägningen mellan en livskraftig rovdjursstam och samernas rätt att bedriva rennäring, är det sannerligen ingen lätt nöt att knäcka. Men en regering som tog rovdjursfrågan på allvar skulle i alla fall utreda möjligheten av att vika en bit av de stora naturområdena i Norrbotten (till exempel de gigantiska nationalparkerna) som vargområde. På detta sätt hade stammen på ett naturligt sätt kunnat hållas genetiskt frisk med invandrande vargar från Ryssland, och staten skulle slippa upprepade helikopterflyttar av vargtikar för mångmiljonbelopp. I USA, där vargen varit i princip utrotad sedan 1800-talet, finns det nu åter en livskraftig stam i nationalparken Yellowstone, långt från tättbebyggda trakter.

Att komma överens med drabbade renägare i dessa områden borde inte heller vara en oöverstiglig uppgift (redan idag utgår det stora summor i rovdjursersättning).

De vargar som rör sig utanför detta område skulle omgående få stifta bekantskap med Darwinismen, i form av en kula från ett jaktgevär. För det är tyvärr det enda sättet att leva tillsammans med vargen, som aldrig kommer att kunna samexistera med tamdjur. Detta experiment har vi redan gjort, och misslyckats stort med, i Sydsverige.

Men återigen, det är inte samernas fel att vi har en havererad rovdjurspolitik. Det är istället Lena Ek och hennes företrädare Andreas Carlgren (som av en händelse centerpartister bägge två) som placerat oss i den här soppan.

Intressant?

 

Andra bloggar om , , , ,

Renar på gränsen till nervsammanbrott

Rennäringens kris fortsätter. Vi har tidigare kunna läsa om hur renstammen hotas av sammanbrott – ett budskap som återkommer år efter år – på grund av för många rovdjur i allmänhet (dvs fler än noll) och då i synnerhet vargar; för många kungsörnar (dvs alla som lever), tågtrafik, gruvdrift, vindkraft, för mycket snö – och nu kommer alltså det slutliga dråpslaget för den samiska kulturen: Zlatans nya fritidshus i Jämtlandsfjällen.

Området där Zlatan tänker koppla av från storstadens stress ligger nämligen i ett område där det finns renar – liksom ungefär hälften av Sveriges yta – och dessa djur tål inte att bli störda. Definitionen av störning förklaras av Daniel Fjällberg, ordförande i Njaarke sameby:

”Generellt kan man säga att det är så med rennäring att alla yttre störningar som inte är normalt blir en störning. Det blir något nytt för renarna med något som inte varit där förut.”

Förutom stressen som renarna utsätts för av det faktum att det dyker upp ett nytt ansikte i skogen, störs de också av själva bygget – och den potentiella risken att det dyker upp turister som åker till fjälls för att se skymten av en fotbollskändis och därmed stressar de stackars djuren till nervsammanbrott.

Med tanke på att det är tamrenar det handlar om (inte vildrenen som utrotades redan på 1700-talet) kan man fundera på vad som gick fel i avelsarbetet när resultatet blev ett djur som bryter samman så fort det ser en människa spatsera förbi i skogen.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Operation utrota alla rovdjur i Norrland

Hot mot rennäringen – måste bort. Foto: Wikipedia

Det är inte ofta man har orsak att berömma Världsnaturfonden, som i hög utsträckning ägnar sig åt meningslös symbolpolitik (Earth Hour), men för en gångs skull har WWF satt ljuset på en viktig fråga – den systematiska slakten av kungsörn, framför allt i de områden av Sverige där det bedrivs renskötsel. Örnar skjuts, snaras, förgiftas och deras bon plundras på ägg – bara för att rovfågeln utgör ett hot mot nyfödda renkalvar.

Egentligen borde ingen bli förvånad. Talesmän för Svenska samernas riksförbund återkommer gång på gång med krav på att halva Sverige från Dalarna och norrut i princip borde rensas från rovdjur – annars hotas rennäringen av kollaps. Det ska helst inte heller finnas tågtrafik i renskötselområdet – för att inte tala om den olägenhet som snö innebär för de stackars djuren.

Och när regeringen av någon anledning inte hörsammar vädjanden av masslakt på den svenska rovdjursstammen, tar man till klassikern SGT – skjut, gräv, tig. Fast i fallet med kungsörnen bryr man sig inte ens om att gömma undan kadavren.

Att uttala sig kritiskt om den storskaliga industriella renskötseln, och de skador som den för med sig för vår gemensamma natur är dock att beträda minerad mark. Men någon gång måste regeringen på allvar ställa sig frågan om det verkligen är värt priset. Dels är det bara ett fåtal samer som tillåts ha renar (om man är född eller ingift i rätt familj avgör), dels är hela verksamheten en gigantisk förlustaffär.

Och framför allt, ligger det inte en slags bisarr ironi i att ett ursprungsfolk som förväntas leva i harmoni med naturen, gör sitt bästa för att driva fram en slags monokultur, där endast är renen anses ha överlevnadsvärde? Där rovdjur som björn, järv, lo, varg och kungsörn, som levt i fjällvärlden i tusentals år, enbart ses som hinder för lösamheten i den industriella renköttsproduktionen.

Ett sätt att komma till rätta med åtminstone delar av detta sjuka system vore att dra in alla statliga subventioner till renskötseln, vilket skulle innebära att verksamheten relativt snabbt anpassade sig till efterfrågan. Och varför betala ut rovdjursersättning? Idag utgår pengar enligt en schablonberäkning enbart om ett rovdjur siktats inom ett betesområde – och när ersättningnen väl har betalats ut åker ändå bössan fram.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Vargar och människor ska inte mysa tillsammans

Bör ej matas.

Efter det tragiska vargöverfallet i Kolmården i helgen, kan man dra åtminstone två slutsatser.

Ett: Det är idotiskt att gulla med rovdjur i allmänhet, och kontraproduktivt att försöka utmåla vargen som ofarlig. Vargarna på Kolmården var ju bevisligen inte alls så kramiga och mysiga som djurparken försökt tuta i oss, och den  kvinnliga djurskötare som fick sätta livet till i djurparkens varghägn var långtifrån den första som blivit anfallen av de ”tama” vargarna som fötts upp med nappflaska. Flocken har tidigare bitit en 15-åring, en 21-åring, samt knaprat på en 30-årig kvinnas huvud. Noterbart är att samtliga påhoppade varit kvinnor, och man skulle kunna lockas att dra slutsatsen att vargflocken har en taskig attityd gentemot tjejer. Fast å andra sidan blev ju tv-kändisen Arne Weise också påhoppad och nedbrottad av vargar under ett besök i parken.

Vad dessa incidenter belyser är dock det idiotiska i att gulla med rovdjur,. Vargar är och förblir vilda djur, med instinkter som utvecklats under årtusenden. Under fel förutsättningar kan den vuxna flaskuppfödda vargen få för sig att utmana flockens ledare – i det här fallet en människa. Det enda som hjälper nu är att avliva Kolmårdens vargar, de är ”damaged goods” och kommer aldrig mer att fungera i parkmiljö. Inte för att de ska bestraffas, de är ju bara djur som följer instinkter, utan för risken att de inte kanske längre har kvar respekten för människor. (Och det råder ju knappast heller någon brist på vargar i våra djurparker.)

Två: Sverige behöver en livskraftig vargstam, men den ska frukta oss och hålla sig på behörigt avstånd från våra boplatser. Människor och varg är liksom inte gjorda för att ha mysiga hemmakvällar tillsammans. Det är så det har fungerat sedan tusentals år: vargar skyr och fruktar människor eftersom de lärt sig att de dör om de kommer för nära. Idag med den tilltagande Disneyfieringen av naturen – där Kolmården bär en stor del av skulden med sitt bisarra vargmys – är detta tyvärr inte längre någon självklarhet. Det är därför vi ser allt fler konflikter där vargar rör sig allt närmare bebyggda trakter, till exempel i Stockholmstrakten (Riala) och i Värmland, där de tidvis glufsar i sig husdjur och jakthundar. Av någon outgrundlig anledning går svensk rovdjurspolitik nämligen ut på att den svenska vargarna ska finnas långt nere i södra Sverige,  där de mer eller mindre tvingas att röra sig nära människan.

Där vargen hade haft de allra bästa förutsättningarna för att leva, är den dock inte välkommen. Alltså långt upp i de norrländska skogarna, där vargens naturliga utbredningsområde en gång fanns, och där vargpopulationen hade ett naturligt utbyte med artsfränder österifrån. Här finns massor med plats, nästan inga människor och gott om naturliga bytesdjur. Och problmet med inavel hade kunnat förhindras på naturlig väg. Dessutom finns det som bekant ett gigantiskt område  med nationalparker i Lappland, där vargen borde varit ett naturligt inslag i faunan, precis som förr i tiden, innan den utrotades i samband med att den storskaliga renskötseln drog igång i slutet av 1700-talet. (Då utrotades för övrigt även vildrenen som tidigare levde i fjälltrakterna.)

Tyvärr kommer detta aldrig att ske, eftersom våra folkvalda bestämt att Sverige norr om Dalälven ska vara närmast kliniskt fritt från varg och andra rovdjur. På detta gigantiska område bedriver nämligen ett hundratal samer renkötsel i industriell skala, och allt som hotar renen måste ovillkorligen elimineras. Det gäller för övrigt inte bara rovdjuren – även tågpendling hotar rennäringen, liksom för mycket snö.

Så vi kan lugnt räkna med fortsatt vargbråk här nere i söder i höst, när det drar ihop sig till vargjakten nästa år, om den nu blir av. Alternativt lär väl stammen decimeras på inofficiell väg, det vill säga enligt SGT-doktrinen (skjut, gräv, tig).

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, Aftonbladet

Gnället från vildmarken

Renar på gränsen till nervsammanbrott?

Det är synd om Sveriges samer – eller i alla fall om de uppemot 5.000 som är medlemmar i någon av de 51 samebyarna. Det vill säga den minoritet av samerna som har rätt att bedriva renskötsel, den som enligt en debattartikel i SvD, undertecknad av Svenska Samernas Riksförbund, hotas av snabbt förestående kollaps.

Anledningen? Det finns för många rovdjur i renbetesområdet – framför allt varg – som äter upp renarna och därmed leder till ekonomiska förluster för rennäringen.

Lösningen: (Nästan) alla rovdjur norr om Dalälven måste skjutas. Och ersättningen till samerna höjas – de 60 miljoner som staten betalar ut årligen som ersättning för viltskador, räcker inte på långa vägar, enligt artikelförfattarna. (Dessutom ska viltskador som uppstår i Norge också ersättas av svenska staten, menar man.)

Det här är förstås inga nyheter för alla som följt gnället från rennäringen under några år. En snabb googling visar att samma debattartikel återkommer varje år, oftast vinter eller vår. 2990 sökresultat dyker upp när man söker på frasen ”Rennäringen hotas av kollaps”. Ett par exempel:

17 december 2008: Rennäringen hotas av kollaps (NSD)
14 februari 2009: Rennäringen hotas av kollaps (DN)
13 april 2010: Rennäringen hotas av kollaps (SR)
5 januari 2011: Den svenska renstammen farligt nära gränsen för kollaps (Newsmill)

Samma berättelse återkommer alltså gång på gång: var fjärde ren blir uppäten av rovdjur varje år, ur en stam om totalt 260.000 djur. Varje riven ren ersätts av staten, och det utgår även en så kallad generell ”rovdjursersättning” som innebär att samebyarna får betalt endast av det faktum att det befinner sig ett rovdjur i området.  Några bevis för att några renar verkligen har rivits behöver inte uppvisas. Man behöver inte vara särskilt misantropiskt lagd för att inse att detta regelverk ligger vidöppet för missbruk.

Kontentan är i alla fall att ersättningarna måste fyrdubblas, och att rovdjuren måste bort.

Men problemet är snarare det motsatta: det finns alldeles för få rovdjur – och framför allt varg, som är en art som ligger nära kollaps på riktigt – i de delar av Sverige där de existerat naturligt i årtusenden, alltså långt innan renskötsel började bedrivas i industriell skala. Idag finns det i princip noll vargar norr om Dalälven, och skulle någon stackare förirra sig in i renbetesområdet blir den snabbt ett föremål för SGT (skjut, gräv, tig). Efter att ersättningsblanketterna skickats in förstås.

Nej, det som ingen vågar tala om är det storskaligt ekonomiska vansinne som hela rennäringen innebär. Ett par tusen personer – eller kanske är det bara några hundra – äger de 250.000-300.000 renarna vars betesområde sträcker sig över hela Nordkalotten. De har fri tillgång till halva Sveriges yta, och kan med stöd av lagen låta sina djur trampa ner och/eller äta upp privata markägares skog. Lägg till detta att ersättning utgår för varje trafik- och rovdjursdödad ren. Trots detta är den rennäringen en gigantisk förlustaffär. Enligt en ESO-rapport från 1998 beräknades de samhällsekonomiska intäkterna från rennäringen till 64 miljoner, medan kostnaderna uppgick till 264 miljoner kronor. Om man inte kan få lönsamhet i en verksamhet med dessa förutsättningar, kanske man ska fundera på att byta bransch.

Frågan man alltså måste ställa sig är ju om det verkligen är vettigt att fortsätta subventionera den extremt dyra hobby som den storskaliga rennäringen innebär? Och blir den på något magiskt sätt plötsligt lönsam om vi skjuter alla Sveriges rovdjur?

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Uppdatering 20 feb: I en replik i SvD listas minst sagt frikostiga regler som gäller för rovdjursersättning.

Uppdatering 2 april: Statens rovdjursutredning har nu kommit fram till att det bör finnas 450 vargar i Sverige. Men inget sägs förstås om VAR de ska husera nånstans – man kan anta att ännu fler får trängas i de värmländska skogarna för att inte reta upp rennäringen…

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: