Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: revolution (sida 1 av 2)

Putin släpper aldrig kontrollen över Ukrainas gasledningar

Det har gjorts ett otal analyser av vad Rysslands till synes irrationella ockupation av Krimhalvön egentligen bottnar i. Många menar att det är Putins egen prestige som ligger bakom, andra Rysslandskännare menar att det är ett återupprättande av Sovjetunionen i ny tappning som är det yttersta målet.

ukraina_gasledningar

Ukraina är genomkorsat av dussintals gasledningar, som transporterar den ryska gasen till Väst. (Karta från N.Y TImes.)

Utan att på något sätt utge mig för att vara expert i ämnet, tror jag att de flesta bedömare bortser från vad som verkligen står på spel: kontrollen över Rysslands främsta utrikespolitiska maktmedel – oljan och gasen.

Kartan ovan publicerades i ett reportage i New York Times i förrgår och illustrerar hur extremt beroende Ryssland är av gasledningar och pipelines på ukrainskt territorium. Mer än hälften – 53 procent – av den ryska gasexporten sker via dessa ledningar. Att tappa kontrollen över dem till en allt mer ryssfientlig regim i Kiev, skulle innebära inget mindre än en ekonomisk katastrof för Ryssland och Putin. För trots att den ryska militären må vara starkare än på länge, är det mest kraftfulla vapnet som ryssarna har i sin arsenal just gasen, och det ständiga hotet om att den kan upphöra att flöda när ett

Samtidigt pågår en målmedveten satsning från USA på att få igång export av billig skiffergas – för att försvaga det ryska inflytandet i Central- och Östeuropa.

Detta vill Putin givetvis inte se hända, och även om det inte är den primära orsaken till ockupationen av Krim, är halvön en av insatserna i det höga spel som den ryske presidenten spelar just nu.

Vad vi har är i praktiken en slags gisslansituation, där Putin kidnappat en del av Ukraina. Han har ännu inte nämnt något om storleken på lösensumman – men räkna med att en sådan kommer efter helgens riggade folkomröstning på Krim. (Putin har via sin utrikesminister faktiskt redan låtit antyda att Ryssland har ett förslag till EU om hur krisen ska lösas.)

Ingen vet som sagt vad som rör sig i huvudet på den ryske despoten, men att han skulle tolerera att förlora makten över den ryska gasexporten — och därmed en avgörande del av Rysslands exportinkomster – till ett allt mer fientligt sinnat grannland, det kommer aldrig  att ske. Därför kommer den ryska interventionen sannolikt inte att stanna vid Krim – med mindre än att Ryssland ges garantier för att gasen får fortsätta att flöda fritt västerut.

Frågan är ju om inte Putin dragit det storpolitiska maktspelet ett varv för mycket den här gången. Invasionen av Ukraina har redan påskyndat flykten från den ryska energin. Det byggs terminaler i för flytande naturgas (LNG) både Polen och Holland, som ersätter den ryska gasen med leveranser från Norge och Qatar.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Västra Ukraina i fullskalig revolution – utropar självständighet

I skuggan av de blodiga upploppen i Kiev, som mer och mer börjar likna ett inbördeskrig, är utvecklingen kanske som mest dramatisk utanför de internationella nyhetsbolagens kameror – i den västligaste delen av Ukraina. Den urgamla centraleuropeiska metropolen Lviv, ett industriellt och kulturellt centrum i denna del av landet, har i vreden efter efter de senaste dagarnas dödsskjutningar av demonstranter i Kiev nu utropat sig självständig från Janukovytj-regimen, enligt nyhetsbyrån Interfax. Det innebär att Ukraina nu befinner sig i en slags revolution, vilket gör att insatserna plötsligt höjs dramatiskt.

Redan i januari avsattes guvernören och den lokala maktapparaten i Lviv av proteströrelsen, och igår kväll visade BBC bilder på hur stadens polis gav upp inför demonstranterna och helt sonika kastade av sig kravallutrustning och vapen och lämnade polishuset, som sedan plundrades på vapen (så många som 500 kan ha försvunnit enligt ukrainska medier) och stacks i brand.

Även centralregeringens inrikestrupper i Lviv sägs ha lämnat sina baracker utan strid och tillåtit demonstranterna att ta kontroll, vilket är första gången som en större militär installation fallit i proteströrelsens händer.

Lviv ser alltså ut att vara laglöst land just nu – med den lokala polismakten på flykt och regionen i ett slags maktvaakum kan vad som helst inträffa. Och man behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att konstatera att uppror och kampen för självständighet ligger i stadens DNA, som Stratfor beskriver i en historisk tillbakablick.

Redan under det habsburgska väldet, 1773, fick den dåvarande provinsen Galicien ett omfattande självstyre. Lemberg, som staden hette vid denna tid, blev en mångkulturell smältdegel i Europas mitt, och ett kulturellt och vetenskapligt centrum i dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Invånarna var framför allt polacker och ukrainare, men nära 30 procent av invånarna var judar, fram till andra världskriget då de föll offer för Förintelsen.

1918, efter Första världskrigets slut och Österrike-Ungerns upplösning, utropade sig Västra Ukraina som självständigt för första gången i modern tid – detta försök till autonomi slogs dock snabbt ner av polska trupper och Galicien införlivades därefter i Polen då staden döptes om till Lwow. Fram till Andra världskrigets slut bytte området härskare ett flertal gånger – Polen, Sovjet och Nazityskland styrde regionen fram till krigsslutet, då Stalin tvångsanslöt Lvov (som det ryska namnet på staden blev) till Sovjetrepubliken Ukraina. Den till stora delen polska befolkningen fördrevs västerut – framför allt till Wroclaw (Breslau) där den tyska befolkningen i sin tur drevs ut från tyska områden i Schlesien som istället blev polskt territorium.

Och nu är det alltså dags igen för Lemberg/Lwow/Lvov/Lviv att bryta sig loss. Det är som sagt ingen slump. För det är här, i väst, som den europeiska identiteten sitter som starkast. Här besvaras en fråga på ryska med ett svar på ukrainska. Det var också här som den oranga revolutionen startade för tio år sedan, och det är här som avskyn för den ryskorienterade presidenten Viktor Janukovytj är som störst.

Men att Lviv verkligen skulle klara av att bryta sig loss ur Ukraina är mindre troligt. Även om det råder ett farligt maktvaakuum just nu, med en centralregering som flytt och lokal polis och inrikestrupper på proteströrelsens sida, kommer regimen i Kiev givetvis inte att ge upp utan strid.

Och i brist på egna ”lojala” trupper, finns tyvärr möjligheten att Janukovytj bjuder in sina gamla allierade i Ryssland för att få kontroll över sitt territorium. Det skulle i så fall vara första gången sedan 1968 som Moskva skickar väpnade styrkor till ett europeiskt land.

Just nu håller sig Putin på mattan, men det är bara för att det är OS och han har världens blickar på sig. Nästa vecka är spelen slut, och då kommer han nog inte att sitta still i båten längre. Vi minns fortfarande den brutala invasionen av Georgien 2008.

Vad gör EU om Europas största land splittras – och Ryssland försöker hindra det med stridsvagnar på gatorna?

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, Aftonbladet

Andra bloggar om , , , ,

Egypten: Mursi hade redan genomfört en statskupp

Den egyptiska militären, SCAF, fick så till slut nog av Muhammed Mursis storstilade fiasko som president. När han valdes sommaren 2012, var det många inom den sekulära politiska oppositionen som var kritiska – valet hade utlysts rekordsnabbt, med resultatet att den enda rörelse som var tillräckligt välorganiserad för att på kort tid kunna ställa upp ett komplett valmaskineri och politiskt program var Muslimska brödraskapet, där Mursi hade – och fortfarande har – sina rötter.

Vädjanden från oppositionen, med bland andra Nobelpristagaren Mohamed ElBaradei, om att ge längre tid för valförberedelser klingade dock för döva öron. Inte minst tog USA och Obama-administrationen tidigt ställning för Brödraskapet och Mursi, som av någon outgrundlig anledning utsågs av USA till den nya ”fredspartnern” i Mellanöstern. Det låter osannolikt men så är det; en antisemitisk, USA- och homo-hatande, kvinnoförtryckande rörelse med rötter i nazismen och ambitionen att ta makten i hela Mellanöstern, införa Sharialag och förbjuda all opposition, blev plötsligt USA:s nya bästa kompis i regionen. Man kan förstå att Obama, som tidigare gett sitt helhjärtade stöd för Mursi, nu har uppenbara svårigheter med att bestämma hur USA ska agera på den nya situationen. Kanske börjar det så sakteliga gå upp för honom att islamisterna inte är den bästa garantin för en fredlig och demokratisk utveckling – vare sig i Egypten eller Syrien, dit Obama precis beslutat att skicka vapen till de stridande rebellerna (varav flertalet utgörs av antisemitiska, USA-hatande, fundamentalistiska islamister).

Den egyptiska militären har förvisso ett uselt track record när det gäller demokrati och försvar för mänskliga rättigheter. Men frågan är om det inte var nödvändigt att på något sätt lyfta bort Muhammed Mursi, som under sin korta tid vid makten inte bara lyckats med bedriften att få den redan skrala egyptiska ekonomin att haverera totalt, skrämma bort turisterna – i princip den enda exportinkomsten med tio procent av arbetstillfällena i landet – för att i stället satsa hela sin kraft på att manövrera ut politiska motståndare och kuppa igenom en ny konstitution, byggd på islam och som i princip gjorde Mursi omöjlig att rösta bort. Förbud infördes mot att kritisera såväl presidenten som Islam – den populäre tv-komikern Bassem Youssef kastades nyligen i fängelse för att han skämtat med presidenten i TV, ett öde som också drabbat demokratiaktivister. Allt medan presidentens supportrar i Muslimska brödraskapet gått ut på gatorna för att spöa upp dem som ifrågasatte Mursis auktoritet, däribland parlamentsledamöter.

Kort sagt, Muhammed Mursi höll som bäst på att införa en islamistisk enpartistat, ett projekt som nu i alla fall tillfälligtvis avbrutits. Frågan är väl om Brödraskapet kommer att tillåtas ställa upp i några fler val över huvud taget.

Men även om Brödraskapet för tillfället är vingklippt, är jordmånen för demokrati som vi känner den tyvärr ganska mager. I en attitydundersökning från Pew forum framkommer att  74 procent av de egyptiska muslimerna vill införa sharialagar, 81 procent tycker att stening ska införas som straff vid otrohet – och hela 86 procent anser att det ska vara dödsstraff på att konvertera från islam.

Vi kanske inte ska vänta oss några snabba resultat av den arabiska våren.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3

Andra bloggar om , ,

En lektion i demokrati

Diktatorn – efter ambulansfärden.

Överste Gaddafi gömmer sig som den råtta han är i en kloakbrunn. Han släpas ut av mobben, misshandlas och blir misshandlad och skjuten innan han lastas ombord på en ambulans – där den dödligt sårade diktatorn får ytterligare en kula i huvudet. Det exakta förloppet är oklart, men en rebellsoldat poserar på film med diktatorns gyllene pistol, firad som hjälte efter att ha utdelat det dödande skottet.

USA:s utrikesminister kommenterar nyheten med ”Wow”. Det som alltmer ser ut som en ren avrättning, utförd av en blodtörstig mobb av en tillfångatagen diktator hyllas världen över – äntligen är kampen över och en ny demokratisk stat ska uppstå ur ruinerna av de sönderbombade ökenstäderna. Att nu mer eller mindre varenda libyer sitter på sitt eget privata förråd av vapen och ammunition gör emellertid att demokrati och fred kanske långtifrån är det enda möjliga framtidsscenariot.

Utan tvekan fanns det få som förtjänade att få en kula i skallen mer än Moammar Gaddafi – men det ger också en bitter eftersmak till det som skulle kunnat bli den Arabiska vårens Grande Finale: Gaddafi inför rätta för brott mot mänskligheten.

Fast å andra sidan – vem är vi i Västvärlden att döma? Världens största supermakt har ju visat vägen, genom att avrätta sina egna medborgare på utländsk mark – utan vare sig åtal eller rättegång. Och Osama bin Ladin råkade ju oturligt nog få halva huvudet bortskjutet när han skulle gripas i sitt hem i Pakistan av amerikanska marinsoldater.

Nu väntar vi bara på att Gaddafi förs ombord på ett hangarfartyg, och raskt begravs till havs såsom muslimsk sed tydligen föreskriver.

Intressant?

DN 1, 2 , 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3 ,4, Expressen

Andra bloggar om , , , ,

Därför borde alla hata Wall Street

Vid en första anblick kan det tyckas vara en oändlig skillnad mellan förtryckta nordafrikaner som protesterar på Tahrirtorget i Kairo, och en luttrad amerikansk medelklass som ockuperar Wall Street i protest mot den amerikanska finansbranschen. Men kanske är olikheterna ändå inte så stora. Protesterna på Wall Street riktar sig mot en slags diktatur som är minst lika förtryckande, men samtidigt oändligt mycket svårare att rå på än envåldshärskare i Nordafrika och Mellanöstern. Finansmarknadens diktatur är i princip ansiktslös, utan enskilda makthavare att ställa till ansvar. Ändå påverkar den människors liv mer än någon politiker ens kommer i närheten av.

Det är detta 99-procentarna på Wall Street inser, och reagerar mot. Det handlar egentligen inte om politik utan rättvisa – för oavsett vem som sitter vid makten lyckas Wall Street gång på gång se till att skaffa sig makt över de politiska beslut som tas i Washington. Det har pågått under snart hundra år, varav de senaste 25 inneburit en förmögenhetsöverföring utan jämförelse i moden historia – från den arbetande befolkningen (medelklassen) till den procent som styr ekonomin och äger 40 procent av de samlade rikedomarna i USA. Och sannolikt ser det likadant ut överallt i världen.

Vad ockupanterna på Wall Street insett är att det inte längre handlar om höger- eller vänsterpolitik, om liberaler och republikaner. Oavsett vem som sitter i Vita huset – eller för den delen vid makten i något annat av västvärldens länder – så är det Wall Street och alla de banker och finansbolag som hämtar näring från världens finanscentrum som har makten. Finansministrar som Timothy Geithner, tidigare Fedchef i New York och den som godkände gigantiska bonusar till styrelsen i det konkursade försäkringsbolaget AIG, har hämtats in till Washington direkt från The Street. Till stor glädje för finansindustrin som därmed säkrat sitt grepp över den ekonomiska politiken – dvs så få regleringar som möjligt som kan påverka bankernas vinster. Många har varit inne just på denna nya skiljelinje, som inte går mellan höger och vänster, utan mellan den finansiella kleptokratin, den som har makten över de ekonomiska massförstörelsevapnen som fristående finansanalytikern Max Keiser kallar det.

I denna fråga finner alltså extremer som Sarah Palin, socialdemokrater och marxister stå på samma sida. (Själv vet jag inte längre vad jag står politiskt, eftersom politiken som vi känner den tillhör det förgångna. Förmodligen tillhör jag någon slags ny anarkohöger…)

Hur som helst: nästan alla problem vi ser idag ett resultat av Wall Streets rovdrift med våra pengar. Allt började gå åt helvete nånstans i början av 80-talet, då finansbranschen lyckades övertala Ronald Reagan om vikten av att släppa kapitalet fritt – utan några  regleringar eller begränsningar. Det blev starten på en mer än 20 år lång finansbubbla, som vi alla drogs med i. I Sverige avskaffade socialdemokraterna kontrollen över börsen i mitten av 80-talet, vilket ledde till den bostadsbubbla som briserade 1990. Och så sent som 2000, när ytterligare en bubbla var på väg att spricka, tog riksdagen det vansinniga beslutet att satsa större delen av vår pensionssparande i det pyramidspel som kallas börsen.

Men den riktiga inplosionen kom hösten 2008 med kraschen i Lehman Brothers. Då blev ilskan stor mot bankerna som orsakat det hela, med sina subprimelån och innovativa derivat var nära att krossa hela världsekonomin. Efter det gigantiska räddningspaket på 700 miljarder dollar (5.000 miljarder kronor) som blev president George W. Bushs avskedsgåva efter åtta förödande år i Vita huset, var därför förhoppningarna stora på att den tillträdande presidenten Barack Obama skulle skärpa kontrollen över Wall Street.

Vad hände då? Ingenting. Eller rättare sagt: de kvarvarande storbankerna använde stödpengarna till att sluka de mindre, konsoliderades och blev ännu mäktigare. Idag kan man med fog säga att dessa finansiella institutioner kontrollerar politiken.

Det har gjorts lama försök av Barack Obama att få Wall Steets finansiella massförstörelsevapen under kontroll. Förra sommaren, 2010, antogs den så kallade Dodd Frank-reformen, ett antal lagskärpningar riktade mot finansbranschen. Det är till synes en relativt självklar uppsättning regler, till exempel att banker måste ha en viss kapitaltäckning så att de klarar kreditförluster på egen hand, och förhindra att de tillåts att spela bort andras pengar än sina egna på börsen. Men ännu idag har ingen del av lagen genomförts – det har Wall Street sett till, bland annat genom att förhala och förhindra tillsättningen av chefen för den nya myndighet som ska övervaka finansbranschen. Och dessutom stoppa finansieringen av den.

Förutom att finansbranschen lyckats injicera sitt DNA i regeringen har branschen bedrivit en massiv lobbyverksamhet i Washington. Förra året satsade banklobbyn 350 miljoner för att försöka vattna ur lagen. Det jobbar fler än 3.000 lobbyister i Washington – tio per kongressledamot –  vars enda uppgift är att Wall Street ska slippa ny lagstiftning som begränsar branschens frihet. Wall Street var också en av de största bidragsgivarna till Obamas presidentvalskampanj, vilket kanske förklarar varför presidenten varit så lam i sina försök att reglera bankerna.

VD:n för storbanken J.P Morgan, Jamie Dimon, gick till attack så sent som förra veckan mot planerna på reglering av finansmarknaderna och kallade sådana initiativ för ”oamerikanska”. Samma bank gav nyligen ett generöst privat bidrag på nära 30 miljoner till New York-polisen, för att göra Manhattan tryggare. Kanske är det de pengarna vi ser i arbete, när batongerna går varma bland demonstranterna.

Man kan alltid hoppas att Occupy Wall Street växer ut till en fullfjädrad finansiell intifada – många har redan börjat kalla OWS-rörelsen för den Amerikanska hösten. Och det är ju faktiskt detta som är 2000-talets stora utmaning – att bygga en ny finansiell världsordning baserad på verkliga tillgångar och riktigt arbete, utan astronomiska skuldberg som idag bara göder J.P Morgan, Goldman Sachs, Deutche Bank, UBS, RBS etc, samtidigt som världens befolkning faller allt längre ner i fattigdom.

Vi behöver kanske inte ta fram giljotinen, som Roseanne Barr föreslog nyligen, men någon form av offentlig förnedring av ledande bankirer vore på sin plats. Varför inte på Wall Street?

Intressant?

E24 1, 2, SvD 1, 2, DN
Andra bloggare om , , , ,

Abba, de missförstådda proggarna

Björn Ulveus, till vänster på bild, när regimkritiken var som hårdast.

Dryga 30 år efter Abbas glansdagar, släpper den gamle frontmannen Björn Ulveus bomben – den svenska supergruppen bedrev i största hemlighet regimkritik och hade en medveten politisk agenda. Avslöjandet görs i det kommande P4-programmet Pop och politik som sänds den 25 juli.

I programmet avslöjas det bland annat att Abba var kritiska mot det totalitära sovjetiska samhället under Brezjnev. Problemet var bara att bandets glättiga framtoning gjorde att ingen noterade deras budskap, enligt Ulveus.

Jag är själv en av de skydliga, som valde att blunda för Abbas samhällskritik under alla dessa år på 70- och 80-talet.  Och jag kan idag inte för mitt liv förstå hur jag kunde undgå den knivskarpa kritiken i låtar som t ex Ra Ra Rasputin:

(Jag vet att det där var galet och tar fram stora skämskudden – som ett par kommentatorer påpekat är det en gammal Boney M-dänga och inte en Abba-cover. Fast det verkar finns ett coverband som kallar sig Abba och spelar den.)

Hur som helst, i låten On And On And On, visar Björn & Benny upp sig från sin mest civilisationskritiska sida:

I was at a party and this fella said to me
“Something bad is happening, I’m sure you do agree
People care for nothing, no respect for human rights
Evil times are coming, we are in for darker nights”

I said, “Who are you to talk about impending doom?”
He got kinda wary as he looked around the room
He said, “I’m a minister, a big shot in the state”
I said, “I just can’t believe it, boy I think it’s great
Brother can you tell me what is right and what is wrong?”
He said, “Keep on rocking baby, ’til the night is gone”

Eller den svidande vidräkningen med den manliga könsmaktsordningen, som kom till uttryck i Money Money Money:

In my dreams I have a plan
If I got me a wealthy man
I wouldn’t have to work at all, I’d fool around and have a ball…
Money, money, money
Must be funny
In the rich man’s world
Money, money, money
Always sunny
In the rich man’s world
Aha-ahaaa

Jag erkänner dock att jag inte riktigt kan utläsa det politiska budskapet i texten till Honey Honey:

Honey honey, how you thrill me, ah-hah, honey honey
Honey honey, nearly kill me, ah-hah, honey honey
I’d heard about you before
I wanted to know some more
And now I know what they mean, you’re a love machine

Förmodligen finns det väl ett sublimalt buskap inbränt där någonstans i den glättiga discodängan. Jag får helt enkelt ägna midsommarhelgen åt att gräva fram de gamla Abba-skivorna från förrådet och spela dem baklänges.

Intressant?
Andra bloggare om , , ,

Gaddafi levererar – vi tiger och sväljer

Gaddafi: yeehah!

I en värld där revolutioner och upplopp avlöses av naturkatastrofer och kärnkraftshaverier, samtidigt som behovet av energi är omättligt, upplever general Moammar Gaddafi förmodligen en av sitt livs bästa stunder. Hans legosoldater håller som bäst på att rensa ut de sista motståndsfickorna i Misrata, med hjälp av stridsvagnar och artilleri. Samtliga oljehamnar är åter under diktatorns kontroll, och inom ett par veckor kommer den helgröna flaggan åter att vaja över Benghazi, huvudstaden i det nya ”fria” Libyen.

Detta kan Gaddafi framför allt tacka naturkrafterna för. Samtidigt som tsunamin ödelade stora delar av nordvästra Japan och TV-bilderna från det havererade Fukushima började kablas ut försvann upproret i Libyen från världens förstasidor och nyhetssändningar. Och i skydd av denna medieskugga har Gaddafi passat på att slå till hårt och brutalt mot upproret. Rebellrörelsen är i upplösning, de som inte redan är döda kommer garanterat inte att vara i livet när Gaddafis styrkor hinner upp dem.

Samtidigt, i Arabförbundet och FN, fördöms handlingarna pliktskyldigast men det kommer aldrig att gå så långt som till flygförbudszoner eller militär intervention. För många har för mycket att förlora.

För trots att Gaddafi är en i alla avseenden vidrig människa, är han en vidrig människa som har tillgång till olja. Bakom stängda dörrar pustar säkert fler än Silvio Berslusconi ut, och kommer säkert gladeligen att bistå Gaddafi med personal som kan sparka igång den libyska oljeproduktionen – antagligen via bulvan.

Igår tackade general Gaddafi särskilt regeringarna i Tyskland, Ryssland och Kina för att dessa motsatt sig ett beslut om flygförbud i FN. Feta oljekontrakt utlovades till dessa nya vänner i världen.

Och så kommer det förstås att bli. Om ett par månader flödar oljan som förr från Ras Lanuf och Sidra, världsmarknadspriserna stabiliseras och vi kan lägga ner det där bensinprisupproret på Facebook.

Det kommer förstås att framförs skarpa budskap och fördömande FN-resolutioner. Men i praktiken sitter han säkert, general Gaddafi. Han vet att vi blundar och tar emot, som de knarkare vi är.

Realpolitik kallas det visst.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, Aftonbladet, Expressen, E24
Andra bloggare om , , , ,

Smittan går inte längre att stoppa

Bilderna strömmar in: från Nordafrika, Bahrain, Algeriet, Jemen, Iran… trots de alltmer stressade diktatorernas försök att lägga slå ner demonstrationerna, stoppa journalister och stänga Internet. Miljoner har fått vittring på frihet – och om bara tillräckligt många tror på att ett bättre liv är inom räckhåll, kan ingen militärmakt stoppa revolutionen. Vi såg det i Östeuropa hösten 1989, där tidigare fruktade och totalitära regimer föll samman på bara några veckor. Och vi ser det i Mellanöstern idag, där nära nog samtliga länder förutom Israel – det enda landet i regionen där den arabiska befolkningen åtnjuter fullständiga medborgerliga rättigheter – fortfarande är diktaturer.

Men hur länge till?

Som så ofta förr, överträffar verkligheten dikten, men jag kan inte låta bli att tänka på budskapet i fjolårets succéfilm Inception:

“What’s the most resilient parasite? An Idea. A single idea from the human mind can build cities. An idea can transform the world and rewrite all the rules.”

Den smittsamma idén, vintern 2011, är naturligtvis drömmen om frihet. Och den sprider sig som en löpeld. Till Alger. Manama. Damaskus. Amman. Teheran…

Vi lever i intressanta tider.

Andra bloggar om , , , , , ,

Den som kommer för sent, straffar historien

För sen 1989: Erich Honecker.

Orden var sovjetledaren Michail Gorbatjovs, och uttalades i Berlin hösten 1989 under firandet av DDR:s 40-årsjubileum. Stats- och partichefen Erich Honecker var hårt trängd av de folkliga protesterna i Östtyskland, och hoppades på en rysk intervention, såsom hade skett så många gånger tidigare i östblocket, för att stävja det bångstyriga folkets krav på resefrihet, öppna gränser och demokrati.

Men istället för att skicka in stridsvagnarna, likt 1953, omfamnade Gorbatjov den åldrade kommunistledaren, gav honom två kindpussar och lämnade DDR med de numera bevingade orden den som kommer för sent, straffar historien. Även om ordalydelsen är omtvistad, var innebörden att Sovjet lät historien ha sin gång i det forna Östtyskland. Och utan hotet från Supermaktens pansar var DDR-regimen dödsdömd. Människor slutade att att vara rädda, och de mäktiga ledarna stod där nakna och hjälplösa.

En månad senare föll hela Järnridån i en fredlig revolution, och hela Centraleuropa blev demokratiskt igen, nästan över en natt. Den 9 november 1989 var en underbar dag som jag aldrig någonsin kommer att glömma.

För sen 2011: Hosni Mubarak.

Lite av samma känsla överväldigar mig idag, den 11 februari 2011, efter beskedet att Egyptens envåldshärskare Hosni Mubarak till slut ger upp och lägger benen på ryggen efter 30 års diktatur. Också han hoppades nog in i det längsta på att mäktiga allierade – USA – och militären skulle komma och rädda hans regim. Men istället visade det sig att också han missbedömt historiens gång. Han insåg för sent att historien sprungit förbi honom, precis som Honecker.

De folkliga revolutionerna verkar komma i 20-årscykler. Förra gången var det Östeuropa, nu blåser frihetsvindarna i Nordafrika. Låt oss hoppas att de uppnår orkanstyrka och sveper med sig diktaturen i Iran.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, Expressen 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5, GP 1, 2, 3, 4, 5

Andra bloggare om , , ,

Vi behöver fler diktaturstipendier!

För ett par veckor sedan delade Jan Myrdalsällskapet ut Leninpriset till en överlycklig Roy Andersson. 100.000 spänn fick regissören och reklamfilmaren ta emot för sina mångåriga insatser inom filmkonsten. Hade han levt under Lenins glansdager hade han kanske inte fått några hundra lax – mera troligt är att avrättats med nackskott tillsammans med ett par hundra tusen kulaker och andra folkfiender och därefter rensats ut ur historieböckerna. Men va sjutton, innerst inne var han nog en bra förebild, den gode Vladimir.

Vid samma gala fick kulturskribenten och miljöaktivisten Kajsa Ekis Ekman, som tillbringar dagarna med att bland annat ockupera Vattenfalls kontor, Jan Myrdals lilla pris – Robespierrepriset. För den som inte är så insatt i fransk revolutionshistoria var Maximilien de Robespierre en man som inte lade fingrarna emellan när det gällde feltänkare. Under sitt skräckvälde 1793-1794 var tortyr och avrättningar vardagsmat för Robespierre, som också giljotinerade uppstudsiga fruntimmer som var fräcka nog att kräva kvinnlig rösträtt. Fast det kan förstås också vara en USA-imperialistisk efterhandskonstruktion – Robespierre hade ju höga ideal, brann för allas lika värde och var säkert en velourkille innerst inne.

Det finns säkert många fler exempel – alltså på missförstådda diktatorer, massmördare och tyranner genom tiderna. Och att instifta priser och stipendier i deras namn är ju ett utmärkt sätt att putsa lite på deras skamfilade rykte. Att liksom fokusera på allt det positiva som de faktiskt uträttade under sina liv. Här är ett par tips på priser och stipendier som bara väntar på att instiftas:

Hitler hyllas av glada vägarbetare.

Adolf Hitlers stora pris. Få har gjort mer för rörligheten i Europa än den tyske rikskanslern. Inte minst var satsningen på det nationella Autobahn-nätet viktig för att lyfta landet ur depressionen, skapa Arbeit für alle – och dessutom var det nog starten på ett tyskt Völkerhem. (Och så gick det ju mycket snabbare att transportera soldater och vapen!) Priset delas förslagsvis ut till betydelsefulla infrastruktursatsningar under det gångna året.

Pol Pot-priset. Visserligen redan instiftat av Peter Englund, men inte desto mindre angeläget. Röda Khmer-ledarens insatser för att utrota arbetslösheten i Kambodja saknar motstycke i modern tid. I sin iver att bygga det klasslösa samhället, råkade diktatorn beklagligt nog utrota även en tredjedel av landets befolkning, 1,7 miljoner, men det var säkert inte meningen.

Kim Jong-Il-stipendiet. Inget land i världen har kommit längre i sitt klimatarbete än Nordkorea, som under ledning av sin upplyste despot King Jong-Il uppnått ett näst intill koldioxidneutralt samhälle. Att befolkningen fryser och svälter ihjäl på grund av energibristen i landet är beklagligt, men hey – det är konsekvenser man får ta om man vill behålla ledartröjan i kampen för global klimaträttvisa. Ett pris som förslagsvis delas ut av klimatnätverket Klimax – varför inte i samarbete med Tällberg Forum?

Till sist några bubblare: Saddam Husseins fredspris och Robert Mugabes stora demokratipris är andra utmärkelser som jag ser fram emot.

Andra om , , ,

Intressant?

« Äldre inlägg

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: