Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: riksdagen

DDR-Sverige gör comeback

ADN-ZB / Settnik / 20.2.1990 / Berlin: Volkskammer-Tagung 26 Tage vor den ersten freien und demokratischen Wahlen in der DDR verabschiedete die Volkskammer in 2. Lesung das Gesetz über die Wahlen zur Volkskammer am 18. März und die Wahlordnung.

Första demokratiska sessionen i östtyska Volkskammer, Palast der republik, den 18 mars 1990. Omröstningen gällde förslaget att avskaffa DDR och återförenas med Västtyskland. Parlamentets omröstning blev ett rungande ja till förslaget.

I dessa dagar, när svensk opposition abdikerat officiellt från sin uppgift att företräda sina väljare, kan det vara nyttigt att se den så kallade Decemberöverenskommelsen ur ett lite bredare perspektiv. Det finns flera  komprometterande och i många avseenden besynnerliga detaljer runt DÖ och hur själva uppgörelsen kom till – något som veckotidskriften Fokus ägnar ett stort antal sidor åt att utreda i sitt senaste nummer. Det som dock inte framkommer i Fokus reportage är hur hela uppgörelsen, som gjordes upp bakom kulisserna vid nattliga förhandlingar, i allt väsentligt tycks ha varit en mans verk: Fredrik Reinfeldts. Partiledaren, som på valnatten blev till den milda grad kränkt av väljarnas svek, att han på stående fot valde att lämna sitt parti i sticket – utan ledning under en turbulent höst och vinter. Men Reinfeldt  fanns kvar i kulisserna, där han jobbade med ett förslag som skulle bakbinda sin egen efterträdare – innan vederbörande ens utsetts och tillåtits ha en åsikt – under åtta år framöver.  En plan som i princip avskaffade Riksdagen som högsta organ för beslutsfattande under två valperioder.

Reinfeldts drivkraft var hans djupa avsky för ett annat parti – Sverigedemokraterna – som han gjort till sin livsuppgift att hålla utanför allt realpolitiskt inflytande. När partiet trots allt tog sig in i Riksdagen 2010, var Reinfeldts ilska så stor att han som hämnd gjorde upp med SD:s diametrala motpol, Miljöpartiet, om migrationspolitiken. Den strategin fick knappast avsedd effekt, SD ökade ännu mer, till stor del som följd av att besvikna moderatväljare valde att rösta på Åkesson istället. Reinfeldt insåg då att väljarna slutligen svikit honom och han avgick i protest. För att senare komma tillbaka, i största hemlighet, med en idéskiss om hur Sverige skulle kunna styras av sex partier – en plan vars enda raison d’etre var att utesluta det sjunde från alla former av demokratiskt inflytande under överskådlig framtid.

Och det funkar! Som ett väluppfostrat knapptryckarkompani, hukande under partipiskan, accepterar den samlade borgerligheten – med undantag för två dissidenter – att följa den väg som Den store ledaren, Fredrik Reinfeldt, stakat ut. Trots att han för länge sedan är borta från rampljuset, kommer hans idéer och privata vendetta mot SD att styra svensk politik i åtta år framöver. Uppgörelsen bakbinder inte bara dagens alliansföreträdare, utan även de som vi väljer i nästa val – och i nästa igen. Om detta kan sägas vara demokrati finns det skilda åsikter om, själv tycker jag det är ett hån mot allt vad folkvilja och fria val innebär. Oavsett hur illa man tycker om SD kan inte lösningen vara att ta ifrån Riksdagen sin absolut viktigaste lagstiftande roll – att anta eller förkasta regeringens budgetar.

Vilket ännu en gång får mig att göra en historisk tillbakablick (det blir allt fler sådana ju äldre jag blir märker jag) till våren 1990. Då samlades DDR:s Volkskammer, det östtyska parlamentet, och för första gången på mer än 40 år tilläts partierna i parlamentet rösta som de ville. Nu kan det förstås tyckas vare en något haltande jämförelse, eftersom det varken fanns någon Reinfeldt eller något främlingsfientligt parti i DDR (å andra sidan tog landet i princip inte emot en enda flykting). Men vad Östtysklands politiska system hade var däremot en egen variant av Decemberöverenskommelsen, därtill en riktig långkörare.

För tvärtemot den allmänna uppfattningen var DDR ingen diktatur, åtminstone inte konstitutionellt. I Volkskammer satt många olika partier – så här såg mandatfördelningen ut efter valet 1986, det sista som hölls innan DDR upplöstes som stat. Som synes fanns det både socialistiska och borgerliga partier representerade.

  • Tysklands Socialistiska Enhetsparti – 127 ledamöter
  • Tysklands Demokratiska Bondeparti – 52 ledamöter
  • Tysklands Liberaldemokratiska Parti – 52 ledamöter
  • Christlich-Demokratische Union Deutschlands (DDR) – 52 ledamöter
  • National-Demokratische Partei Deutschlands – 52 ledamöter
  • Statligt kontrollerade fackföreningar, främst FDGB – 165 ledamöter

Av de enskilda ledamöterna var tolv partilösa, övriga tillhörde:

  • Tysklands Socialistiska Enhetsparti – 149 ledamöter
  • Christlich-Demokratische Union Deutschlands (DDR) – två kristdemokrater
  • Tysklands Liberaldemokratiska Parti – en ledamot
  • National-Demokratische Partei Deutschlands – en ledamot

På papperet såg alltså allt ut att vara i god demokratisk ordning. Förslag lades fram av regeringen, debatterades och röstades igenom i parlamentet – men allt var förstås på förhand styrt av uppgörelser som slutits över huvudet på befolkningen. (Väljarna gjorde dock sin demokratiska plikt vart fjärde år – valdeltagandet 1986 låg på smått fantastiska 99,94 procent.) Alla partier som ställde upp i val var dock tvungna att vara godkända av den Nationella enhetslistan – en valkommission styrd av Tyska socialistiska enhetspartiet, SED. Och för att säkerställa fortsatt plats på enhetslistan krävdes det att partiföreträdarna höll sig på mattan och röstade som förväntat i Volkskammer.

Andra partier, utanför listan, fick finna sig i att hamna utanför värmen – ibland slutade de i Stasis fängelseceller.

Förutom det där sista, känns det som att alltför lite skiljer vårt eget parlament idag med det gamla östtyska för att det ska kännas bekvämt.

Vi får bara hoppas att djupfrysningen inte varar i 40 år.

Intressant?

Fler om , , , ,

Vad ska vi egentligen med en riksdag till?

Efter gårdagens uppgörelse mellan S/MP-regeringen och Alliansen, allmänt kallad Decemberöverenskommelsen (som på Twitter ganska omgående föreslogs få hashtaggen #DÖ) finns det många på bägge sidor om den numera allt otydligare blockgränsen som frågar sig vad i alla glödheta våra folkvalda håller på med.

Visst, Löfven slapp utlysa nyval och behövde inte bryta upp regeringskoalitionen med ett alltmer opinionsmässigt pressat Miljöpartiet. Anna Kinberg Batra slapp att kasta sig oförberedd in i en ny valrörelse samtidigt som hennes parti skriker högt efter ny politik. Och både KD och Folkpartiet, som bägge hängde på gärdsgården, kan klamra sig kvar i Riksdagen ännu ett par år i väntan på ett mirakel som får väljarströmmarna att vända.

Men överenskommelsen, om än praktisk för de gamla maktpartierna. är samtidigt en loska i nyllet på demokratin. Vad MSKDFPCMP-kartellens uppgörelse innebär är ju nämligen att riksdagen och de folkvalda ställs åt sidan och inte längre behövs. Det är, om än inte ett brott mot grundlagen, en slags kastrering av rikets högsta beslutande församling. MSKDFPCMP-kartellen kom fram till att folket röstat fel, och därför ställs riksdagen nu under förmyndarskap.

Måhända beror det på den hätska och allt mer polariserade tonen i samhällsdebatten, eller på att de politiska partierna i allt högre utsträckning leds av unga och/eller oerfarna amatörer. Men om de tar ett steg tillbaka och tänker efter, kanske till och med bläddrar lite i en historiebok, kommer de att upptäcka att vad de gjort har praktiserats många gånger förr. I större delen av det gamla Östeuropa bakom järnridån fanns det till synes demokratiskt valda parlament, där ett antal partier satt representerade och till och med debatterade. Problemet var bara att ett parti, det socialistiska, alltid hade den absoluta majoriteten – och dessutom hade makten att godkänna vilka partier som fick ställa upp i valen.

Vi är inte där än, men MSKDFPCMP-koalitionen, som skapats enkom av en enda anledning – att hålla Sverigedemokraterna borta från makten och slippa skaffa sig majortet i riksdagen för sina budgetar – rör sig snabbt mot att bli ett slags nytt, ännu så länge informellt Enhetsparti. Och dessvärre leder detta i sin tur till att det enda oppositionspartiet kommer att vara SD.

MSKDFPCMP-kartellen tror kanske att de kan andas ut nu, men det är en draksådd de planterat. Alliansen har, som bland annat Gunnar Hökmark och PJ Anders Lindner uppmärksammat, på förhand gett grönt ljus för Jonas Sjöstedt att driva fram vilka budgetar som helst; Alliansen har ju lovat att släppa fram dem. Så när mästerförhandlaren Stefan Löfven sätter sig ner med V-ledaren ännu en gång för att mangla fram höstbudgeten, kan vi bara stillsamt titta på när de bägge kommer överens om att de statliga pengarna till Förbifarten inte längre existerar. Till exempel.

Riksdagen kommer de närmsta åren framför allt att fungera som ett forum för käbbel, utan någon reell makt över det som är politikens främsta strategiska vapen: statsbudgetarna. Så varför över huvud taget fortsätta betala 349 riksdagsledamöter 60.000 kr vardera i månaden, exklusive traktamenten, övernattningslägenheter och reseersättningar? För att inte tala om alla utskott, sekreterare och sakkunniga. De kan ju lika gärna käbbla på Twitter eller Facebook, och besparingen hade blivit uppåt en halv miljard årligen.

Det där som står i vår grundlag om att all makt utgår från folket, stämmer ju ändå inte längre.

Snarare går all makt numera ut över folket.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, Expressen
Fler om , ,

Dubbelstöten mot Löfven och Alliansen

Vi var nog många som höjde ordentligt på ögonbrynen när Jimmie Åkessons vikarie, Mattias Karlsson, tillsammans med den finanspolitiske talespersonen Oscar Sjöstedt inte bara fick alla svenska mediers totala uppmärksamhet i 15 minuter, utan avslutade den långa föreläsningen om svensk migrationspolitik med att begrava regeringen Löfvens budget. SD förklarade att partiet efter noggranna övervägningar beslutat att stödja Alliansens förslag – vilket logiskt sett borde leda till om inte extraval så i alla fall regeringsombildning.

Men SD, som i Jimmie Åkessons frånvaro verkar ha slipat knivarna och vässat partiets strategi ordentligt, ger inte bara Löfven en rak höger – utan även Alliansen. För även om de fyra borgerliga partierna efter ett nyval skulle få uppdraget att bilda regering, skulle Sverigedemokraterna fälla även den om flykting- och integrationspolitiken ligger fast, alltså den som både S och Alliansen sedan länge anslutit sig till. Åtminstone om SD behåller vågmästarrollen efter nyvalet (och partiets popularitet lär inte minska bland supportrarna efter dagens smocka mot ”etablissemanget”).

Detta lämnar alltså alla övriga partier i ett närmast omöjligt läge. Om de samarbetar över blockgränserna för att stänga SD ute, träder Sverigedemokraterna in i rollet som den enda svenska oppositionen, och kommer sannolikt att växa ännu mer. Och att bilda regeringskoalitioner där Miljöpartiet är i princip omöjligt, eftersom SD ser som sin uppgift att jaga ut MP från varje konstellation där partiet har inflytande.

Lika illa blir det om Alliansen – eller delar av den – i morgon avstår från att rösta för sin egen budget i någon slags solidaritetsmarkering för att förvägra SD inflytande – något som givetvis skulle innebära slutet för det borgerliga samarbetet, och ett direkt erkännande av Sverigedemokraterna som enda oppositionsparti. Det vill säga precis vad SD vill. Hur motståndarna än gör, så tjänar Sverigedemokraterna på det.

Stefan Löfven, statsministern som satt oss i den här situationen med sitt usla regeringsförhandlande – där MP och V fått ett oproportionerligt stort inflytande över välfärdspolitiken, ekonomin och energifrågorna – avsade sig dock allt ansvar i en intervju strax efter nederlaget. Löfven meddelade att bollen nu ligger hos de borgerliga. Vilket i klartext innebär att Sveriges statsminister i princip har abdikerat från sin post, och nu lägger ansvaret för att driva landet på Alliansen, genom att avstå från att rösta på sin egen budget.

Det är djupt tragiskt att SD kom att få den maktposition som partiet har idag – men lika tragiskt är det att vi saknar ledande politiker hos både S och Alliansen som klarar att stå upp emot dem när det blåser snålt. Framför allt sådana som inte försöker skylla ifrån sig när de egna planerna slår fel.

Det är inte utan att man ser tillbaka på Göran Perssons tid vid makten med en viss nostalgi.

Intressant?

Fler om , , , ,

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3

 

Hej demokrati!


Gustav Fridolin är regeringens eget svar på PewDiePie. Han har börjat använda tjänsterummet för att spela in små peppfilmer till Sveriges lärare och lägga upp på YouTube – som den här ovan – och kan därigenom dryga ut den snålt tilltagna ministerlönen med lite sköna annonskulor från Google Adwords.

Men Fridolin är inte bara Youtubestjärna, han är dessutom skolminister – med ansvar för att den svenska skolan kravlar sig upp ur det hål där den kunskapsmässigt befunnit sig de senaste decennierna. I detta sammanhang är det värt att uppmärksamma att Fridolin själv verkar ha bristfälliga kunskaper i samhällskunskap, och då i synnerhet hur svensk demokrati fungerar. För när han i en intervju tidigare idag ombads att kommentera Alliansens skolbudget, med flera förslag som Sverigedemokraterna ställer sig bakom, var hans korta kommentar: ”vi får titta på dem”.

Gustav Fridolin verkar alltså ha missat grundkursen i demokrati: Att det är Riksdagen som har den yttersta lagstiftande makten i Sverige – inte den minoritetsregering där han själv ingår. Om Alliansens budget för stöd av SD i Riksdagen, är det den som går igenom och Fridolin kan antingen välja mellan att sitta kvar och genomföra Alliansens politik, eller avgå tillsammans med resten av regeringen. Det finns alltså inget alternativ som heter ”vi får titta på det”.

Fast det är klart, Fridolin är ju företrädare för samma parti som så sent som i våras ville förbjuda anonyma bloggar och vars mediepolitiske talesperson nu vill lösa den svenska tidningsbranschens kris genom att avgiftsbelägga länkar på webben.

Vi kan säkert se fram emot en ny Youtubefilm inom kort, där Fridolin rätar ut alla frågetecken.

Intressant?

Fler om , , ,

Socialdemokraterna och det svenska tepartyt

De senaste veckorna har vi mötts av ett stort antal kritiska kommenterar om det amerikanska politiska systemet i allmänhet – vars konstruktion med maktdelning i kongressen gör att en majoritet i den ena kammaren kan stoppa förslag från en majoritet i den andra – och i synnerhet mot republikanerna och dess högerfalang, Tepartyrörelsen.

The Tea Party var en rörelse som tog fart politiskt för ett par år sedan, efter kraschen i Lehman Brothers. Tepartisterna, som tog sitt namn från Boston Teaparty 1776, då de amerikanska nybyggarna tröttnade på det sätt som den engelske kungen förtryckte invåndarna och beskattade dem till döds. (TEA står i den nya betydelsen för taxed enough already.) Det moderna tepartyt var en protest mot det huvudlösa slöseriet med skattemedel, miljardrullningen på att rädda konkursmässiga banker, inskränkningar i konstitutionen och en svällande statsapparat. I mångt och mycket delar alltså tepartyrörelsen de åsikter som finns hos den vänsterinriktade Occupy-rörelsen.

I den svenska bevakningen finns dock inte alls sådana nyanser. Här framställs tepartyt och även andra republikaner som värsta tokhögern, där evolutionsförnekare och rabiata Obama-hatare är i majoritet. Och visst, det finns riktigt konstiga typer bland de republikanska kongressledamöterna, precis som det finns rätt underliga åsikter bland svenska politiker. Men faktum är att en majoritet av republikanerna, två tredjedelar, röstade nej till förslaget – alltså långt fler än vad som kan skyllas på tokhögern.

Bakgrunden till bråket som stoppade den amerikanska statsapparaten är att Obama ända sedan han kom till makten kämpat för att införa en slags allmän sjukförsäkring, populärt kallad Obamacare.. Den har väldigt lite med vår svenska modell att göra, och kan i sin nuvarande utformning snarast beskrivas som ett tvång att teckna en privat försäkring (gör man inte det kommer IRS och bötfäller en). Reformen är allt annat än populär – en opinionsundersökning från mitten av september från PEW-institutet (USA:s motsvarighet till Sifo) visar att en majoritet av amerikanerna är emot Obamacare i sin nuvarande form.

Obamacare har trots det stora motståndet baxats genom det politiska systemet, men eftersom republikanerna sedan 2010 har majoritet i representathuset – den av kongressens kammare som har det slutliga avgörandet över den federala budgeten – har de ägnat stora delar av sin kraft åt att motarbeta och strypa finansieringen till reformen. Det som utlöste den nyligen avslutade budgetkrisen var att den republikanska majoriteten ville lyfta ut finansieringen till Obamacare från resten av stadsbudgeten, vilket Obama vägrade godta. (Vilket i princip innebär att det var presidenten som stängde statsapparaten, inte republikanerna eller tepartyt).

Man kan tycka vad man vill om detta beteende, som genom att utnyttja ett kryphål i lagstiftningen försökte skadeskjuta Obamas budget. Men det är inte synd om Obama, och det tillhör politikens spelregler att göra det så jobbigt som möjligt för motståndaren att genomföra sin politik.

Ingen har mig veterligt gjort kopplingen till svenska förhållanden och brännmärkt den rödgröna oppositionen, som håller på med närmast exakt samma sak i den svenska riksdagen. Genom att utnyttja olika kryphål, försöker socialdemokraterna, med benägen hjälp av MP, V och SD, till varje pris att stoppa regeringens femte jobbskatteavdrag. Detta genom att bryta ut en liten del – den så kallade brytpunkten för statlig skatt – och på så sätt kastrera hela lagförslaget.

Den rödgröna oppositionen beter sig alltså som rena rama tepartyrörelsen, men vi ser inget av det raseri som mött de amerikanska förebilderna. Det är ju skillnad på folk och folk.

Intressant?

DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3 ,4, HD

Andra bloggar om , , , , ,

The inmates are running the asylum

Hade först tänkt att skriva något om den overkliga debatten i Riksdagen tidigare idag om klimatpolitiken. Men jag nöjer mig att länka till Mats Jangdal, som fångat det förvirrade meningsutbytet i ett mycket läsvärt inlägg. Jippot finns även att beskåda som webbtv.

Återigen förvånas jag över den närmast totala avsaknad av sunt förnuft som uppvisas i kammaren. Titta en gång till och fundera på om någon i denna samling gör skäl för sina mer än 80.000 kr i månaden?

Intressant?

 

Hela Stureplan ska leva

Den så kallade Nya centern, som bedriver större delen av sitt idéarbete från fönsterbordsplats vid Stureplan, har hamnat i krig med de återstående resterna av partiet – det vill säga alla gamla försoffade stofiler som inte tycker att plattskatt, miljardregn över olönsamma vindkraftprojekt, fri invandring och en skola helt i privat regi är rätt väg att försäkra sig om fortsatt plats i riksdagen. Knarriga gamla gubbar från Värmdöcentern kräver till och med att själve idégeneralen Per Ankersjö avgår, alltmedan Ankersjö själv är fullt upptagen med en bloggbeef med partikollegan Staffan Danielsson. Den senare antyds i mer eller mindre öppna ordalag för främlingsfientlighet.

Och på posten som näringsminister flosklar rekordunga och rekorddyra partiledaren Annie Lööf vidare, under allt hårdare press. Problemet med att slänga ut Lööf är bara att det egentligen inte finns några centerpartister kvar som kan stiga in i hennes ställe. Inte ens i gänget med fönsterbord på Sturehof är det särskilt många kvar, leden tunnas ut allt mer.

Kanske är det hög tid att ge upp kampen om Miljöpartiets väljare; alla de som sitter i bostadsrätt på Söder, köper 100 procent vindkraftsel och bokar in surdegen på hotell över somrarna. Och kanske istället börja jobba för att göra livet drägligare för alla dem som bor utanför Stockholms innerstad. De som under många år drabbats hårt ekonomiskt av Centerns fäbless för att göra allt som har med livet på landet dyrare – som otaliga skattehöjningar på bränsle och energi. Med den väg som Annie Lööf och Per Ankersjö stakat ut (i den mån de över huvud taget reflekterat över riktningen) kommer riksdagen att vara ett parti fattigare efter valet 2014. Och Sverigedemokraterna kommer att sätta nya rekord.

Det hade varit skrattretande, om det inte samtidigt vore djupt tragiskt. För samtidigt som Centern begår ideologisk harakiri, säkerställer Lööf och Ankersjö att Socialdemokraterna, partiet som inte tänkt en enda ny tanke på mer än 40 år, kommer till makten igen.

En sak kan man dock vara säker på – ingen vid Stureplan kommer att bry sig.

 

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Vad har Centern att förlora på att rösta nej?


Datalagringsdirektivet, det som kommer att tvinga Internet- och teleoperatörer att spara all vår kommunikation, alltså alla telefonsamtal, mobilsamtal, SMS, MMS, e-postmeddelanden, Internetuppkopplingar och mobilpositioner, ska röstas igenom i riksdagen i morgon, och kommer att börja gälla så snart som i maj.

Brådskan i beslutsfattandet beror på att myndigheterna omgående måste få kontroll över de delar av de få delar av våra liv som de fortfarande inte kontrollerar fullt ut. Och för den eventualitet att vi alla kanske begår något olagligt i framtiden, måste ju polisen, Säpo och/eller diverse upphovsrättsorganisationer enkelt och smärtfritt kunna hämta fram bevisen.

Eller också måste lagen införas för att EU tvingar oss till det. Vilket i ärlighetens namn känns något underligt, eftersom EU just nu håller på med en översyn av direktivet. Alltså finns det frågetecken även från EU-håll till lagen.

Mest förbryllande är dock småpartiernas hållning i frågan. Särskilt Centern, vars ungdomsförbund är starkt emot datalagringen, och flera riksdagsledamöter (nu har ju partiet i och för sig inte så många) sagt att de röstar ja under någon slags protest, precis som i FRA-beslutet för ett par år sedan när Maud Olofsson tvingade en gråtande Fredrik Federley rösta igenom FRA-lagen.

Idag borde Mauds partipiskan vara borta, och inte bara Federley borde kunna rösta mot Datalagringsdirektivet utan varenda centerriksdagsman. Att införandet av lagen skulle vara en viktig fråga för Centern har jag mycket svårt att förstå – Stureplansfalangen torde vara emot lagen, och bönderna i Jönköpings län har nog annat att oroa sig för.

Den eventuella Allianspiskan kan Centern också högaktingsfullt strunta i. Fredrik Reinfeldt har för länge sedan kastat Centern under bussen, och gör nu allt för att gulla med Miljöpartiet för att få en majoritet i nästa val.

Att våga säga nej till Datalagringen är förmodligen det enda som kan rädda ansiktet på Centern – och möjligtvis en plats i Riksdagen efter 2014. Så vad i hela friden väntar de på?

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

De rödgrönas skamliga SD-samarbete

Så sent som förra året protesterade socialdemokraterna högljutt mot Alliansens nedskärning av UD. Beslutet att minska personalen med 100 anställda och stänga ett antal ambassader vållade ett ramaskri hos oppsitionen.

”Beslutet är sorgligt och kortsiktigt, sa Jan Eliasson, före detta socialdemokratisk utrikesminister.

Ett val senare tvingar försöker de havererade resterna av det rödgröna samarbetet i riksdagen tvinga fram nya besparningar i regeringskansliets budget på 300 miljoner, något som bland andra Anders Borg och Carl Bildt varnat för kommer att leda till massuppsägningar – inte minst hos UD:s personal. Bildt skriver i sin blogg:

Ca 70 % av våra kostnader ligger utomlands. Att göra så stora nedskärningar på de 30 % av kostnaderna som ligger i Sverige att man helt kan undgå betydande neddragningar utomlands är näppeligen möjligt.

Att Sverigedemokraterna är mot att Sverige skall finnas i världen förvånar mig inte en sekund. Deras utrikespolitik inskränker sig väl till taggtråd vid gränsen.

Den rödgrönsvarta budgetslakten handlar naturligtvis inte om något nyvaknat ansvarskännande för Sveriges ekonomi, utan är bara ett småsint sätt att kasta grus i maskineriet för Alliansen – för att de hade den stora fräckheten att vinna valet.

Ett gäng dåliga förlorare som utan att tveka gör gemensam sak med extremhögern i en fråga som i sammanhanget handlar om småpengar.

Att Vänstern och Miljöpartiet beter sig som idioter är ju inget nytt, men jag förstår inte att Mona Sahlin och ledande socialdemokrater hänger . De borde skämmas.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Att kasta Maud framför bussen

Det är dagen efter ett i flera avseenden historiskt val. Fredrik Reinfeldt är nu historisk – han har tagit Moderaterna till nivåer som partiet aldrig varit i närheten av förut. Ändå anser sig statsministern tvingad att försöka locka över Miljöpartiet och Maria Wetterstrand för att desarmera den hypotetiska vågmästarroll som Jimmie Åkesson fått.

Till skillnad från flertalet andra, som applåderar denna utveckling, tycker jag det visar på ett episkt feltänk hos Reinfeldt, och jag är relativt säker på att alliansvännerna sitter och gnisslar tänder av ilska efter hans sololirande igår kväll. Här är varför:

  • Det är långt ifrån något nytt med minoritetsregeringar i Sverige. Fram till 1994 hade Socialdemokraterna inga problem att regera i minoritet med passivt stöd av ett annat extremt parti – VPK – som antingen röstade med S eller lade ner sina röster. Det fungerade under decennier – varför skulle det plötsligt plötsligt vara omöjligt idag?
  • Det enda sättet som en Alliansledd minoritetsregering kan falla är att hela det rödgröna blocket gör gemensam sak med Sverigedemokraterna och fäller Alliansens förslag i Riksdagen. Vill Sahlin, Ohly och Wetterstrand/Eriksson verkligen riskera ett nyval, där  S och V riskerar bli ännu mindre – och SD går framåt ytterligare? För det är sannolikt vad som kommer att hända.
  • Miljöpartiet kommer aldrig att samarbeta med Alliansen utan att få tunga ministerposter – Wetterstrand vore i så fall självskriven på posten som miljöminister. Och MP skulle aldrig gå med på att bygga ny kärnkraft. Så priset för att få med miljöpartiet vore att lägga förslaget till kärnkraftsutbyggnad i malpåse på obestämd tid. Var skulle det lämna Centern, som under stor vånda och flera avhopp gick med på Alliansens linje att tillåta nya kärnreaktorer? Maud Olofsson har sannolikt förlorat en stor del av partiets väljare i och med detta ”svek”, väljare som sannolikt gått till Miljöpartiet.

Tacken för denna uppoffring skulle i så fall bli att Reinfeldt kastar Maud Olofsson under bussen. Vi vet redan att Olofsson och Wetterstrand avskyr varandra, och att ha bägge i en regering skulle inte funka. Inte heller att ha två ”gröna” partier i Alliansen.

Vågar verkligen Reinfeldt slänga ut Centern? Intressanta dagar väntar.

Aftonbladet 1,2, 3, 4, 5, 6
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6
Expressen 1, 2, 3, 4, 5, 6
DN 1, 2, 3, 4
SvT

Fler bloggar om , , , , , ,

Intressant?

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: