And The Band Played On

Etikett: rivningsraseri

Reclaim Brunkebergstorg!

brunkeberg

Brunkebergstorg en dag i januari. Swedbanks monstruösa plåtbunker dominerar totalt. Gör om, gör rätt – riv!

Det har öppnat sig en unik möjlighet att ställa till rätta delar av det brott mot den lokala delen av mänskligheten i Stockholm som Hjalmar Mehr och hans grävskopor iscensatte i Klarakvarteren för cirka 50 år sedan. De svenska storbankerna som med givmilda kontrakt lockades att bygga i de gigantiska groparna, håller nämligen på att utrymma de delar av staden som de ockuperat sedan tidigt 70-tal i trakterna kring Hamngatan och Brunkebergstorg, den del av staden som förmodligen har mest betong och plåt per capita, även om man räknar in förorterna. Nuförtiden går det ju att lura av folk sina besparingar utan någon fast anställd personal, börsrobotarna gnäller inte om de får ett serverrum i Värtan eller Sundbyberg istället för i City.

SSMF029343S

Allt var inte bättre förr, men alla kan nog enas om att Brunkebergstorg var snyggare för sisådär hundra år sedan. (Bild från Stockholmskällan.)

När bankpalatsen betongbunkrarna töms, har Stockholm en unik chans att fixa till åtminstone några av de misstag som begicks. Gamla Klara må vara förlorat för alltid, men visst borde det gå att skaka liv i de kilometerlånga fasaderna av plåt som idag dominerar området kring det klassiska gamla torget. Hela Swedbanks mastodontkomplex mot Brunkebergstorg skulle må bäst av att rivas eller i alla fall ombildas till hotell eller mindre kontor, med ett par extra våningar med bostäder ovanpå och butikslokaler i gatuplan. Utsikten från en extra våning ovanpå Gallerian-komplexet hade kunnat bli en av de mest hänförande i Stockholms City. (Vill man hitta inspiration är det bara att snegla på den lyckade förtätningen kring Norra bantorget – och framför allt det nya Lilla bantorget.)

TIll detta kunde den brottsligt fula betongväggen mot Kulturhuset byggas igen med en ny fasad, och Scandic tvingas att åtgärda sin deprimerande plåtfasad under hot om rivning.

Parkeringshuset Wahrenberg, som faktiskt byggdes om på 90-talet – då det faktiskt fanns ett visst momentum i arbetet med att återskapa delar av Klara – med fasader i traditionell Stockholmsstil mot Vattugatan och Karduansmakargatan, borde kompletteras med att de kvarvarande anskrämliga fasaderna mot Brunkebergstorg och Drottninggatan också de gjordes om.

Och som kronan på verket hade Brunkebergstorg samtidigt kunnat få tillbaka sitt kanske mest kända landmärke genom tiderna: telefontornet. Det hade dessutom kunnat fungera som utsiktstorn med uppgång inifrån Gallerian.

Fast vem vågar lägga ett förslag om att blåsa liv i Brunkebergstorg, denna gamla Stockholmspärla? Förmodligen ingen, efterssom det säkerligen riskerar att förändra utsikten för någon enskild eller företag.

Fast ibland måste man få tillåta sig att drömma.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Att känna sorg för Göteborg

Kungsgatan, vy österut mot Östra Larmgatan. Ett hus fick stå kvar, när staden behövde plats för parkeringshus och shoppinggalleria..

För ett halvt liv sedan bodde jag i Göteborg under ett par års tid, i samband med att jag gick journalisthögskolan. Redan då minns jag hur jag inte riktigt fick ihop det där gemytliga göteborska med den deprimerande grå betong som omgav en nästan var man gick. I helgen fick jag ett par timmar att flanera i väntan på ett möte, och kunde efter en knapp timmes promenad konstatera att det idag är om möjligt ännu gråare och tråkigare än för 25 år sedan.

Här har arkitekten försökt få betongen att smälta in genom att göra en rundad avslutning på kvarteret.

Från Centralstationen tar man sig via en betongtunnel under flerfilig trafikled till Gallerian i Östra Nordstan. Detta shoppingkomplex består av ett antal kvarter vars tidigare bebyggelse ersatts av lådor i 70-talsbetong, varvid två gator försetts med glastak.

70-talets syn på fasadutsmyckning.

Går man vidare söderut förbi Brunnsparken till de riktigt gamla delarna av Göteborg, innanför Vallgraven, möts man av låghusarkitektur i den stil som var populär i Östtyskland på 70-talet. Billiga prefabricerade och vittrade betongelement, som nödtorftigt döljer de bakomliggande pelarna och ventilationskulvertarna. Här och där syns försök till utsmyckningar i form av räfflade betongelement för att göra fasaderna mera spännande. Mörkbrun plåt ramar in fönstren.

Hamngatan i Göteborg förr – och nu.

Bilden högst upp visar hur det ser ut i korsningen av två av Göteborgs största shoppingstråk – Fredsgatan och Kungsgatan. I dessa delar av staden fanns tidigare en klassisk stenstadsbebyggelse, som raderades ut helt under ett par år på 60- och 70-talen (ungefär samtidigt med saneringen av Klara i Stockholm).

Lika deprimerande är när man fortsätter söderut längs paradgatan Avenyn. Några få av de ursprungliga jugendhusen står kvar, de flesta ombyggda och förvanskade, men också här är de flesta fasader som möter en i plåt och betong från 70-talet.

Några kvarter västerut hittar vi Haga, som ”räddades” från rivningsvansinnet på 80-talet. Men trots att man här behöll stadsplanen intakt, finns idag bara ett par kulisser kvar av den gamla trähusbebyggelsen kring Haga Nygata. I resten av stadsdelen har bebyggelsen ersatts av nyproducerade hyreshus med stängda fasader mot gaturummet. Folklivet har försvunnit, invånarna dragit sig tillbaka in bakom stenfasaderna där de lever tryggt och bekvämt utan vare sig dragiga fönster eller toalett på gården.

En mysig gågata i Göteborgs äldsta delar. Betong i alla väderstreck. Inga träd eller planteringar.

Liknande promenader skulle man kunna företa i många svenska städer, som alla drabbades mer eller mindre hårt under det som kallas rekordåren. Stadsplanerare och politiker fick kollektivt hjärnsläpp och gjorde sina egna perverterade tolkningar av modernismen. Funktionen blev allt – estetik, småskalighet och traditioner blev skällsord när Sveriges städer skulle stöpas om till maskiner; produktionsapparater där människor sov i moderna lamellhus i förorten, tog bilen via motorväg in till staden och arbetade sina 8 timmar i den toppmoderna kontorsapparaten i City. Det var de allra mest omänskliga av Le Corbusiers idéer som slog rot och tilläts ödelägga vår gemensamma historia.

20 år efter att Sverige som ett av få länder i Europa klarat sig helskinnat från Andra världskriget demolerade vi frivilligt – eller åtminstone utan nämvärda protester – stora delar av vår egen historia, i bästa samarbetsanda mellan politiker och näringsliv.

Och värst var det faktiskt i Göteborg, som 1964 tog ledningen i landets rivningsliga. Här revs dubbelt så mycket per capita som i Stockholm, och det bildades till och med ett kommunalt rivningsbolag – “Göta Lejon” – för att klara av trycket.  Och förutom demoleringen av den historiska stadskärnan, föll massvis av Landshövdingehus offer för rivningsvågen. Göteborg fick aldrig någon egen almstrid och därmed kunde grävskoporna fortsätta tugga i sig gamla hus i ytterligare ett antal år.

(Det är knappast någon slump att Skånska Cement var ett av Sveriges mest framgångsrika företag på 70-talet, och att en stor exportprodukt var färdig betong och prefabricerade byggelement. En stor handelspartner var kanske inte helt oväntat DDR.)

Entrén till gågatan riktning norrut från Trädgårdsgatan. Fasaderna påminner starkt om 80-talshusen vid Nikolaiviertel i Berlin. Kan mycket väl ha kommit från samma betongtillverkare.

Frågan är väl om staden har lärt sig något över huvud taget av de senaste 40 årens rivningshysteri. Göteborg styrs sedan evigheter av samma parti – socialdemokraterna –  vars goa göbbar (och nån enstaka kvinna) levt gott i symbios med det lokala näringslivet. Därför har det aldrig behövt bli nåt tjafs när det planerats för nya arenor, turistsatsningar, vägar eller parkeringshus.

I vintras, när staden skulle tillsätta en ny stadsbyggnadsdirektör, handplockade politikerna Bengt Delang, 60, som varken är arkitektutbildad eller ens intresserad av stadsbyggnad. Dessutom hade han inte ens sökt jobbet, till skillnad från ett 20-tal kvalificerade sökande. Delang är gammal militär med ”social förmåga” och kommer alltså garanterat inte att lägga sig i stadens utveckling. De goa göbbarna får fortsätta att ha sina byggprojekt ifred, och vad allmänheten tycker har de ju sällan brytt sig om i alla fall.

Senast Göteborg hade en stadsarkitekt var för 12 år sedan, 1999 Då sade Gunnar Jansson upp sig från posten i protest, trött på att aldrig få något politiskt gehör för sina visioner om staden, och trött på att ständigt bli avfärdad som flummig av den goa göbben #1, s-kommunalrådet Göran Johansson.

Göteborg må vara extremt i andelen betongen per capita och sin totala tondövhet inför arkitektoniska värden, men det paradoxala i sammanhanget är att det är samma gamla förbrytelser mot mänskligheten stadsmiljön som omöjliggör många försök att rätta till misstagen från det förgångna. Skolexemplet på handlingsförlamning är motståndet mot själva tanken att riva en nedbrunnen ruin av ett hög betong i Stockholm.

Skräcken för att göra fel har gjort att dagens makthavare eller tjänstemän helst undviker att ta beslut över huvud taget – framför allt när det gäller jobbiga saker som stadsplanering. Det är därför som Slussen fortfarande står kvar, söndervittrad och ful,  efter mer än 20 års käbbel.

Och kanske är det därför som gammal sliten betong är det bestående intrycket av ett besök i Göteborg. Precis som för ett kvarts sekel sedan.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Tips: Följ gärna Yimby Göteborg, en utmärkt blogg där det pågår en livlig debatt om stadens framtid.

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: