And The Band Played On

Etikett: rock

En rundtur i Bowies Berlin

David Bowie överraskade med att släppa en nyskriven låt, lagom till sin 66-årsdag. En nostalgisk och lite vemodig återblick på de gyllene åren på 70-talet, då Bowie bodde i Berlin och stod på toppen av sin karriär. Filmbilderna från musikvideon rör sig mellan flera av de platser där Bowie levde, skrev musik och festade. Så varför inte göra ett återbesök i Bowies Berlin – det mesta finns faktiskt kvar än idag, trots att staden genomgått en metarmorfos sedan muren föll. Jag var där för första gången våren 1985 och besökte i alla fall ett av Bowies stamhak – Dschungel –  även om jag vid det tillfället inte hade en aaaning om klubbens storhet…

I slutet av 70- och början av 80-talet var Berlin en djupt dystopisk plats, en stad till synes för alltid delad mellan öst och väst. Efter 20 år med Berlinmuren och Willy Brandts ”entspannung” hade Förbundsrepubliken Tyskland i princip accepterat den sjuka delningen av staden  och inlåsningen av mer än två miljoner Västberlinare. I områdena närmast muren revs de sista resterna av förkrigsbebyggelsen, eftersom ingen på allvar kunde föreställa sig att de gamla kvarteren runt Potsdamer Platz nånsin skulle bli något mer än förorter till Västberlin, vars centrum sedan delningen hade legat vid paradgatan Kurfurstendamm och Bahnhof Zoo, kilometervis därifrån.

hansa_studio

Hansa Studio, där Bowie höll till om dagarna.

Men samtidigt var staden något av en magnet för musik och kultur, och många av dåtidens superstjärnor i musikvärlden bodde och verkade i Berlin. Artister som Iggy Pop, Lou Reed och (senare under 80-talet) Nick Cave var alla verksamma i staden under dessa år. Fast mest känd var förstås David Bowie, som bodde i Berlin 1976-1979, då han spelade in sin Berlintrilogi, dvs albumen ”Low”, ”Heroes” och ”Lodger” på legendariska Hansa Studios på Köthener Strasse. På den tiden var utsikten mot muren och ingenmanslandet vid Potsdamer Platz obruten, idag ligger studion omgiven av nybyggda kontor och skyskrapor. Men enligt uppgift går det fortfarande att traska in och se sig omkring i lokalerna.

Hauptstrasse 155, där Bowie & Iggy delade lya.

Hauptstrasse 155, där Bowie & Iggy delade lya.

Bowie delade lägenhet med Iggy Pop på Hauptstrasse 155 i Schöneberg, dit det idag anordnas guidade bussresor via Fritz Music Tours. För den som vill komma billigare undan går det dock lika lätt att ta sig till platsen med U-Bahn-linje 7, station Kleistpark, och promenera ett hundratal meter söderut. När man känner sig mätt på den gulbruna fasaden (notera att den är med videon), kan man traska vidare några meter norrut till Bowies stamhak, det legendariska gay-cafeet Neues Ufer på Hauptstrasse 157. På 70-talet hette stället Anderes Ufer och det hänger enligt uppgift fortfarande kvar ett foto på David Bowie.

Inget artisteri vore förstås komplett utan ymnigt festande, och stället där innefolket höll till under 70- och 80-talet hette Dschungel, Berlins motsvarighet till Studio 54 i New York, en klubb på Nürnberger Strasse 53, där Bowie, Iggy, Zappa, Nina Hagen och alla de andra av dåtiden srockstjärnor hängde. Klubben var berömd inte bara för sitt kändisklientel, utan för att stället hade kvinnliga dörrvakter, som blev kända bl a för att nobbat Sylvester Stallone från att komma in. (Här är en grynig 80-talsvideo som visar hur det såg ut när man kommit förbi dörrsluskarna.)

Ellington Hotel på Nürnberger Strasse. Här låg ”Dscungel”, Bowies favoritklubb.

Ellington Hotel på Nürnberger Strasse. Här låg ”Dscungel”, Bowies favoritklubb.

Idag är Dschungel stängt sedan länge, men det går fortfarande att lyssna på musik – stället har nämligen återfått sin nygamla funktion som jazzklubb och ingår som en del av det stora Ellington Hotel, en vacker Art Deco-byggnad som fyller nästan hela kvarteret. Det är faktiskt inte särkskilt dyrt att bo där heller, och som Bowie sjunger är det bara ett stenkast från KaDeWe.

Själv minns jag adressen mest för den italienska restauranten mitt emot, La Luna, som jag besökte otaliga gånger under 80-talet. De serverade den absolut mest sliskiga gröna Berliner Weisse man kunde hitta i staden, dessutom ofta serverad med ett stort cocktailparaply.

Undrar om Bowie någonsin gick över gatan för att testa den?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

SvD 1, 2, 3, Aftonbladet 1, 2, DN 1, 2, GP

 

 

 

Skämskavalkad i skivbacken

Saker vi tog med oss in i boet. Hon: Tomas Ledins Sensuella Isabella. Jag: Slobobans Undergång med Passiv bög.

Det här med nostalgi är svårt. På många sätt var det faktiskt bättre förr. Men samtidigt – det fanns mycket som var sämre. Ta bara musiken.

I våra gamla skivbackar, som vi just nu gör en sista utrensning av, trängs den kanske bästa rocken som någonsin producerats med absoluta bottennapp i muskikhistorien, musik så pekoralt usel att det är ett fenomen i sig att något skivbolag ville ta i den ens med tång.

Fast ännu mer förbryllande är hur den hamnat i mina skivbackar. Jag kan nämligen inte skylla allt på min frus usla musiksmak i ungdomen, en hel del av det mest skämmiga i backarna tillhörde faktiskt mig. Howard Jones. Bruce Hornsby. Human League. John Farnham. Carola. Rick Astley. Dr. Hook.

Listan kan göras längre och skämmigare, och jag kan egentligen bara försvara mig med att jag var ung och väldigt lättpåverkad. Mestadelen av det riktiga skräpet är från mitten och slutet av 80-talet då jag sökte en väg ut ur hårdrocken, en musikstil som var nästan lika hånad då som glamrocken var av punken tio år tidigare.

Christina Lindberg, Svullo och Electric Boyz och Karl Kanga. Har jag verkligen betalat för de där?

Tyvärr kan jag konstatera att inte ens de gamla klassikerna har åldrats med bibehållen värdighet. Ta till exempel Deep Purple, mina första stora idoler, rockgruppen som fick mig att påbörja en karriär som musiker (i och för sig kort och misslyckad). 12 år gammal hette min stora gitarrhjälte Ritchie Blackmore, en mystisk man i slängkappa, hög hatt och ett hårburr som ledde tankarna till 1700-talet.

Idag framstår Blackmore bara som tidig upplaga av Yngwie Malmsteen, extremt uppfylld av sitt ego, tekniskt skicklig men ganska tråkig – och totalt oförmögen att samarbeta. Deep Purple splittrades otaliga gånger – mer eller mindre inför varje ny platta – och sedan något tiotal år har Blackmore gått all-in på medeltiden i sin egen lilla folkmusikduo med hustrun Candice Night.

Rick Astley. Vem fick mig att betala för detta?

Hans gitarrsolon, som jag ägnade hundratals timmar åt att försöka lära mig. känns nu bara jobbiga och tendentiösa – och idag orkar ingen vettig människa lyssna på liveplattor med två timmars oavbruten gitarronani, som på dubbelalbumet Made In Japan. Där för övrigt trummisen Ian Paice fick ägna 22 minuter åt ett trumsolo. Som jag lyssnade på, gång på gång.

Obegripligt. Men som sagt, det var en annan tid, färre valmöjligheter och betydligt mindre brus.

En lärdom av några timmars rotande i skivbackarna är att nostalgi är något som är bäst på lite avstånd – när man slipper möta den ansikte mot ansikte.

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,

The horror! Facebook strejkar på Metaltown

Är man i min ålder så har man förmodligen kravlat runt på en eller annan leråker utanför Sölvesborg, Roskilde, Hultsfred eller supit bort vännerna på nån gigantisk Olympiastadion i Tyskland. Att försöka hålla ihop ett gäng på rockfestival på det primitiva 70- och 80-talet var dömt att misslyckas. Var man lite organisatoriskt lagd och/eller hyfsat opåverkad, var det möjligt att man redan i förväg bestämde tid och plats där man sammanstrålade med jämna mellanrum, men allt som oftast gick all sån planering åt skogen.

Detta var förstås i forntiden, före Android, Iphone och sociala medier.

Och därför måste det ha kommit som en fullkomlig chock för den stackars hårdrockspubliken Metaltown igår, när kommunikationen plötsligt bröt samman. Som en skakad besökare uttryckte det i dagens G-P:

”Det är så mycket som är otroligt dåligt på det nya stället. Det är jättedålig täckning, så dels fungerade deras uttagsautomater ofta dåligt, man fick inte ut några pengar. Dels kunde man inte rapportera på Facebook var man var, och man kunde inte hitta sina kompisar för mobilen funkade inte. Det är katastrofdåligt! Jag vet inte ens om jag vill gå tillbaka dit nu andra dagen.”

Ibland när jag tänker på det, undrar jag hur vi över huvud taget överlevde 80-talet.

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,

Mitt möte med Gud

Dio, mannen vars namn betydde Gud. Och som skapade den universella hårdrockshälsningen.

Fick ett SMS av en kompis natten mot söndag med meddelandet att Ronnie James Dio gått ur tiden. Uppgiften kom via Blabbermouth som i sin tur snappat upp en tweet av Rage Against The Machines gitarrist Tom Morello. Ryktet visade sig dock vara fel – Ronnies fru och manager, Wendy Dio, dementerade, men skrev samtidigt att han inte mådde bra.

Så jag var beredd på det värsta, när dödsbeskedet kom sent i går kväll. Magcancern, som tvingat Dio att ställa in hela årets turné med Heaven & Hell (Black Sabbath minus Ozzy), besegrade till slut mannen som mer än någon annan formade den moderna hårdrocken. Han spelade med de allra största, och trots sin litenhet var han en veritabel gigant på scen. Alltid ödmjuk inför sin publik, hade han en röst som ingen annan sångare i hårdrockshistorien kommit ens i närheten av. Det var inte Ritchie Blackmore som skapade Rainbows unika sound – utan Ronnie James Dio. Och det var först när Dio tog över efter Ozzy Osbourne i Black Sabbath som bandets fick sina stora framgångar.

Holy Diver, tidernas bästa hårdrocksplatta. Klicka för större bild.

Och med det egna bandet, släppte Dio en av hårdrockshistoriens bästa album – Holy Diver 1983. En platta vars omslag pryddes av en gigantisk demon med vänsterhandens fingrar formade som ett horn – en gest som sedan 1983 varit den universella hälsningen för alla hårdrockare.

Vad som är lätt att glömma är att Dio hunnit fylla 40 när Holy Diver-plattan släpptes, och han hade redan då en lång och framgångsrik karriär bakom sig. Han kunde valt att pensionera sig för åratal sedan, men glädjen och kärleken till rocken fick Dio att fortsätta gå på som en Duracellkanin långt efter att de flesta andra musiker antingen gått i pension.

Jag hade förmånen att få se honom två gånger live, bägge på Sweden Rock. Ena gången med nyligen återförenade Heaven & Hell, den andra gången som soloartist. Och det är ingen tvekan om att den senare konserten gjorde störst intryck. Ronnies spelning varade i över två timmar, och under denna tid radade han upp hit efter hit – efter hit. Han sjöng bland annat ett dussintal Rainbowlåtar som jag aldrig tidigare hört live.

Det är mitt eget minne av Ronnie James Dio, en kylig sommarkväll i skymningen där man kunde känna värmen som strömmade från scenen i Norje. Låten var Evil Eyes (rätta mig gärna om jag minns fel) och den lille mannen på scen var upplyst i blodrött ljus, med armarna korsade över bröstet och händerna formade i hornsymbolen. Ett ögonblick som jag aldrig glömmer.

För oss som älskar hårdrock var Ronnie James Dio det närmaste en gud man kommer. Hans namn, ”Dio”, betyder ju till och med det på spanska.

Men hans röst och hans musik kommer givetvis att leva för evigt. I alla fall så länge vi gamla hårdrockare finns kvar här på Jorden. Sov så gott, Ronnie.

Andra bloggare om , ,

Intressant?

Vila i frid, Les Paul

Via Aftonbladets festivalblogg nås jag av den sorgliga nyheten att en av rockens pionjärer – Les Paul – är död, 94 år gammal. Les Paul var inte bara pionjär på området gitarrer – Gibson Les Paul är ju ännu idag betraktad som en av världes bästa instrument – utan låg även bakom ett antal nya inspelningstekniker (multitrack, delayeffekter). Trots att jag själv alltid gillat Fender Stratocaster bättre än Les Paul, går det inte att bortse från avtrycken som denna gitarr satt i rockhistorien. Jag har till exempel svårt att tänka mig Slash riva av världens bästa riff på någon annan gura än en vråldistad Gibson Les Paul Custom.

Hatten av för en av rockens stora pionjärer – vila i frid, Les Paul!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Konsten att stanna hemma

Festivalsommaren drar igÃ¥ng, och först ut är sommarens största organiserade fylleslag och uppvisning i dÃ¥lig smak för oss över 40 (fast jag tror nog att medelÃ¥ldern raskt är pÃ¥ väg mot 50 med tanke pÃ¥ raggarkaravanerna ner till Sölvesborg). Jag talar förstÃ¥s om Sweden Rock Festival, som vuxit frÃ¥n en halvtöntig liten festival med svartklädda och piercade depprockare till Sveriges största musikfestival – numera besökt av ungdomar som blivit betydligt äldre, samt även deras mammor, pappor och farföräldrar som Ã¥ker pilsnerhäck eller MC ner till Norje camping, smäller upp ett tält, fyller det med ölbackar och skriker “ronka!” till förbipasserade.

Det där är förstÃ¥s inget nytt, och jag tycker faktiskt det kan vara grymt kul pÃ¥ Sweden Rock. En stund. Fast inte i fyra dagar. Och jämfört med andra konserter sÃ¥ är det som sagt främst Ã¥ldersstrukturen pÃ¥ besökarna som skiljer, pÃ¥ gott och ont. Visserligen blir det sällan brÃ¥k, eftersom äldre besökare oftast inte orkar slÃ¥ss när de blir fulla, Fast Ã¥ andra sidan  gör det ohyggligt mycket mer ont att fÃ¥ en stupfull 50-plussare över sig i trängeln framför scen än en dragen 25-Ã¥ring…

Oh well, jag stannar i alla fall hemma. Festen hade jag gärna varit med pÃ¥, men dels börjar jag känna mig för gammal och bekväm (motsägelse, nÃ¥gon?) för att palla merparten av en vecka med trängsel, ölsprut, älgwok och diverse kroppsodörer. Dels har jag redan sett Motörhead och Lemmys vÃ¥rta minst fem gÃ¥nger för mycket. För att inte tala om Heaven & Hell, Europe – och Twisted Sister! Och vem fick för sig att plocka in Dee Snider som headliner? Hjärnsläpp!

För den som är intresserad av att följa festivalen kan jag varmt rekommendera Aftonbladets Sweden Rockblogg, som redan är igÃ¥ng för fullt med förberedelserna inför onsdagen.  För den som vill stärka sig att beslutet att stanna hemma var rätt och riktigt – här är bloggen som listar orsakerna varför. Ett axplock.

Det finns nÃ¥gra saker man inte fÃ¥r göra. Saker som helt enkelt är totalt oförlÃ¥tliga. Det kan vara allt frÃ¥n att lägga upp skitiga fötter pÃ¥ ett middagsbord, skriva “lol” i en nervös reflex eller att ohämmat göra “djävulstecknet” i tid och otid.

Enligt historien ska tecknet ursprungligen komma från Ronnie James Dios farmor. Nu är det standardpose på varenda slanigt gig där snittbesökaren är på konsert max en gång per år.

Det är heller inte okej att ha fula peruker och spexiga hattar. Festivalbesökaren som köper den spexiga hatten bör avlägsnas från området, bekantskapskretsen, äktenskapet och/eller landet omedelbart.

I Ã¥r Ã¥ker jag till Berlin för att se Depeche pÃ¥ Olympiastadion. Garanterat mindre fylla, fast nÃ¥gra Berliner Weisse ska man väl hinna fÃ¥ ner…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Pingat på Intressant.

Eddie Meduza – fildelning modell 70-tal

eddieLyckades äntligen ta mig tid i helgen att lyssna på Mera Brännvin, P1-dokumentären om Eddie Meduza, eller Errol Norstedt som han hette i verkligheten. Errol dog 53 år gammal, efter en intensiv period av supande, och trogen sin vana dokumenterade han även sin sista tid i livet i en videodagbok. Sista inspelningen var från veckan då han dog, i januari 2002.

Errol var en outsider, som föll utanför ramarna i 70-talets folkhemsbygge. Han levde ett kringflackande liv, och försörjde sig dels på sin musik, dels på att kränga hemblandat hårväxtmedel och på att sälja humorkassetter under pseudonymen E Hitler. Innehållet var så grovt att ingen radiokanal vågade eller ville sända det. Ändå var hans sketcher kända av i princip hela Raggarsverige, som vallfärdade till festplatserna runt om i Sydsverige när Eddie Meduza stod på scen. Odödliga dängor som Mera brännvin, EPA-traktorn, Fruntimmer ska en ha o knulla med, Punkjävlar och Socialdemokraterna skvalade ut genom de öppna rutorna på raggarbilarna under det tidiga 80-talet, och trots att Sveriges radio totalförbjöd spelning av hans skivor och han saknade etablerade försäljningskanaler, satte Eddie det ena publikrekordet efter det andra. Eddie var den levande symbolen för dålig smak och utanförskap – och folk älskade det.

Förklaringen låg, tror jag, i den omfattande kopieringsverksamhet som tog plats i stugorna. Jag hade förstås ett Eddie Meduza-blandband, kopierat från kompisens kassett – som i sin tur fått eller kopierat från någon annan i sin vänkrets. Alla kände till Eddies musik och sketcher, men få hade köpt något själv.

Oavsett om det var rätt eller fel, kan man nog konstatera att utan denna tidiga och primitiva form av fildelning, hade Eddie Meduzas karriär kvävts i sin linda av skivbolag …

Dokumentären rekommenderas i alla fall varmt.

Andra bloggare om , , ,

Intressant?

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: