Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: rovdjur

Operation utrota alla rovdjur i Norrland

Hot mot rennäringen – måste bort. Foto: Wikipedia

Det är inte ofta man har orsak att berömma Världsnaturfonden, som i hög utsträckning ägnar sig åt meningslös symbolpolitik (Earth Hour), men för en gångs skull har WWF satt ljuset på en viktig fråga – den systematiska slakten av kungsörn, framför allt i de områden av Sverige där det bedrivs renskötsel. Örnar skjuts, snaras, förgiftas och deras bon plundras på ägg – bara för att rovfågeln utgör ett hot mot nyfödda renkalvar.

Egentligen borde ingen bli förvånad. Talesmän för Svenska samernas riksförbund återkommer gång på gång med krav på att halva Sverige från Dalarna och norrut i princip borde rensas från rovdjur – annars hotas rennäringen av kollaps. Det ska helst inte heller finnas tågtrafik i renskötselområdet – för att inte tala om den olägenhet som snö innebär för de stackars djuren.

Och när regeringen av någon anledning inte hörsammar vädjanden av masslakt på den svenska rovdjursstammen, tar man till klassikern SGT – skjut, gräv, tig. Fast i fallet med kungsörnen bryr man sig inte ens om att gömma undan kadavren.

Att uttala sig kritiskt om den storskaliga industriella renskötseln, och de skador som den för med sig för vår gemensamma natur är dock att beträda minerad mark. Men någon gång måste regeringen på allvar ställa sig frågan om det verkligen är värt priset. Dels är det bara ett fåtal samer som tillåts ha renar (om man är född eller ingift i rätt familj avgör), dels är hela verksamheten en gigantisk förlustaffär.

Och framför allt, ligger det inte en slags bisarr ironi i att ett ursprungsfolk som förväntas leva i harmoni med naturen, gör sitt bästa för att driva fram en slags monokultur, där endast är renen anses ha överlevnadsvärde? Där rovdjur som björn, järv, lo, varg och kungsörn, som levt i fjällvärlden i tusentals år, enbart ses som hinder för lösamheten i den industriella renköttsproduktionen.

Ett sätt att komma till rätta med åtminstone delar av detta sjuka system vore att dra in alla statliga subventioner till renskötseln, vilket skulle innebära att verksamheten relativt snabbt anpassade sig till efterfrågan. Och varför betala ut rovdjursersättning? Idag utgår pengar enligt en schablonberäkning enbart om ett rovdjur siktats inom ett betesområde – och när ersättningnen väl har betalats ut åker ändå bössan fram.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Vargar och människor ska inte mysa tillsammans

Bör ej matas.

Efter det tragiska vargöverfallet i Kolmården i helgen, kan man dra åtminstone två slutsatser.

Ett: Det är idotiskt att gulla med rovdjur i allmänhet, och kontraproduktivt att försöka utmåla vargen som ofarlig. Vargarna på Kolmården var ju bevisligen inte alls så kramiga och mysiga som djurparken försökt tuta i oss, och den  kvinnliga djurskötare som fick sätta livet till i djurparkens varghägn var långtifrån den första som blivit anfallen av de ”tama” vargarna som fötts upp med nappflaska. Flocken har tidigare bitit en 15-åring, en 21-åring, samt knaprat på en 30-årig kvinnas huvud. Noterbart är att samtliga påhoppade varit kvinnor, och man skulle kunna lockas att dra slutsatsen att vargflocken har en taskig attityd gentemot tjejer. Fast å andra sidan blev ju tv-kändisen Arne Weise också påhoppad och nedbrottad av vargar under ett besök i parken.

Vad dessa incidenter belyser är dock det idiotiska i att gulla med rovdjur,. Vargar är och förblir vilda djur, med instinkter som utvecklats under årtusenden. Under fel förutsättningar kan den vuxna flaskuppfödda vargen få för sig att utmana flockens ledare – i det här fallet en människa. Det enda som hjälper nu är att avliva Kolmårdens vargar, de är ”damaged goods” och kommer aldrig mer att fungera i parkmiljö. Inte för att de ska bestraffas, de är ju bara djur som följer instinkter, utan för risken att de inte kanske längre har kvar respekten för människor. (Och det råder ju knappast heller någon brist på vargar i våra djurparker.)

Två: Sverige behöver en livskraftig vargstam, men den ska frukta oss och hålla sig på behörigt avstånd från våra boplatser. Människor och varg är liksom inte gjorda för att ha mysiga hemmakvällar tillsammans. Det är så det har fungerat sedan tusentals år: vargar skyr och fruktar människor eftersom de lärt sig att de dör om de kommer för nära. Idag med den tilltagande Disneyfieringen av naturen – där Kolmården bär en stor del av skulden med sitt bisarra vargmys – är detta tyvärr inte längre någon självklarhet. Det är därför vi ser allt fler konflikter där vargar rör sig allt närmare bebyggda trakter, till exempel i Stockholmstrakten (Riala) och i Värmland, där de tidvis glufsar i sig husdjur och jakthundar. Av någon outgrundlig anledning går svensk rovdjurspolitik nämligen ut på att den svenska vargarna ska finnas långt nere i södra Sverige,  där de mer eller mindre tvingas att röra sig nära människan.

Där vargen hade haft de allra bästa förutsättningarna för att leva, är den dock inte välkommen. Alltså långt upp i de norrländska skogarna, där vargens naturliga utbredningsområde en gång fanns, och där vargpopulationen hade ett naturligt utbyte med artsfränder österifrån. Här finns massor med plats, nästan inga människor och gott om naturliga bytesdjur. Och problmet med inavel hade kunnat förhindras på naturlig väg. Dessutom finns det som bekant ett gigantiskt område  med nationalparker i Lappland, där vargen borde varit ett naturligt inslag i faunan, precis som förr i tiden, innan den utrotades i samband med att den storskaliga renskötseln drog igång i slutet av 1700-talet. (Då utrotades för övrigt även vildrenen som tidigare levde i fjälltrakterna.)

Tyvärr kommer detta aldrig att ske, eftersom våra folkvalda bestämt att Sverige norr om Dalälven ska vara närmast kliniskt fritt från varg och andra rovdjur. På detta gigantiska område bedriver nämligen ett hundratal samer renkötsel i industriell skala, och allt som hotar renen måste ovillkorligen elimineras. Det gäller för övrigt inte bara rovdjuren – även tågpendling hotar rennäringen, liksom för mycket snö.

Så vi kan lugnt räkna med fortsatt vargbråk här nere i söder i höst, när det drar ihop sig till vargjakten nästa år, om den nu blir av. Alternativt lär väl stammen decimeras på inofficiell väg, det vill säga enligt SGT-doktrinen (skjut, gräv, tig).

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, Aftonbladet

Därför är vargarna portade i halva Sverige

Vargarnas utbredning i världen. I Ryssland finns det friska stammar, men i norra Sverige är de portade.

Den svenska vargdebatten har hittills aldrig berört den riktigt stora frågan, som likt en gigantisk elefant står där mitt i rummet. Inte förrän idag, då Expressens ledare sticker fingret rakt i såret och skriver som det är: för att vi ska kunna få en livskraftig vargstam i Skandinavien krävs det att vi slutar porta vargarna från den norra halvan av Sverige. Idag är nämligen allt norr om Dalälven förbjuden mark för vargar, eftersom det betraktas som renbetesmark.

Och just denna fråga är stendöd politiskt, eftersom en diskussion av vilka fri- och rättigheter Sveriges ursprungsbefolkning ska ha i förhållande till andra svenska näringar automatiskt stämplas som rasistiskt och/eller hets mot (ursprungs)folkgrupp. Men i praktiken är det ju bara ännu en debatt om tamdjur vs rovdjur, precis som i Värmland.

Skillnaden är att det här rör sig om renar. Det finns uppemot 300.000 sådana (ungefär lika många som antalet älgar) som rör sig fritt över ett vidsträckt betesområde som omfattar de norra delarna av Norge, Sverige och Finland (medan vargarna kan räknas i tiotal och som bekant lever undanskuffade nere i Mellansverige). Totalt omfattar renbetesområdet 54 procent av Sveriges yta – och där ska det inte finnas några vargrevir, enligt miljöminister Andreas Carlgren (även om han givetvis inte är ensam om att ha fattat detta beslut).

Om man studerar kartan ovan som visar vargens utbredning i världen, speciellt i Ryssland och Europa, ser man tydligt vilka som är de naturliga jaktmarkerna för arten. Men i norra Skandinavien finns det som synes ett stort hål. I detta område, som omfattar hela Nordkalotten, är vargen utrotad sedan länge, och kontakten med de stora vargpopulationerna i Ryssland är bruten. Och eventuella nya individer som vågar sig på att invandra österifrån har minimala chanser att överleva om de inte snabbt och målmedvetet springer gatlopp från Haparanda till Säffle.

Nu fungerar ju vargar inte riktigt så, och inte heller föds de med inbyggd GPS som kan hjälpa dem att lokalisera artfränder hundratals mil bort. Så de kanske väljer att stanna kvar i Norrbotten, eller beger sig till västerut till Lappland. Käkar lite lokala älgar, och kanske en och annan ren. Och då går det som det går – länsstyrelsen ger tillstånd till skyddsjakt, alternativt hanteras problemet på lokal nivå enligt doktrinen SGT (skjut, gräv, tig).

Även i USA utrotades vargstammen på 1700- och 1800-talet, främst för att den konkurrerade om pälsjägarnas bytesdjur och var ett hot mot tamboskapen som nybyggarna tog med sig. Men i nationalparken Yellowstone, Wyoming, finns det sedan ett antal år återigen en växande vargstam, som uppgår till ett hundratal djur uppdelade på 14 flockar.

I Lappland borde det finnas gott om plats för varg.

I Sverige har vi ett nästan lika stort nationalparksområde som Yellowstone. Det ligger i Lappland och innefattar bland annat Sareks och Stora sjöfallets parker. Detta gigantiska område, stort som tre Gotland, hade varit perfekt att plantera in varg i; gott om tillgång på bytesdjur och långt ifrån tätbebyggda trakter. Och en stor, livskraftig vargstam långt uppe i Lapplands vildmark, hade förmodligen gjort det möjligt att bedriva jakt i betydligt större utsträckning än dagens 20 djur om året. För att inte tala om att det hade kunnat bli en boost för vargturismen.

Men så är det ju det där med renarna.

Missförstå mig rätt nu. Jag är en varm förespråkare för ursprungsfolks rättigheter, och givetvis måste Sveriges samer kunna bedriva renskötsel – en näring som de ägnat sig åt i hundratals år. Men idag är det få, om ens någon, av de mindre än de c:a 4.500 renägande samerna som faktiskt kan försörja sig på sin djurhållning. Mängden renkött som produceras räcker bara till ett par hekto per svensk och år, vilket gör rennäringen till en extremt utrymmeskrävande och kraftigt subventionerad hobby (även om pengarna som det kostar är ganska ovidkommande i sammanhanget).

I ljuset av detta: är det verkligen vettig rovdjurspolitik att porta vargen från mer än halva Sveriges yta? I det 21:a århundradet borde det faktiskt vara möjligt att både bedriva både renskötsel i stor skala och och bevara en livskraftig rovdjursstam.

Så länge politikerna inte vågar ta i denna riktigt svåra fråga, kommer det dock inte att hända. Och alla vargdebatter förfaller till en uppvisning i inövade repliker och till intet förpliktigande snömos.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, DN 1, 2, SvD 1, 2

Andra bloggare om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: