Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: scb

Myndigheten larmar: undersåtarna vägrar jobba gratis

Den Stora morgontidningens huvdunummer i går söndag var larmrapporten om att svenskarna i allt högre grad skolkar från SCB-undersökningarna – något som riskerar att göra den offentliga statistiken som produceras av myndigheten otillförlitlig. Jag vet inte vad jag tycker är mest upprörande här –myndighetens syn på medborgarna som undersåtar som SKOLKAR från sin plikt att ställa upp när SCB ringer, eller DN som okritiskt gör sig till överhetens redskap gentemot pöbeln. (Att notera är att Dagens nyheter inte ens besvärar sig med att sätta ”skolkar” inom citationstecken, ordvalet är alltså på fullt allvar.)

I detta sammanhang kan det vara värt att upplysa om hur det ser ut i verkligheten för oss svenskar. Ingenstans i svensk lagstiftning finns det något som föreskriver att medborgarna ska lägga ner timmar av sin fritid när myndigheten ringer. Ingenstans har lagstiftaren funnit SCB:s uppgift så samhällskritisk att vi svenskar har belagts med skyldighet att svara när utfrågarna ringer och frågar hur du bor, med vem du har sex eller vem du tänker rösta på.

Mot bakgrund av att vi formligen drunknar i en lavin av enkäter, kartläggningar, utvärderingar och nöjd kund-index, är det desutom fullt normalt att fler och fler av oss vägrar att svara. Numera uppmanas vi fylla i enkäter bara vi har pratat med kundtjänsten på banken. Vi förväntas betygsätta vartenda köp som vi gör på internet. Med tre barn skolan beordras jag gå in och besvara uppåt sex enkäter per år – var och en med hundratalet i princip meningslösa frågor. En plats i musikskolan återföljs direkt av enkät om hur man uppfattar kursen (ibland innan den ens är påbörjad). Normalt internetsurfande resulterar i ett oändligt antal popup-rutor varje dag, där vi uppmanas att svara på ”ett par frågor” om sajten man står i begrepp att besöka.

Det är alltså fullt förståeligt att vi drabbats av massiv kollektiv enkättröttma, och den naturliga reaktionen när SCB ringer blir därför självklar: att slänga på luren. Många av oss har dessutom sagt upp våra fasta telefonabbonnemang – eftersom det mot slutet nästan uteslutande var försäljare och undersökningsföretag som ringde.

I förra veckan fick jag själv ett slags vykort från SCB, där jag informerades om att myndigheten valt ut mig till att svara på frågor – oklart om vad – och att jag skulle komma att kontaktas av utfrågare inom en snar framtid. Jag förväntades delta i eftersom detta var viktigt för SCB:s statistikverksamhet (något tack för hjälpen eller kompensation för den tid jag skulle lägga ner på detta oavlönade arbete nämndes inte).

För mig, som liksom ett flertal andra jobbar gratis fram till nån gång i augusti varje år (räknat på en marginalskatt på 60 procent är det först då man börjar tjäna pengar till sig själv), är kravet på att ägna en enda halvtimme ytterligare till oavlönat jobb för staten minst sagt upprörande.

Men jag ska inte bara gnälla, utan har faktiskt ett tips om hur SCB ska kunna vända trenden med den skolkande allmänheten: Att betala. En tusenlapp för en besvarad undersökning är förmodligen ett ganska billigt sätt att börja få folk att svara i telefon igen. Dessutom skulle SCB behöva lägga ner betydligt mindre resurser på att jaga skolkare om de avlönade folk för den faktiska tid de förväntas ägna åt att gratis åt staten.

Tyvärr kommer detta inte att ske så länge våra myndigheter, lydigt uppbackade av tredje statsmakten, tillåts se på medborgarna som sina olydiga undersåtar.

Intressant?

Fler om , , ,

Vem är det som svarar när SCB ringer?

SCB:s beräkning av vad folk egentligen tycker.

De rödgröna leder fortfarande stort över Alliansen – med hela sex procent.  Det visar SCB:s väljarundersökning för maj. Ordningen är alltså återställd, socialdemokratiska ledarsidor jublar och SCB slår fast att deras mätning inte haft fel sedan 1973 – alltså är det kört för Reinfeldt och hans allians.

Är det verkligen så? Knappast. SCB må vara störst och äldst bland uppsjön av mätinstitut, men dess väljarbarometrar har väl inte speglat de faktiska valresultaten så där superbra – både 2002 och 2006 bommade SCB om jag minns rätt.

Som många debattörer redan uppmärksammat genomfördes 70 procent av SCB:s intervjuer  med början i april, alltså före de Rödgrönas mindre uppskattade skattehöjarbudget, före Greklands skuldkris och innan man släppte loss Lars Ohly i full frihet. Så det är knappast en ”majmätning” som SCB kallar den.

Men istället för att korka upp skumpan och fira att SCB:s undersökning visar ett helt annat resultat än nästan alla övriga mätinstitut, borde man fråga sig – varför?

Styrkan i SCB:s mätningar, som ständigt framhålls som en kvalitetsindikator, är det stora urvalet av respondenter. SCB har en panel på 9.000 slumpmässigt utvalda svenskar (varav en tredjedel byts ut vart tredje år) som blir tillfrågade om sina partisympatier i två mätningar per år, i maj och november. Detta riksomfattande slumpmässiga sannolikhetsurval av röstberättigade personer utan övre åldersgräns” som SCB beskriver det, görs via slumpvis uppringing (eller RDD, Random Digit Dialing) till fasta teleabonnemang i Sverige.

Det är här man kan börja fråga sig om det verkligen blir särskilt representativt. Dels är det hela 32 procent av de 9.000 kontaktade som inte svarat (ungefär hälften har tackat nej, lika många har inte svarat eller saknar telefon), vilket innebär att undersökningen bygger på 6.000 svenskar som har svarat i sin hemtelefon när SCB ringt. I samma undersökning för tre år sedan var bortfallet 26 procent.

Är dessa sextusen representativa för svenskarna i allmänhet? Det är möjligt, men samtidigt vet vi att antalet fasta abonnemang minskar snabbt – mellan 2005 och 2009 försvann drygt en halv miljon fasta telefoniabbonemang, enligt Post och Telestyrelsens årliga rapporter – och att det med största sannolikhet är yngre personer i stora och mellanstora städer som dumpar sina väggfasta telefoner. Och raset fortsätter, Telia Sonera rapporterar ett tapp på 8 procent för den fasta telefonin i sin senaste kvartalsredovisning. Sannolikt är det många av den tredjedel som SCB inte får tag på just dessa, som valt att säga upp sitt hemabonnemang eftersom de tycker att det räcker med en iPhone.

Det är lite som att göra en undersökning om våra Internetvanor, och endast välja ut folk som har en tidningsprenumeration. Det funkade säkert hyfsat 1996, men idag hade resultatet blivit gravt missvisande.

Men det tar inte slut där. FP-bloggaren Carl Nettelblad skriver om fler konstigheter med SCB:s metod. Frågan man ställer sig är om det över huvud taget är till någon hjälp för den allmäna opinionen att publicera undersökningar, vars resultat istället för att redovisa de faktiska sympatierna, redovisar ett sannolikt röstningsresultat baserat på beteende vid tidigare val, så kallad efter-stratifiering. (Formeln syns ovan.)

SCB:s väljarundersökning har sett likadan ut i 40 år – det kanske vore dags att gå in och upplysa vitrockarna i statistiklabbet om att kartan ritats om lite sedan 1972.

Och som sagt, jag skulle nog låta champagnen ligga kvar i kylen ett tag. Facit får vi om mindre än 100 dagar.

SCB i tidningarna: SvD 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6, DN 1 | 2 | 3, Aftonbladet 1 | 2 | 3 | 4, Expressen 1 | 2 | 3 |4 | 5

Fler röster om , , , , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: