And The Band Played On

Etikett: science fiction

Retrofitted future, Stockholm

Retroffitted L.A, i Ridley Scotts tappning.

Retrofitting – ett begrepp som jag hörde första gången i samband med scifi-klassikern Blade Runner – innebär att man bygger på och/eller förbättrar gamla byggnader, strukturer och maskiner med modern teknik och arkitektur. På senare tid har det blivit högsta stadsbyggnadsmode i Stockholm, där existerande byggnader moderniseras och byggs på med ytterligare våningar.

Retrofitting i Sickla - sex våningar byggs på Atlas Copcos kontor.

Vi ser det på vart och vartannat hus i City – bland annat i kvarteren runt Mäster Samuelsgatan, Regeringsgatan och Malmskillnadsgatan – och på Östermalm planeras tillbyggnad av en ny takvåning på upp till 10 meter i huset där Posten tidigare huserade på Nybrogatan. I Sickla, öster om stan, byggdes de gamla industribyggnaderna på med ett par våningar redan för ett par år sedan, och just nu lyfter Atlas Copco på ett par våningar på sin ”kontorsskrapa”.

Men retrofitting är långt ifrån nytt – det fanns redan i början av förra seklet. Ett av de bästa tidiga exemplen är Mossehaus i Berlin, där den futuristiske arkitekten Erich Mendelsohn fick uppdraget att bygga om Berliner Tagesblatts lokaler vid Jerusalemer Strasse, som skadats svårt vid det så kallad Spartakistupproret 1919.

Mendelsohn Mossehaus, Berlin. Retrofitting årgång 1921.

Vid renoveringen byggdes den befintliga industribyggnaden från 1901 på med ytterligare tre våningar och ett närmast science fiction-inspirerat frontparti, som för tankarna till Fritz Langs Metropolis – även om själva byggnadsstilen brukar kallas Streamline Moderne, en slags sentida variant av Art Deco.

Just denna Metropolis-arkitektur har genom tiderna inspirerat massor av filmmakare, arkitekter och spelutvecklare. City 17 i Half-Life 2 är retrofittad med massor av utomjordisk teknologi, och i jordbävningsdrabbade delar av världen har det blivit allt vanligare med så kallad Sescmic retrofitting, dvs påbyggnader och förstärkningar på existerande byggnader så att de klarar jordskalv bättre.

Och till slut har alltså Sverige hakat på trenden. Det tog nästan 100 år, men bättre sent än aldrig.

Intressant?
Andra bloggar om , ,

Hålldräkt für alle – är det framtiden?

Kyle MacLachlan och Sting i en svettig fajt i Dune. Hålldräkterna ser dock till att alla kroppsutsöndringar återvinns.

I Nordkorea säljs mänsklig avföring som gödsel. Så fattigt är alltså denna världens hårdaste diktatur, att människor tvingas återvinna sina exkrementer. Situationen förvärras av att all export av konstgödsel stoppats av Sydkorea som ett resultat av de allt mer spända förbindelserna med Nord.

Samtidigt är det kanske bara en förvarning om en situation som vi alla kan komma att stå inför inom en inte alltför avlägsen framtid. Just konstgödsel kräver råvaror som fosfor, kväve och kalium. Kvävet framställs syntetiskt, men både fosfor och kalium är ämnen som kommer från gruvor. Och just fosfat är en råvara som det kommer att bli allt större brist på i framtiden. Så i takt med att naturresurserna börjar ta slut, kommer priset på konstgödsel – och därmed maten vi äter – att skjuta i höjden. De kravaller vi sett i Nordafrika är kanske bara början på en ny global oro i takt med att allt fler slåss om allt färre av världens naturtillgångar. För det är inte bara fosfortillgångarna som är begränsade – metaller som koppar och titan är på upphällningen, och nästan samtliga av våra datorer, elbilar och vindkraftverk är beroende av übersällsynta metaller som snabbt är på väg att ta slut.

Så idén att återanvända mänsklig avföring är knappast särskilt kontroversiell. Snarare kommer vi nog att bli tvungna att återanvända betydligt mer än våra exkrementer i framtiden.  Det har redan rests förslag om att återvinna metaller ur döda kroppar, något som begravningsbranschen och trossamfunden hittills sagt nej till.

Vem vet, kanske vi tvingas utveckla hålldräkter, liknande de som befolkningen på planeten Arrakis i Frank Herberts scifi-epos Dune tvingades bära för att överleva i det karga ökenlandskap där bristen på vatten var så skriande att alla utsöndringar från kroppen måste återvinnas. Vilket man alltså hade hålldräkten till. Urin, svett och tårar återvanns och blev till dricksvatten igen. Och när någon dog, återvanns all vätska från den döda kroppen under en ceremoni där Bene Gesserit-präster återförde råvarorna som människan haft till låns till planeten igen.

(Resten av liket blev till käk för de stora sandmaskarna. Eller nåt.)

Hur som helst, i ett hållbart samhälle får man nog vara beredd att ta (i) lite skit.

Intressant?

Andra bloggare om , ,

Jane Badler, ödlan man aldrig glömmer

Det finns säkert flera som kommer att invända, men jag vill ändå påstå att en av 80-talets absolut hetaste kvinnliga skådisar var Jane Badler. Hon spelade visserligen bara en enda roll, men vilken roll det var! Som Diana, befälhavare för rymdödlorna i kultserien V, dök hon upp varje fredag under bästa förfesttid (och hemma i Varberg gick minsann ingen ut på krogen innan V var slut).

Diana käkar hamster på det glada 80-talet.

Jane Badler var perfekt i rollen som Diana: stenhård, småslampig och skräckinjagande på samma gång. I första säsongen av serien smaskade hon och hennes kvinnliga underofficer (spelad av June Chadwick) ständigt i sig bisarra saker, som maskar, smådjur och skalbaggar. Men scenen där hon sväljer ett marsvin är utan tvekan en av de mest minnesvärda från serien. Den tog två dagar att spela in – vid denna tid gjordes specialeffekter utan hjälp av datorer. Och även om man så här 25 år senare inser att V var ganska lågbudget, lyser Jane Badler fortfarande lika klart genom alla 80-talspastischerna.

Därför är det en glad överraskning att hon nu lyckats att tjata till sig en ledande roll i andra säsongen av nyinspelningen av V, som mamma till den nya ödlebasen Anna.  57 år gammal verkar hon mer taggad än nånsin för comebacken som ond smådjursätande ödla. Uppenbarligen fick hon kämpa hårt för att övertyga producenterna om att hon var rätt kvinna att spela sig själv – inklusive att äta upp en levande mus.

(Jag har ingen aning om hon verkligen äter upp det där djuret, om inte så är det riktigt bra gjort.)

Årets fulkulturella höjdpunkt är det i alla fall.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Min iPad, en gammal goding från Star Trek

Kapten Picard – Apple-fanb0y redan för 23 år sen.

Var i New York förra veckan, och en av utmaningarna där – förutom den nära 40-gradiga värmen – var att få tag på en iPad med 3G. Jag rände som en tok mellan de olika Apple-butikerna (det finns fyra i New York City) och men det var först på femte försöket, vid midnatt kvällen innan vi skulle flyga hem, som det äntligen fanns en 16 GB med 3G att plocka upp på den dygnet runt-öppna affären på Femte avenyn.

Att sparka igång Paddan med svenskt 3G-abonnemang var faktiskt betydligt enklare än jag trott. SIM-kortet till maskinen är av MicroSIM-modell, men de flesta svenska operatörer kan numera leverera denna typ av kort om man ringer upp dem. Själv kommer mestadels att använda Paddan i Wifi-miljöer, så valet föll på Telenors billigaste abonnemang – 49 kr i månaden i fast avgift, fri surf (1 Mbit) för ytterligare 69 kr. Totalt 118 kr i månaden, utan några begränsningar i antal nedladdade Gigabyte. En bättre deal än kontantkort eller 3:s och Telias mobila bredband där man kan ladda hem max en GB innan linan stryps.

Jag trodde nog inte från början att iPad skulle bli nån storsäljare, men jag får konstatera att jag hade riktigt fel där. Det har redan sålts mer än tre miljoner enheter, och frågan som jag ställde i ett tidigare blogginlägg i år – Är vi redo för en dator utan tangentbord? – kan väl därmed anses besvarad. Faktum är att jag tror att vi kommer att få se fler och fler applikationer utveckas för touch-skärmar än för traditionella datorer med tangentbord. Det ryktas redan om att Apples nästa generations MacBook kommer att skrota det traditonella tangentbordet till förmån för ett touch-baserat. Fördelarna är naturligtvis många. Dels slipper Apple tillverka olika datorer för olika språk – all lokala anpassningar görs i mjukvaran. Dels blir det möjligt att utveckla helt nya applikationer när man slipper begränsa sig till mus och tangentbord – inmatningsalternativen kan ändras beroende på program. Ta bara en applikation som iPhoto; det är oändligt mycket enklare att zooma, vrida och bläddra i ett album på iPaden än i MacBooken. Så frågan är nog inte om tangentbordet skrotas, utan när.

Jag läste en intressant artikel på Ars Technica, som liksom många av oss andra TNG-fans upptäckt att Steve Jobs låtit sig inspireras av Star Trek när han fick idén till Ipad. I The Next Generation sprang alla besättningsmedlemmarna på Enterprises brygga omkring med små touch-skärmar, som nu i efterhand påminner en hel del om dagens iPad. Ars Techlica har intervjuat ett par av dem som var med och byggde rekvisitan för Star Trek: TNG för 23 år sedan, och många av de tankar som de hade om kommunikationen ombord på Enterprise går igen i dagens smartphones och läsplattor (om man nu kan kalla iPad för en sådan). Och det ironiska i sammanhanget är att de valde denna strama design på Enterprise på grund av en snål budget – de hade helt enkelt inte råd att köpa knappar och lysdioder i massor för att smycka ut rymdskeppet så som de såg ut på denna tid…

Det finns till och med en App för den som vill förvandla sin iPad till den PADD (Personal Access Display Device) som Kapten Picard använda ombord på USS Enterprise.

Och – återigen visar det sig hur viktig Science Fiction är för vår tekniska utveckling. Livet imiterar konsten – och våra drömmar om framtiden formar den. Därför är jag övertygad om att vi kommer att nå stjärnorna en vacker dag. En måhända teknik-naivistisk inställning, men så här långt har många stora utvecklingssprång faktiskt tagit sitt avstamp i för sin tid galna eller ouppnåeliga idéer. Som Arthur C. Clarkes fantasier om satelliter på 40-talet, eller – återigen – Star Treks ”communicator” som nära 30 år senare skulle bli Motorolas bästsäljande mobiltelefon.

iPad må vara ett pyttlietet steg mot framtiden. Men den kommer att förändra sättet som vi kommunicerar och interagerar med datorer. Så är det bara.

Resistance is Futile.

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?

Rymdinvasion på Downing Street

Ledarna gör sin speciella hälsning utanför det nya Terra-högkvarteret, Nr 10 Downing Street.

I skuggan av Greklandskrisen och det brittiska parlamentsvalet, har en hemlig maktkamp utspelats bakom kulisserna. Som segrare i striden stod till sist The Cleggerons, en invasionsarmé från rymden som kommit för att förslava mänskligheten under nya skatter och ett nytt valsystem som i praktiken innebär avskaffande av de fria valen. Invasionen har planerats under många år, men det är först de senaste veckorna som de hemliga planerna har börjat läcka ut.

Utomjordingarna döljer sina verkliga skepnader bakom latexmasker, men känns igen på den speciella hälsning, med vilka de signalerar varandra och håller kontakt med moderskeppet. Det kan kanske vara svårt att tro, men titta bara på bildbevisen, som samlats ihop av Richard Black (EU Referendum) och ett antal andra bloggare från den lilla men ständigt växande motståndsrörelsen.

Den speciella Cleggeron-hälsningen känns igen på det sätt som ledarna håller handflatorna – utåt, med tumme och lillfinger separerade från övriga tre fingrar, vilket enligt uppgift är en intergalaktisk gest för att signalera ”seger”.

Energiminister Chris Huhne, centralfigur i förslavandet av England.

John Key, Nya Zeelands ledare, svär ledarna sin lydnad.

Efter det första avslöjandet – stora bilden ovan – där de bägge Cleggeronledarna unisont signalerar att de tagit makten i vad som tidigare kallades ”Storbritannien”, har rapporter börjat trilla in från Jordens alla hörn. Flera ministrar i den nya Cleggeron-regeringen visar tydligt sin lydnad för ledarna, och även Nya Zeelands premiärminister John Key använder hälsningen i en nytagen bild.

Reinfeldt, inbäddad Cleggeron?

Och just i detta ögonblick kommer det in ytterligare bildbevis från nära håll – Fredrik Reinfeldt, som här ses göra segergesten redan i september 2006, då han kom till makten i ”Sverige”.

Som vanligt har gammelmedierna fortfarande inte insett vad som håller på att hända. På Google får man hela 1.800 träffar om man söker på ”cleggerons” – men inte en enda om man letar på DN, SvD eller Aftonbladet.

Konspirationen går sannolikt djupare än någon trott. Och trots att det sannolikt virkas fler foliemössor än nånsin i europeiska hem just nu, är det antagligen redan för sent.

För att parafrasera tidigare inlägg: Resistance is Futile.

Konspirationen i pressen: E24, Expressen (observera gesten som ledarens hustru gör!), SvD, SvDDN

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Framtiden var bättre förr

Deckard, till höger, i Voight-Kampff-tagen.

Det är mörka tider för gamla science fiction-nördar som jag. Det var åratal sen det producerades nån riktigt bra, dystopisk framtid i bokform eller på film. Annat var det på 80-talet, då cyberpunken stod på sin absoluta topp. Det var ett par år innan Internet slog igenom och datorer var mans egendom, så skildringar där man jackade in eller interfacade kändes verkligen som en ganska möjlig framtid, där vi smälte samman med maskinerna, à la Robocop, Total Recall eller Universal Soldier. Cyberpunkförfattare som Bruce Sterling och Willian Gibson uppfann världar där människors hjärnor användes som gigantiska hårddiskar för att transportera hemliga uppgifter, eller där man kunde ladda upp hela medvetanden i cyberrymden – och på så sätt skaffa sig ett evigt liv efter döden, som en construct. I Blade Runner, Ridley Scotts absoluta mästerverk, fick vi även stifta bekantskap med odödligt teknonördiga uttryck som Voight-Kampff; ett test som användes av prisjägare som Rick Deckard för att avslöja replikanter; genetiskt framställda soldater som var till hälften människor och till hälften maskiner.

Alla dessa berättelser skrevs i en tid när vi fortfarande levde under kärnvapenhotet – verkligt eller ej – och en hel generation var mer eller mindre övertygad om att Jorden skulle gå under i ett tredje världskrig, efter vilket de få överlevarna skulle köra omkring i gamla skrotbilar i en australisk öken och slåss med spikklubbor.

Idag är framtidsbranschen i ett bedrövligt skick. Det närmsta vi kommer nån slags science fiction är såsiga katastroffilmer byggda på klimathotet, som The Day After Tomorrow2012 eller Dan Browns Änglar och demoner där Vatikanens forskare (!) har hittat antimateria. Och på TV får de sci-fi-svultna hålla till godo med Lost och Star Wars som tecknad sitcom. Det säger en del över hur illa det är ställt.

Ingenting som skrivs ger oss ens en antydan av framtidens värld – vad som kan bli nästa steg i människans utveckling. Finns det nåt efter Internet, eller är vi nöjda med att twittra eller uppdatera vår Facebook-status? Hur ser vår framtida transporter ut, hur kommunicerar vi om hundra år? Vart tog lusten att kolonisera universum vägen? Var finns morgondagens Robert A Heinlein, Philip K Dick, Ray Bradbury och Isaac Asimov?

Att sci-fi-branschen är i kris påverkar dessutom forskningen och i förlängningen vårt framtida välstånd. För vi kan vara säkra på en sak: de stora innovationerna har inte fötts i laboratorium av män i vita rockar, utan av fritänkare – som ofta varit författare. Arthur C. Clarke skrev om ett världsomspännande nät av kommunikationssatelliter redan på 50-talet, något som blev verklighet 20 år senare och som idag är förutsättningen för att vi ska kunna GPS-positionera exakt var vi dricker latte just nu. Kapten James T. Kirk och hanse besättning i Star Trek använde redan på 60-talet det som skulle bli världens första mobiltelefon – Motorolas ”mussla” – och det går förmodligen inte att överskatta betydelsen av Neuromancer, Count Zero och Mona Lisa Overdrive för utvecklingen av Internet. Efter Matrix – som i mångt och mycket bara var omtugg av Gibson och cyberpunken – har det varit bedrövligt tunt med sci-fi.

Sverige lägger ner mångmiljardbelopp  varje år på universiteten och forskningsvärlden. Men var finns satsningarna på de riktigt vilda idéerna? Var hittar man en science fiction-högskola?

Framtiden var nog bättre förr.

Soundtrack: Billy Idol: Adam in Chains (från albumet Cyberpunk)

Andra om , , ,

Intressant?

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: