Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: SJ

Det är kanske ingen bra idé att möta dagens problem med 1800-talsteknik

Tågtrafiken från Stockholm och norrut står stilla igen – för vilken gång i ordningen har de flesta nog tappat räkningen på. Är det inte nedrivna kontaktledningar, är det kopparstölder eller växlar som går sönder, som resultat av eftersatt underhåll kombinerat med allt högre utnyttjandegrad. Ju fler tåg, desto mer trängsel och slitage på det fåtal spår som löper genom Stockholm.

Och det är här hela problemet ligger. För trots den närmast oreserverade kärleksförklaringen från nära nog samtliga beslutsfattare, miljöpolitiker och trafikexperter, är tåget ett extremt sårbart trafikslag. Som exemplet Stockholm visar, räcker det med ett litet fel någonstans på sträckan mellan Solna och Älvsjö för att slå ut stora delar av persontransporterna i Mälardalen – något som påverkar 100.000-tals människor dagligen som inte kommer till jobbet när de ska.

Folk i min närhet som jobbar vid Friends Arena i Solna – dit man kommer framför allt via pendeltåg – har de senaste fyra veckorna förlorat tusentals kronor i utebliven fakturering (i det nya Sverige har vi som bekant ersatt tillsvidareanställning med ofrivilligt f-skatteslaveri, och därmed slipper arbetsgivare att betala sjuklöner, pensioner, semestrar och annat omodernt) när de kommit för sent till jobbet. Eller tvingats gå tidigare för att inte riskera att dagis stänger innan SL fått fram ersättningsbussar för att täcka upp för den gravt dysfunktionella spårtrafiken.

Problemet är alltså att tågtrafiken, så som den är konstruerad, bygger på flera så kallade single points of failure, förkortat SPOF. Detta betyder att ett i sig själv ganska begränsat problem – en krånglande växel, en avgrävd kabel, en nedriven kontaktledning – leder till att hela systemet bryter samman. I tågtrafikens fall finns sällan alternativa vägar att ta, det går oftast bara finns ett spår åt varje håll, i bästa fall. (Att jämföra med biltrafik, som ofta kan ledas om på alternativa vägar vid olyckor eller hinder.)

Ett sådant system kan inte med bästa vilja i världen kallas för hållbart, trots att det är just så som de inbitna tågälskarna motiverar de återkommande miljardsatsningarna på fler spår. Om man backar lite och ser nyktert på det hela från avstånd, vore det naturligtvis mera redundant att komplettera och/eller ersätta viss spårtrafik med vägburna transporter. Exempelvis matarbusslinjer som kunde gå i skytteltrafik under rusningstrafik.

Jag har bott i Stockholm i snart 30 år, och just spårtrafiken genom staden har aldrig fungerat som tänkt. Och det kanske börjar bli dags att ställa sig frågan om mer av samma verkligen är receptet för att få trafiken att någonsin fungera i huvudstaden?

För oavsett hur älskat tåget är bland våra politiker – framför allt Miljöpartiet – ska vi vara medvetna om att det är en 1800-talskonstruktion, byggd för en tid när kraven på att komma fram i tid inte var ens i närheten av dagens. Och framför allt var trängseln oändligt mycket mindre på spåren. Kanske vi behöver hitta nutida lösningar på dagens problem istället för att förlita oss på teknik med 200 år på nacken?

Samma sak kan förvisso sägas även om andra, misslyckade tekniklösningar från medeltiden och framåt – som givetvis hyllas av framför allt av Miljöpartiet. Till exempel vindkraft, som är oduglig på att producera el fem av sju dagar i veckan – och som när den väl producerar kräver att vi betalar för att bli av med den. Eller batteridrivna bilar, som trots miljarder i skattesubventioner fortfarande inte har längre räckvidd än när de lanserades i början av 1900-talet och därför förblir en dyr och skattesubventionerad leksak för de rika.

Eller idén att vi ska elda upp våra skogar och vår mat för att driva elverk, bussar, lastbilar och flygplan – istället för att använda den dyrbara marken för att mätta världens hungriga.

Det finns förmodligen flera slutsatser att dra av de ständigt återkommande tåghaverierna. Vilket kan vara nåt att fundera på, när man står där på perrongen i Märsta och svär över ytterligare ett tåghaveri.

Nu lär förvisso MP-företrädare aldrig stå där och förbanna SL – de tar istället statsflyget för att slippa stockholmsköerna, och väljer bort tåget för att det är för dyrt.

Intressant?

Fler om , , , ,

Dummare än tåget

Järnvägstrafiken i stora delar av landet ligger nere sedan fyra dagar, efter en brand i ett ställverk. Och det är ju inte precis första gången det händer – det sker mer eller mindre regelbundet att tågtrafiken till och från Stockholm havererar.

Detta är inget att förvånas över. Järnvägen är en 1800-talsuppfinning, illa anpassad till dagens krav på leveranser dygnet runt, eftersom alla verksamheter idag drivs enligt den så kallade just in timeprincipen. Fabriker behöver råvaror och komponenter levererade direkt till produktionsbandet, och livsmedelsbutikerna har minimala egna lager – vilket innebär att det krävs påfyllning flera gånger dagligen om det inte ska gapa tomt i hyllorna.

Detta är en av anledningarna till att de flesta leveranser sköts med lastbil, även över längre sträckor. Att använda järnvägstransporter är helt enkelt för riskabelt, eftersom ett stopp som det nuvarande skulle få förödande konsekvenser för både konsumenter och företag om leveranserna uteblev under fem dagar – vilket tågstoppet kommer att ta innan det är åtgärdat.

Anledningen är att stora delar av järnvägsnätet inte har någon redundans – det finns ett fåtal spår mellan de stora städerna, och vid avbrott på en viss sträcka, finns det helt enkelt inga alternativa spår att köra på.

Till skillnad från vägtrafiken, där en olycka på E4 visserligen kan ställa till det en hel del för resenärer och nyttotrafik, men det finns alltid alternativa vägar att leda runt trafiken på.

Detta borde vara något att tänka på för alla som högljutt propagerar för att begränsa biltrafiken och storsatsa på järnvägen för en större del av transporterna – Miljöpartiet vill exempelvis lägga över det mesta av transporterna på räls och strypa investeringar i nya vägar. Men så är ju de flesta gröna partier osunt fixerade vid att lösa dagens miljöproblem med gårdagens teknik. Vindkraften skrotades redan på 1800-talet, när driftsäkrare och bättre energikällor utvecklades. Precis som elbilen övergavs när bensinmotorn utvecklades och gav möjlighet till oändligt mycket längre räckvidd än batterierna – som av en händelse hade de första elbilarna ungefär lika lång räckvidd som dagens. Järnvägen är och förblir en 1800-talsuppfinning, som är extremt känslig för störningar och där även ett relativt litet signalfel kan få oöverstigliga konsekvenser.

Man kan gilla tåg av många skäl – jag tar gärna tåget till och från Göteborg istället för bil – men särskilt hållbart är det inte som transportsystem. Vill jag veta säkert att jag kommer fram i tid, så tar jag bilen.

För som vanligt är det bussar och lastbilar som får rycka in och lösa problemet när tågtrafiken havererar igen.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Den stora tågkonspirationen

Jag fick en del kritik för att jag upprepade gånger kallade SJ:s konduktörer för idioter i mitt tidigare blogginlägg. Så jag ska inte använda liknande tillmälen om Erik Johansson på fackförbundet Seko – som hävdar att hela skulden för att en av deras medlemmar slängt en ensam 11-årig flicka av tåget är SJ och företagets brist på tydliga regler. (Möjligen kan man anta att han har ett visst erfarenhetshandikapp.)

Att SJ sedan många år har en lättläst policy för hur tågpersonal ska agera när barn och ungdomar saknar biljett är nämligen något som Seko inte tror på en sekund – dokumentet har först nu dykt upp på SJ:s intranät, vilket får Erik Johansson att ana en konspiration. En efterhandskonstruktion för att rädda ansiktet på SJ och kasta all skuld på den enskilde, enligt Johansson.

”Jag jobbar inte själv som ombordare men det man kan säga är att det helt plötsligt dyker upp en föreskrift på vårt intranät som många ombord inte känner igen.”

Jag tycker att det är utmärkt när facket tar sina medlemmar i försvar, men tyvärr går det alltför ofta till överdrift och blir bara fånigt. När kökspersonal skrapat upp utspilld mat från golvet och serverat till skolbarn – då har facket snabbt varit där och försvarat svineriet med eftersatt utbildning. När vårdpersonal på äldreboende misshandlar och förnedrar gamla och sjuka – ja då är det arbetsgivarens krav och ”bristande rutiner” som är felet. Aldrig den enskilda individen, som i fackets värld alltid är en hjälplös slav under omständigheterna eller utsugande arbetsgivare, utan någon som helst förmåga eller tillåtelse att tänka själv.

I det aktuella fallet med 11-åringen, hävdar facket nu att konduktören gjorde en ”bedömning” som var rätt just vid det tillfället hon gjorde bedömningen eftersom konduktören gjorde bedömningen att hennes bedömning var rätt – dvs att flickan hon avvisade från tåget var äldre än 18 år.

Ehh.

I den verkliga världen, utanför fackförbundets kontor i centrala Stockholm, kan vem som helst som inte drabbats av långt gången starr tydligt se att flickan inte på några villkor kan vara 18 år – inte ens 15 för den delen, vilket framgår med all önskvärd tydlighet av bilden i Aftonbladet. Och ser man inte skillnad på en 11-åring och en 18-åring kanske man kanske hur som helst inte ska jobba i en såpass utsatt position som tågvärd.

Man kan då be företaget om stöd för vidareutbildning. Facket kan säkert hjälpa till.

Intressant?

Andra bloggare om , ,

Ändrade rutiner hjälper inte mot idioter

När min 13-åring skulle åka hem från kompisen i Småland, där hon tillbringade en vecka tidigare i somras, valde jag att ta bilen 35 mil för att hämta upp henne, och sedan köra lika många mil tillbaka till Stockholm igen.

Att hon själv skulle tagit tåget hem från Tranås, bara några kilometer bort från hennes sommarviste, var uteslutet eftersom jag tyvärr har egen erfarenhet av SJ:s så kallade tågvärdar, och deras agerande mot barn och ungdomar, som är extra utsatta för konduktörernas närmast övernitiska ambition i att hitta något fel på resebevis. Är det inte fel på biljetten, så saknas det kanske ID-kort – eller så har en förälder råkat onlineboka biljetten i fel namn. Då kastas ungen ofta av tåget utan pardon, eftersom det är så SJ gör, och har gjort så länge jag åkt tåg – fallet med den 11-åriga flickan som brutalt dumpades i Kumla och togs om hand av en äldre kvinna är alltså långt ifrån en engångsföreteelse – tyvärr. Vi är många kan vittna om liknande upplevelser.

Första gången jag själv bevittnade en tågvärds maktmissbruk mot barn var i slutet av 80-talet. Det var på Kustbanan mellan Karlskrona och Kristianstad, då en kille i 10-årsåldern blev avkrävd pengar för en ny biljett av konduktören. Den skollovsbiljett han försökte åka på krävde nämligen, enligt idioten till konduktör, att han kunde legitimera sig som studerande. Att det råder skolplikt för alla Sveriges 10-åringar fattade inte den j-a lågpannan till konduktör, så jag drog fram en femtiolapp och betalade för en ny biljett till grabben (I samband med etta uttryckte jag sannolikt även en förhoppning om att konduktören   skulle bosätta sig på ett riktigt varmt ställe.)

Sedan dess hör vi samma historia, gång på gång, och påfallande ofta är det just barn som drabbas av maktfullkomliga idioter som alltså kallar sig ”värdar”. Antagligen är det enklare att kasta av minderåriga än vuxna. Oavsett vilken anledning de har, måste verksamheten vara sanktionerad av SJ-ledningen, eftersom det händer gång på gånggång. Kanske är det det gamla SJ-monopolet som spökar – eftersom de klär sig i uniform anser de sig själva kanske felaktigt vara representanter för någon slags myndighet.

Nu utlovar SJ:s presschef att företaget ska ”se över rutinerna”, vilket är en standardfloskel som alltid används när företag inte kan försvara sitt eller sina idagerande. Problemet är ju bara att den som säger så automatiskt erkänner att det tidigare varit rutin att kasta av barn utan biljett.

Dessutom hjälper det föga att ändra rutiner när man har att göra med folk utan omdöme och hjärta. Nu vill jag inte på något sätt påstå att alla tågvärdar är idioter – men tyvärr alldeles för många för att jag någonsin kommer att låta mina barn ta tåget på egen hand.

(Tur att Håkan Juholt som alltid är beredd att rycka in…)

Intressant?

Fler bloggar om , , ,

I SJ:s telefonskugga

Sitter på tåget från Hässleholm till Varberg, och är precis framme i Halmstad. Så nu kan jag äntligen ringa och surfa igen, efter att ha tillbringat nära en timme utan mobiltäckning. Det beror säkert inte bara på att rälsen går genom urskogen, det är nämligen oftast så här när jag åker tåg. Telia, som berömmer sig om att ha den bästa täckningen bland mobiloperatörerna, anser uppenbarligen att man inte har behov av att ringa ombord. (Till skillnad från andra platser där det funkar utmärkt, som på tunnelbanan eller bakom ratten genom Södra länken i Stockholm.)

Vilket är rätt dumt, eftersom vi faktiskt är ett par som försöker jobba under våra tågresor. Det skulle i alla fall vara intressant att höra skälen till att lägga banvallarna mer eller mindre i permanent telefonskugga. Är det SJ som säger nej  – för att kunna kränga sitt usla och dyra ”bredband” ombord?

Whoops. där försvann det igen, nån kilometer utanför Halmstad. Ingen service. Får posta det här i Falkenberg. Eller Varberg, ser det ut som.

Andra bloggare om , , ,

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: