Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: skatt

Konsten att missförstå ekonomi

Engelska hjälporganisationen Oxfam släpper med jämna mellanrum rapporter om orättvisorna i världen – nu senast i dagarna när organisationen kommit fram till att 62 superrika äger mer än 3,5 miljarder av de fattigaste i världen tillsammans. Chockerande nyheter, vilket givetvis fått vänsterinriktade debattörer att gå i taket. Roffarkapitalismen måste stoppas, de rika måste beskattas!

I verkligheten ligger det inte riktigt till på det sätt som beskrivs i de indignerade ledarsticken – även om man givetvis kan hålla med om att det borde gå att beskatta den rikaste procenten hårdare. Men som bland andra DN skrivit om är beräkningsgrunden tveksam, då den blandar friskt mellan faktiska inkomster och lån. Slutsaten blir att den som lånat pengar till en bostad som sedan sjunker marginellt i pris, alltså vips är fattigare än en bonde i Pakistan som i gengäld inte har några lån alls.

Alla inser vid närmare eftertanke att det är ganska galet att räkna på detta sätt. I verkligheten har ju de flesta fått mer pengar i plånboken – de rikare har blivit ytterligare lite rikare, men i gengäld har de fattigaste fått det oändligt mycket bättre under de senaste decennierna. Den ohejdade roffarkapitalismen till trots, har den extrema fattigdomen halverats mellan 1990 och 2010. Andelen undernärda har fallit från nära 24 procent till 14 på lite dryg 20 år. Och att människor fått det bättre, även i de fattigaste delarna av världen märks inte minst på att allt fler har råd att ta sig till Europa för att söka asyl.

Men i rådande debattdiskurs handlar allt om relativitet. Det är bättre att de rika blir fattigare än att de fattiga blir lite rikare. Bättre att omfördela från en liten kaka – så att alla får det lika dåligt –  än att riskera att de rikare samlar ännu mer pengar på hög.

I vänsterns idealvärld handlar det mesta om att alla solidariskt ska dela knapphet och lidande, förutom då den lilla klick som styr. För denna grupp, den jämlikaste av jämlikar, existerar dock inga sådana begränsningar. För dem existerar inga bostadsköer, och den arbetande klassen ska utan knot finna sig i att solidariskt finansiera ledargarnityrets vidlyftiga leverne. Sådan är socialismen – i praktiken.

Samtidigt är det intressant att notera att just det som alla indignerade tyckonomer ägnar stor upprördhet åt när det gäller Oxfamrapporten, beskrivs som en stor framgång när det handlar om svensk ekonomi. Det var nämligen inte så länge sedan som den svenska konjunkturen av finansministern beskrevs som en ”nyproducerad Tesla” och växte rekordsnabbt – trots kris i flyktingmottagning och stora påfrestningar på de sociala välfärdssystemen.

Den stora BNP-ökningen i slutet av 2015, som var orsaken till alla positiva rubriker för några veckor sedan, berodde dock inte på att det gick bättre för Sverige i allmänhet. Vi exporterade inte mer och folk shoppade inte loss mer än brukligt  – det som drev tillväxten var istället lånade pengar. Staten förde över mångmiljardbelopp från biståndsbudgeten för att betala för flyktingkrisen. Ungefär som ett gigantiskt SMS-lån som  ”stimulerat” ekonomin och därmed satt avtryck i en ökad bruttomnationalpriodukt.

Enligt Oxfams sätt att se på saken har därmed svenskarna i gemen fått det  betydligt sämre, och fattigdomen i landet som en konsekvens av detta ökat. Samtidigt som det alltså ses som positivt för konjunkturen att vi skuldsätter oss allt mer.

Ibland kan det vara svårt att förstå sig på ekonomi.

Intressant?

Fler om , ,

F-skatteproletärerna behöver sina avdrag för att överleva

Det har återigen blåst upp till debatt om kändisarnas skattemoral och den ack så svåra konsten att leva som man lär. Denna gång roar sig åsiktsindustrin på Twitter åt musikern Jason ”Timbuktu” Diakité  – som trots sin magnifika svansföring när det gäller att moralisera över svenska företags bristande skattemoral själv visar sig göra exakt samma sak som exempelvis välfärdsföretag som Attendo (om än i mindre skala). Slöseriombudsmannen, Rebecca Weidmo Uvell visar på sin blogg exempel på hur artisten aktivt skatteplanerar för att bolaget han äger (han är i och för sig verksam i flera) i största möjliga utsträckning ska slippa betala skatt.  Han väljer att ta ut en lön som är exakt så stor så att han slipper statlig skatt på 20 procent, och tar ut maximal  aktieutdelning enligt den så kallade förenklingsregeln, 155.000 kr/år – ett belopp som beskattas som kapital med 22 procents skatt istället för lön, där skatten hade blivit betydligt högre.

Jag kan förbehållslöst skriva under på att man ska vara försiktig med att kritisera andra för tillkortakommanden, om man inte själv har ryggen fri. Särskilt om man anklagar företag för ha bristande moral och bete sig som utsugare, när de liksom artisten själv följer de lagar och regler som finns.

Dessutom gör  i princip alla kändisar med eget bolag så här – inkomstplanerar för att undgå skatt – och det är förstås lockande att ta en billig poäng på detta uppenbara hyckleri. Men jag kan ändå vara på sin plats att lyfta blicken en aning.

För det första: Agerandet behöver faktiskt inte innebära att Timbuktu, Jonas Gardell, Henrik Schyffert och alla andra kändisar som skatteplanerar är riktigt  medvetna om vad de gör. För det räcker faktiskt att skaffa ett bra bokföringsprogram (själv använder jag Visma) för att det alldeles på egen hand ska planera bort så mycket av skatteutgifterna som det är möjligt. Det är inbyggt i programmets grundfunktion: vill man betala mer än minimum måste man aktivt instruera programmet till att göra detta.

Vissa kanske väljer att anlita revisor (som garanterat använder samma programvara) och denne gör naturligtvis sitt yttersta för att vederbörandes klient ska få behålla så mycket som möjligt av sina pengar. Det händer förmodligen ganska ovanligt att ett företags revisor får en begäran av sin kund om att se till att det dras lite extra skatt på firmans pengar. Jag skulle till och med gissa att det aldrig händer.

För det andra: Skatteplaneringen behövs. Idag startar fler och fler egna företag – inte för att de vill utan för att de är så illa tvungna om de vill behålla jobbet. I vissa branscher, som mediebranschen där jag själv är verksam, är det i princip ett krav hos många uppdragsgivare att du har egen firma och kan fakturera ifall du ska få några jobb. För en arbetsgivare är denna utvecklingen rena drömmen. En f-skattare kan inte åberopa någon minimilön, inga krav på semester, ingen anställningstrygghet, inga pensionsförmåner – och hen kan sparkas ut på direkten utan vare sig orsak eller uppsägningstid.

Det har alltså skapats ett slags f-skatteproletariat, framför allt i våra storstäder, med människor som hankar sig fram under extremt otrygga förhållanden. Och för dessa är varje intjänad krona som kan sparas som buffert viktig.

Det finns sålunda goda anledningar till att egna företagare ges möjlighet till andra skatteupplägg än vanliga löntagare. Den som driver enskild firma eller aktiebolag har i princip inget socialt skyddsnät i närheten av det som en tillsvidareanställd med kollektiavtal åtnjuter. De flesta som rasar och blir indignerade när de ser hur en artist eller kändis drar in ”miljonbelopp” till sitt företag, reflekterar inte heller över att en miljon i fakturerade inkomster inte är särskilt mycket. När lokalkostnader, utgifter för inventarier och maskiner, egenavgifter, löneskatter och pensionsavgifter är betalda återstår det på sin höjd ett par hundra tusen att betala ut i lön.

Här några av de förmåner tillsvidareanställda tar för givet, men som f-skatteproletariatet saknar: 

  • Egenföretagare har ingen anställningstrygghet, och kan vilken dag som helst bli av med sina uppdrag – exempelvis om den tv-kanal vederbörande arbetar för tycker att hen skrivit något dumt på sin Facebooksida.
  • Semester – åtminstone på sommaren – kan egenföretagaren glömma. Arbetar vederbörande inom exempelvis media är det just på sommarhalvåret hen har någon vettig chans att få ett par veckors sammanhängande jobb och därmed kunna fakturera tillräckligt för att klara sig under den långa dödperioden som följer fram till nyår.
  • Sjuk? Bered dig på att jobba ändå, som egen företagare får du ändå betala själv för de första två veckornas sjukdom (om du har aktiebolag) alternativt den första veckan (enskild firma). Det finns olika sätt att komma ner i ett lägre antal karensdagar, men då får företagaren betala betydligt högre sociala avgifter än de dryga 32 procent som är standard. De flesta företagare väljer därför istället att teckna privat sjukförsäkring – snordyr – eftersom de vet att samhället inte ställer upp när det gäller. För tillsvidareanställda gäller det omvända – många kollektivavtal har extra förmåner vid sjukskrivning och föräldraledighet – vissa arbetsgivare fyller upp ersättningen till nära 100 procent av lönen för en anställ som är hemma med barn. Det kan egenföretagaren bara drömma om.
  • Pension får företagaren kanske nån gång, men den blir sannolikt så liten att hen inte har råd att sluta jobba vid 65. Eller 67. Eller nånsin.  De lagstadgade sociala avgifterna som företagaren betalar täcker bara inbetalningar till den låga, statliga pensionen, tilläggspensioner som ITP/ITPK och andra kolllektivavtalade tilläggspensioner –  som kan uppgå till flera tusen kr i månaden men inte syns på lönebeskedet – kan egenföretagare bara drömma om. Eller ser hen till att sätta av 3000-4000 kr i månaden till en privat pensionsförsäkring.  Visa mig den småföretagare som har råd med det.
  • Köpa hus eller lägenhet? Högst tveksamt. Som egenföretagare med skiftande inkomster år från år, kommer det att blinka ilsket rött när banken gör en kreditupplysning. Därför är en förutsättning att du har tillräckligt med kapital att skjuta till av sparade pengar om du vill göra bostadsaffär.
  • A-kasssa? Glöm. Som egenföretagare ses du med stor misstänksamhet av de flesta fackliga organisationer. Det finns arbetslöshetskassor som riktar sig till småföretagare/f-skattare, men de flesta kräver att du lägger ner firman om du vill ha ut ersättning. Saknar du uppdrag en månad eller två och måste försörja barnen gäller det alltså att du har pengar undanstoppade, kan låna av släkt och vänner – eller lägger ner verksamheten.

Jag kan fortsätta den här uppräkningen ett tag till, men bottom line är att det finns flera naturliga och starka skäl till att företagare tillåts – och måste – spara till en buffert. Detta kan ske via aktieutdelning – eller genom att låta kapital stå kvar i firman till lägre beskattning. Riskerna med att driva företag är stora, och det allmännas skyddsnät så stormaskigt att man helt enkelt är tvingad att ha ett sparkapital den dagen det gapar tomt i orderböckerna.

Därför vore det inte bara fel, utan direkt dumt, för en företagare att betala mer skatt än nödvändigt – och avstå från att plocka ut den utdelning man har rätt till.

Dock vore det som sagt lämpligt om alla som ger sig in i debatten om bristande skattemoral faktiskt tar reda på hur fakta ser ut innan man börjar anklaga varandra. Oavsett om man heter Jason eller bara är en helt vanlig Twittermedborgare.

(Bio: Själv f-skattare under flera år, numera priviligerad och tillsvidareanställd.)

Intressant?

Fler om , ,

Det är hög tid att stoppa smygbeskattningen av våra prylar

intakter_privatkopiering

Det här diagrammet säger en hel del. Det visar intäkterna för så kallad privatkopiering – alltså den avgift som vi betalar när vi köper en ny hårddisk, ett USB-minne eller en inspelningsbar CD- eller DVD-skiva. De senare är dock på väg att dö ut, dels som ett resultat av att priserna för flashminnen och hårddiskar har sjunkit dramatiskt på senare år, dels för att folk inte gör kopior av sin musik längre (och frågan är om det någon gång skett med film i någon märkbar utsträckning).

Siffrorna, som är hämtade ur upphovsrättsorganisationen Copyswedes årsredovisningar, visar svart på vitt den revolution som vår konsumtion av film och musik gått igenom. Försäljningen av CD-skivor rasar när i princip all musik säljs digitalt. Och även på den digitala marknaden har det skett ett snabbt skifte från nedladdning av fysiska musikfiler till strömmade tjänster som Spotify och Netflix. Som man kan läsa ut av Ifpis senaste försäljningsstatistik, som avser första halvåret 2013, kommer 75 procent av intäkterna från digital försäljning – och av dessa står streamingtjänster för 94 procent. Den fysiska försäljningen är alltså 25 procent.

För den allt större majoritet av svenskarna som lyssnar på musik via Spotify och tittar på film via Netflix, Viaplay eller någon av alla andra gratis- eller betaltjänster som finns att välja mellan, är en sak ganska säker: de privatkopierar inte. Dels är det mycket  komplicerat för någon utan djupa tekniska kunskaper (och avancerad utrustning) att ”rippa” streamad musik och film för att sedan spara ner denna och dela med sig av till familj och vänner. Dels finns det faktiskt inget behov eller incitament för att göra det – Spotify är gratis och det är oändligt mycket lättare för alla i familjen och vänkretsen att skaffa sig ett eget konto, än att vänta på att pappa, mamma eller kompisar ska komma förbi och dela ut USB-minnen med favoritmusiken.

Förnekelsen av denna nya verklighet sitter dock mycket djupt hos Copyswede. Så sent som 2012 lyckades organisationen få stöd i den speciella skiljedomsnämnd som har till uppgift att avgöra tolkningstvister mellan Copyswede och dess motpart hemelektronikbranschen, för uppfattningen att USB-minnen och externa hårddiskar är produkter ”särskilt ägnade” (som upphovsrättslagen uttrycker det) för privatkopiering av upphovsrättsskyddat material (den så kallade UMA-domen).

Att läsa domen är i sanning en bisarr upplevelse. Som bevis för uppfattningen att din nätverksdisk eller backupenhet egentligen bara är ett sätt att distribuera kopierade CD-skivor till den närmsta vänkretsen, hänvisar Copyswede till en marknadsundersökning där 10 procent av de svarande medgav att de nog brukade kopiera musikfiler lite då och då. När det gäller till exempel DVD-filmer har dessa oftast så kallat DRM-skydd som dels gör det förbjudet att framställa kopior, dels kräver kopiering specialprogram och avancerade tekniska kunskaper. För den stora allmänheten kan man därför slå fast med till visshet gränsande bombsäkerhet att det inte förekommer någon privatkopiering av film – över huvud taget.

Men, som Copyswede uttrycker det i UMA-domen, ”ersättningsskyldigheten förutsätter inte att det är enkelt att använda anordningen för privatkopiering”.

Nu flyttar Copyswede fram positionerna ytterligare i kriget om att privatbeskatta våra teknikprylar. Igår möttes organisationen och hemelektronikjätten Sony i Lunds tingsrätt, uppbackade av Elektronikbranschen, som ska avgöra om bolagets telefoner verkligen är en telefon – Copyswede hävdar att det egentligen är en MP3-spelare som också går att ringa med, och alltså ska omfattas av privatkopieringsskatt på någon hundring.

Målet är principiellt mycket viktigt, dels eftersom det aldrig avgjorts tidigare var gränsen går för en upphovsrättsorganisaton på jakt efter intäkter, dels för att någon faktiskt vågar sätta ner foten och protestera mot ett system där en enskild organisation, utan folkligt mandat, på eget bevåg tillåts driva in skatter. Allt snack om att det är en fråga mellan Copyswede och ”branschen” är förstås struntprat – de avgifter som läggs på produkterna betalas förstås i sista hand av konsumenten.

Dom meddelas av Lunds tingsrätt i februari. Om Copyswede får rätt, kanske den nedåtgående trenden i diagrammet ovan brytas, och artister som Per Gessle och Tomas Ledin kan se fram emot lite extra klirr i kassan.

De flesta av oss andra blir förlorare, och kommer framöver att få betala skatt på allt som utrustas med lagringsenhet. Förvänta dig därför att din nya Volvo eller ditt kylskåp snart kommer att betraktas som MP3-spelare med vissa frys- och köregenskaper och därför ska omfattas av privatkoperingsavgift.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Tysk dödslängtan

Merkel i Grekisk tidning.

Samtidigt, någonstans i Berlin, finslipas planerna för att få grekerna att betala skatt som  normala Nordeuropéer:

The German government says it wants to help Greece develop a modern tax administration and has started recruiting volunteers for Greek duty. More than 160 German tax officials with English language skills have signed up and about a dozen also speak Greek, a spokesman for the finance ministry said.

Det finns egentligen bara två möjliga analyser av denna nyhet. Antingen läser den tyska skattmasen inte tidningen, eller också drivs de 160 frivilliga av någon slags kollektiv dödslängtan…

Inressant?

Andra bloggar om , , , ,

DN, SvD 1, 2, 3, E24, 2

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: