Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: skatteplanering

Skatteboskapen ska knipa käft och betala

Leif Östling drog igång debatten om ”vad fan får jag?”. Foto: Wikimedia Commons

Svensk politisk debatt har inte  visat sig från sin allra bästa sida den senaste veckan. I spåren på avslöjandena i den så kallade Paradisläckan har såväl socialministrar, finansministrar som självaste statsministern stått i kö för att i starkaste möjliga ordalag ta avstånd från den osolidariska och rika elit – utmålad i Uppdrag granskning som en samling giriga östermalmsbor – som gömmer sina pengar undan beskattning utomlands. Oacceptabelt stämplade till exempel Magdalena Andersson  Svenskt näringslivs ordförande Leif Östlings placering av kapital i bolag i lågskatteländer som Malta och Luxemburg. Pengar som skulle gjort nytta i välfärden om de inte så omoraliskt undanhållits den svenska statskassan. Och inte blev det bättre när Östling i en uppföljande intervju ställde motfrågan ”vad fan får jag?”

Hela uppståndelsen är faktiskt ganska tragisk, och visar mest av allt på den nya trend som Anna Dahlberg skrev om nyligen – att nutidens politiker är formligen  livrädda för att ta ansvar och istället nöjer sig med posering och handviftande i sociala medier.

I fallet med Östling är det precis så. Tonläget är högt och fördömande, och socialminister Annika Strandhäll (som tidvis agerar på rena Trumpviset på Twitter) anklagade Östling för stöld. Enskilda medborgare hängs alltså ut som brottslingar av landets högsta politiker, när de förra faktiskt inte gjort annat  än att följa gällande regler. (I fallet med Malta var det pikant nog förre S-ledaren Göran Persson som satte sin namnteckning på det nu aktuella regelverket.)

Vad Andersson, Strandhäll och Löfven visar upp här är inget annat än chauvinism. Vad de egentligen säger med sina utfalll är att Sverige och svenska skatter ska gälla som föredöme för hela Europa, och att de länder som valt en annan väg egentligen är skurkstater som bistår i arbetet med att rasera det svenska välfärdsbygget.

Men trots alla de sändningstimmar som SVT ägnat ”läckan”, står det klart att det i inga redovisade fall handlar om någon brottslighet. Det kapital – Östlings och andras – som ligger i bolag på Malta eller i Luxemburg handlar alltså om fullt legala transaktioner. Som redovisats och beskattas enligt gällande regler i det aktuella landet, helt enligt de dubbelbeskattningsavtal som Sverige har med andra EU-länder.

Ändå står finansministern frustande i tv och kallar Östlings förfarande för oacceptabelt, medan en annan s-märkt debattör säger att det rör sig om illojal skattekonkurrens när omvärlden är fräck nog att inte ha lika hög skatt som Sverige. Med tanke på sådana uttalanden borde regeringen i konsekvensens namn aktivt arbeta för att dra sig ur dessa avtal så snart det är möjligt?

Inte alls. I en intervju i Aktuellt den 7 november försöker finansministerna att slingra sig från frågan. Men det framgår tydligt av svaren att hon absolut inte har för avsikt att ändra på den fria rörligheten för arbete, kapital och varor inom EU. Hon vill inte heller lägga sig i vilka skattesatser länder som Malta och Irland väljer att ha, och det ska vara fortsatt fritt fram för att placera och investera i utländska företag och fonder. (Något annat hade förvisso slagit tillbaka hårt mot Sverige, vars finansiella sektor är tungt beroende av internationellt kapital liksom med den expansiva IT-branschen.)

Och det enda alternativet till olika skattesatser i enskilda EU-länder länderna är att införa en gemensam EU-skatt – lika för samtliga unionens medborgare. Vilket skulle innebära att Magdalena Andersson blir av med sitt jobb och att Sveriges budget fjärrstyrs från ett gigantiskt Brysselbaserat finansdepartement – rattat av en icke-vald byråkratisk elit under ledning av Jean-Claude Juncker. Där det i så fall skulle beslutas om hur mycket den svenska välfärden egentligen ska få kosta. Och då hade Andersson (både Ulla och Magdalena) kunnat glömma valfläsk så som gratis glasögon och sänkt pensionärsskatt.

Alltså: Systemet inom EU ska alltså bestå, samtidigt som regeringens hållning är att det är oacceptabelt och moraliskt fel att som svensk skattebetalare använda sig av det.  Svenskarna ska ryggmärgsmässigt tänka att allt utom maximal skatt är att svika välfärden. Det måste alltså allmänt uppfattas som socialt och moraliskt stigmatiserat att försöka sänka sin skatt.

Detta är ett tankemönster som finansministern återkommer till gång på gång i intervjuer. Som här i Aftonbladet, där frågan är det växande ”problemet” med svenskar som flyttar söderut för att slippa skatt:

Det kan finnas många anledningar till att man flyttar till Portugal. Men om man flyttar till Portugal bara för att inte betala skatt på sin tjänstepension då bör man ta sig en funderare på om man kan stå för det beslutet. Vad vill vi har för samhälle? Ett samhälle där vi har bra skola, äldrevård och BB för våra gravida kvinnor? Då bygger det på en skattemoral där man bidrar.

Åtminstone gäller denna skattemoral för Leif Östling – det är annorlunda med Rörelsens egna som utan protester kan undvika att betala skatt på sina miljoner, och dessutom slipper undan med 32 kronor i månaden för en lägenhet i centrala Stockholm.

Upprördheten ska dock tas för vad det är: en slags teater. Socialdemokraterna har nämligen aldrig tvekat att gå storfinansen till mötes när den knorrat om skatterna. Sedan ett antal år har Sverige en så kallad expertskatt, som gör det möjligt för företag att anställa nyckelpersoner från utlandet till 25 procents lägre skatt under en period. Och superrika familjeföretagare som H&M:s Stefan Persson betalar specialanpassade och betydligt lägre skatter än vi vanliga dödliga.

Vad inte bara regeringen – utan även delar av borgerligheten – är livrädda för är nämligen att Leif Östlings bevingade ord, ”vad fan får jag” verkligen får fäste i en bredare allmänhet. Att folk på allvar börjar ifrågasätta om det verkligen är värt att betala upp till 75 kronor på varje hundralapp i olika direkta och indirekta skatter för den samhällsservice som ges tillbaka. Där polisen, skolan, sjukvården, äldreomsorgen, bostadsmarknaden – ja nästan alla samhällssektorer som kan sägas omfattas av samhällskontraktet – har underlevererat under en lång rad av år.

Det verkliga skräckscenariet vore om legitimiteten för det höga skatteuttaget och det alltmer flyktiga begreppet välfärden börjar ifrågasättas på allvar. Att folk faktiskt tröttnar och röstar med fötterna.

Som av en händelse besökte jag årets upplaga av Seniormässan i Älvsjö för ett par veckor sedan. Det som slog mig mest där var stor del av utställarna som kom från olika länder i Sydeuropa – och som lockade med billigare boende, lägre skatter och bra omsorg för pensionärer som väljer att flytta dit. Detta kommer att bli allt vanligare kommande år: enligt en undersökning från i våras umgås nära hälften av svenskar i medelåldern med tanken att flytta utomlands på ålderns höst. Ett veritabelt exodus står alltså för dörren, även om bara en mindre del av dessa gör slag i saken.

Det skrämmer förstås skiten ur regeringen, som riskerar få se stora delar av budgetutrymmet försvinna med det utvandrande skatteunderlaget. I ett läge där vi inom en snar framtid kommer att ha ett så kallat utanförskap med en miljon utanför arbetsmarknaden – som kommer att behöva försörjas av dem som har jobb eller pension  –  vore det en katastrof ifall stora delar av skatttebetalarna drog iväg. Det är därför vi ser förslag om höjd pensionsålder och att finansministern kämpar med näbbar och klor för att få Portugal att börja beskatta svenska pensionärer hårdare. Även om pengarna inte kommer den svenska statskassan till godo, så ska det inte löna sig att smita från välfärdsansvar. Som Andersson uttrycker det:

Det bygger på en skattemoral där man bidrar.

Det är främst i ljuset av detta man ska betrakta uppståndelsen efter Paradisläckan och det spelade raseriet mot Östling. För tro inte att den offentliga uppsträckningen och det höga tonläget riktar sig mot Svenskt näringslivs höjdare personligen – han råkade bara bli den som fick personifiera den roffande kapitalisten som sviker samhällskontraktet.  Med hjälp av Östling statuerade politkerna exempel: Se här hur illa det kan gå för dig om du deserterar från välfärdsstaten och försöker komma undan med lägre skatt.

Ett budskap som egentligen är riktat till alla oss andra: Håll käft och betala.

Och fundera inte ens på Portugal.

Intressant?

Fler om , , ,

F-skatteproletärerna behöver sina avdrag för att överleva

Det har återigen blåst upp till debatt om kändisarnas skattemoral och den ack så svåra konsten att leva som man lär. Denna gång roar sig åsiktsindustrin på Twitter åt musikern Jason ”Timbuktu” Diakité  – som trots sin magnifika svansföring när det gäller att moralisera över svenska företags bristande skattemoral själv visar sig göra exakt samma sak som exempelvis välfärdsföretag som Attendo (om än i mindre skala). Slöseriombudsmannen, Rebecca Weidmo Uvell visar på sin blogg exempel på hur artisten aktivt skatteplanerar för att bolaget han äger (han är i och för sig verksam i flera) i största möjliga utsträckning ska slippa betala skatt.  Han väljer att ta ut en lön som är exakt så stor så att han slipper statlig skatt på 20 procent, och tar ut maximal  aktieutdelning enligt den så kallade förenklingsregeln, 155.000 kr/år – ett belopp som beskattas som kapital med 22 procents skatt istället för lön, där skatten hade blivit betydligt högre.

Jag kan förbehållslöst skriva under på att man ska vara försiktig med att kritisera andra för tillkortakommanden, om man inte själv har ryggen fri. Särskilt om man anklagar företag för ha bristande moral och bete sig som utsugare, när de liksom artisten själv följer de lagar och regler som finns.

Dessutom gör  i princip alla kändisar med eget bolag så här – inkomstplanerar för att undgå skatt – och det är förstås lockande att ta en billig poäng på detta uppenbara hyckleri. Men jag kan ändå vara på sin plats att lyfta blicken en aning.

För det första: Agerandet behöver faktiskt inte innebära att Timbuktu, Jonas Gardell, Henrik Schyffert och alla andra kändisar som skatteplanerar är riktigt  medvetna om vad de gör. För det räcker faktiskt att skaffa ett bra bokföringsprogram (själv använder jag Visma) för att det alldeles på egen hand ska planera bort så mycket av skatteutgifterna som det är möjligt. Det är inbyggt i programmets grundfunktion: vill man betala mer än minimum måste man aktivt instruera programmet till att göra detta.

Vissa kanske väljer att anlita revisor (som garanterat använder samma programvara) och denne gör naturligtvis sitt yttersta för att vederbörandes klient ska få behålla så mycket som möjligt av sina pengar. Det händer förmodligen ganska ovanligt att ett företags revisor får en begäran av sin kund om att se till att det dras lite extra skatt på firmans pengar. Jag skulle till och med gissa att det aldrig händer.

För det andra: Skatteplaneringen behövs. Idag startar fler och fler egna företag – inte för att de vill utan för att de är så illa tvungna om de vill behålla jobbet. I vissa branscher, som mediebranschen där jag själv är verksam, är det i princip ett krav hos många uppdragsgivare att du har egen firma och kan fakturera ifall du ska få några jobb. För en arbetsgivare är denna utvecklingen rena drömmen. En f-skattare kan inte åberopa någon minimilön, inga krav på semester, ingen anställningstrygghet, inga pensionsförmåner – och hen kan sparkas ut på direkten utan vare sig orsak eller uppsägningstid.

Det har alltså skapats ett slags f-skatteproletariat, framför allt i våra storstäder, med människor som hankar sig fram under extremt otrygga förhållanden. Och för dessa är varje intjänad krona som kan sparas som buffert viktig.

Det finns sålunda goda anledningar till att egna företagare ges möjlighet till andra skatteupplägg än vanliga löntagare. Den som driver enskild firma eller aktiebolag har i princip inget socialt skyddsnät i närheten av det som en tillsvidareanställd med kollektiavtal åtnjuter. De flesta som rasar och blir indignerade när de ser hur en artist eller kändis drar in ”miljonbelopp” till sitt företag, reflekterar inte heller över att en miljon i fakturerade inkomster inte är särskilt mycket. När lokalkostnader, utgifter för inventarier och maskiner, egenavgifter, löneskatter och pensionsavgifter är betalda återstår det på sin höjd ett par hundra tusen att betala ut i lön.

Här några av de förmåner tillsvidareanställda tar för givet, men som f-skatteproletariatet saknar: 

  • Egenföretagare har ingen anställningstrygghet, och kan vilken dag som helst bli av med sina uppdrag – exempelvis om den tv-kanal vederbörande arbetar för tycker att hen skrivit något dumt på sin Facebooksida.
  • Semester – åtminstone på sommaren – kan egenföretagaren glömma. Arbetar vederbörande inom exempelvis media är det just på sommarhalvåret hen har någon vettig chans att få ett par veckors sammanhängande jobb och därmed kunna fakturera tillräckligt för att klara sig under den långa dödperioden som följer fram till nyår.
  • Sjuk? Bered dig på att jobba ändå, som egen företagare får du ändå betala själv för de första två veckornas sjukdom (om du har aktiebolag) alternativt den första veckan (enskild firma). Det finns olika sätt att komma ner i ett lägre antal karensdagar, men då får företagaren betala betydligt högre sociala avgifter än de dryga 32 procent som är standard. De flesta företagare väljer därför istället att teckna privat sjukförsäkring – snordyr – eftersom de vet att samhället inte ställer upp när det gäller. För tillsvidareanställda gäller det omvända – många kollektivavtal har extra förmåner vid sjukskrivning och föräldraledighet – vissa arbetsgivare fyller upp ersättningen till nära 100 procent av lönen för en anställ som är hemma med barn. Det kan egenföretagaren bara drömma om.
  • Pension får företagaren kanske nån gång, men den blir sannolikt så liten att hen inte har råd att sluta jobba vid 65. Eller 67. Eller nånsin.  De lagstadgade sociala avgifterna som företagaren betalar täcker bara inbetalningar till den låga, statliga pensionen, tilläggspensioner som ITP/ITPK och andra kolllektivavtalade tilläggspensioner –  som kan uppgå till flera tusen kr i månaden men inte syns på lönebeskedet – kan egenföretagare bara drömma om. Eller ser hen till att sätta av 3000-4000 kr i månaden till en privat pensionsförsäkring.  Visa mig den småföretagare som har råd med det.
  • Köpa hus eller lägenhet? Högst tveksamt. Som egenföretagare med skiftande inkomster år från år, kommer det att blinka ilsket rött när banken gör en kreditupplysning. Därför är en förutsättning att du har tillräckligt med kapital att skjuta till av sparade pengar om du vill göra bostadsaffär.
  • A-kasssa? Glöm. Som egenföretagare ses du med stor misstänksamhet av de flesta fackliga organisationer. Det finns arbetslöshetskassor som riktar sig till småföretagare/f-skattare, men de flesta kräver att du lägger ner firman om du vill ha ut ersättning. Saknar du uppdrag en månad eller två och måste försörja barnen gäller det alltså att du har pengar undanstoppade, kan låna av släkt och vänner – eller lägger ner verksamheten.

Jag kan fortsätta den här uppräkningen ett tag till, men bottom line är att det finns flera naturliga och starka skäl till att företagare tillåts – och måste – spara till en buffert. Detta kan ske via aktieutdelning – eller genom att låta kapital stå kvar i firman till lägre beskattning. Riskerna med att driva företag är stora, och det allmännas skyddsnät så stormaskigt att man helt enkelt är tvingad att ha ett sparkapital den dagen det gapar tomt i orderböckerna.

Därför vore det inte bara fel, utan direkt dumt, för en företagare att betala mer skatt än nödvändigt – och avstå från att plocka ut den utdelning man har rätt till.

Dock vore det som sagt lämpligt om alla som ger sig in i debatten om bristande skattemoral faktiskt tar reda på hur fakta ser ut innan man börjar anklaga varandra. Oavsett om man heter Jason eller bara är en helt vanlig Twittermedborgare.

(Bio: Själv f-skattare under flera år, numera priviligerad och tillsvidareanställd.)

Intressant?

Fler om , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: