Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: skatter

Skatteboskapen ska knipa käft och betala

Leif Östling drog igång debatten om ”vad fan får jag?”. Foto: Wikimedia Commons

Svensk politisk debatt har inte  visat sig från sin allra bästa sida den senaste veckan. I spåren på avslöjandena i den så kallade Paradisläckan har såväl socialministrar, finansministrar som självaste statsministern stått i kö för att i starkaste möjliga ordalag ta avstånd från den osolidariska och rika elit – utmålad i Uppdrag granskning som en samling giriga östermalmsbor – som gömmer sina pengar undan beskattning utomlands. Oacceptabelt stämplade till exempel Magdalena Andersson  Svenskt näringslivs ordförande Leif Östlings placering av kapital i bolag i lågskatteländer som Malta och Luxemburg. Pengar som skulle gjort nytta i välfärden om de inte så omoraliskt undanhållits den svenska statskassan. Och inte blev det bättre när Östling i en uppföljande intervju ställde motfrågan ”vad fan får jag?”

Hela uppståndelsen är faktiskt ganska tragisk, och visar mest av allt på den nya trend som Anna Dahlberg skrev om nyligen – att nutidens politiker är formligen  livrädda för att ta ansvar och istället nöjer sig med posering och handviftande i sociala medier.

I fallet med Östling är det precis så. Tonläget är högt och fördömande, och socialminister Annika Strandhäll (som tidvis agerar på rena Trumpviset på Twitter) anklagade Östling för stöld. Enskilda medborgare hängs alltså ut som brottslingar av landets högsta politiker, när de förra faktiskt inte gjort annat  än att följa gällande regler. (I fallet med Malta var det pikant nog förre S-ledaren Göran Persson som satte sin namnteckning på det nu aktuella regelverket.)

Vad Andersson, Strandhäll och Löfven visar upp här är inget annat än chauvinism. Vad de egentligen säger med sina utfalll är att Sverige och svenska skatter ska gälla som föredöme för hela Europa, och att de länder som valt en annan väg egentligen är skurkstater som bistår i arbetet med att rasera det svenska välfärdsbygget.

Men trots alla de sändningstimmar som SVT ägnat ”läckan”, står det klart att det i inga redovisade fall handlar om någon brottslighet. Det kapital – Östlings och andras – som ligger i bolag på Malta eller i Luxemburg handlar alltså om fullt legala transaktioner. Som redovisats och beskattas enligt gällande regler i det aktuella landet, helt enligt de dubbelbeskattningsavtal som Sverige har med andra EU-länder.

Ändå står finansministern frustande i tv och kallar Östlings förfarande för oacceptabelt, medan en annan s-märkt debattör säger att det rör sig om illojal skattekonkurrens när omvärlden är fräck nog att inte ha lika hög skatt som Sverige. Med tanke på sådana uttalanden borde regeringen i konsekvensens namn aktivt arbeta för att dra sig ur dessa avtal så snart det är möjligt?

Inte alls. I en intervju i Aktuellt den 7 november försöker finansministerna att slingra sig från frågan. Men det framgår tydligt av svaren att hon absolut inte har för avsikt att ändra på den fria rörligheten för arbete, kapital och varor inom EU. Hon vill inte heller lägga sig i vilka skattesatser länder som Malta och Irland väljer att ha, och det ska vara fortsatt fritt fram för att placera och investera i utländska företag och fonder. (Något annat hade förvisso slagit tillbaka hårt mot Sverige, vars finansiella sektor är tungt beroende av internationellt kapital liksom med den expansiva IT-branschen.)

Och det enda alternativet till olika skattesatser i enskilda EU-länder länderna är att införa en gemensam EU-skatt – lika för samtliga unionens medborgare. Vilket skulle innebära att Magdalena Andersson blir av med sitt jobb och att Sveriges budget fjärrstyrs från ett gigantiskt Brysselbaserat finansdepartement – rattat av en icke-vald byråkratisk elit under ledning av Jean-Claude Juncker. Där det i så fall skulle beslutas om hur mycket den svenska välfärden egentligen ska få kosta. Och då hade Andersson (både Ulla och Magdalena) kunnat glömma valfläsk så som gratis glasögon och sänkt pensionärsskatt.

Alltså: Systemet inom EU ska alltså bestå, samtidigt som regeringens hållning är att det är oacceptabelt och moraliskt fel att som svensk skattebetalare använda sig av det.  Svenskarna ska ryggmärgsmässigt tänka att allt utom maximal skatt är att svika välfärden. Det måste alltså allmänt uppfattas som socialt och moraliskt stigmatiserat att försöka sänka sin skatt.

Detta är ett tankemönster som finansministern återkommer till gång på gång i intervjuer. Som här i Aftonbladet, där frågan är det växande ”problemet” med svenskar som flyttar söderut för att slippa skatt:

Det kan finnas många anledningar till att man flyttar till Portugal. Men om man flyttar till Portugal bara för att inte betala skatt på sin tjänstepension då bör man ta sig en funderare på om man kan stå för det beslutet. Vad vill vi har för samhälle? Ett samhälle där vi har bra skola, äldrevård och BB för våra gravida kvinnor? Då bygger det på en skattemoral där man bidrar.

Åtminstone gäller denna skattemoral för Leif Östling – det är annorlunda med Rörelsens egna som utan protester kan undvika att betala skatt på sina miljoner, och dessutom slipper undan med 32 kronor i månaden för en lägenhet i centrala Stockholm.

Upprördheten ska dock tas för vad det är: en slags teater. Socialdemokraterna har nämligen aldrig tvekat att gå storfinansen till mötes när den knorrat om skatterna. Sedan ett antal år har Sverige en så kallad expertskatt, som gör det möjligt för företag att anställa nyckelpersoner från utlandet till 25 procents lägre skatt under en period. Och superrika familjeföretagare som H&M:s Stefan Persson betalar specialanpassade och betydligt lägre skatter än vi vanliga dödliga.

Vad inte bara regeringen – utan även delar av borgerligheten – är livrädda för är nämligen att Leif Östlings bevingade ord, ”vad fan får jag” verkligen får fäste i en bredare allmänhet. Att folk på allvar börjar ifrågasätta om det verkligen är värt att betala upp till 75 kronor på varje hundralapp i olika direkta och indirekta skatter för den samhällsservice som ges tillbaka. Där polisen, skolan, sjukvården, äldreomsorgen, bostadsmarknaden – ja nästan alla samhällssektorer som kan sägas omfattas av samhällskontraktet – har underlevererat under en lång rad av år.

Det verkliga skräckscenariet vore om legitimiteten för det höga skatteuttaget och det alltmer flyktiga begreppet välfärden börjar ifrågasättas på allvar. Att folk faktiskt tröttnar och röstar med fötterna.

Som av en händelse besökte jag årets upplaga av Seniormässan i Älvsjö för ett par veckor sedan. Det som slog mig mest där var stor del av utställarna som kom från olika länder i Sydeuropa – och som lockade med billigare boende, lägre skatter och bra omsorg för pensionärer som väljer att flytta dit. Detta kommer att bli allt vanligare kommande år: enligt en undersökning från i våras umgås nära hälften av svenskar i medelåldern med tanken att flytta utomlands på ålderns höst. Ett veritabelt exodus står alltså för dörren, även om bara en mindre del av dessa gör slag i saken.

Det skrämmer förstås skiten ur regeringen, som riskerar få se stora delar av budgetutrymmet försvinna med det utvandrande skatteunderlaget. I ett läge där vi inom en snar framtid kommer att ha ett så kallat utanförskap med en miljon utanför arbetsmarknaden – som kommer att behöva försörjas av dem som har jobb eller pension  –  vore det en katastrof ifall stora delar av skatttebetalarna drog iväg. Det är därför vi ser förslag om höjd pensionsålder och att finansministern kämpar med näbbar och klor för att få Portugal att börja beskatta svenska pensionärer hårdare. Även om pengarna inte kommer den svenska statskassan till godo, så ska det inte löna sig att smita från välfärdsansvar. Som Andersson uttrycker det:

Det bygger på en skattemoral där man bidrar.

Det är främst i ljuset av detta man ska betrakta uppståndelsen efter Paradisläckan och det spelade raseriet mot Östling. För tro inte att den offentliga uppsträckningen och det höga tonläget riktar sig mot Svenskt näringslivs höjdare personligen – han råkade bara bli den som fick personifiera den roffande kapitalisten som sviker samhällskontraktet.  Med hjälp av Östling statuerade politkerna exempel: Se här hur illa det kan gå för dig om du deserterar från välfärdsstaten och försöker komma undan med lägre skatt.

Ett budskap som egentligen är riktat till alla oss andra: Håll käft och betala.

Och fundera inte ens på Portugal.

Intressant?

Fler om , , ,

Den ständiga övertron på att skatter kan bota alla samhällsproblem

Inom svensk politik råder det en närmast religiös tro på att alla problem i samhället kan lösas med hjälp av nya, högre skatter.  Denna uppfattning har under alla tider varit framför allt vänsterns magiska silverkula mot allt ifrån utanförskap, missbruk och oönskade beteenden – som oskicket att äta för mycket kött, åka på chartersemester, köra bil eller försöka gneta ihop ett eget sparkapital. Men även partier som traditionellt har titulerat sig ”liberala” har varit rörande eniga om att höga skatter är universalmedlet för att forma den perfekte samhällsmedborgaren, som inte ligger staten till last genom sina laster eller osunda livsval.

”Folk ska jobba, inte supa”, som den tidigare finansministern Anders Borg uttryckte det så träffande på höjden av sin politiska karriär, inför ytterligare en punktskattehöjning på Systembolagets sortiment.

Just nu är det sockerskatt som är på tapeten – igen, får man väl säga. Göran Greider, ledarskribent och debattör, har nämligen ett flertal gånger (första gången redan 1999) krävt höjda punktskatter bland annat på lösgodis, eftersom han har svårt att låta bli att stoppa i sig sötsaker när de är så billiga som de är och därför behöver statens hjälp för att sluta snaska. Denna uppfattning, om att alla måste betala mer för att ett fåtal har problem med vikten, är på något sätt symptomatisk för vår samtid, där personligt ansvar skys som pesten – istället ska våra folkvalda styra hur vi reser, vad vi äter, ifall vi står eller sitter på jobbet och hur ofta vi tränar.

Eftersom var sjunde svensk lider av fetma (enligt Folkhälsomyndighetens senaste siffror) måste alla banta, är den underliggande analysen. Precis som vi alla måste hålla igen på lådvinet och starkölet på semestern, i solidaritet med den minoritet som inte kan styra över sitt drickande. Och, som sagt, samtliga dessa problem kan vi enligt politikerna komma tillrätta med – bara skatterna höjs tillräckligt mycket. Det är för övrigt en uppfattning som verkar vara utbredd även i väljarkåren – nära 4 av 10 svenskar välkomnar en ny sockerskatt, enligt en Sifoundersökning.

Men för det första, kan man fråga sig, skulle en höjd skatt på läsk, godis och andra sockrade livsmedel verkligen minska problemet med allt ifrån barnfetma till Göran Greiders extrakilon? Det är i högsta grad tveksamt. I Mexiko, där stora delar av befolkningen lider av en galopperande fetma-epidemi, infördes för några år sedan en 10-procentig sockerskatt. Resultat blev visserligen att nationen som helhet minskade sitt dagliga intag med i snitt 4,7 kalorier per dag. eller ungefär 0,2 procent av ett normalt dagsbehov. En siffra som i de flesta andra sammanhang skulle hamna inom den så kallade felmarginalen men som istället uppmärksammades som en stor ”framgång”. (Studien publicerades i British Medical Journal.)

svenskarsfetma

Övervikt och fetma bland svenskarna. Som synes är problemet störst i Greiders generation. Källa: Folkhälsomyndigheten

För det andra, är problemet verkligen så stort som det utmålas? Visst har både övervikt och fetma (BMI över 30) ökat på senare år, men viktkurvorna har planat ut – framför allt i åldersgruppen 30-44 där andelen feta minskat jämfört med för tio år sedan. (Vilket kanske inte är så konstigt eftersom denna generation är närmast besatt av mat och träning och tillbringar stora delar av sin fritid på gymmet.)

Även problemet med så kallad barnfetma är på nedåtgående – och kraftigast är minskningen bland unga flickor i Stockholms län, enligt siffror från 2014. Detta glädjande faktum skapar givetvis nya mörka moln på den folkhälsopolitiska himlen – de stackars barnen kanske minskar i vikt för att de utsätts för kroppshets och osunda skönhetsideal?

För det tredje – vi äter faktiskt inte mer socker än förr. Visserligen har den svenska, och nordiska, kosten historiskt varit rik på snabba kolhydrater (eftersom det svenska jordbruket tidigt inriktade sig på storskalig odling av till exempel sockerbetor och produktion av mjölkprodukter) men i ett längre perspektiv har det totala sockerintaget faktiskt minskat. Jag minns min egen barndom på 60- och 70-talet, då det alltid stod en skål med socker framme på bordet, då man tog minst två bitar i varje kaffekopp – och där den dagliga eftermiddagsfikan ständigt ackompanjerandes av både småkakar, bullar och wienerbröd. Paj med vaniljsås var dessutom standard som efterrätt på maten. Så äter sannolikt ett fåtal idag, som tur är.

sockerkonsumtion_jordbruksverket

Historisk sockerkonsumtion från 1960 och framåt. Källa: Jordbruksverket

På 50-talet låg konsumtionen av socker på runt 50 kilo per person och år, men har sedan dess fallit till neråt 40 kilo, och det mesta av sockret vi får i oss numera är ”dolt” i andra livsmedel  – framför allt läsk, godis och bageriprodukter. Och med tanke på det fokus som finns på mat, hälsa och motion idag tror jag det är mycket tveksamt ifall det skulle spela någon roll ifall lösgodiset kostade åtta kr hektot istället för sju. De som inte kan låta bli – som Greider – kommer sannolikt inte att förändra sina vanor av en såpass begränsad prishöjning. Om det verkligen ska få någon effekt talar vi om straffskatter på betydligt högre nivåer – och då kommer smuggling och ”internetgodis” från Tyskland som ett brev på posten…

Detta till trots kommer kraven på nya skatter och regleringar att fortsätta komma i en aldrig sinande ström,  eftersom det absolut värsta politiker kan tänka sig är att människor har ett eget val och är kapabla att ta hand om sig själva. Att det faktiskt i väldigt begränsad omfattning fungerar att via skatter, förbud och regleringar skapa den perfekta människan – där alla ägnar sig åt daglig motion, inte sitter stilla på jobbet, inte dricker alkohol eller pressar i sig en massa snask.

kaloritabell

Källa: Sveriges bryggerier

Sedan kan man också fråga sig ifall den närmast sjukliga fokuseringen på just socker är befogad. Vad det handlar om i slutändan är ju hur mycket energi vi får i oss – till vardags mätt i antal kalorier – och hur mycket vi gör av med. Gör du av med färre kalorier än du får i dig = viktökning.

Och om vi talar om drycker, visar det sig att en deciliter caffe latte eller mellanmjölk innehåller fler kalorier än både läsk och öl. För att inte tala om vin och sprit. (De senare har ju förvisso redan ett flertal lager av punktskatter i syfte att minska konsumtionen, vilket dock inte nämvärt minskat deras popularitet).

En betydligt effektivare metod för viktkontroll verkar istället vara att ordinera Pokémon Go. Det kostar inget för skattebetalarna, och är sannolikt oändligt mycket effektivare än pekpinnar och pålagor från den politiska folkhälsoparnassen.

Intressant?

Fler om , , , ,

Ett politiskt massförstörelsevapen

Många ur den twittrande klassen är just nu fullt upptagna med att förfasas över Sverigedemokraternas nya rekordresultat i SCB:s partisympatiundersökning, som presenterades idag. Hela 19,9 procent skulle rösta på SD om det var val idag – en ökning med 5,5 procentenheter.

Det är naturligtvis en mycket oroande utveckling, framför allt då det inte beror på att var femte svensk – och var fjärde manlig individ – plötsligt gått och blivit rasistfascistnazist. Det är snarare ett symptom på att något har varit och är ordentligt sjukt i svensk politik.

Med detta sagt kommer vi osökt in på den andra smärre chocken i partiundersökningen: att 5,9 procent skulle rösta på firma Romson & Fridolin om det var val idag, en minskning med en procentenhet sedan valet i fjol,. Detta är nästan lika oroväckande som Sverigedemokraternas ökning i opinionen. Inte att MP minskat alltså – utan att det fortfarande är nära sex procent av väljarna som på fullt allvar skulle ge sitt stöd till det parti som alltmer antar skepnaden av ett politiskt massförstörelsevapen.

Inget parti har som MP varit mer idogt i försöken att lägga den svenska välfärdsstaten som vi känner den i ruiner. Och skrämmande nog har de dessutom hunnit driva igenom en stor del av just denna politik – betydligt mer än deras begränsade riksdagsmandat borde ge möjlighet till. Partiet har efter bara ett drygt år i regeringsställning aktivt drivit på för att förändra Sverige i grunden –  och då tyvärr inte i någon positiv bemärkelse.

Och även om den naturliga samarbetspartnern till S skulle köras på dörren av Löfven redan i morgon, så kommer vi att få leva i många år med följderna av MP:s framfart i maktens korridorer.

För vid sidan av den nyliberala och dogmatiska övertygelsen om att Sverige mår bäst av helt öppna gränser, vill partiet dessutom att staten försörjer alla som kommer hit. Det är naturligtvis en vacker tanke – om det inte vore för att  MP parallellt med detta gör sitt yttersta för att folk inte ska arbeta. De som redan har jobb ska uppmuntras att gå ner i arbetstid – kanske genom att ta ut ett friår – och helst ska ingen tvingas jobba alls, utan istället få medborgarlön. Ju mindre ekonomisk aktivitet, desto mindre ekologiska fotavtryck, är strategin.

Samtidigt leder partiet tvångsavvecklingen av kärnkraften (liksom stora delar av vattenkraften). Och via flygskatter, kilometerskatt, dieselskatt, bensinskatt och  skatt på handelsgödsel är meningen att vi ska fås att avstå från att resa på semester, köra bil, äta kött, bo eller jobba på landsbygden. Det senare har partiet säkerställt genom kraftigt höjda drivmedelsskatter, det förra med chockhöjd effektskatt på kärnkraften. Något som gör att Sverige inom bara ett par år kommer att stå utan fyra av tio reaktorer – i ett läge där vi redan tvingas importera el. Och då har vi inte varit nära något som kan liknas vid vinter ännu.

Partiet har tillåtits hänge sig åt utopier som dessa, eftersom ingen i ansvarig ställning på allvar trodde att de någonsin skulle få makten att faktiskt genomföra sin politik. Detta visar sig nu vara en felbedömning av historiska mått. Konsekvenserna av MP:s utopiska allt åt alla-politik slår nu tillbaka med full kraft, framför allt manifesterat i regeringen Löfvens senfärdiga hantering av flyktingkrisen – som trots den senaste tidens många panikbeslut fortsätter att rulla på i närmast oförminskad skala. Polisen går på knäna och 8 av 10 funderar på att lämna yrket. Ungefär lika många lärare hotar att hoppa av – trots att Fridolin spelat in personliga Youtubehälsningar där han berättar hur mycket han står bakom dem. Socionomer flyr yrket, kommunalråd gråter och säger att de inte klarar mer; vissa bommar igen kommungränserna för flyktingar och nyanlända helt.

Samtidigt stämplar Fridolin sin egen regerings politik som ”skit” i tv-intervjuer, och tycks leva i övertygelsen att han både kan vara en del av makten och samtidigt stå utanför den, som en oantastlig representant för godheten. Detta trots att vi befinner oss i det kanske allvarligaste läge som Sverige stått inför sedan Andra världskriget. Detta trots att Malmömässan förvandlats till ett slags katastrofområde där det bara verkar vara en tidsfråga innan allvarliga epidemier bryter ut. Detta trots att traumatiserade flyktingar från krigszoner tvingas sova ute på gatorna – ett recept för upplopp om det nånsin fanns något. Trots detta kräver representanter för Miljöpartiet att allt ska fortsätta precis som förut. Vissa hoppar till och med av i protest mot att partiet – och regeringen – inte fortsätter sin resa mot stupet.

En objektiv åskådare, som betråkar allt detta utifrån, skulle sannolikt dra slutsatsen att vi har att göra med är en mycket sinnrikt uttänkt maskirovka, alltså en utländsk desinformationsoperation planterad i landets högsta ledning av främmande makt i syfte att stressa samhällets funktioner tills de brister. Fast inte ens Putin hade kunnat komma på något i stil som Miljöpartiet – svensk politiks egenutvecklade massförstörelsevapen.

5,9 procent stödjer alltså detta parti. Det är något att fundera över.

Intressant?

Fler om , ,

Hundratals svenska skattemiljoner till vindkraftsoligarkerna

Många vänsterpolitiker, framför allt Jonas Sjöstedt, går till val med löfte om att stoppa så kallade vinster i välfärden. Att hindra gnidna välfärdsoligarker och riskkapitalbolag från att profitera på vår gemensamma välfärd och föra ut till vinsterna till skatteparadis.

Och det kan man ju i mångt och mycket sympatisera med. Vad som är betydligt svårare att förstå är att samme Sjöstedt vill storsatsa på att bygga ut av bland annat vindkraften i Sverige – en bransch som domineras av stora utländska energijättar och riskkapitalister med kontor i Luxemburg. Bolag som genom sina konstruktioner plockar  hem skattefria intäkter från svenska elkonsumenter i storleken hundratals miljoner. Intäkter som garanteras via det svenska elcertifikatssystemet, som egentligen bara är en förklädd skatt som vi alla betalar via  elräkningen och utgår till alla som producerar vindel.

Energimyndigheten har publicerat en lista på samtliga anläggningar i Sverige som är berättigade till elcertifikat (något som tillfaller inte bara vindkraftsproducenter, även om dessa överväger). Av listan framgår också vem som är ägare till verken.

Om vi sorterar på de största anläggningarna, visar det sig tydligt att flera stora aktörer dominerar. En av de största vindparkerna, Havsnäs i jämtländska Strömsunds kommun, ägs via bolaget Havsnäs Vindkraft AB av riskkapitalbolaget Njord Wind SL med säte i Luxemburg. Vindkraftparken blev klar 2010, och bakom både konstruktion och drift stod bolaget Nordisk Vindkraft AB, helägt av brittiska riskkapitalbolaget HG Capital. (Sannolikt är Njord Wind också ägt av HG Capital – samma personer förekommer i bolagsledningarna.)

Vindkraftparken har hittills genererat hundratals miljoner i inkomster till de utländska ägarna – samtidigt som Strömsundsborna fick nöja sig med 400.000 kr i så kallad ”bygdepenning”. Vilket i praktiken är en muta för att folk ska hålla tyst när deras närmiljö skövlas av gigantiska vindsnurror.

havsnas_nyckeltal

Hög omsättning, men ingen vinst. Havsnäs vindkraft AB verkar inte vara någon lysnade affär…

En snabb titt i årsredovisningen för Havsnäs vind visar att det trots intäkter på hundratals miljoner – 180 milj omsattes under 2013 – redovisar minusresultat år efter år. En förklaring är tunga räntekostnader, bland annat till koncernföretaget i Luxemburg. (Det som populärt brukar kallas för räntesnurror.) Genom att vinsten försvinner, finns inget att beskatta i bolaget. Resultatet blir att intäkterna slussas över till ägarbolaget i Luxemburg, där pengarna undgår svensk beskattning. Eller rättare sagt – bolaget får dessutom tillbaka ett antal miljoner i skatt eftersom de går med storförlust. Närmare bestämt 25 miljoner för 2012 och 2013.

havsnas_avskrivningar

Tunga räntekostnader, bland annat till koncernföretag, trollar bort vinsten.

Nu är förstås Havsnäs Vind AB långtifrån ensamma om att slussa bolagsvinster utomlands, och det finns absolut inget olagligt i hanteringen. Många av de större vindkraftsparkerna ägs eller delägs av utländska intressen. Exakt hur mycket dessa drar in via certifikatssystemet är svårt att säga, eftersom detta dels styrs av dagspriset för elcertifikat, dels av hur mycket det blåser. Totalt finns det, enligt Energimyndighetens lista, idag cirka 12 GWh så kallat ”förväntad elcertifikatberättigad produktion” i systemet. Om hela denna tilldelning skulle falla ut, hade det med dagsaktuellt pris på elcertifikat (c:a 200 kr/MWh) inneburit en kostnad för svenska elkunder på 2,4 miljarder.

Detta är alltså utöver alla andra miljöskatter, nätavgifter och moms som gör elräkningen till en av de tyngsta hushållsavgifterna vid sidan av hyra och/eller bostadslån.

Här är några av de största ägarna av svensk vindkraft, samt hur mycket deras godkända certifikatsberättigade produktion är värd om de skulle producera för fullt:

  • Havsnäs vindpark (Njord Wind SL): 51 235 200 kr
  • Eon (Tyskland): 95 323 600 kr
  • Enercon (Tyskland): 24 000 000 kr
  • Hällåsen/Jädraås vindkraft AB (Scirocco Wind Holding AB, Malmö): 115 479 200 kr
  • Statkraft (Norge): 101 691 200,00 kr
  • Vattenfall: 166 126 400 kr

(Att notera är att även statliga Vattenfall har ett bolag med säte i Luxemburg, Vattenfall SAs, vad detta nu är tänkt att användas till.)

Hur som helst – trots denna till synes ohämmade miljonrullning med skattepengar, räcker pengarna inte på länga vägar för att hålla den allt mer ekonomiskt ansträngda vindkraftsbranschen under armarna. Därför bedrivs nu intensivt lobbyarbete, dels för att som det heter ”öka ambitionen i elcertifikatssystemet” (vilket i klartext innebär att politikerna bestämmer att elhandlarna ska tvingas köpa fler certifikat till ännu högre pris), dels att på olika sätt skruva upp det idag alldeles för låga elpriset, som inte ens är hälften av vad som krävs för att vindkraftsel ska bli lönsam – trots den garanterade intäkten via elcertifikaten.

I detta ligger sannolikt mycket av förklaringen till olika energilobbyisters brådska att stänga svenska kärnkraftverk och lägga ner stora delar av vår vattenkraft med hänvisning till att den skadar miljön. Bara med en riggad marknad där stora skattesubventioner paras med ett högt elpris – minst det dubbla mot idag, kan utbyggnaden av vindkraften bli lönsam.

Vi kan också notera att vindkraften egentligen inte behövs för vår elförsörjning. Den måste alltid backas upp av annan baskraft, vilket i Sverige utgörs av vattenkraften, och den ersätter inte några koldioxidproducerande kraftkällor och sänker alltså inga utsläpp. Dessutom har vi ett stort elöverskott,  större än den sammanlagda vindkraftsproduktionen, som vi vid sidan av alla andra kostnader får betala för att bli av med.

Dessutom är det värt att uppmärksamma att nästan samtliga dessa bolag, som håvar in hundratals miljoner, redovisar antalet anställda i ägarbolagen till – just det – 0 personer.

Vart än alla de nya sköna, gröna jobben är tänkta att komma ifrån, så inte är det i vindkraftsbranschen i alla fall.

Kanske kan vi få fler i sysselsättning genom att elda upp skogen istället?

Intressant?

DN 1, DN 2, DN 3, SvD 1, 2, 3

Fler om , , , ,

Hur många procent av lönen är det ok att vi behåller?

Årets valrörelse handlar i mångt och mycket om skatter, och då särskilt behovet av att höja dem kraftigt för att försvara välfärden – som enligt framför allt vänstern  totalhavererat under de åtta åren av borgerligt regeringsinnehav. Framför allt är det jobbskatteavdragen som slagit sönder Sverige och enligt vissa kritiker slitit isär  samhället till den grad att det tvingat ut rumänska EU-migranter på Stockholms gator för att tigga.

Om man analyserar dessa nya krav på stora skattehöjningar, en slags hets mot verkligheten som Sakine Madon så klarsynt formulerade det i en ledare nyligen, är det lätt att få intrycket av att de pengar vi tjänar egentligen inte är våra egna – utan statens. Att våra löner i sin helhet borde hanteras av politiker, som  i sin stora välvilja och godhet därefter förser oss med den välfärd och de bidrag som vi anses efterfråga. Och dessutom låter oss behålla mer mer än hälften av det vi tjänar.

Så generöst!

Som medelålders, vit man och allmän surgubbe (och dessutom fortfarande sosse i grunden) är jag så gammaldags att jag anser att mina ihoptjänade pengar tillhör mig och inte staten. Och att jag i princip alltid kommer att använda dem effektivare och bättre än Anders Borg och kommunpolitiker.

För i samma stund som skatterna sugs in i de stora transfereringssystemen, upphör också kostnadskontrollen och istället för välfärd får vi kommunala storsatsningar på dimmaskiner, medeltidsvärldar och kommunala clowner. Att vara generös och frikostig med någon annans pengar är nämligen alltid enklare än att satsa sina egna slantar, som slöseriombudsmannen Martin Borgs förtjänstfullt visat i sina böcker och filmer.

punktskatter

Nåväl, låt oss titta närmare på hur mycket en svensk höginkomsttagare betalar i skatt idag,

För att ta svensk politiks verkliga hatobjekt, väljer vi en medelålders, vit, heterosexuell man, Gustav, som jobbar som projektledare i IT-branschen, som går som tåget. Därför har han vid 44 års ålder lyckats förhandla sig till en lön på 40.000 kr, vilket i de flesta rödgrönas ögon gör honom så kallat ”rik”.

Om man går efter skattetabellen, betalar Gustav 10.966 kr i skatt på sin heltidslön, vilket innebär att han betalar 27 procent i skatt. Det verkar ju inte så farligt, eller hur.

Men då glömmer man att löneskatten bara är en av många skatter som tas ut. På den utmärkta sajten Ekonomifakta kan man beräkna det totala skattetrycket, inklusive arbetsgivaravgifter, och då framträder en helt annan bild.

På Gustavs lön måste nämligen hans arbetsgivare betala full arbetsgivaravgift – 31,42 procent av lönesumman eller 12.568 kr. Den totala skatten på Gustavs lön är alltså 23.534 kr, eller 59 procent. (Vissa hävdar att denna siffra är för hög eftersom lönen ska räknas inklusive arbetsgivaravgiften – jag har aldrig riktigt förstått det argumentet.)

(Utan jobbskatteavdragen hade Gustav haft en total skatt på 25.647 kr, eller 64 procent.)



Men det slutar inte där. När Gustavs lön är skattad och klar, och han vill använda sina pengar till konsumtion är staten framme igen. Denna gång vill Borg/Andersson/valfri finansminister ha 25 procent av hans kvarvarande pengar, eller c:a 4.000 kr. Därmed har skatterna på Gustavs lön ökat till nära 28.000 kronor.

Till detta kommer att en del varor och tjänster dessutom har höga punktskatter – som elektricitet, tobak och alkohol  vars pris utgörs till mer än hälften av skatter och moms.

Det totala skattetrycket för en en inkomst på 40.000 kronor ligger därför sannolikt i närheten av 30.000 kr – vilket skiljer sig rejält från de blygsamma 27 procent som man brukar tala om i deklarationssammanhang. Hur vi än vänder och vrider på det, antingen vi tolkar skatternas andel som 75 procent eller 57 procent av lönen, är det svårt att hävda att vi har ett problem med låga skatter i Sverige.

Detta är viktigt att bära med sig i en debatt där flera partier tävlar i vem som kan lova flest skattehöjningar – framför allt för ”höginkomsttagare”. För frågan alla borde svara på är: Hur mycket är det befogat att vi får behålla? 10 procent? 15? 5? Var någonstans blir det ointressant för folk att över huvud taget gå till jobbet – är det när 70 procent av lönen går till skatten? Eller 80?

Socialdemokraterna var faktiskt fram till helt nyligen ovilliga att skruva upp det totala skattetrycket, men om väntstervinden håller i sig fram till valet om ett par veckor kommer det snart att ställas krav på att 100 procent av våra inkomster behövs för att värna välfärden.

Och det kommer förstås att marknadsföras som rättvisa.

Intressant?

Fler om , , , ,

Borgerlig fördelningspolitik: Lägenhetsboende ska betala för villägarnas solpaneler

Solar panel installation

Tack, alliansen!

Grattis, alla ni som äger villa! Efter avskaffandet av fastighetsskatten för ett par år sedan kommer nu nästa present från Alliansen – skattesubventionerad el med upp till 18.000 per år! Energiminister Anna-Karin Hatt meddelade idag att den som sätter upp solpaneler på villataket kommer att kunna sänka sin energiskatt med upp till 18.000 kronor per år. Reformen genomförs från den 1 juli.

Denna nya skattesubvention är ännu ett exempel på det fördelningspolitiska arbete som Alliansen gjort sig känd för: att ta från de som har minst och ge till de bemedlade – tidigare har bara lantbrukare och stora landägare kunnat tjäna storkovan på grön energi, men nu ska även landets egnahemsägare kunna göra sig en hacka på subventionskarusellen. För de som betalar för kalaset är givetvis alla andra skattebetalare som inte äger hus: Alltså alla vi andra som bor i lägenhet.

Hur många miljoner denna reform kommer att belasta skattebetalarna med framgår inte av Hatts blogginlägg, men förhoppningsvis finns det något slags ”tak” (pun intended) på reformen. Annars kan det sluta som i Tyskland där landets skattebetalare nu tvingats betala dryga 100 miljarder Euro (nära tusen miljarder kronor, eller en biljon) för de paneler som installerats fram till 2011 av landets solelsproducerande villaägare och landägare. Detta havererade system håller därför på att rullas tillbaka i allt snabbare takt, vilket är lätt att förstå om man studerar diagrammet här intill från tyska Der Spiegel. Fast svenska politiker är förstås smarta nog att inte göra om samma fel som tyskarna, eller?

solar_subsidies_de

Whoops…

I sammanhanget ska det sägas att Sverige knappast är i behov av mer el – vi dras redan med ett stort överskott som måste exporteras, ofta till subventionerat pris. Att skattesubventionera ytterligare elproduktion bygger därför bara på överskottsberget, och leder till ännu större kostnader för samhället.

Sedan är det ju ett sedan länge känt faktum att det är förenat med stora faror att sätta upp solpaneler – inget annat energislag dödar fler människor

Intressant?

Fler bloggar om , , , ,

Det är överutbudet på mat och snask som gör svensken fet

bjorkhallen_soderhallarna

Björkhallen, Söderhallarna. Tidigare fanns här en vacker trappa, som nu tagits bort för att förbättra lönsamheten för fastighetsägaren.

Stillasittande och läsk är de största hoten mot folkhälsan, om man ska tro den återkommande debatten om svenskarnas tilltagande fetma. Och som vanligt slutar det med krav på sockerskatt – eftersom vi i Sverige verkar vara fixerade vid höjda skatter som ett sätt att uppfostra befolkningen. Det kommer förstås inte att fungera, lika lite som högre skatt på sprit botar alkoholister.

Dessutom är det enögt på gränsen till okunnigt att skylla just läsk och godis som orsaken till att vårt BMI sväller. Istället kan våra politiker, framför allt på lokal nivå, se sig omkring och ägna sig åt lite självkritik. På de senaste 20 åren har nämligen utbudet av mat, snacks, godis och bakverk formligen exploderat. Till exempel hade det tidiga 90-talets Stockholm två Pressbyrån på Centralstationen – idag finns ett halvdussin kiosker som erbjuder allt från läsk, godis och chips till färdigmat och gigantiska bakverk. I gången från T-Centralen trängs en uppsjö med bagerier, snabbmatsställen och kaféer med Burger King. På våningen kan man välja på McDonalds, Starbucks, asiatiskt, svenskt, pizza, mackor, bullar, korv, bullar, hamburgare, bullar, bullar, bullar…

Tillgängligheten på mat är alltså större än det någonsin varit – delvis påeldad av de nya skattesubventionerade låglönejobben i restaurangbranschen – som förväntas ersätta de  försvunna industrijobben som de nya moderaterna inte längre anser behövs. Lägg till detta den nya satsningenfood trucks, som gör det ännu svårare att gå tio meter utan att man lockas att stoppa i sig något.

Denna explosion av ättillfällen har dessutom skett på bekostnad av våra gemensamma, offentliga ytor. Tidigare samlingsplatser har köpts eller hyrts av fastighetsbolag och alla ytor måste generera avkastning. Naturliga mötesplatser har försvunnit och ersatts med artificiella, där alla förväntas vara ”kunder”, och att umgås blir allt mer synonymt med att konsumera.

Ett exempel är Söderhallarna (bilden ovan), ett av de finaste exemplen på modern Stockhomsarkitektur, centrumet och saluhallen invigdes så sent som 1992. Den vackra inomhusgallerian innehöll tidigare många platser där man kunde vila benen – bland annat den stora trappan i Björksalen, där Systembolaget låg och fortfarande ligger. Idag är alla sådana platser borta – alla öppna har hyrts ut till sushirestauranger, caféer eller snabbmatsställen. Om man behöver vila benen, krävs det att man äter eller dricker något som ens kropp med största sannolikhet inte behöver.

Idag finns det inte en enda bänk kvar i Söderhallarna, där man tillåts sätta sig ner utan att vara konsument. Vad gör detta på sikt med folkhälsan? Och hur formar det vår uppväxande generation när vårt budskap till dem är att det enda sättet att träffa en kompis är att samtidigt konsumera läsk eller latte?

När det handlar om droger som alkohol, är experter och politiker rörande överens om att tillgången styr hur mycket vi dricker. Därför får endast Systembolaget sälja starköl, vin och sprit. När det gäller livsmedel och snask – det vi numera missbrukar i betydligt högre utsträckning – finns det däremot inga restriktioner alls. Trots att det förmodligen dör fler som ett resultat av övervikt och livsstilsrelaterade sjukdomar, än av alkoholmissbruk.

Det är faktiskt rätt konstigt.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Hotet mot musikbranschen fyller 50

Nu i augusti är det 50 år sedan en av tidernas största hot mot musikindustrin såg dagens ljus – kassettbandet.

Det var på IFA-mässan i Berlin sensommaren 1963 som Lou Ottens, produktutvecklare hos holländska elektronkjätten Philips, presenterade den nya lilla uppfinningen som skulle skaka hela musikbranschen i grunden.

”Det kom som en stor överraskning för marknaden”, säger Ottens, idag 87 år i en intervju med Time Magazine (kräver inloggning).

”Överraskning” är väl ett understatement som heter duga. Kassettbandet gav upphov till en helt ny ungdomskultur, där ”blandband” mixades ihop och byttes kompisar emellan – utan att alla längre behövde köpte varsin LP-skiva! Katastrof!

Home_taping_is_killing_music

Kampanjens officiella logo.

Grammonfonindustrin mobiliserade snabbt sina styrkor för att möta det nya hotet mot skivförsäljningen, och startade igång kampanjer som den beryktade ”Home taping is killing Music”, där konsumenterna varnades för denna illegala form av aktivitet, som dessutom var ett hot mot hela musikbranschen. Upphovsrättslobbyn, framför allt i USA, försökte samtidigt få domstolar att förbjuda den nya tekniken, som kassettdäck med inspelningsfunktion, och nya skatter och avgifter infördes för att kompensera för de stackars skivbolagsdirektörerna som riskerade att bli utblottade.

Västtyskland var först i Europa med att införa skatt på kassettband redan 1965, men i Sverige dröjde det faktiskt ända till 1982 (vilket måste ha varit en av få exempel på när Sverige inte var först med en ny skatt). Detta år infördes den omdiskuterade kassettskatten, som enligt vissa uppgifter var en av de bärande orsakerna till att nystartade Track Tape i Malmö med 30 anställda gick i konkurs.

Kassettskatten avskaffades 1993, då helt nya hot mot musikindustrin tagit vid; den inspelningsbara CD-skivan. Det dröjde dock till 1999 innan den nuvarande så kallade privatkopieringsavgiften infördes, en avgift på framför allt inspelningsbara CD- och DVD-skivor. Men även MP3-spelare hamnade snart i listan på avgiftspliktiga apparater – en lista som med tiden skulle bli allt längre.

Privatkopieringsersättningen är i sig en märklig hybrid. Det är förvisso en skatt som beslutats av riksdag och regering, men hur hög skatten ska vara och vilka produkter som ska beskattas bestäms av den privata intresseorganisationen Copyswede. Och som privatperson går det inte att ifrågasätta skatten/avgiften eller ställa någon politiker till svar för den. Praktiskt.

Det som styr Copyswedes arbete är paragraf 26 i privatkopieringslagen, som stipulerar att lagringsmedier ska vara  “särskilt ägnade” för privatkopiering av upphovsrättsligt skyddade verk. Förra året lyckades Copyswede tänja ut denna gummiparagraf till att gälla även externa hårddiskar och USB-stickor, vilket gör dessa prylar 80 kronor dyrare. Till stor glädje för förmånstagarna, framför allt stora artister som Per Gessle som kan muntra upp sig lite extra med pengarna som rullar in när du köper en backuphårddisk för dina digitala semesterbilder.

Copyswede vill nu gå vidare och avgiftsbelägga även interna hårddiskar, smarttelefoner, bärbara datorer, TV-spelskonsoler och surfplattor med privatkopieringsavgift. Dessutom försöker organisationen klämma Telia på 73 miljoner i ersättning för sålda Iphone (som enligt Copyswede alltså främst används för att lagra kopierad musik). Riktigt hur organisationens jurister ska lyckas med konststycket att hävda att en Xbox är ”särskilt ägnad” för att kopiera musik är inte helt klarlagt, men de verkar ju ha en bra dialog med domarna i den skiljenämnd som avgör.

Och vad det gäller surfplattor har ju radiotjänst redan beslutat att din dator och Ipad primärt är en tv-mottagare.

För den som vill fira kassettjubileet och spela in ett blandband eller två, kan jag emellertid meddela att det numera är ganska prisvärt. Du betalar nämligen bara 1,50 i skatt för en 60-minuters tomkassett. Rena fyndet, om du hittar nån som säljer dem fortfarande.

Hem och banda med er!

Intressant?

Andra bloggar om , , , , , ,

USA, världens mäktigaste u-land

De senaste veckornas käbbel om USA:s skenande statsskuld – ett bråk som i svenska medier oftast utmålas som en kamp mellan en progressiv Barack Obama å ena sida och ett gäng högerextrema galningar i tepartyrörelsen å den andra – ser ut att vara över. Resultatet – om det står sig i omröstningen – blir att lånetaket höjs med 1.000-2.000 miljarder dollar, medan besparingarna uppgår till… några procent av vad staten kommer att gå med underskott med – bara i år.

För problemet är ju inte bara hur Förenta staterna ska gå till väga för att banta sin astronomiska statsskuld – just nu 14.300 miljarder dollar – utan att USA gång på gång vägrar att ta tag i det verkliga problemet. Det vill säga att tvinga folk och företag som har pengar att betala skatt efter bärkraft, något som de har sluppit sedan början av 80-talet då en avdankad Hollywoodskådis otippat gick och blev president och raskt ledde in nationen på vägen mot avgrunden.

Ronald Reagan, som man kan beundra av många andra orsaker (han var till exempel den drivande kraften i arbetet med att få Sovjetunionen att falla samman) hade en fast övertygelse när det gällde ekonomi, och det var att staten och all offentlig verksamhet – förutom försvaret – var av ondo, och att människor skulle klara sig på egen hand. Skatter skulle helst inte existera, och i de fall de inte gick att undvika skulle de sänkas så mycket som möjligt.

Ronald Reagan förklarar sina skattesänkningar i TV 1981.

Grundtanken i denna ekonomiska doktrin, döpt till Reaganomics anammade en extrem version av det som brukar kallas supply-side economics. De snuskigt rika amerikaner som tidigare betalt marginalskatter på upp till 70 procent – i paritet med Sverige på 70-talet – fick plötsligt massiva skattesänkningar. Tanken var att alla dessa stålar, som de rika nu fick behålla, skulle skapa nya jobb genom investeringar i nya företag och konsumtion. Trickle-down Economics kallades det ibland – ur föreställningen att av alla de pengar som regnade ner över de bäst bemedlade, skulle det rinna ner en del även till dem som befann sig längre ner i näringskedjan.

Resonemanget visade sig förstås med tiden ha en del hål. Den rikaste procenten av amerikanerna fann sig plötsligt bada i pengar och dessa nya rikedomar pumpades  in på Wall Street,  där en kader av Gordon Gekkos gjorde allt för att mångdubbla investeringarna. Och det handlade sällan om nya amerikanska jobb utan investeringar i helt andra delar av världen; olja och gas i Mellanöstern, låglönetillverkning i Taiwan och Kina. I USA smällde champagnekorkarna på Wall Street, och finansbubblor blåstes upp i allt snabbare takt. Medan Main Street fick se sina reallöner minska och köpkraften ta en tur söderut.

Idag, 30 år senare, är vi kvar i samma läge – fast många resor värre. Med ett kort avbrott (Clinton-administration) har den helgalna skattesänkarcirkusen fortsatt. När George W Bush tillträdde år 2000 inledde han med att sänka skatterna ännu mer, och drog dessutom igång ett par krig för lånade pengar. De rikaste amerikanerna betalar i dag i snitt bara 18 procent i skatt, och många av de största företagen – som General Electric – betalar inte in ett öre till statskassan. Goldman Sachs, finansfantomerna som haft fingret med i de flesta av efterkrigstidens finansbubblor, betalar två procent i skatt.

Idag, 2011, har Reagonomics nått vägs ände. Tepartyrörelsen, som ofta utmålas som högerextrem är egentligen inte högerextrem utan hatar bara staten i största allmänhet och alla skatter – oavsett om de drabbar Goldman Sachs den vanlige Jones i Dumfries, Virginia – är lika onda. Ingen ska betala skatt, alla ska klara sig själva, är budskapet från dessa sentida och extrema Reagan-fans. Och idag firar de sin största triumf – att få en demokratisk president att anta ett ”sparprogram” som bara innebär nedskärningar och inte en enda skattehöjning.

Resultatet är en nation i fritt fall. Den tidiga köpstarka medelklassen har tvingats se sina besparingar urholkas eller försvinna helt – framför allt som ett resultat av raset på husmarknaden. Allt färre jobb gör att lönerna kan sänkas, vilket leder till minskad köpkraft, och ännu högre arbetslöshet. Mer än nio procent går idag utan jobb i USA, en rekordhög siffra historiskt (arbetslösheten är i verkligheten högre, t ex är förvärvsfrekvensen bland kvinnor betydligt lägre än i Sverige).

Samtidigt slår det nya ”sparpaketet” framför allt mot dem som har det sämst – 100-200 miljarder USD om året ska tas från sjuk- och socialförsäkringssystemen samt officiella investeringar. De som redan har problem att få ekonomin att gå runt, får alltså ännu mindre i plånboken – och den negativa spiralen fortsätter. Risken för att USA glider ner i en ny depression är nu överhängande.

USA är idag i många avseenden ett u-land – tungt skuldsatt men med en gigantisk krigsmakt (som ingen president ens skulle våga föreslå besparingar på). Fackföreningar motarbetas för att företagen ska kunna hålla nere lönerna – inte bara på IKEA-ägda Swedwood. Call centers flyttar hem från Indien och Pakistan, eftersom det nu går att hitta billigare arbetskraft i USA. Och vågen av illegala immigranter från Mexiko har nästan helt ebbat ut. Det går att få nästan lika bra betalt söder om Rio Grande som i USA numera…

Ingen president i modern tid har misslyckats lika mycket som Barack Obama. Ändå behandlar vi fortfarande honom som en rockstjärna här i Sverige. Varför?

Intressant?

Aftonbladet, Expressen, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5 GP

Fler bloggar om , , ,

Klart Rumpan ska ha lite påökt

Von Rompuy och baronessan Ashton gratulerar varandra till lyckad löneförhandling.

Efter den senaste veckans framgångsrika räddning av Irland och Euron, Sveriges ovillkorliga EU-kapitulation och lite ilsket skäll på unions-förnekarna, kan man förstå att den hårt jobbande ”presidenten” Herman ”Rumpan” von Rompuy är värd lite extra i lönekuvertet. Via alltid lika uppfriskande arga EU Referendum läser jag att Rumpan kan se fram emot ytterligare 131,500 kr i plånboken från och med nyår – säkert ett välkommet tillskott till den skamligt låga årslönen på 3,5 miljoner han hade tidigare. Baronessan Cahtrine Ashton, som enligt vissa rykten fungerar som EU:s utrikesminister, får nöja sig med ett löneökning på 120,000 medan det vanliga fotfolket, EU-parlamentarikerna, får försöka överleva på 925,000 om året, en höjning med ynkliga 33,000 kr.

Skönt att veta att våra skattepengar används där de gör bäst nytta.

Intressant?

Andra om , , , ,

Mer om Euro-krisen: SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: