And The Band Played On

Etikett: skiffergas

Allt fler tecken på att Putin finansierar kampen mot skiffergas

I somras  gick Natos dåvarande generaldirektör Anders Fogh Rasmussen ut och vädrade sina misstankar om att den ryska underrättelsetjänsten låg bakom de omfattande protesterna mot europeisk skiffergasutvinning, bland annat i Storbritannien. Några handfasta bevis på att Putin slussade miljoner till olika europeiska miljöorganisationer gav han däremot inte.

Men nu kommer dock fler tecken på att Ryssland faktiskt har ett finger med i spelet. För en dryg vecka sedan publicerade New York Times en intervju med Vlasa Mircia, borgmästare i den lilla rumänska staden Pungesti. Borgmästaren trodde att staden gjort ett riktigt klipp när amerikanska oljebolaget Chevron kom hit förra året och köpte rättigheterna för att provborra efter skiffergas.

Det dröjde dock inte länge förrän aktivister och frackingmotståndare anlände till stan, och de våldsamma sammanstötningarna som uppstod fick inte bara Chevron att tappa lusten för projektet – även borgmästaren själv jagades bokstavligen ut ur stan som ett resultat av sitt stöd för det amerikanska oljebolaget.

Sedan försvann aktivisterna lika snabbt som de kommit – något som fått rumänska myndigheter att spekulera i vem som finansierar´dessa välorganiserade och samordnade protester.

Och många tecken pekar österut, även om Putin naturligtvis är för slug för att lämna några spår efter sig. Även i Litauen, där Chevron borrade efter gas, jagades de bort av osedvanligt hårda protester.

Aktivister som New York Times talat med avvisar anklagelserna om rysk inblandning som rena fantasier, men det finns en ganska besvärande faktor i sammanhanget. Den ryska oljejätten Gazprom, som i princip fungerar som en del av den ryske presidentens utrikespolitiska vapenarsenal, är själv på jakt efter skiffergas i västra Rumänien. Via sitt serbiska dotterbolag, Nis, har bolaget inlett geologiska undersökningar för framtida olje- och gasutvinning.

Skillnaden är att protesterna här helt har lyst med sin frånvaro.

Som sagt, några konkreta bevis finns det inte – men det vore mer eller mindre tjänstefel av Putin och hans underättelseorgan att inte göra allt vad som står i deras makt för att stoppa Europa och de gamla Warszawapaktsländerna från att göra sig oberoende av rysk olja och gas.

Något vi ska ha i bakhuvudet nästa gång vi hör en så kallad expert hävda på allvar att Europa klarar sin energiförsörjning utan vare sig kärnkraft, kol eller gas.

Nyttiga idioter finns det som bekant gott om.

Intressant?

Fler om , , ,

Den gröna omställningen har försatt Europa i katastrofläge

Financial Times uppmärksammade i helgen den havererade europeiska energimarknaden, som nu på allvar hotar jobben i EU-länderna. Detta är något som till och med EU-höjdarna med Jose Manuel Barroso i spetsen nu tvingas erkänna. Europeiska industrier betalar upp till fyra gånger mer för sin energi än konkurrenter i till exempel Ryssland och USA, något som hotar att driva iväg både företag och jobb  ifrån kontinenten.

Ansvaret för detta haveri vilar tungt på EU självt, och på unionens olika kostsamma och samtidigt verkningslösa planekonomiska fiaskon för att minska koldioxidutsläppen. Bindande resolutioner om att minska utsläppen 20 procent fram till 2020, och att 20 procent av energin ska komma från förnybara källor, har fått till effekt att Europa dignar under kostnaderna för den gröna omställningen. Dessutom hotas själva elnätet, framför allt i Tyskland, av blackouter som ett resultat av en okontrollerad utbyggnad av intermittenta energislag som sol och vind.

Fram till nu har den tyska industrin skyddats mot de skyhöga priserna (elkonsumenterna har fått ta hela smällen vilket inneburit att c:a 80.000 tyskar hamat i energifattigdom) men eftersom detta undantag strider mot EU:s regler, kommer även den tyska industrin att drabbas fullt ut av kostnaden för den så kallade ”energiewende”. Företrädare för EU:s näringsliv har länge varnat för en utveckling där arbetstillfällen exporteras utomlands – framför allt till USA och Asien där energikostnaderna är en bråkdel av de Europeiska.

En av dem som uttalar sig i Financial Times är Lakshmi Mittal, ordförande och vd för ståltillverkaren ArcelorMittal. “Om vi betalade samma energipriser som i USA vid våra fabriker i EU, hade våra kostnader minskat med en miljard dollar om året” [7 miljarder kr], säger han.

Sju miljarder i minskade kostnader – hur många jobb motsvarar det tro?

Och Paolo Scaroni, vd för italienska olje- och gasbolaget Eni, sade i ett tal i helgen att de låga amerikanska energipriserna skapat ”massiva konkurensfördelar”, något som driver investeringar och företag till USA i en allt snabbare takt. ”Detta är ett verkligt katastrofläge för Europa”, enligt Scaroni.

Även om dessa röster sannolikt avfärdas som ”särintressen”, är det tydligt att USA:s satsning på utvinning av skiffergas – och därmed fallande energipriser – har slagit ner som en bomb i Bryssel. Från att ha varit övertygade om att ständigt stigande priser på fossila bränslen förr eller senare skulle de kostsamma satsningarna på sol- och vindenergi att bli lönsamma, har verkligheten slagit undan benen för de storstilade planerna. Kvar står EU med en havererad energimarknad, där företagen flyr och medborgarna tvingas lägga allt större del av den disponibla inkomsten på att betala för el och uppvärmning. Knappast ett bra utgångsläge för en union i kris, med ett gigantiskt skuldberg och där nya jobb behövs mer än nånsin.

I en rapport från EU-kommissionen, som Financial Times citerar, konstateras det att de priser som företag i Europa betalar för naturgas är 3-4 gånger högre än jämförbara industrier i USA och Ryssland. Rapporten släpps lagom till till morgondagens möte i EU-kommissionen, som ska ta ställning till nya miljömål för unionens energiproduktion fram till 2030.

Och just nu ser det mörkt ut för nya bindande avtal på energiområdet, EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso har mer eller mindre öppet deklarerat att kommissionen inte vill se några bindande avtal efter 2020 vare sig vad gäller andel förnybar energi eller krav på energieffektivisering. Dessutom flaggar Barroso för att de frikostiga subventionerna till den förnybara energin kommer att avvecklas efter 2020.

Därigenom ligger vägen öppen för en storskalig satsning på ”fracking”, alltså utvinning av skiffergas, även i Europa.

Samtidigt, hemma i Sverige, förbigås denna helomvändning i EU:s energipolitik med största möjliga tystnad. Vid partiledardebatten i Riksdagen i förra veckan nämndes energipolitik inte med ett ord – förutom av Åsa Romson (MP) som vill se en snabb nedläggning av halva Sveriges elproduktion till förmån för ”förnybara” lösningar. Alltså samma recept som drivit Europa till konkursens rand.

Och i SvD skyller de offentligfinansierade och välavlönade domedagsprofeterna Johan Rockström och Anders Wijkman på Sveriges miljöminister – som har utsetts att leda morgondagens förhandlingar i Bryssel tillsammans med Anna-Karin Hatt – för att inte kraftfullt nog visa vägen och gå före. Oavsett vad man tycker om denna centerduo, kommer de att ha svårt att få gehör för ståndpunkten att vad vi behöver är ännu mer av den misslyckade planhushållning på energiområdet som vi levt med de senaste 20 åren.

Dessa två debattörer verkar dock för länge sedan förlorat kontakten med fast mark. En misstanke som förstärks av den senaste debattartikeln i SvD, där Rockström och ett andra frälsta på fullt allvar hävdar att det  går att ersätta all energiproduktion i Sverige med förnybart – bara man vågar tro på det.

Att en tänkande människa på fullt allvar tycker att vi kan skrota vår basproduktion av el och ersätta den med vindsnurror (som står stilla fyra av fem dagar) och solpaneler – i ett land där stora delar befinner sig i mörker en tredjedel av året då energibehovet är som störst – är faktiskt obegripligt.

Om EU beslutar om att rulla tillbaka delar av den jobbdödande energipolitik som Bryssel hittills drivit, är det  värt att fira. Det tragiska är bara att vi inte hade behövt hamna i det energipolitiska undantagstillstånd som råder – om vi bara låtit bli att lyssna på allsköns självutnämnda experter och domedagsprofeter.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Rekordminskning av utsläppen i USA

Kolkraften på väg ut i USA – billig naturgas tar över energiproduktionen.

I allra största tysthet håller USA på att klara av det som få andra industialiserade länder lyckats med: att uppfylla kraven i det så kallade Kyotoavtalet från 1997. I avtalet, som ursprungligen undertecknades av flertalet västliga demokratier,  förband sig de undertecknande staterna att minska utsläppen av så kallade växthusgaser (framför allt koldioxid) till 1990 års nivåer. Det har väl gått så där med efterlevnaden – bara ett fåtal länder uppnår sina mål, däribland Storbritannien, Tyskland och Sverige, medan andra har misslyckats grovt. Kanada har hoppat av Kyoto, medan Bric-länderna och Afrika konsekvent vägrat att skriva under avtal som kan begränsa ländernas tillväxt. Flertalet av dessa förlitar sig till kolkraft för att driva sina industrier.

Därför är det förstås en mycket god nyhet att världens största ekonomi nu är på väg att nå målet vad gäller minskning av utsläppen: under första kvartalet 2012 var USA:s co2-utsläpp nere på 1992 års nivåer, enligt siffror från U.S Energy Information Administration, EIA. Särskilt intressant är det mot bakgrund av att USA alltså aldrig ratificerat Kyotoavtalet. Minskningarna har alltså skett på frivillig väg, genom satsningar på nya bränslen och ny teknik.

Man skulle kunna tro att denna glada nyhet skulle uppmärksammas av alla världens ledande medier, och framkalla vild glädje hos klimatetablissemanget. Ändå hör man ingen som applåderar – allra minst EU:s klimatkommissarie Connie Hedegaard som upprepade gånger i hårda ordalag kritiserat USA:s ointresse för avtalet. Värt att notera är att Hedegaards eget hemland, Danmark, är ett av de länder som misslyckats mest (om man kan säga så) med att minska sina utsläpp. Men så drivs ju Danmarks energisektor till största delen av gammal kolkraft, inte vindsnurror som många vill få oss att tro.

Orsaken till den kraftiga minskningen av utsläpp är framför allt den revolution som skett i utvinningen av så kallad skiffergas. USA formligen badar i billig naturgas, och många gamla kolkraftverk har därför skrotats i samband med övergången till nya gasdrivna generatorer. Den sammanlagda minskningen av co2-utsläpp från kolkraftverk var 18 procent fram till första kvartalet 2012, men detta är bara början. Kolet är snabbt på väg att konkurreras ut av billig gas, och skulle samtliga USA:s koldrivna kraftverk gå över till gasdrift, skulle de sammanlagda utsläppen  från energisektorn minska med uppemot 70 procent. Reuters skriver:

The contribution of coal in U.S. energy use is likely to continue its demise, with plant owners and operators reporting to the EIA last month that they plan to retire 27 gigawatts (GW) of capacity, or 8.5 percent, at 175 coal-fired facilities between 2012 and 2016.

(En bidragande orsak till utsläppsminskningen är förstås den ekonomiska krisen: eftersom allt färre amerikaner har jobb att åka till, har bilkörningen också minskat.)

När det gäller skiffergas, har flera länder i EU – till exempel Polen – nyligen upptäckt stora gasfyndigheter, något som skulle kunna hjälpa även EU att på ett enkelt och smärtfritt sätt minska sina utsläpp. Östeuropa och även Tyskland förlitar sig ju fortfarande till största delen till koleldade kraftverk (precis som Danmark).

Lysenkoisterna i EU kämpar dock med näbbar och klor för att stoppa detta – ivrigt påhejade av miljölobbyn. Så sent som i våras krävde såväl EU:s klimatkommissionär som med EU-politruken och centerpartisten Lena Ek att Polen skulle avstå från att utnyttja sina gasfyndigheter, stänga sina kolkraftverk och istället smälla upp vind- och vågkraftverk längs hela Östersjökusten. (Hur detta skulle tillgodose Polens behov av baskraft framgick inte.)

Istället för att applådera övergången till en renare energikälla – med potential för 70-procentiga utsläppsminskningar – har EU istället valt att driva ett närmast medeltida centralstyrt, sönderfuskat och ineffektivt system för handel med utsläppsrätter. Detta har hittills inte bidragit till några som helst minskningar av utsläppen, men det har gjort medborgare astronomiska 2.000 miljarder euro fattigare. (Det är för övrigt samma summa som det sägs kosta att rädda euron.) En fjärdedel av dessa pengar hade räckt för att bygga om gamla europeiska kolkraftverk till miljövänligare teknik.

Fast rationellt tänkande har ju aldrig varit ett krav för att nå toppen inom EU. Snarast motsatsen.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: