Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: skjutningar

Brottsligheten: Att inte vilja peka ut någon är att peka ut alla

Brottsförebyggande rådet, BRÅ, släppte nyligen årets upplaga av den nationella trygghetsundersökningen. Denna visar inte helt överraskande att rädslan för att utsättas för brott ökar. Att särskilt notera är att var tredje tjej mellan 16 och 24 år är så rädd att utsättas för övergrepp att de undviker att gå ut. I vissa områden är andelen ännu högre.

Samtidigt ligger den gnagande oron för det ökade våldet, för gängkriminaliteten, skjutningar och handgranatsattacker som en mörk underton till hela den politiska debatten just nu. Något som tydligt märktes i årets första partiledardebatt som hölls under onsdagen. Där var det eskalerande gängvåldet och otryggheten det överskuggande ämnet, och statsministern uteslöt inte ens militära aktioner för att skapa ordning i de mest brottsutsatta förorterna, hur nu detta skulle gå till.

Och så sent som idag publicerade BRÅ nya siffror på antalet anmälda våldtäkter, som ökade med tio procent under fjolåret. Det kommer nu in 20 anmälningar om dagen, vilket sannolikt bara är en liten del av de som faktiskt sker, enligt BRÅ.

Men våldsutvecklingen och den ökade oron till trots vet vi fortfarande nästan ingenting om vilka som står bakom den galopperande ökningen av de grova brotten. Inte minst är den infekterade frågan om hur de senaste årens  stora flyktingströmmar påverkat brottsligheten fortfarande ett ämne som ingen riktigt vill ta i.

Rapporteringen från de gängkriminella miljöerna, till exempel i DN:s och SVT:s artiklar om den så kallade Dödspatrullen, tycks i alla fall peka mot att en stor del av den grövsta våldsbrottsligheten utförs av unga män med ursprung på Afrikas horn. Så vitt man kan läsa sig till, av de få detaljer som nämns, är många av dem födda och uppväxta i Sverige, men lever trots detta vidare i ett slags parallellsamhälle till det som vi traditionellt förknippat med landet lagom med sina välsmorda institutioner, sina trygghetssystem och generösa välfärd. Där rättvisa skipas med en AK-47, där Sveriges lag inte längre är välkommen.

Underligt nog är motståndet hårdnackat när det gäller att ta reda på hur ursprung, etnisk tillhörighet. konserverande sedvänjor och benägenhet att begå våldsbrott bidrar till den utveckling vi ser idag. BRÅ spjärnar emot, liksom justitieminister Morgan Johansson som vid ett flertal gånger sagt nej till att ta reda på mer om saken. Och brottsforskaren Jerzy Sarnecki har upprepade gånger deklarerat att sådan kartläggning är ointressant, eftersom myndigheten undersökte saken för 13 år sedan och att de resultat som framkom då gäller även i dag. (Att notera är att BRÅ i denna undersökning slog fast att invandrare och/eller människor med rötter utanför Sverige faktiskt är överrepresenterade när det gäller brott.)

Sedan dess har Sverige emellertid fått ett tillskott av hundratusentals nya flyktingar, asylsökande och anhöriginvandrare. Under samma tid har den grova brottsligheten ökat, men eftersom vi inte vet riktigt vilka vem som står bakom denna ökning – förutom den del som tillskrivs gängkriminalitet med etniska förtecken – blir resultatet en tilltagande rädsla och oro för alla som kommit till Sverige som flyktingar.

Samtidigt kopplar nära nog samtliga större politiska partier numera samman migrationen med ökad brottslighet. Att svenskarna då lär sig att vara rädda och se med misstänksamhet på alla invandrare blir därmed den oundvikliga följden av åratals hård kamp från såväl politiker och medier för att till varje pris undvika att peka ut särskilda grupper. Rädslan att gynna främlingsfientliga krafter, har därför fått till följd att själva motsatsen uppnåtts: samtliga invandrare pekas ut som potentiella våldsbrottslingar.

Eftersom allt annat vore att riskera gynna det där partiet. Knappast så lyckat.

I brist på samtida fakta får vi söka oss söderut, där frågan inte är lika laddad som här. En studie gjord av den tyska delstaten Niedersachsen fick visst genomslag i början av året, vilket inte var helt förvånande då den innehöll mycket av just den statistik som regeringen motsätter sig att BRÅ tar fram. Studien visar att flyktingar och asylsökande är klart överrepresenterade när det gäller brottslighet, åtminstone de som kom i samband med den stora migrationsvågen för några år sedan.

Uppgifterna är dock inte nya, samma resultat fanns i den polisrapport (länk till engelskspråkiga Thelocal.de) som släpptes efter nyårsfirandet i Köln för två år sedan. I samband med festligheternablev ett mycket stort antal kvinnor rånade och trakasserade, och polisen slog fast att så gott som samtliga av de identifierade gärningsmännen var flyktingar eller asylsökande. Denna rapport – vill jag minnas – refererades inte alls i svensk press, det som istället skrevs var snarare motsatsen.

Vad som emellertid framgick redan då var att det fanns enorma skillnader inom gruppen ”asylsökande”. Medan unga män från Nordafrika var extremt överrepresenterade bland förövarna, fanns knappt en enda från krigets Syrien som deltog i massövergreppen i Köln, enligt polsens rapport. (Citatet nedan kommer från thelocal.de.)

Huge gulf in crime rates among migrant groups

After the mass sexual attacks in Cologne and other cities which eyewitnesses and police have said were carried out by men of “north African appearance” migrants from the Maghreb region have come under the spotlight.

Currently, 13 of the 19 people police are currently investigating in relation to the Cologne attacks come from the Maghreb – an area encompassing Libya, Tunisia, Algeria and Morocco. And police figures seem to show that Maghrebi migrants are considerably more likely to commit crime than people from other regions, Spiegel Online reports.

A study begun by Cologne police in 2014 which looked at which refugees committed a crime within a year of their arrival showed stark variations from between different countries of origin. Whereas only 0.5 percent of Syrians were suspected of a crime within 12 months of their arrival, 40 percent of those coming from the Maghreb got into trouble with police. Only asylum seekers from the Balkan region were as likely to have broken the law in equivalent numbers.
The head of one refugee reception centre in the region told Spiegel that “North Africans often come to our attention for the wrong reasons here. They drink a alcohol excessively and are often under the influence of strong medication.”

A crime every 3.5 hours
An unpublished study by police in Düsseldorf seen by Spiegel Online, meanwhile, shows that there are over 2,200 criminals from the north African region active in the Rhineland city. The Düsseldorf statistics also show that north Africans commit a crime on average every 3.5 hours in the city.
This criminality commonly comes in the form of theft, robbery, bodily harm and threats.

Något förbryllande är dock slutsatserna som dras av allt detta. Enligt den senare studien kan överrepresentationen till stor del förklaras med att de unga männen känner sig ensamma och inte har vare sig familjer eller kvinnligt sällskap (som alltså förväntas fungera som stötdämpare).

The lack of women and families among the migrants also meant that those young men were deprived of a “violence-preventing, civilising force”, the study said.

Denna mening säger en hel del av vilka förväntningar samhället har. Synen på  nyanlända unga män tycks alltså vara att de inte kan styra sina impulser om de lämnas ensamma under en period, och är alltså därför ursäktade om de begår sexövergrepp och brott.

Jag har svårt för denna typ av relativisering.

Särskilt som det skulle kunna finnas en enklare förklaring – nämligen att ett stort antal av dem som sökt asyl på senare år inte är vare sig flyktingar eller har asylskäl. Enligt uppgifter från FN:s flyktingorgan UNHCR saknade 7 av 10 som tog sig med båt från Libyen till Europa flyktingskäl och betecknades som ekonomiska migranter. Det stora flertalet flydde alltså inte för sina liv, som Sveriges statsminister fram till nyligen brukade hävda, utan flyttade till ett förhoppningsvis bättre liv.

Dessutom finns återkommande uppgifter om att både Sveriges och EU:s asylsystem missbrukas av kriminella. Ligor tar sig till Europa i syfte att begå brott, och ansöker om asyl för att kunna hålla sig kvar i landet. Ett exempel på detta är de så kallade marockanska gatubarnen (som legat bakom ett antal av personrånen i Stockholm på senare år) en grupp med obefintliga chanser att få asyl och uppehållstillstånd i Sverige.

Även stöldligor från Georgien och Balkan missbrukar systemet, och det är långtifrån något nytt problem – redan 2010 slog Migrationsverket larm om asylmissbruket. Bloggaren Merit Wager skrev så sent som den 10 januari om hur byggjobbare från Georgien ansöker om asyl i Sverige, trots att de kommit hit för att arbeta och är väl medvetna om att de saknar skyddsskäl. Men då den genomsnittliga handläggningstiden för ett asylärende är 71 dagar (även när det gäller de så kallade snabbspåren), innebär det i princip gratis boende och dagpenning i mer än två månader.

Georgier utgör numera den näst största gruppen av asylsökande till Sverige.

Men återigen, eftersom vi i svensk debatt under en lång tid har haft så ohyggligt svårt att tala klarspråk om sådana här missförhållanden och fusk – för att inte riskera gynna det där partiet –  har vi istället klumpat ihop alla som kommit hit och sökt skydd och kallat dem för flyktingar.

Därför har vi nu hamnat i en situation där många numera är övertygade om att alla flyktingar våldtar, rånar och kastar handgranater. Något som förstärks av S-, M- och SD-politikernas närmast dagliga vana att koppla samman migrationen med den eskalerande brottsvågen – partiledardebatten igår var ett talande exempel på detta.

I avsaknad av nyanser och relevant forskning blir bilmekanikern och läraren från Aleppo bemötta med samma rädsla och misstro som förhärdade rånarligor från Alger eller brottssyndikat från Balkan. Genom att inte våga peka ut någon, pekas alla ut.

Allt detta av missriktad välvilja och rädslan att bli stämplad som rasist. Hade det inte varit bättre med klarspråk från början?

Intressant?

Andra om , , ,

Uppdatering: Malmö är fortfarande inte Sveriges Chicago – men ligger jämsides med New York i antal mord

The Economist publicerade nyligen aktuell statistik över antalet mord i USA, och det vore synd att säga att utvecklingen går åt rätt håll. Antalet mord i landet ökade med hela 11 procent under 2015, jämfört med föregående år – den snabbaste ökningstakten sedan 1970-talet.

Orsakerna är flera. Under 2016 krävde till exempel uppblossande gängkrig i Chicago 764 dödsoffer, en 58-procentig ökning jämfört med föregående år, då 485 miste livet i ”The windy city” (Donald Trump har ju till och med hotat med att skicka dit Nationalgardet för att få stopp på mördandet.)

Precis som i Sverige verkar antalet skjutningar öka bland gängen och brottsaktiva i så kallade utanförskapsområden, där allt fler faller offer för dödligt våld. I The Economists sammanställning av de 50 mest morddrabbade städerna i USA, visar det sig att antalet mord ökade i 34 av dem.

Författaren Heather Mac Donald, som skrivit boken The War on Cops, har även en annan förklaring till ökningen – det hon kallar Ferguson-effekten:

 The riots were a response to the killing of Michael Brown, a black man, by a police officer. The “Ferguson effect”, Mrs Mac Donald argued, occurred when police officers retreat from cities when relations with the people they serve became bitter, causing crime to go up nationwide. Murders and shootings did increase by 57% in St Louis, a city close to Ferguson, in the two years after Brown’s death.

Samtidigt har vissa andra städer sedan ett flertal år en nedåtgående trend i antalet utsatta för dödligt våld.  Svenskfavoriten New York ligger till exempel historiskt lågt – för första gången har antalet mord sjunkit till under 300 under 2016 – eller 3,92 per 100 000 (som är det vedertagna sättet att jämföra antalet mord) enligt tidningen Newsday.

New York’s year-end results are in bold contrast to those of Chicago, a city with less than a third of the Big Apple’s population that has logged more than 750 homicides and 4,300 shootings, increases of more than 50 percent and 45 percent respectively compared to 2015. Police officials in Chicago have recently said that many of the killings and shootings were attributed to gang violence and warfare. Chicago’s homicide rate for each 100,000 residents is 27.7, compared with New York’s 3.92.

Detta innebär alltså att Det stora äpplet nu är en lika trygg stad att bo och turista i som Malmö, som med sina 300.000 invånare och 12 11 mord under 2016 hamnar på en mordkvot på 3,7 per 100.000 invånare.  Alltså i nivå med New York och efter under Moskva (se grafiken nedan). Om man ska lita på dessa siffror som kommer från Worldatlas.com ligger Malmö numera på en inte så smickrande femteplats i den europeiska mordtoppen.

Och trenden fortsätter – bara under årets sex första veckor har 13 mord eller mordförsök rapporterats från Malmö. På andra sidan sundet, i Köpenhamn, skedde noll mord, vilket innebär att Danmark måste göra något rätt som Sverige ännu inte förstått att lära av. I Danmark som helhet sker 0,8 mord per 100.000 invånare och för Köpenhamns del har jag sett ännu lägre siffror (om än bara för ett enskilt år, 2012).

I rättvisans namn ska dock sägas att en del av Danmark skiljer sig kraftigt: Grönland. I denna del av landet mister så många som 16 per 100.000 invånare livet genom dödligt våld. Något som rapporteras som en glädjande förbättring  – i mitten på 80-talet mördades nämligen långt fler grönlänningar än så.

Att vi överhuvud taget har koll på hur många mord som faktiskt inträffade i Malmö förra året beror inte på polisen eller myndigheter som BRÅ, utan på Sydsvenskan som metodiskt kartlagt antalet offer. Polisen för nämligen inte statistik över antalet mord fördelat på stads- eller kommunnivå. Något som kan tyckas uppseendeväckande i ett samhälle som i alla andra avseenden framstår som närmast besatt av att mäta och utvärdera allt vi tar oss för. Det närmaste vi kommer är att det totalt skedde 112 mord i Sverige under 2015, dvs en mordkvot på 1,12. Detta gäller dock i landet som helhet, men BRÅ slår fast att  71 procent av fallen inträffade i storstadsområdena (vilket innebär att kvoten bör vara minst dubbelt så hög).

Om man letar i internationella databaser som Knowema, vilken använder sig av siffror från FN-organet UNODC (United nations office on drugs and crime), upptäcker man att vare sig Sverige eller Stockholm finns med. Man kan som sagt undra varför.

Vissa kommer garanterat att hävda att det alltid sett ut så här i Sverige och Malmö – det är möjligen  bara anmälningsbenägenheten som ökat. Alternativt att vi i Sverige har andra juridiska definitioner på vad det verkligen innebär att bringa folk om livet.

Hur som helst, som jag tidigare skrivit är Malmö inte Sveriges Chicago. Men kanske på väg att bli ett litet New York – eller Moskva.

Fotnot: Enligt Sydsvenskan har siffran över antalet mord i fjol justerats ner till 11, efter att ett av dödsfallen i en knarkuppgörelse klassats om. Det handlade om en kvinna som åtalades för att ha knivhuggit sin langare, men som själv hävdade att han själv sprungit in i kniven som hon dragit för att ”försvara sig”. Tingsrätten valde att tro på kvinnan och frikände henne därmed från mordanklagelserna.

Vilket innebär att New York forfarande leder, om än med en liten marginal…

Intressant?

Fler om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: