Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: skulder

Bankernas hämnd: det händer när du försöker pressa räntan

Resistance is futile! (Bild från Wikipedia.)

Finansminister Anders Borg är ursinnig på ”de fyras gäng”; storbankerna som skor sig på våra bolåneräntor. Aldrig tidigare har marginalerna varit högre mellan bankernas kostnader för att låna upp pengar och de egna utlåningsräntorna. Möjligen kan man fundera på Anders Borgs personliga skäl för sin vendetta mot storbankerna – sitter han månne själv med gigantiska bolån som äter upp den magra statsrådslönen? – men i sak har han förstås rätt: storbankernas oligopol är inte bara skadligt för Sveriges ekonomi, det är också djupt stötande att storbanker som SEB gör storvinster, mitt i den värsta ekonomiska krisen under efterkrigstiden.

Men vad Anders Borg naturligtvis inte nämner är att det är statens egna hårdare kapitaltäckningsregler som ligger bakom bankernas ökade påslag på bolånen. Dessa skärpta regler ligger alltså utanför de skärpta globala Basel III-reglerna som statuerar hur mycket banker får låna ut i förhållande till sitt eget kapital. Lägg till detta en bomarknad med pyspunka, och det kanske till och med är vettigt att bankerna samlar på sig för sämre tider – hade de inte gjort det så hade vi garanterat fått skjuta till skattepengar för att rädda miljardärerna ännu en gång när bobubblan briserar.

Och dessvärre finns det inte, som både finansministern och ekonomiskribenter ständigt upprepar, någon verklig möjlighet att pressa räntan genom att ”spela ut” bankerna mot varandra. De fyra storbankerna, Nordea, Swedbank, SEB och Handelsbanken, äger nämligen tillsammans Upplysningscentralen, UC, som är ledande i Sverige på kreditupplysningar av såvål privatpersoner som företag.

Varje gång man som privatperson ansöker om t ex bolån – oavsett om det är ett nytt lån eller flytt av befintligt till annan bank – ställs en fråga till UC, vilket inte borde innebära någon större dramatik. Problemet uppstår när man frågar flera banker samtidigt; då ringer varningsklockorna hos UC eftersom det anses som en risk om man har har för många kreditupplysningar, något som många vittnat om på sajten Byggahus.se på senare tid.

Redan vid tre aktuella kreditupplysningar slår spärren till, och banken kan då stämpla en som kreditovärdig. Därför tar man en gigantisk risk om man gör som Borg och Peter Norman förslår, att ta kontakt med samtliga kreditinstitut på marknaden för att förhandla sig till billigare lån – konsekvensen blir istället att man blir dömd som kreditovärdig under ett års tid, och alltså inte får något lån alls. Man kan också glömma det där med att teckna nytt mobilabonnemang eller hyra en bostad under denna tid.

Så var det med den ”valfriheten”. Bankerna äger oss, och oavsett hur mycket Anders Borg ylar, kommer det inte att hända något så länge De fyras gäng tillåts fortsätta med sitt oligopol. Och om du försöker spela ut dem mot varann så straffas du direkt – genom att förlora kreditvärdigheten.

Ja ja, och det här är säkert bara tillfälligheter. Inget att se, cirkulera…

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

En passande anklagelseakt

Dominique Strauss-Kahn i polisarrest i New York.

Ordföranden för mäktiga Internationella valutafonden (IMF), Dominique Strauss-Kahn, sitter anhållen i New York, misstänkt för sexuella övergrepp mot en hotellstäderska. Och trots att anklagelserna är grava, och långtifrån något att skämta om, kan man ändå inte komma ifrån att det på något sätt är en passande anklagelseakt mot den högste ansvarige för en multinationell lånehaj som genom större delen av sin historia anklagats för att permanenta fattigdom och misär i de länder som fått den tveksamma förmånen att ta emot valutafondens lånepaket.

I New York Post idag skriver författaren Doug Bankow under rubriken Fund for nation-rape om IMF:s ruttna historia och hur dess verksamhet mestadels handlat om att hålla korrupta och konkursmässiga regimer under armarna. Istället för att genomföra de nödvändiga saneringar som behövs, kopplat till nedskrivning av skulder – som alltså skulle drabba de banker som varit vårdslösa nog att låna ut pengar utan säkerhet – ställer IMF gladeligen upp med nya SMS-lån för att skjuta upp den oundvikliga statsbankrutten ytterligare en tid. Samtidigt tvingas medborgarna i låntagarstaterna till hårda nedskärningar i trygghetssystem, lönedumpningar och galopperande arbetslöshet.

IMF (och även EU på senare år) har utvecklats till internationella lånehajar, som mer eller mindre frivilligt tvingar länder i ekonomiskt trångmål att ta emot pengar mot rena ockervillkor. Allt för att rädda ett havererade finansiella projekt – som Eurosamarbetet – eller se till så att storbanker går fria från kreditförluster.

Vinsterna privatiseras, kollektivet får ta förlusterna. Och de som ska betala kalaset – i Grekland, Portugal eller Irland – blir bara fattigare, ju fler stödpaket som röstas igenom.

På ett sätt är det bra att valutafonden hamnar i strålkastarljuset – även om DSK:s påstådda våldtäkt trots allvaret är ett av organisationens mindre problem. Det största är själva IMF:s existens.

Intressant?

Aftonbladet, SvD 1, 2, DN 1, 2, 3

Andra bloggare om , , , ,

Resistance is futile

We are Anders of Borg – prepare to be assimilated. (Bilden kan vara ett montage... eller inte.)

Om man läser rapporteringen kring EU:s stora feta grekiska räddningspaket – som nu inte bara måste lugna marknaden efter den stora grekfrossan, utan även stämma i bäcken så att övriga konkursfärdiga ekonomier framför allt i EU:s södra utposter inte faller offer för aktiemarknadens Terminators – kan man lätt få intrycket av att det är finansminister Anders Borgs förtjänst att börsen stiger med över fem procentenheter och den gemensamma valutan ser ut att vara räddad för den här gången. Hur många dagar de 7.000 miljarderna nu räcker för att hålla aktiemäklarna på gott humör återstår att se.

Och Borg har säkert haft en framträdande roll att spela, även om han företräder ett medlemsland som klokt nog valt att stå utanför EMU-samarbetet. Vilket för övrigt är en av anledningarna till att inget europeiskt land lyckades hålla sina statsfinanser i bättre skick under Finanskrisen 1.0 än Sverige. En annan anledning är förstås att Borg har krishanteringskunskaperna i familjen – riksgäldens Bo Lundgren, före detta moderatledare, var ju en av arkitekterna bakom det stora bankstödspaketet under vår egen svenska finanskris i början av 90-talet.

Sedan dess har den svenska stadsskulden hållits i shack på ett föredömligt sätt (inte minst under de socialdemokratiska åren, då Göran Persson och Thomas Östros fick mycket kritik från vänster för sitt benhårda motstånd mot att lyfta på det statliga utgiftstaket).

Det är naturligtvis något som vi ska vara glada för idag, även om faktum kvarstår. Euron är i kris, och beslutet att starta upp de sedelpressarna för att ”rädda” historiskt gravt misskötta ekonomier som inte ens under brinnande högkonjunktur kommit under 15 procents arbetslöshet (Spanien har just nu över 20 procent), och aldrig någonsin platsat i valutasamarbetet, kan möjligtvis lugna aktiemarknaden under en period. Men på sikt är risken överhängande att de att tvingas att ställa in avbetalningarna på delar av sina lån. För ingen politiker i Spanien, Portugal eller Italien kommer att våga sälja på sina väljare fem-sex större sparchocker av grekisk typ, vilket är det enda alternativet.

Men trots att framtiden för Euron och EMU-samarbetet alltså ser riktigt risig ut, laddar vi glatt och solidariskt in pengar vi inte har in i det gigantiska räddningspaketet. Trots att vi valt att stå utanför Eurosamarbetet, och trots att våra statsfinanser ännu så länge är i toppform. Vår solidaritet när det gäller att betala för EU-byråkraternas kraschade dröm uppgår till 13.800 kr per svensk, om pengarna i stabilitetsfonden skulle behöva utnyttjas. Och det kan vi nog räkna med.

Att kämpa emot är lönlöst. Vi kommer att assimileras av det byråkrat-kollektiva medvetandet i Bryssels svar på Delta-kvadranten. I den mån vi inte redan är det.

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?

Skynet och din pension

Trängsel på börsgolvet.

Dow Jones rasade nära 10 procent i eftermiddagshandeln igår – till synes oförklarligt. Och i eftermiddags gjorde Stockholmsbörsen, OMX, ett veritabelt svanhopp ner i avgrunden.

Visserligen är humöret på börsen osedvanligt nervöst just nu – rädslan för att Greklands skuldkris ska sprida sig till övriga PIIGS-länder, och kanske till och med hota Euron, är förstås den utlösande faktorn bakom rasen på världens börser. Men att det blir så tvära och dramatiska kursrörelser har en annan orsak, den alltmer datoriserade aktiehandeln. I det första fallet på Wall Street, sades det först ha varit den mänskliga faktorn – nån hade förväxlat miljoner med miljarder när en order lades, och på så sätt sattes en rad andra larm igång med tillhörande säljsignaler. Och i eftermiddagns branta fall på Stockholmsbörsen misstänks också algoritmbaserad handel som orsak till dippen.

Oavsett om det stämmer eller inte att ”någon” tryckt på fel knapp, visar börsens reaktion – både igår och idag – vad som händer när übersmarta datorprogram är i farten. Utvecklingen av börsmjukvara, både för professionella traders och soffplacerare, har utvecklats enormt sedan 1987 då den ökända Svarta måndagen inträffade. Skillnaden mellan då och nu är att medan det fanns en mycket större tröghet i systemen på 80-talet, reagerar den automatiserade handeln idag på bråkdelar av sekunder och 100-tals miljarder kan skapas – eller raderas ut. Det är som ett slags botnät som ständigt ligger och bevakar aktiekurserna, programmerade att köpa eller sälja när kursen för en viss aktie når en förutbestämd nivå. Och när det börjar säljas, utan att det finns en balans av säljare och köpare på marknaden, drivs kurserna i golvet. (Eller leder till stora uppgångar, vilket dock inte någon brukar klaga på…)

Även om det knappast hjälper att återinföra den manuella börshandeln där mäklarna får ordrar per telefon och springer med lappar till varandra, finns det naturligtvis en stor risk när de tekniska systemen löper amok. För våra pengar är ju i händerna inte bara på hypernervösa aktiemäklare, utan förlitar sig lika mycket på olika datormodeller och -program. Precis som flygbranschen, som stod stilla en vecka på grund av askmolns-simulationer, för att ta ett annat exempel på där det blev dyrt och fel.

Ett slags finansiellt Skynet alltså, som styr över våra pensioner. Jag känner mig inte helt lugn.

Andra om , , , ,

Intressant?

Jacko i siffror

jackoboard

Superstjärnornas superstjärna Michael Jackson är död, 50 år gammal. Trots sin relativa ungdom har “Jacko” förmodligen tjänat mer pengar och haft fler listettor än någon nu levande artist, möjligen undantaget Beatles vilket visas i den utmärkta Billboardgrafiken ovan (klicka på den för att komma till artikeln där man kan bläddra mellan olika decennier i Jacksons karriär). Men de enorma framgångarna till trots lyckades han dö med närmare fyra miljarder i skulder (vilket är ungefär samma belopp i dagens penningvärde som Ivar Kreuger förlorade i börskraschen 1932, och som ledde till att han tog livet av sig). Comebacken, med världturnén som skulle ta sin början nästa månad, var beräknad att inbringa nästan lika mycket som skulderna – dvs Jackson var i princip tvingad till att ställa sig på scen, eller bli helt utblottad.

Bild 1Att döma av den massiva mediebevakningen idag, där satellitkanalerna N24.de, BBC, Sky sänt i princip 100 procent Michael Jackson-nyheter under de senaste 18 timmarna, kan “Jackos” dödsbo i alla fall se fram emot ett välbehövligt kapitaltillskott. Runtom i världen rapporteras det en strykande åtgång på Jacksons CD-skivor – framför allt “Thriller”, och på Itunes Store har hans album under dagen rusat på topplistorna.

Oscar Swartz filosoferar kring att Jacksons död också innebär döden för Superstjärnorna som vi minns dem. De artister som tjänade miljarder, och ensamma kunde samla 100.000-tals fans på gigantiska stadiumkonserter. Superartisterna föddes i en mycket speciell tid – på 70- och 80-talen – då ett begränsat antal medier innebar att den som hade makten över musiken också hade ett de facto-monopol på människors musiksmak. På 80-talet fanns det en radiokanal som sände pop och rock, och enstaka program som Måndagsbörsen i en av de bägge statliga tv-kanalerna var vad som erbjöds för den som var musikintresserad – om man inte sprang och köpte LP-skivorna förstås. Idag, med Internet och ett musikutbud som är tusentals gånger större, finns det ingen förhärskande musiktrend som gäller, lika lite som alla klär sig enligt samma vårmode eller tittar på samma tv-program. Så vi kan nog inte räkna med fler artister av Michael Jacksons kaliber.
Till skillnad från Swartz blev jag dock aldrig något Jackson-fan själv – jag gillade faktiskt brorsan Jermaines låtar bättre. Det tidiga 80-talet för mig hette Ultravox, Depeche Mode, Simple Minds, Billy Idol och – faktiskt – Madonna, som trots sin kontemporära storhet aldrig var större än på Like A Virgin.
Men visst känns det sorgligt när en ikon som Jacko går i graven. Vila i frid.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Pingat på Intressant.

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: