Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: skuldkris

EU:s nya führer träder fram

Nej, mannen på klippet ovan är inte hämtad ur Sagan om ringen-filmerna, utan är EU:s ”president” Herman van Rompuy. Han har aldrig någonsin ställt upp i ett allmänt val, utan har rekryterats till sin upplyfta position via förhandling mellan falanger av byråkrater inbäddade djupt nere i EU:s bunkersystem. Men trots denna totala brist på folklig förankring anser sig van Rompuy företräda Europa – inklusive och svenskar.

Van Rompuy, även kallad ”rumpan”, är dock inte nöjd med att, som hittills, mest ha ceremoniella befogenheter, och i skuggan av den skuldkris som härjar den europeiska kontinenten, smider han planer för att skaffa sig total makt över oss. I det Nya Europa som van Rompuy ser framför sig – uppbackat av de två EU-axelmakterna Tyskland och Frankrike, är planen att ”rumpan” blir en slags upplyst despot med närmast oinskränkt makt över medlemsländerna och dess medborgare. Skuldkrisen och hotet mot den gemensamma valutan kräver nämligen att snabba, drakoniska åtgärder sätts in mot trilskande länder där de demokratiskt valda parlamenten inte kan stå emot de folkliga protesterna.

För att rädda den gemensamma valutan har Bryssel nämligen långtgående planer på att ta  makten över medlemsländernas nationella budgetar – vilket i praktiken innebär att länder som Portugal, Irland, Grekland och Italien kommer att styras som en slags protektorat där de lokala parlamenten får en överrock där alla budget- och skattefrågor först måste godkännas av EU. Brittiska The Guardian skriver:

The European commission could be empowered to impose austerity measures on eurozone countries that are being bailed out, usurping the functions of government in countries such as Greece, Ireland, or Portugal.

Bailed-out countries could also be stripped of their voting rights in the European Union, under radical proposals that have been circulating at the highest level in Brussels before this week’s crucial EU summit on the sovereign debt crisis.

A confidential paper for EU leaders by the EU council president, Herman Van Rompuy, who will chair the summit on Thursday and Friday, said eurobonds or the pooling of eurozone debt would be a powerful tool in resolving the crisis, despite fierce German resistance to the idea.

It called for ”more intrusive control of national budgetary policies by the EU” and laid out various options for enforcing fiscal discipline supra-nationally.

Och trots att det alltså handlar om en hittills aldrig skådad maktöverföring, vill EU till varje pris hindra att EU-medborgarna tillåts rösta om de fördragsändringar som krävs. Sådana folkomröstningar brukar ju vanligtvis innebära att medborgarna röstar fel – dvs tvärtemot EU-ledarnas visioner. Van Rompuy tror dock att de nödvändiga ändringar som krävs i Lissabonfördraget för att införa diktatur i stora delar av Europa, kan klaras av utan att behöva rådfråga Europas väljare.

Men det allvarliga i sammanhanget är inte att ”rumpan” vill bli ny führer, utan det närmast kompakta ointresse som planerna möts av hos folkvalda och åsiktsproffs. DN:s ledare tycker det är på tiden med ”rättning i ledet” och att vi ska vara närmast tacksamma för att bli av med korrupta politiker – som trots allt är folkvalda – som Berlusconi och Papandreou. Tidningen konstaterar att bristen på demokrati är en komplicerande faktor, men också att  ”odugliga politiker är det gott om både till höger och vänster”. Och Fredrik Reinfeldt, som aldrig haft mycket till övers för demokrati – det räcker ju med ett enda arbetarparti – ger förstås van Rompuy sitt fulla stöd för att fiffla till sig makten.

Samtidigt, ute i verkligheten, är stödet för Euron nere under 10 procent, vilket man tycker borde ge våra politiker åtminstone en hint om att det börjar bli dags att revidera kartan mot verkligheten.

Tyvärr kommer det inte att ske, med mindre än att giljotinen plockas fram igen.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1 ,2 ,3, 4, 5, 6 E24 1, 2, 3, 4, 5

Andra bloggar om , , , , , ,

Ett grekiskt bankrån

Ett av Proton Banks igenbommade kontor i Aten.

Richard North uppmärksammar en ekonominyhet som av någon anledning inte dykt upp i nyhetsflödet ännu, men som borde göra EU – och framför allt de medlemsländer som är tänkta att ”rädda” valutaunuonen – kallsvettiga inför beslutet att pumpa in ännu fler räddningsmiljarder i det grekiska konkursboet. Turerna i räddningen nyligen av den bankrutta grekiska Proton Bank visar nämligen att det de grekiska finanserna inte bara är uselt skötta – utan att organiserad brottslighet verkar vara stå med hela handen nere i burken med EU:s räddningspengar. Dessutom med benägen hjälp inifrån Greklands centralbank.

Proton Bank, en investmentbank som startades 2001 och sedan 2009 kontrollerats av finansmannen Lavrentis Lavrentiadis – som till vardags håller till i Lichtenstein – blev nyligen föremål för en omfattande utredning om misstänkt pengatvätt och förskingring. Uppemot 6,5 miljarder hade försvunnit spårlöst ut ur banken – till diverse investment- och offshorebolag som Proton av någon anledning inte brytt sig om att kolla närmare.

Men trots de allvarliga brottsmisstankarna fattade Greklands centralbank beslut så sent som i oktober om att rädda Proton Bank till en kostnad av 900 miljoner Euro (8,5 miljarder kr). Pengarna kom i sin tur från den nyinrättade Europeiska stabiliseringsfonden, EFSF, det vill säga EU:s skattebetalare.

Samtidigt som detaljer kring skandalen började läcka ut briserade en bilbomb i Atenförorten Halandri, som totalförstörde fyra bilar. Bomben var uppenbarligen inte utplacerad på måfå – på samma adress bor nämligen den högre tjänsteman på Greklands centralbank vars utredning blottlagt den omfattande kriminella verksamheten i Proton Bank.

According to the police, the bomb was intended as a warning to those who attempt to shed light on these kinds of machinations.

Fler detaljer om händelsen finns att läsa på denna sajt och på Zero Hedge. Även Frankfurter Allgemeine har skrivit om händelsen (på tyska).

Omfattningen av korruptionen i det grekiska banksystemet kan alltså vara större än vad någon hittills vågat tro. Och när möjligheten att rapportera eller lagföra brottslingarna begränsas av hot om dödligt våld, är det osannolikt att det grekiska ekonomiska systemet kan ”räddas” över huvud taget, i alla fall inte under överskådlig tid.

Skappheten och korruptionen i den grekiska statsförvaltningen är allvarlig nog i sig, vilket beskrivits mycket bra av t ex Aftonbladets Peder Kadhammar. Men när det nu visar sig att de hårt prövade europeiska skattebetalarnas pengar försvinner rakt ner i den organiserade brottslighetens fickor – via bulvanbanker i Sydeuropa – lär stödet för EU:s finansiella räddningspaket snabbt närma sig nollpunkten.

Vi betalar – tjuvarna blir rika. That’s Europe for you!

Och under tiden jobbar Tyskland mer och mer febrilt med sitt Worst-Worst-Case-Szenario.

Intressant?

Euro-krisen i SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, 5, Expressen

Andra bloggare om , , , ,

Det är inte Tysklands fel att Europa krisar

Konstigt nog finns det fortfarande många som försöker passa in Europas skuldkris i en traditionell höger-vänsterskala. Aftonbladets ledarsida idag skriver att hade bara Socialdemokraterna vunnit det tyska riksdagsvalet 2009 – istället för Angela Merkels CDU – så hade Europa kunnat räddats från den annalkande finansiella härdsmältan. Det hårdnackade motståndet mot EU-obligationer och att låta den europeiska centralbanken, ECB, sätta igång sedelpressarna tillskrivs av någon anledning den tyska högern.

Tänk om det hade varit så enkelt. Den som studerar EU:s och finansmarknadernas historia finner dock inget som helst belägg för att vänsterregeringar agerat annorlunda än högern när det handlat om EU:s överstatlighet och kontroll av finansmarknaderna. Det hårdnackade tyska motståndet mot att ställa ECB under politkernas kontroll är djupt förankrat i alla politiska läger i Tyskland. Det var dessutom ett krav inför införandet av den gemensamma valutan för 10 år sedan att ECB inte skulle tillåtas att finansiera slarvande Euro-lånder med nytryckta sedlar – något som visserligen kan hjälpa för stunden, men som riskerar skjuta fart på inflationen och därmed dra med Tyskland ner bland resten av Eurozonens problemländer. Samma sak med de så kallade Euroobligationerna som EU-byråkraterna nu i panik vill införa för att smeta ut de krisande ländernas skulder över alla Eurozonens medlemmar. För de tyska väljarna – vänster eller höger – innebär det i princip att de blir ytterst betalningsansvariga – eftersom alla andra länder i princip är bankrutta.

Sedan 20 år tillbaka har Tyskland haft ett eget land – gamla DDR – att betala för. 1990 tog Förbundsrepubliken Tyskland över betalningsansvaret för det bankrutta Östtyskland, med 17 miljoner invånare (nära dubbelt så stort som Grekland). År efter år har de västra välmående delarna av Förbundsrepubliken tvingats pumpa in biljoner till det gamla öst. Och inget annat land har lyft en finger för att hjälpa till med detta gigantiska regionalpolitiska – och demokratiska – arbete.

Ändå utmålas samma Tyskland, som sparat och gnetat sig fram till platsen som hela Europas tillväxtmotor, nu som egoistiskt och ogint – bara för att man inte vill kasta ännu fler bra Euro efter dåliga ner i det gigantiska svarta hål som kallas Eurozonen.

Framför allt har de finans- och skuldkriser som sliter sönder världsekonomin just nu  ingenting som helst med höger eller vänster att göra. I verkligheten är det en politisk klass som tillåtit en finansiell oligarki att kapa åt sig problemformuleringsinitiativet och tillåtits härja fritt i snart 30 år.

Och mitt i denna kris lägger banklobbyn mer pengar än nånsin på att påverka politiker – Barack Obamas största bidragsgivare är inte oväntat storbankerna på Wall Street, och gamla ”partners” i Goldman Sachs har numera tagit makten i både ECB och Grekland. Dessa har rekryterats både från vänster och höger.

Och vi ska kanske inte glömma att det var en socialdemokratisk regering, med finansminister Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink – den senare numera anställd av Goldman Sachs – som var drivande i avregleringen av den svenska finansbranschen i mitten av 80-talet, den så kallade Novemberrevolutionen. Beslutet att släppa bankernas utlåning fri ledde till en gigantisk fastighetsbubbla med åtföljande finanskrasch och massarbetslöshet i början av 90-talet.

Samtidigt har vi hittat det hårdaste motståndet mot ett överstatligt Europa hos den yttersta högern – här såväl som i Frankrike och Tyskland.

Själv hoppas jag innerligt att Angela Merkel inte ger efter. Ett försvagat Tyskland med galopperande inflation och ökat skuldsättning är inte vad Europa behöver just nu. Vad som däremot behövs är krafttag mot de stora banker som orsakat krisen, och som under alla år kunnat räkna med att stater kommer till deras räddning, i sann socialistisk anda.

Så länge vi försöker förklara Europas och demokratins kris ur en förlegad höger-vänsterskala, kommer vi aldrig att hitta en lösning. Och Europa sjunker djupare ner i avgrunden.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, SvD 1, 2

Andra bloggar om , , ,

En statskupp i slow-motion

Papademos, Monti, Draghi – tre män med gemensam lojalitet.

Vi har fått höra det gång på gång de senaste månaderna: krisen för Europas ekonomier kan bara lösas genom ännu mer Europa. Det nationella självbestämmandet måste i kristider som dessa stå tillbaka för ekonomisk överstatlighet – alltså ett EU som får direkt kontroll över enskilda staters statsbudgetar. Byråkraterna i Frankfurt och Bryssel flyttar in i regeringskvarteren i Rom och Aten och ser till att de efterfrågade krisåtgärderna genomförs oavsett vilka konsekvenser det får.

Det är detta som vi sett under den senaste veckan. Mitt i uppståndelsen i att äntligen ha blivit av med korrumperade och motsträviga regeringschefer som Silvio Berlusconi och Giorgos Papandreou, verkar det som få har noterat vad vi fått istället: teknokratiska regeringar, sammansatta av experter som varken är valda av folket eller behöver ta hänsyn till vad 70 miljoner greker och italienare egentligen tycker. De har bara svurit trohet gentemot EU-makthavarna i Bryssel och ECB-ledningen i Frankfurt. Naturligtvis kommer det att ske nyval, sägs det, men i tider av Eurokris kan så klart mycket komma emellan. Det är ju bara någon vecka sedan Greklands premiärminister Papandreou mer eller mindre tvingades från makten, sedan han fått idén att låta folket rösta om krisåtgärderna.

Vad som har skett är en slags byråkratisk statskupp i slow-motion, där byråkrater och storbanker nu tagit makten i både Grekland och Italien. Och agendan är givetvis att skydda den gemensamma valutan och och till varje pris förhindra att storbankerna – de som skapat krisen – riskerar förlora sina pengar. Det räcker med en snabb googling på de nya premiärministrarna för att se var deras lojaliteter ligger. Franska Le Monde har granskat både dessa herrars och den nye ECB-chefens kopplingar till den internationella banksektorn, och hittat en gemensam nämnare: Goldman Sachs.

 ”What do Mario Draghi, Mario Monti, and Lucas Papademos have in common? Well the new president of the European Central Bank, the new Italian and Greek Prime Ministers (respectively) all belong to Goldman Sachs. The US investment bank has indeed woven a unique network of influence in Europe through a dense network.

  • Mario Monti är alltså Italiens nye premiärminister. Han har fungerat som internationell rådgivare hos Goldman Sachs sedan 2005.
  • Mario Draghi, italienare och nytillträdd chef för Europeiska Centralbanken, startade sitt nya jobb med att snabbsänka räntan i Euro-området för någon vecka sedan. Draghi var vice styrelseorförande i Goldman Sachs i Europa mellan 2002 och 2005. Under denna period var han enligt samma artikel i Le Monde ansvarig för att sälja den nya finansiella produkten ”swap”, som användes flitigt för att gömma undan statsskuld – framför allt i Grekland.
  • Greklands nye ledare, Lucas Papademos, som var centralbanskchef mellan 1994 och 2002, var alltså direkt inblandad i fifflandet med de nationella grekiska räkenskaperna år 2000 – tillsammans med rådgivarana från Goldman Sachs – för att bluffa in landet i Eurosamarbetet.

Ingen av dessa tre herrar har någonsin fått folkets stöd – och de skulle sannolikt aldrig få det ifall de behövde ställa upp i fria val. Det är måhända inte en statskupp i traditionell mening vi bevittnar, med stridsvagnar på gatorna, utegångsförbud och censur i medierna. Men det blir alltmer tydligt att EU och Euron aldrig kommer att kunna överleva utan att demokratin i stora delar avskaffas.

Vill vi verkligen ha det så?

Intressant?

DN 2, SvD, 2, 3, Aftonbladet, E24

Andra bloggar om , , , , ,

Har demokratin en chans i Grekland?

Greklands premiärminister Giorgos Papandreou har gjort sig till Europas mest hatade man efter att ha utlyst en folkomröstning om det senaste så kallade räddningspaketet från EU. Politiker, centralbankschefer och bankirer i full panic mode undrar vad i h-e han egentligen sysslar med – vad är det för sätt att skjuta det mödosamt frammanglade krispaketet från förra veckan i sank och spä på oron på finansmarknaderna?

Svaret är  – demokrati.

Vad Papandreou gjort, långt om länge, är vad de flesta folkvalda med lite ryggrad borde ha gjort. Det vill säga – låta väljarna bestämma över vilken politik som ska föras, istället för att låta centralbankschefer och hedgefondförvaltare i Frankfurt och på Wall Street diktera demokratins villkor.

Vi ska alla ha klart för oss att det är samma finansiella terrorister som varit djupt delaktiga i att skapa det gigantiska grekiska budgetunderskottet som kräver att Europas – och särskilt Greklands – skattebetalare nu ska ta ansvar för deras usla affärer.

Ta bara storbanken Goldman Sachs, som anlitades som rådgivare inför Greklands Eurointräde och hjälpte till att dölja landers redan då gigantiska underskott. Idag när notan för bluffen måste betalas, är det dock ingen som skickar kravbrev till Goldman Sachs vd Lloyd Blankfein, som istället drog in 85 miljoner i lön och bonus förra året.

Och nästan exakt samma sak som nu händer i Grekland spelades upp för bara tre år sedan, hösten 2008, då Lehman Brothers gick i konkurs. Då krävde, och fick, Amerikas storbanker 700 miljarder i hjälp av de amerikanska skattebetalarna för att överleva den kris de själva ställt till med genom att förgifta marknaden med värdelösa subprime-derivat.

Utan att fråga allmänheten om det vettiga i denna tidernas dyraste finansiella räddningsaktion – till exempel genom en folkomröstning – pumpade George W. Bush och hans efterföljare Barack Obama in oräkneliga miljarder i storbankerna, som hotade med ekonomisk härdsmälta om de tilläts falla. Idag är de större och mäktigare än nånsin tidigare, och styr själva vilka lagar som fattas i Washington. Vad hade hänt om väljarna  fått ta ställning till om Wall Streets finansiella oligopol skulle bevaras?

Tre år senare kör Europas banker med exakt samma manus – budskapet om att ”samhällelig kollaps” väntar om inte bankerna räddas upprepas gång på gång. De finansiella institutionerna måste gå skadeslösa ur krisen, även om det sker till priset av att hela Europa kastas ner i ett svart hål av recession, arbetslöshet och fattigdom (dvs en äkta kollaps).

I det här sammanhanget är det värt att uppmärksamma vad Greklands befolkning egentligen ska rösta om – alltså det som Papandreou får så mycket kritik för.

Att bli räddade av EU innebär nämligen inte, som många kanske tror, att Grekland får en enda eurocent i hjälp. Allt ekonomiskt stöd går istället rakt in till de stora europeiska bankerna som lånat ut pengarna från början – på får man anta marknadsmässiga villkor. För Grekland väntar istället fattigdom, tvångsförsäljning av statlig egendom till vrakpriser, slaktade pensioner, skyhög arbetslöshet och fallande inkomster – och möjligen militärkupp – i spåren av räddningspaketet.

Grekerna själva har därför inget att förlora på ett nej.  För alternativet till att fortsätta försöka svälta sig i form, är förstås att kasta loss från Euron, återinföra drachman och ställa in betalningarna på statsskulden. Det skulle skapa kaos på kort sikt, men sett över längre period är det sannolikt det enda vettiga alternativet. Utan de hårda nedskärningar som EU och IMF kräver i utbyte för sin ”hjälp”, är det fullt möjligt att den grekiska ekonomin har betydligt bättre förutsättningar för att växa och fler greker kan få jobb.

Problemet är att en argentinsk lösning skulle visa vägen för fler europeiska länder och skulle kunna bli slutet för både Euron och EU-projektet. Demokratin måste alltså stoppas till varje pris – om unionen och den gemensamma valutan ska överleva.

Intressanta tider stundar.

(Teckningen ovan är hämtad från Washington Times.)

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, Aftonbladet, E24 1, 2, 3

Andra bloggare om , , ,

Välfärdssamhället 2.0: sälj dina organ om du vill studera

En akademiker i Skottland, Sue Rabbitt Roff, propagerar för att det ska bli tillåtet för studenter att sälja sina organ. Utspelet görs i den ansedda tidskriften British Medical Journal, och enligt initiativtagaren skulle detta innebära en helt ny inkomstkälla för studenter – varför inte för att betala av sina studier? En njure är värd 280.000 spänn på marknaden – ungefär lika mycket som det kostar i universitetsavgifter.

Även om man kanske ska ta just detta utspel med en nypa salt, är det samtidigt ett tecken i tiden. I takt med att allt mer av västvärldens skatter går till att betala ränta på skulder, och gång på gång rädda misskötta banker, har samhället inte längre har råd att upprätthålla basala tjänster som hälso- och sjukvård, skola och äldreomsorg. Löner och pensioner sänks, förmåner dras in – Sveriges diabetiker kan till exempel räkna med att få betala 30.000 ur egen ficka om de vill kunna fortsätta med sin medicin.

Vad vi ser just nu är det långsamma sammanbrottet av det som vi kallat välfärdssamhället – och det har inget att göra med vem som sitter i regeringsställning. Politiker av alla färger har okritiskt låtit finansmarknaderna driva upp otaliga bubblor – IT-bubblor, råvarububblor, fastighetsbubblor, etc – och när pyramidspelen fallit har samma politiker snällt stått och plockat upp den ena mångmiljardnotan efter den andra. Bankerna räddas, allmänheten får dra åt svångremmen.

Detta är alltså samma politiker beslutade för länge sedan att våra pensioner skulle användas för att göda börsen,  ett beslut som var lika välgrundat som att satsa vartenda öre av pensionspengarna vid pokerborden på Casino Cosmopol.

Det låter kanske som galenskap idag, men vänta bara ett par år, Efter sammanbrottet  kommer den nya avdelningen ”Kroppsdelar och inre organ” på Blocket garanterat att vara en av de allra mest välfyllda på sajten.

Intressant?
Andra bloggare om , , ,

Militärkuppen rycker närmare


Greklands premiärminister Georgious Papandreou kämpar med alla medel för att rädda sitt land från totalt ekonomiskt sammanbrott – något som dessutom skulle kunna bli slutet för EMU och sparka igång en global finanskris av tidigare aldrig skådat slag.

En av åtgärderna från Papandreou är att ombilda regeringen – bland annat har den tidigare försvarsministern Evangelos Venizelos fått jobbet som finansminister. Det kan naturligtvis ha med hans personliga egenskaper att göra (hårda nypor?) eller att den grekiska regeringen på allvar börjar oroa sig för hur länge den mäktiga grekiska militären ska hålla sig lugn ifall upploppen fortsätter på gatorna i Aten.  Som Cornucopia skriver har Grekland en lång historia av såväl militärkupper och statskonkurser bakom sig, och värt att notera är att nuvarande premiärministerns farfar, Georgius Papandreou, var premiärminister på 60-talet och hölls  i husarrest av den dåvarande grekiska militärjuntan, som styrde landet mellan 1967 och 1974.

De senaste 35 åren har Grekland förvisso haft ett demokratiskt statsskick, men militären har fortfarande stort inflytande. Greklands försvarsutgifter är de största i EU (räknat i procent av BNP), eftersom landet anser sig behöva hålla en ständig beredskap för invasionsförsök av ärkefienden Turkiet.

Och CIA har i en färsk rapport varnat för att en militärkupp kan vara på gång i landet. Uppgifterna kommer visserligen från tyska Bild (inte på nätet) och har sedan citerats av turkiska kvällstidningen Hurriyet, så hur säkra dessa källor verkligen är kan förstås diskuteras.

Att militären kommer att behöva ingripa på ett eller annat sätt är dock ingen särskilt vild gissning. Att döma av inslaget ovan från Russia Today ser man att den grekiska polisen inte har någon som helst kontroll över folkmassorna längre. Och när folkmassorna på Atens gator försöker storma parlamentet, är det inte långt kvar till att regeringen utlyser undantagstillstånd. Som sedan följs av demonstrationsförbud, utegångsförbud och andra åtgärder som måste upprätthållas av vapenmakt och pansarfordon. Säg hej till militärjuntan!

Och frågan är om inte EU i tysthet skulle välkomna en sådan lösning, en slags tredje väg ut ur det grekiska finansdramat. I valet mellan ett havererat EMU och att hållas gisslan av ett alltmer bångstyrigt grekiskt parlament som inte kan komma överens om de sparprogram och utförsäljningar som krävs, skulle nog Herman von Rompuy, Jean-Claude Trichet och de andra EU-pamparna uppskatta om någon kom in och satte ner foten.

Eller kanske stöveln.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, E24, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6

Andra bloggare om , , , ,

Eurosamarbete på dödsbädden

Att följa Irlands kamp mot ekonomiskt sammanbrott är som att se en trafikolycka i slow motion. Och samtidigt en försmak om vad som kommer att hända inom något halvår – eller möjligen något år – beroende på hur duktiga EU:s makthavare är på att sminka grisen. Alltså att få finansmarknaderna att tro att Eurosamarbetet är stabilt, när det egentligen är rena härdsmältan på väg.

För när Irland nu tvingas till att ta emot nödlån från EU, är det återigen bankerna som ska räddas. Banker, som när Irland införde Euron gladeligen var med och eldade på den överhettade ekonomin med lån till låga räntor – som sattes av den Europeiska centralbanken – och var rena giftet för Irland.

Idag, när fastighetsmarknaden kraschat, arbetslösheten är den högsta i Europa, och Irländare återigen emigrerar för att få jobb, står bankerna där ännu en gång och ska räddas av staten och skattebetalarna. Som tvingas skuldsätta sig för generationer framöver – bara för att EU inte vill riskera en bankkollaps. En sådan skulle nämligen riskera att utlösa en kedjereaktion som skulle kunna få den gemensamma valutan att kollapsa. Det är därför EU-ledarna har jobbat dag och natt för att få Irland att ”acceptera” räddningspaketet, trots att det sista landet behöver just nu är en galopperande statsskuld.

Storbritanniens utrikesminister, William Hague, fick Euro-etablissemanget att gå i taket härom dagen, när han fick frågan om den irländska skuldkrisen kunde bli slutet för Euro-samarbetet, och svarade helt frankt – ”Vem vet”.

Hague, som var ledare för de konservativa i England i slutet av 90-talet då Euron infördes, varnade redan då för att den gemensamma valutan var en katastrof som skulle leda till gigantiska bubblor och djupa recessioner:

‘The single currency is irreversible. One could find oneself trapped in the economic  equivalent of a burning building with no exits.’ Membership of the euro could lead to a ‘full-blown banking and financial crisis’.

Det tog alltså inte mer än ett drygt decennium för verkligheten att komma ikapp det europeiska fuskbygget. Just nu skuldsätter sig ett par hundra miljoner europeer – inklusive vi svenskar som inte ens är med i valutasamarbetet – för att rädda EU-byråkraternas dödsdömda prestigeprojekt.

Det kommer inte att funka. Det enda som kanske kan rädda Euron på sikt är att kasta ut Irland – tillsammans med Portugal, Grekland och Spanien – ur valutasamarbetet. Något som knappast kommer att hända förrän vi bränt ytterligare ett par tusen miljarder på bankräddningar.

Det ska i alla fall bli intressant att se hur börserna reagerar på ”räddningspaketet” när de öppnar i morgon bitti.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

SvD, DN 1, 2, Expressen, Aftonbladet 1, 2

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: