Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: SL

Det är kanske ingen bra idé att möta dagens problem med 1800-talsteknik

Tågtrafiken från Stockholm och norrut står stilla igen – för vilken gång i ordningen har de flesta nog tappat räkningen på. Är det inte nedrivna kontaktledningar, är det kopparstölder eller växlar som går sönder, som resultat av eftersatt underhåll kombinerat med allt högre utnyttjandegrad. Ju fler tåg, desto mer trängsel och slitage på det fåtal spår som löper genom Stockholm.

Och det är här hela problemet ligger. För trots den närmast oreserverade kärleksförklaringen från nära nog samtliga beslutsfattare, miljöpolitiker och trafikexperter, är tåget ett extremt sårbart trafikslag. Som exemplet Stockholm visar, räcker det med ett litet fel någonstans på sträckan mellan Solna och Älvsjö för att slå ut stora delar av persontransporterna i Mälardalen – något som påverkar 100.000-tals människor dagligen som inte kommer till jobbet när de ska.

Folk i min närhet som jobbar vid Friends Arena i Solna – dit man kommer framför allt via pendeltåg – har de senaste fyra veckorna förlorat tusentals kronor i utebliven fakturering (i det nya Sverige har vi som bekant ersatt tillsvidareanställning med ofrivilligt f-skatteslaveri, och därmed slipper arbetsgivare att betala sjuklöner, pensioner, semestrar och annat omodernt) när de kommit för sent till jobbet. Eller tvingats gå tidigare för att inte riskera att dagis stänger innan SL fått fram ersättningsbussar för att täcka upp för den gravt dysfunktionella spårtrafiken.

Problemet är alltså att tågtrafiken, så som den är konstruerad, bygger på flera så kallade single points of failure, förkortat SPOF. Detta betyder att ett i sig själv ganska begränsat problem – en krånglande växel, en avgrävd kabel, en nedriven kontaktledning – leder till att hela systemet bryter samman. I tågtrafikens fall finns sällan alternativa vägar att ta, det går oftast bara finns ett spår åt varje håll, i bästa fall. (Att jämföra med biltrafik, som ofta kan ledas om på alternativa vägar vid olyckor eller hinder.)

Ett sådant system kan inte med bästa vilja i världen kallas för hållbart, trots att det är just så som de inbitna tågälskarna motiverar de återkommande miljardsatsningarna på fler spår. Om man backar lite och ser nyktert på det hela från avstånd, vore det naturligtvis mera redundant att komplettera och/eller ersätta viss spårtrafik med vägburna transporter. Exempelvis matarbusslinjer som kunde gå i skytteltrafik under rusningstrafik.

Jag har bott i Stockholm i snart 30 år, och just spårtrafiken genom staden har aldrig fungerat som tänkt. Och det kanske börjar bli dags att ställa sig frågan om mer av samma verkligen är receptet för att få trafiken att någonsin fungera i huvudstaden?

För oavsett hur älskat tåget är bland våra politiker – framför allt Miljöpartiet – ska vi vara medvetna om att det är en 1800-talskonstruktion, byggd för en tid när kraven på att komma fram i tid inte var ens i närheten av dagens. Och framför allt var trängseln oändligt mycket mindre på spåren. Kanske vi behöver hitta nutida lösningar på dagens problem istället för att förlita oss på teknik med 200 år på nacken?

Samma sak kan förvisso sägas även om andra, misslyckade tekniklösningar från medeltiden och framåt – som givetvis hyllas av framför allt av Miljöpartiet. Till exempel vindkraft, som är oduglig på att producera el fem av sju dagar i veckan – och som när den väl producerar kräver att vi betalar för att bli av med den. Eller batteridrivna bilar, som trots miljarder i skattesubventioner fortfarande inte har längre räckvidd än när de lanserades i början av 1900-talet och därför förblir en dyr och skattesubventionerad leksak för de rika.

Eller idén att vi ska elda upp våra skogar och vår mat för att driva elverk, bussar, lastbilar och flygplan – istället för att använda den dyrbara marken för att mätta världens hungriga.

Det finns förmodligen flera slutsatser att dra av de ständigt återkommande tåghaverierna. Vilket kan vara nåt att fundera på, när man står där på perrongen i Märsta och svär över ytterligare ett tåghaveri.

Nu lär förvisso MP-företrädare aldrig stå där och förbanna SL – de tar istället statsflyget för att slippa stockholmsköerna, och väljer bort tåget för att det är för dyrt.

Intressant?

Fler om , , , ,

Reskasse-eländet rullar på

För ett par veckor sedan slutade SL att sälja de gamla förköpsremsorna, vilket innebär att man som resenär är förvisad till det kraftigt dysfunktionella systemet som går under namnet ”reskassa” och innebär att man tankar på en summa pengar på sitt SL-kort. Dessa stämplas elektroniskt vid spärrpassage och gäller sedan precis som en kontantbiljett under en timme.

I teorin vill säga. I praktiken funkar det bara i undantagsfall att gå över t ex från Saltsjöbanan till t-bana eller innerstadsbuss. Trots att jag har kortet inställt på standardresa i Zon A (dvs innerstaden och stora delar av Nacka) händer det vid minst hälften av resorna att konduktören på Saltsjöbanan stämplar fel, Zon B. Vilket leder till att man åker på stämpling av ytterligare två kuponger när man går genom t-banespärrarna. Resultatet: en tankning på 200 kr räcker bara till fyra resor och SL får dubbelt betalt.

Nåväl, det blir till att anmäla ytterligare en gång till SL:s hårt belastade kundtjänst. Förra gången fick jag tillbaka 100 kr som feldebiterats – det tog bara tre månader. Tyvärr betalades pengarna in på ett vilt främmande konto.

Fast det är förstås en bra affär för SL, som kan ta dubbelt betalt av resenärerna och bara i undantagsfall, när nån orkar bråka om ett par tior, behöver betala tillbaka.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Rånad på reskassan – av SL

Andreas Caravella krävdes på 1200 spänn i böter av SL – trots att en spärrvakt godkänt  passage genom spärrarna. En bra illustration på hur lite ett företag som SL egentligen behöver bry sig om sina kunder – de kan ju inte åka med konkurrerande buss- eller tunnelbanelinjer om de är missnöjda med servicen. Och även om SL tappar kunder på sin stenhårda ”vi-har-alltid-rätt-även-när-vi-har-fel”-attityd så drabbar intäktstappet bara skattebetalarna.

När det omvända sker – att SL överdebiterar sina kunder – blir det dock aldrig tal om ”tilläggsavgifter” i 1000-kronorsklassen. När sådant händer får man vackert skriva eller ringa till SL:s kundtjänst, och möjligen få en återbetalning ett par veckor senare.

Låt oss ta SL:s senaste satsning: att ersätta biljettremsorna med kontantladdade SL Accesskort. En bristfällig tekniklösning som under snart ett halvårs tid kostat resenärerna stora belopp i feldebiteringar – hur mycket vet ingen.

Systemet är fullproppad av buggar, och saknar vettigt stöd för så basala saker som att lägga till en kupong vid övergång mellan biljettzoner. Skräckhistorier om misslyckade försök att använda SL:s reskassa, som det heter, finns det gott om i SL:s kundforum, men ännu har inget gjorts för att lösa problemet med dubbeldebiteringar vid övergång mellan zoner. Eller att det är omöjligt att lägga till en resa i en zon – vid övergång från t ex förortsbuss till tunnelbana debiteras en extra resa om man inte redan från start varit förutseende nog att stämpla den elektroniska biljetten med tre kuponger (vilket är förenat med tekniska utmaningar).

Så länge man håller sig inom tunnelbanesystemet eller åker med innerstadsbussar fungerar allt som det ska. När jag går genom spärren vid Hötorget dras två kuponger och kortet valideras för resor i samma zon under 75 minuter. Byter jag till innerstadsbuss känner utrustningen av att biljetten redan är giltig.

Om jag däremot skulle få för mig att åka hem med ett förortståg som har stationer i mer än en zon – som Saltsjöbanan – utmanar jag dock ödet. Förra veckan hade jag precis tankat kortet med 200 kr i reskassepengar, vilket skulle räcka till åtta resor fram och tillbaka från City till Saltsjö-Järla som ligger i zon A. Den tredje dagen fick jag dock nobben av en barsk konduktör som meddelade att det inte fanns pengar kvar på kortet. Jag fick gå av efter en station och köpa en kontantremsa för 200 spänn (få kiosker klarar ännu att ladda reskassa på kort). En halvtimme försenad anländer jag Slussen med farligt höga adrenalinnivåer och rusar in på SL Center för att få en förklaring på hur 200 spänn kan försvinna på fyra resor – alltså dubbelt så mycket som det ska kosta.

Utskrift av stämplarna från accesskortet. Kan bara göras på SL-center.

Då visar det sig att konduktören på Saltsjöbanan fyra gånger stämplat min biljett med två kuponger i zon B, istället för zon A, vilket inneburit att jag betalat 25 spänn för enkel resa Saltsjö-Järla- Slussen, och sedan ytterligare 25 kr för en resa med t-banan till Hötorget. Personalen vid SL-Center erkänner feldebiteringen, men några pengar kan jag inte få. Inte heller kan de ladda på kortet med 100 kr som kompensation. ”Systemet klarar inte det”. För återbetalning hänvisas jag ringa till SL:s kundtjänst och berätta samma sak.

Ringer SL:s kundtjänst som är väl medveten om problemet; ”det händer hela tiden på Saltsjöbanan” eftersom konduktörerna slarvar med att ställa in sina kontrollapparater rätt. Om man alltså är van vid att bara visa fram sitt kort för kontroll, precis som man gör med en periodbiljett, kan man alltså bli av med sina kortpengar i rasande takt – om konduktören har biljettdosan inställd på fel zon.

För att ta reda på om det verkligen förhöll sig på detta sätt, bråkade jag med en något vresig konduktör nästa dag. Hans uppfattning var att reskassesystemet var skräp, att resenärer fick skylla sig själv om de bara höll fram sina kort slentrianmässigt för kontroll – men i allt väsentligt bekräftade han problemet: det blir väldigt ofta fel.

Konduktören hävdade å sin sida att det var resenärens ansvar att klart och tydligt berätta att det är ett reskassekort hen åker på, om det redan är stämplat och vart man ska. Annars får man skylla sig själv om man får betala dubbelt. Och det är det sannolikt många som gör, eftersom det inte informeras någonstans på SL om den process som krävs för att slippa bli rånad på sina pengar.

När rabattremsorna avskaffas inom kort, blir det viktigare än nånsin att ha örnkoll på exakt vilka resor som dragits från kortet. Tyvärr går detta inte att göra på nätet – man måste besöka ett SL Center och begära en utskrift. Hur många orkar göra det var och varannan dag? Och hur mycket pengar har SL försnillat från sina resenärer på detta vis?

Själv har jag nu för säkerhets skull återgått till att åka på pappersremsor. För det är en lång och omständlig process att få sina pengar tillbaka –och någon ersättning för strulet och tiden man tvingas lägga ner på att täcka upp för SL:s reskasse-rån kan man glömma.

För när SL snor dina pengar är det ju egentligen ditt eget fel.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: