Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: sociala medier

Facebook vs journalistiken: 1–0

Jag har varit inne på det ett ett antal gånger på senare tid, senast för ett par veckor sedan. Alltså den här nya trenden att journalister – framför allt inom public service och på de stora kulturredaktionerna – börjat att försvara makten mot medborgarna. Systemförsvarande journalistik, som Peter Santesson på Dagens Samhälle så träffsäkert kallar det. Den omsvängning som sker just nu är faktiskt ganska anmärkningsvärd – och resultatet kan vi betrakta i sin yttersta form i den så kallade granskning som SVT gjort av opinionsbildande Facebook-grupper.

I fredags scoopade SVT:s granskande journalister med att en undersköterska på Astrid Lindgrens barnsjukhus, Fredrik Antonsson, stod bakom Facebookgruppen Rädda vården. Antonsson, som jag följt under en lång rad av år, började sin bloggkarriär som Tokmoderaten och ligger idag bakom bloggen I otakt. Han skriver oftast engagerat och insiktsfullt, inte sällan utan både humor och svärta, men alltid med värme och omsorg, framför allt om dem i samhället som är mest utsatta – alltid med udden mot de styrande. För detta ses han naturligtvis som en nagel i ögat av politiker och andra makthavare.

Men är Fredrik Antonsson själv en så pass tung makthavare, att det är av oavvisligt allmänintresse att röja hans anonymitet, trots att han själv valt att inte framträda med namn i Facebookgruppen? Uppenbarligen tycker SVT det, eftersom public service-företaget försvarar uthängningen av Antonsson på följande vis:

Dessa dolda opinionskrafter överger och trasar sönder den öppna samhällsdebatten och de fria samtalen.

Detta sägs av SVT-journalisten Karin Ekman, ansvarig för sociala kanaler hos public serviceföretaget. Läs det en gång till och fundera på vad det egentligen står här: Att visselblåsare och anonyma tipsare är av ondo och måste bekämpas. Dissidenterna ska fram i ljuset.

Onekligen en dramatisk omsvängning av SVT som för inte alltför länge sedan lanserarde TV leaks, en tjänst för anonyma visselblåsare att lämna tips utan risk för repressalier eller behöva skylta med eget namn. Hur ser Karin Ekman på denna tjänst i dag – den som marknadsfördes med nedanstående payoff?

TV-leaks gör det lättare att skicka känslig information till SVT, för dig som vill tipsa om missförhållanden eller maktmissbruk i samhället. Bara ett fåtal utvalda och erfarna SVT-journalister med tystnadsplikt enligt yttrandefrihetsgrundlagen får tillgång till tipsen.

Om Antonsson själv hade tipsat om bristerna på Astrid Lindgrens barnsjukhus och använt TV leaks – hade han blivit uthängd med namn då, trots utlovat källskydd? (Att röja en källa är för övrigt ett lagbrott som kan ge fängelse för ansvarig utgivare.)

Att notera i sammanhanget är att Rädda vården nästan undantagslöst länkar till artiklar från DN, SVT, SVD och landsortspress – alltså traditionella medier som skriver om krisen inom vården, inte till så kallade hatsajter.

Men det spelar ingen roll, för han oroar människor i onödan enligt SVT. Därför har redaktionen uppfunnit ett nytt epitet – skrämselsidor – för att försvara att det stora mäktiga mediebolaget med miljarder i skattepengar ger sig på en undersköterska med blygsamma finansiella resurser och som driver opinion på sin fritid.

Samtidigt låter samma SVT, trots sina licensmiljarder, bli att granska vad de verkliga makthavarna håller på med. Ett aktuellt exempel som vi kan dra ur högen är Mehmet Kaplan, som sedan han avgick som bostadsminister för något år sedan, varit fredad från all typ av granskning. Detta trots att allt mer pekar på att Kaplan, som fortfarande är riksdagsman för MP, är Erdogans man i Sverige – i ett parti som kommit att befolkas av både islamister och AKP-trogna nationalister. Vi kan alltså ha ett riksdagsparti som i praktiken arbetar för främmande makt i Sveriges riksdag, men vem bryr sig om sådana jobbiga frågor när det är så mycket enklare att ge sig på en vårdanställd som skvallrar anonymt om problemen på sin arbetsplats?

Som jag skrivit tidigare så kan och ska det inte vara mediernas roll att agera hejaklack till makten, oavsett färgnyans på den regering som råkar ha nycklarna till Rosenbad för tillfället. Eller ännu värre: att medierna lierar sig med makthavarna i syfte att stigmatisera och brännmärka medborgare som inte håller god min, inte har rätt värdegrund och som ägnar sig åt att smutsa ner Sverigebilden utomlands. För sådant baktalande av nationen gynnar ju bara hatsajter och Sverigedemokraterna, råder den gängse analysen.

Tyvärr är detta beteende i högsta grad kontraproduktivt. För den enda valuta som journalistiken har är nämligen förtroende. Ett förtroende som snabbt raseras av kampanjer som den mot Antonsson, en undersköterska som larmar om fel och brister på sin arbetsplats. För inte så många år sedan hade såväl tidningar och tv kastat sig över problemen och ställt politiker och landstingsledning mot väggen. Idag är det istället visselblåsaren själv som ställs vid skampålen.

Jag vet inte exakt när det började, men jag tror att det började gå utför på allvar i samband med att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010. Efter denna kollektiva chock gjorde politiker, ledarskribenter och journalister gemensam sak: SD skulle hållas borta från inflytande till varje pris. Vilket gjorde att journalistiken gick i baklås och konsekvensneutraliteten kastades överbord – all rapportering kom att handla om att inte gynna SD.

Idag har det gått så långt att det räcker att fel webbsida länkar till en intervju med dig för att karriären ska vara allvarligt hotad. I Antonsson fall var tydligen problemet att hans Facebook-grupp gillats av en annan, ”Stöd svenska polisen”, som enligt SVT:s granskning sprider rädsla och manipulerar fakta.  Gammal klassisk guilt by association, men det smetade av sig på Antonsson och var tillräckligt för att frångå normala publicistiska regler.

Istället för konsekvensneutralitet – alltså att rapportera om allt oavsett vem det gynnar eller missgynnar – har vi idag fått en situation där delar av medierna gett sig själva rollen att uppfostra och tillrättavisa den lågpannade populasen som sitter och smygheilar i stugorna, eller läser fel sidor.  Journalisterna har, kanske utan att riktigt tänka på det, distanserat sig från vanligt folk och sparkar nu neråt istället för uppåt. Förr drevade vi mot politikerna, nu skyddar vi dem mot folkets missnöje.

Följden blir att människor i allt högre utsträckning väljer bort SVT och andra traditionella nyhetsmedier. När läsare och tittare känner att journalisterna inte längre står på deras sida, blir det naturligt att leta efter sanningen på andra ställen. Kanske i Facebookgrupper, på Flashback, Nyheter idag eller kanske till och med på Avpixlat?

Vad SVT och den så kallade granskningen av undersköterskan Fredrik Antonsson och andra som svartmålar Sverige gör är att driva ner ännu en stor spik i kistan för journalistikens trovärdighet.

Bra jobbat där.

Fotnot: För alla som av olika anledningar vill slippa betala för att bli betraktade som lågpannade idioter i ständigt behov av uppfostran skrev jag ett blogginlägg om hur man enkelt slipper undan tv-licensen samtidigt som man fortsätter att titta på de kvalitetsprogram som SVT trots allt har – till exempel Homeland.  Snart tre år sedan, men fortfarande lika aktuellt.

Intressant?

Föräldrakontroll är bättre än åldersgränser

Upprördheten har varit stor de senaste dagarna, sedan nyheten om att Facebook – liksom även andra sociala medier – ska få en 16-årsgräns. (Idag är 13 år den vanligaste åldersgränsen för att skaffa ett konto på exempelvis Google eller Facebook.)

Och som så ofta förr handlar det hela om ett EU-direktiv, alltså ett sånt som begåvat oss med de ohyggligt irriterande rutorna som dyker upp i tid och otid på webbsidor man besöker och meddelar att sajten minsann använder sig av kakor. Inte bara en gång, utan ofta varje gång man besöker sidan.

Detta nya EU-direktiv är, som flera uppmärksammat, inte att betrakta som en egentlig åldersgräns för att få använda sociala medier,  utan i vanlig ordning en byråkratisk konstruktion där en vuxen vårdnadshavare måste godkänna de allmäna villkoren för barn upp till 16 års ålder. Det handlar alltså om de där hundratalet sidor med juridisk rappakalja – ofta på engelska –  som alla givetvis läser noggrant innan de installerar eller uppgraderar ett program.

Jag vet inte riktigt vad detta nya direktiv är tänkt att lösa för problem, men om vi antar att de ska skydda barn och unga på nätet lär det bli ett kraftfullt slag i luften. För det stora problemet med Facebook, Twitter, Snapchat, Kik, WhatsApp och alla andra sociala tjänster/appar som ungdomar kommunicerar med idag, är att de egentligen bara har ett läge: vuxenläget. Allt nu – helt utan begränsningar.

Vilket innebär att jag som förälder, som tyvärr är sorgligt medveten om farorna med att skaffa sig en digital närvaro, inte har möjlighet att ge den snart tioåriga dottern en mjukstart på nätet. ”Facebook för barn” lyser fortfarande, tio år efter att det sociala nätverket såg dagens ljus och 1,59 miljarder användare senare, med sin frånvaro. Mark Zuckerberg har fortfarande inte kommit på tanken att föräldrar kanske vill hålla handen ett tag på sina barn när de tar sina första steg ut på de sociala medierna. Hela föräldraskapet går ju liksom ut på att introducera världen bit för bit till sina barn, men här blir det alltså allt på en gång. Det är lite som att låta sin åttaåring gå själv till skolan för första gången – och instruera henne att springa rakt över den åttafiliga motorvägen istället för att hålla sig på gångstigen.

Om vi tar Facebook som exempel, borde det vara självklart att jag som vårdnadshavare erbjöds en föräldrakontroll där jag kan begränsa hennes nätnärvaro. Jag vill kunna sätta tidsgränser för användandet, jag vill ha möjligheten att granska vänförfrågningar – eller vem som försöker kontakta henne – och jag vill kunna begränsa möjligheten för skolkompisar eller utomstående att tagga henne i bilder och inlägg. Och om det skulle uppstå bråk eller mobbning – något som ju tyvärr inte är helt ovanligt – vill jag kunna tanka ner en komplett chatthistorik för att kunna se vad som egentligen hänt.

Idag lämnas sådant material ut enbart till polisen, efter kontakt med Facebook långt borta i Kalifornien. Oftast läggs utredningarna ner långt innan det ens kommer så långt.

chrome_restricted_user

I Google Chrome har man möjlighet att skapa begränsade användarprofiler. Men systemet är trubbigt och tvingar en administratör att antingen öppna allt eller lägga till enskilda sajter som är tillåtna.

Det här är ett allmänt problem, som EU:s lagstiftare borde vara betydligt mer angelägna om att lösa. Varför finns det ingen föräldrakontroll värd namnet i de sociala medierna – trots att alla vet att de flesta barn skaffar konton långt före tio års ålder?  Här handlar det inte om att ”massövervaka” eller spionera på sin son eller dotter, utan att kunna utöva normalt föräldraskap. Så länge allt fungerar och det är lugnt så finns det ingen som helst anledning att lägga sig i eller titta på vad ungarna gör på Snapchat eller Facebook. Men om det skulle bli problem vill jag kunna ingripa.

Google gjorde ett halvhjärtat försök med övervakade konton i Chrome som aldrig riktigt kom förbi experimentstadiet. Och i Apples OSX är det möjligt att både övervaka och begränsa användarkonton. Men i de sociala medierna är föräldrakontroll är en sorgligt eftersatt funktion.

Jag har inget bra svar på varför det är Antagligen beror det på att alla sociala medier utvecklats av unga män – för andra unga män. De har oftast inga barn själva, och kan inte en sätta sig in i situationen.

Eller finns det andra förklaringar?

Intressant?

Fler om , ,

Partiernas Facebooksiffror är hårdvaluta – därför borde de granskas kritiskt

fi_1

Populära i Turkiet. Efter det senaste nytillskottet av följare är nu drygt var femte av FI:s fans på Facebook från Turkiet. Källa: Socialbakers.com

För några veckor sedan avslöjade bloggen Cornucopia att Feministiskt initiativ (FI) över en natt fått hela 10.000 nya följare från Turkiet på sin Facebooksida. Detta stora tillskott gjorde att FI snabbt drog ifrån de andra partierna i sociala medier och gick över den magiska gränsen 100.000 gillanden. Feministiskt initativ firade sin Facebook-succé med att deklarera att partiet vuxit till en ny folkrörelse på nätet – en rörelse på väg med stormsteg mot Riksdagen.

Problemet var att dessa turkiska följare knappast klickat på FI:s gillaknapp av solidaritet med den feministiska kampen eller ens var intresserade av sidan. Det handlade istället om fejkanvändare från en turkisk så kallad klickfram – alltså ett företag som säljer annonsklick eller fans i sociala medier. Detta är förstås rent annonsfusk, men ifall FI själva betalt för sina fejkanvändare eller inte, är fortfarande oklart. (På Cornucopia hävdade visserligen ett annonsföretag att det förmedlat de turkiska följarna till FI – och att ytterligare 35.000 följare hade levererats via köpta kampanjer tidigare, men källan till detta ifrågasattes av flera bedömare.)

fi_2

Men feministiskt initiativ förnekade kategoriskt att några pengar över huvud taget var inblandade i partiets framgångar på Facebook. ”Vi har inte ens råd med reklam”, försvarade sig  FI:s sociala medier-ansvariga. Sedan rann affären ut i sanden, ingen tidning brydde sig om att granska det faktum att FI:s Facebookframgångar delvis byggde på luft. Dessutom tog partiet kontakt med Facebook som rensade bort de turkiska fansen från sidan.

Men nu, bara några veckor senare, har Feministiskt Initiativ återigen tagit ett stort kliv i antalet FB-följare – och har nu nära 124.000 följare, enligt siffror från analysföretaget Social Bakers. Av dessa har en stor del tillkommit sedan förra veckan – och återigen är det just i Turkiet som partiet har sin stora tillväxt. Var femte Facebookfan som gillar FI, kommer nu alltså från Turkiet.

Att  detta skulle röra sig om organisk tillväxt – alltså människor som går in och gillar sidan av eget fritt val – får anses som uteslutet. Det handlar antingen av följare som är bottar eller härstammar från klickfarmer – men om FI själva betalt för dem är naturligtvis omöjligt att svara på.

Det finns fyra olika förklaringar till denna plötsliga anstormning av turkiska följare:

  1. FI själva har köpt användarna men vågar inte säga det rakt ut.
  2. En finansiellt välbemedlad anhängare till den feministiska kampen har betalt för följarna, utan att informera partiets ledning.
  3. 3. En motståndare till FI beställer ett stort antal fejkade följare, för att på så sätt kompromettera partiet och utmåla det som oseriöst. Vad som talar emot detta är att ingen över huvud taget uppmärksammat det hela förutom en privat blogg. (Om man vill dra någon i smutsen borde det i konsekvensens man sammanfalla med en maffig medial kampanj.)
  4. Den turkiska anstormningen är en del av en köpt annonskampanj, där det ansvariga annonsnätverket i sin tur köpt klick (eller gillanden) från en botfarm/klickfarm för att leverera det önskade resultatet.
  5.  Det är inget fuffens alls – utan bara Facebooks affärsmodell som havererat. Tomas Wahlstedt, rådgivare på IT-säkerhetsbolaget Sentor, varnade i en debattartikel så sent som förra månaden att så kallad click fraud nu är så omfattande att det är ett hot mot hela nätannonseringen. 61 procent av världens Internettrafik, alltså mer än hälften, är idag botgenererad – alltså fejk, och Facebook är bland de värst utsatta. Det är spamnätverk, klickfarmer i Asien eller Egypten – eller botnätverk som levererar klick till betalande annonsörer, som köper sidvisningar och klick i tron att de når riktigt människor med sina kampanjer.


Som filmen ovan visar (h/t Cornucopia) behöver det alltså inte röra sig om medvetet fusk – de stora klickfarmerna går nämligen in och gillar alla möjliga sidor, för att på detta sätt dölja spåren av sin egentliga verksamhet.

Baksidan av att få in 27.000 fejkade följare är att de verkliga, engagerade fansen på FI:s Facebooksida späds ut. Och eftersom ett Facebookinlägg bara visas för en del av sidans följare (exakt hur många styrs av Facebooks algoritmer) når uppdateringarna allt färre verkliga följare.

Eller i klartext: Facebook-annonsering är inte bara bortkastade pengar – det är direkt kontraproduktivt och leder till att allt färre verkliga följare nås av de buskap man betalat för att distribuera.

Och, som Jack Werner i Metro skrev i en kommentar till händelsen förra månaden , är det egentligen ointressant om det är FI själva som betalt för följarna, eller någon annan.

Men händelsen sätter fingret på ett annat problem: Vilken beredskap har vi som journalister när det gäller att granska de olika partiernas styrkeförhållanden i sociala medier? Problemet med uppblåsta siffror är inte unikt för FI,  även SD har anklagats för att förbättra Facebooksiffror på konstgjord väg.

I en tid när en allt mer anemisk press får allt mindre tid åt kritisk granskning – samtidigt som närvaro i sociala medier blir en allt viktigare valuta – leder bara misstanken om fusk till att vi har ett verkligt problem. Idag kan Facebookföljare vara ett lika viktigt mått på framgång som opinionsundersökningar, och framgångar i social medier kan därmed påverka hur mycket partiet uppmärksammas i medierna. Många följare på Facebook ger alltså utdelning i form av fler inbjudningar till TV-soffor och debatter.

Därför är det synd att nyheten om FI:s fejkföljare inte verkar intressera journalistiskt. Det logiska vore att kräva öppenhet och transparens från alla partier – inte bara när det gäller partibidrag utan också ifall någon betalat för framgångarna på Facebook eller Twitter.

Detta särskilt som sociala medier sägs bli den viktigaste kommunikationsplattformen för partierna i höstens val.

Intressant?

Fler om , , ,

Därför dumpar annonsörerna Facebook

Resan mot avgrunden för Facebook-aktien fortsätter – nu med accelererande hastighet. Eter bolagets kvartalsrapport accelererades fallet för den tidigare så hajpade aktien, som nu har tappat 25 procent av sitt värde sedan introduktionen. Den samlade förlusten för de godtrogna investerare – bland dem våra svenska pensionsförvaltare i 7:e AP-fonden som köpt aktier för 400 miljoner och alltså redan spelat bort 100 – som gick på Mark Zuckerbergs sagor uppgår nu till dryga 200 miljarder; fullt jämförbart med kostnaden för att rädda ett mindre EU-land (typ Grekland) från statsbankrutt.

Som jag skrivit förut, börjar Facebook mer och mer te sig som 2010-talets variant av på Boo.com – men med tusenfalt större förluster. En hajpad community med en värdering så astronomiskt hög, att vilken normalbegåvad investerare eller fondförvaltare som helst borde insett att prislappen på Facebook inte var befogad ens om hela Jordens befolkning hade registrerat sig och klickat på varenda annons. Intjäningsförmågan för bolaget hade ändå varit för klen för att få tillbaka investeringen på 5-10 års sikt.

Hur kunde det gå så fel? Alla måste ju ha sett problemen långt i förväg – här har vi ett företag som visserligen lockat 13 procent av världens befolkning att registrera sig, men fortfarande efter sex år kämpar febrilt för att hitta en modell för att tjäna pengar på användarna.

I SvD Näringsliv menar Helena Nordman Knutson, analytiker på investmentbanken Pareto Öhman, att hela affärsmodellen för Facebook är trasig. För precis som på den gamla dotcombubblans tid, räknades värdet på Facebook fram genom att ta antalet besökare och hur många som klickar på annonser. Något som är totalt missvisande för en sajt som Facebook, där besökarna är mer eller mindre värdelösa ur annonssynpunkt.

”Folk går ju in på Facebook för att kommunicera med sina vänner, inte för att köpa klänningar. Även om Hennes & Mauritz får många ”likes” är det bara en bråkdel som köper något via annonseringen på nätverket”, säger Nordman Knutsson.

No shit Sherlock.

Just detta faktum – att folk som hänger på Facebook eller andra communities är där för att umgås med bekanta, och i princip ointresserade av kommersiella budskap – är en gammal vetskap i onlinebranschen (dvs 15 år eller mer). Vilket säljnetverk som helst hade kunnat ge samma svar som Nordman Knutsson: att annonsera på communitysajter eller Internetforum ger ohyggligt usla resultat.

Jag vet det av egen erfarenhet – under nästan 10 år drev jag spelsajten fz.se, och kunde själv se att klick-ration (dvs hur många procent/promille av besökarna som klickade på en annons) på nyhetssajten oftast var 5-10 gånger högre än på sajtens diskussionsforum. Därför kördes nästan uteslutande så kallade run off site-annonser på forumet, eftersom det var omöjligt att få någon att betala fullpris för en placering där. Och Fz.se var långt ifrån ensamt om denna erfarenhet, alla som drivit kommersiella sajter med en forumdel kan vittna om samma sak.

Och Facebook är i grunden att betrakta som ett enda stort diskussionsforum. Vilket innebär att värderingen bygger på intäkter som är 5-10 gånger högre än verkligheten.

Nu har alltså denna välkända gamla sanning hunnit ifatt alla de suckers som investerade i Facebook i tron om att göra ett klipp på världens hetaste Internetföretag.

200 miljarder har den erfarenheten kostat.

Hittills.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Facebook, Boo.com och Internetbubblan 2.0

Facebooks aktiekurs var nere på 31 dollar vid Nasdas stängning igår, den 22 maj. Frågan är – kommer någon att kunna tjäna pengar på den här aktien?

Ingen verkar ha uppmärksammat det intressanta faktum att Facebook börsintroducerades på exakt samma dag som det kanske mest hajpade Internetbolaget genom tiderna, Boo.com, begärdes i konkurs. Det var den 18 maj 2000 som det svenska ehandelsföretaget, vars idé var att sälja sportmode på nätet, slutligen kastade in handduken efter åratal av ohämmad expansion, bland annat öppnades kontor i New York, München, Paris, Amsterdam, Madrid och Stockholm. När tjänsten väl lanserades, efter åratal av förseningar, var det dock ett försvinnande litet antal som faktiskt köpte något på Boo.com, jämfört med de storstilade affärsplanerna. Bolaget kostade nära 30 miljoner i veckan att driva, medan intäkterna bara kom upp i ynka 700.000.

När korthuset föll samman innebar det dåtidens största och mest spektakulära krascher i Internetbranschen, och början till slutet på dåtidens svenska Internetbubbla. Konkursförvaltaren konstaterade att skulderna uppgick till 178 miljoner brittiska pund, medan tillgångarna uppgick till 19 miljoner pund. Investerarna – bland dem den (ö)kända bubbelbanken Goldman Sachs – förlorade 125 miljoner dollar (900 miljoner kr) i Boo.coms konkurs.

Varför är det då intressant att jämföra hajpen kring IT-bolag 12 år senare – och då framför allt Facebook? Jo naturligtvis för att det är ett utmärkt exempel på att vi aldrig lär oss något av historien. Trots att det inte var särskilt många år sedan vi upplevde den förra kraschen, då aktier i bolag som värderats till mångmiljardbelopp blev mer eller mindre värdelösa över en natt. Icon Medialab, Framfab, Spray, Scandinavia Online – listan kan göras lång.

Men den här gången skulle ju allt vara annorlunda. Internet är en mogen marknad, Facebook har fler användare än världens största länder tillsammans  – vad skulle rimligtvis kunna gå fel? Möjligen det enkla faktum att antalet användare stagnerat och intäkterna fallit. Värderingen av bolaget på dryga 100 miljarder dollar är i detta sammanhang rena science fiction – inte ens om samtliga Jordens invånare blev tvångsanslutna som medlemmar på Facebook och klickade som tokiga på annonser, skulle Facebooks intäkter komma i närheten av att betala sig för investerarna. (Se för övrigt Zerohedges analys av Facebook-aktien.)

Men så är det naturligtvis ingen som räknat med Facebook-aktien som en långsiktig investering. När banker som Goldman Sachs och Morgan Stanley – som för övrigt är i blåsväder för att ha mörkat viktig information inför introduktion för investerare – är med i båten, kan man vara mer eller mindre säker på att det är en bubbla som är under tillverkning. Meningen var givetvis att hajpen skulle ta aktien långt över introduktionskursen på 42 dollar, och att någon annan skulle sitta med Svarte Petter när luften började pysa ur ballongen. Nu blev det inte så – Facebooks har för länge sedan passerat toppen på sin formkurva. Var det slutar är det knappast nån som vet, men det lär vara många amerikanska pensionssparare som återigen fått se sina sparpengar gå upp i rök i ännu en internetbubbla.

För övrigt har placerarna bara på ett par dagar förlorat 130 miljarder kronor på sina Facebook-aktier. Det är dryga 130 gånger mer än vad Boo.com-kraschen kostade.

Intressant?

DN 1, 2, Aftonbladet, Expressen, IDG.se 1, 2, SvD 1

Tillägg: Facebooks aktiekurs är i skrivande stund nere på 31 dollar (dvs en nedgång på nästan nio procent).

Andra bloggar om , , ,

Facebooksamhället

För bara några år sedan sågs ägarkoncentrationen i den svenska mediebranschen vara ett allvarligt hot mot mångfald och yttrandefrihet – framför allt var det ett lokalt litet nischföretag med adress på Sveavägen som hotade den svenska demokratin.

90-talets IT-gigant Microsoft drogs för inte så länge sedan inför EU:s konkurrensmyndighet och dömdes till mångmiljardböter – för att företaget kopplat ihop webbläsaren Internet Explorer med operativsystemet Windows, vilket enligt EU gav en otillbörlig konkurrensfördel till Bill Gates. Det spelade ingen roll att man var fri att installera hur många andra webbläsare man ville på sin dator – Microsoft hade missbrukat sin ställning och fick på pälsen.

Enter 2011, och vi befinner oss mitt i Facebooksamhället. Och om det ens finns en mediedebatt längre, handlar den lustigt nog om hur man ska få tillgång till alla nya Facebookfunktioner redan innan de släpps eller att den nya layouten på nyhetsflödet är jobbig att vänja sig vid. Någon egentlig diskussion om själva sundheten i att vi låter ett privat amerikanskt storföretag få monopol över våra liv och medievanor finns egentligen inte. Man väljer ju själv om man vill vara med, och om man tröttnar på annonser som indikerar att man på grund av sin ålder har problem med inkontinens, går det faktiskt att avsluta sitt konto.

Det argumentet hade jag också tills för något år sedan. För problemet som uppstår när ett företag blir så dominerande som Facebook att det i princip skaffat sig ensamrätt (om än inte juridiskt) på många av de funktioner som vi till vardags kallar ”Internet”. Vi har alltså i praktiken inte något val. Vad som händer nu är att Facebook aktivt använder denna sin de facto-monopolställning för att tvinga oss till ett speciellt beteende för att kunna få tillgång till en Internetbaserad tjänst.

Jag tänker förstås på den nya regeln med att kräva Facebook-konto för att registrera sig på Spotify. Visst, det finns utmanare till musiktjänsten, men de är mindre och har betydligt sämre utbud än det svenska originalet – så man är i praktiken tvingad att ansluta sig till Facebook för att kunna lyssna på streamad musik lagligt.

Samma sak med tidningar – inklusive den jag jobbar på – vars läsare nu måste bli Facebook-användare för att kunna kommentera artiklar.

Visst, det finns andra tidningar…

Facebooks långsiktiga mål är tydligt. Människor ska fås att tillbringa så stora delar av sitt digitala liv på Facebook att de till slut uppfattar det som att Facebook är Internet. Allting där utanför är ointressant och förtvinar i brist på Gillaknappar och integrerade sociala appar. Till och med anrika publikationer som The Guardian och Wall Street Journal verkar ha mist förtroendet för sina egna nyhetswebbar och tar nu fram speciella förstasidor som kan nås inne på Facebook. Läsaren behöver alltså aldrig lämna tjänsten, och slipper därmed prioritera bort nyhetsflödet med Spotifylåtar för sådana banaliteter som uppblossande EU-kriser eller revolutioner i Nordafrika.

Och trots att Facebook gång på gång visat prov på hur företaget godyckligt missbrukat sin dominerande ställlning, med censur av bilder och nedsläckning av stora kampanjsidor utan föregående varning, fortsätter vi glatt att skänka mer och mer av alla de kundrelationer vi mödosamt byggt upp – till ett ansiktslöst IT-företag i Kalifornien som inte har någon adress, inte svarar i telefon och vars medarbetare är så hemliga att de anställt vakter för att schasa bort journalister.

För tio år sedan ett företag som Facebook fått den församlade medieeliten att skrika efter ny lagstiftning. Idag startar man på sin höjd ett upprop mot orättvisan.

På Facebook förstås.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Kampen mot kommentariatet

Ett av de mest intensivt diskuterade ämnena bland mediechefer just nu verkar vara hur man ska komma till rätta med näthatet. Ett begrepp som tolkas på ett antal olika sätt, och där de flesta exempel faktiskt inte har så mycket med ”hat” att göra över huvud taget. När till exempel DN:s vindsvåningsartikel samstämmigt sågades i kommentarsfält, på Twitter, Facebook och bloggar, kallades det näthat – när det i själva verket var en fullt befogad kritik över en totalt verklighetsfrämmande artikel där den högsta lyckan var att ha teppanyakihäll. Dessutom innehöll kommentarerna ofta stor humor.

Näthatare används också som ett gemensamt epitet på alla som uttrycker förakt mot tidningarnas sätt att bedriva journalistik, rubrikvinklar – eller vissa krönikörers åsikter. Kommentarer på artiklar om invandringspolitik och Sverigedemokrater spårar alltid ut, vilket skylls på näthatare när det handlar om medvetna kampanjer som effektivt får alla normala människor att fly kommentarsfälten. (Och därmed ge walk-over till SD-anhängarna.)

Vad är då lösningen på problemet med näthatarna. Är det att tvinga alla de som kommenterar att göra det öppet med namn och bild, som Expressens Thomas Mattsson funderar på? Att tvinga folk att stå för sina åsikter – skulle det på ett magiskt sätt kunna lyfta de seriösa debatterna som bara ligger i kommentarsfälten och väntar på att blomma ut?

Jag tror inte det. Dels känns det främmande att medier tvingar människor som kommenterar att göra det under eget namn om de inte själva vill det. Att brottsdrabbade, offer för övergrepp, rasism eller myndighetsmissbruk inte skulle kunna berätta om sina upplevelser anonymt – något som genom alla tider varit en av pressetikens käpphästar – känns fel. Dels kommer det tunga kommentariatet – Internettrollen – inte på något sätt att hindras av att Expressen eller Aftonbladet inför namnkrav i kommentarsfälten. Att skapa en profil på Twitter eller Facebook tar ett par minuter på sin höjd, och en förtroendeingivande porträttbild kan googlas fram på sekunder. Det som eventuellt skulle kunna fungera är om kommentariatet tvingas logga in med e-legitimation, men då skulle det sannolikt bli väldigt få läsardebatter över huvud taget.

Problemet handlar egentligen inte om att tillåta anonyma kommentarer eller inte – utan hur vi undviker att skapa en grogrund för näthatet (enligt den bredare definitionen ovan). Vi bjuder in till debatt (också i ämnen där vi på förhand vet att det riskerar att spåra ur) under sken av att läsarnas åsikter är viktiga. Men sedan deltar vi inte själva i diskussionen annat än undantagsvis. Journalisten som står där med byline, syns sällan eller aldrig till i kommentarsfältet för att bemöta kritik av sin artikel. Ansvaret för diskussionen är outsourcad till ett externt modereringsföretag, och för det mesta kommunicerar ingen alls med kommentariatet långt nere i bottenslammet. Det är lite grann som att bjuda in till fest, men när gästerna använder tvingas vissa ta bakvägen och tillåts bara hålla till i källaren, ignorerade av värden.

Därför har vi kanske det kommentariat vi förtjänar. Vi kör med hårda vinklar, hänger ut kända och okända, fokuserar på konflikter och sätter tidvis utmanande rubriker. Precis som kvällstidningar alltid har gjort. Vi rör upp starka känslor varje dag – det är själva meningen med vår existens – och resultatet blir givetvis att läsarna reagerar därefter. Varför blir vi då förvånade?

Drömmen om en städad debatt där alla skriver initierat utan kraftuttryck, versaler, svordomar eller personpåhopp, och där helst ingen är Sverigedemokrat, är och förblir en utopi. De där näthatarna har ju alltid funnits, skillnaden mot förr är att de då var tvungna att skriva brev eller ringa för att skälla – en och en. Sedan kom Internet och det blev lättare att vara arg i grupp.

Det är alltid enkelt att generalisera och prata om näthat, när läsarna reagerar utanför våra publicistiska ramar. Men ibland ställer de fullt befogade frågor som vi borde ha kunnat besvara redan i artikeln. Och det kommer de att fortsätta med, anonymt eller öppet, tills vi börjar tala med dem som vanligt folk.

(Sedan finns förstås troll och haters som kräver en helt annorlunda strategi. Men det är en annan historia.)

Intressant?

Medier: Expressen, SvD, Medievärlden

Andra bloggare om , , , ,

Uppdatering 24/1: Läs också Jardenbergs krönika på Expressen, Brit Stakston, Kjellberg, Farmor Gun och Deepedition

Jag och mitt printmedium

bild-11

När jag tänker efter så har jag nog aldrig blivit vän med min morgontidning. Och snart kan det kanske vara för sent, i dessa dagar av accelererande tidningsdöd.

Redan innan jag bestämde mig för att bli journalist för 30 år sen hade jag vissa problem med att ta till mig Hallands Nyheter och G-P. Inte i meningen att ta till mig kunskapen intellektuellt -  utan praktiskt. Bägge var i fullformat, och jag minns att det var komplett omöjligt att hitta någonstans hemma där det över huvud taget gick att veckla upp de gigantiska pappershögarna för att kolla vad som stod i dem.

I modern tid har vi här hemma haft ständigt Ã¥terkommande debatter om tidningsprenumerationens vara eller inte vara. Jag tycker egentligen det är bortkastade pengar  – jag har ju redan läst alla nyheter när tidningen kommer – medan hustrun fortfarande ser det som en hel-och-renfaktor att ha en morgontidning. (Fast oftast kommer den ju inte ens in i huset utan ligger kvar oläst ute i brevÃ¥dan över helgen och gÃ¥r direkt till tidningsinsamlingen.)

ÄndÃ¥ – just kopplingen mellan “riktig kunskap” och ett objekt är sannolikt det som kommer att kunna rädda kvar tidningen i sin tryckta form i ett par Ã¥r till. Oavsett om kunskapen som förmedlas hem till brevlÃ¥dan är gÃ¥rdagens nyheter, representerar själva den fysiska produkten ett värde som gör att folk fortfarande betalar – och tror pÃ¥ vad som stÃ¥r i tidningen. I alla fall vi som är medelklass och 40 plus. Det är som med värdet pÃ¥ musik – ta bort den statiska produkten (CD-skivan) sÃ¥ sjunker ocksÃ¥ det upplevda värdet av en samling lÃ¥tar dramatiskt – de gÃ¥r ju att hitta gratis pÃ¥ nätet.

Kommer då dagens nätgeneration, van att få allt nu och utan kostnad, att bli tidningsprenumeranter? Läser att Anna Serner på TU tror det, eller åtminstone att det är för tidigt att avskriva de unga som framtida kunder. När de växer upp och tröttnar på Facebook, Twitter och MSN, så kommer de att bli prenumeranter de också, är logiken.

Och jag som alltid tyckt om tung rock, har plötsligt börjat lyssna på dragspelsdängor med Kalle Jularbo, som min pappa gillade.

Inte.

Medievanor skaffar man sig i unga år, och jag tror inte ett smack på att dagens tonåringar kommer att längta efter en tidning hem till brevlådan. Om den inte är gratis.

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: