Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: solenergi

Den gröna omställningen går inget vidare

Olja blir ett allt populärare val fram till 2040, liksom naturgas. Framför allt är det tillväxtländerna som kommer att stå för efterfrågeökningarna.

Via Watts up With That? uppmärksammas jag på nyheten om att super-mega-skurkbolaget Exxon Mobil (onda eftersom bolaget utvinner och säljer en produkt som vi alla är tungt beroende av för att överleva idag) har släppt en ny prognos för framtidens globala energimarknad  – med siktet inställt på 2040. Intressant nog är detta samma år som statsminister Stefan Löfven deklarerat att Sverige ska vara helt fossilfritt – dessutom utan vår kärnkraft som står för cirka hälften av svensk elproduktion men som är tänkt att vara avvecklad fram tills dess.

Exxon Energy Outlook 2040 (pdf) berör förvisso inte Sverige specifikt (och rapporten har inte heller uppmärksammats här hemma), men man kan konstatera att den som har sina sparpengar investerade i olje- och gasaktier inte behöver känna någon omedelbar panik för att dessa snart ska bli värdelösa (som en följd av framgångarna för sol- och vindenergin). Alltså det som vi ofta får höra från ekonomiska förståsigpåare som Johan Rockström.

Den globala energimixen idag och om 25 år, enligt Exxons bedömning. Ingen direkt revolution väntar bakom knuten.

Det är snarare tvärtom: oljekonsumtionen kommer att öka kraftigt de närmasste 25 åren – och det är bland annat de hyllade miljöhjältarna i Kina som leder fossilbränsle-sörplandet.

Samtidigt förväntas sol- och vindenergi uppgå hela fyra procent av den globala energimixen år 2040.

Ja just det, fyra (4) procent.

Nu kan det förstås hävdas att eftersom det är just ett super-mega-ondskefullt oljebolag som gjort prognosen, och därmed kan sägas tala i egen sak, så ska man inte sätta någon större tillit till rapporten. Dock – oavsett grad av ondska – ska man vara medveten om att Exxon och övriga multinationella oljebolag historiskt sett varit ganska bra på att tjäna pengar. De investeringar som krävs för att utvinna nya fyndigheter kostar ofta i paritet med BNP för ett mindra land – och return on investment kan dröja i decennier. Det gäller alltså att inte satsa fel, vilket ställer höga krav på prognosmakarna.

Som vanligt är det Kina, landet som just hyllas som miljöhjältar för att de lovat att öka sina utsläpp kraftigt de kommande 20 åren, som leder ökningen. Och den som på allvar tror att lite pillande med symboliska lokala flygskatter skulle ha någon avgörande effekt på den framtida globala medeltemperaturen behöver bara studera diagrammet ovan.

Dessutom lämnas det som ett räkneexempel för framför allt MP och C att komma fram till hur världens länder – varav många fortfarande inte kan erbjuda el till hela sin befolkning – ska överytgas minska sin energikonsumtion till en nivå där vi klarar att leva på lite drygt fyra procent av vad vi gör idag, samtidigt som vi storsatsar på att skattesubventionera internetgiganter som Facebook och Google med billig el.

Den globala elkonsumtionen förväntas öka med 75 procent fram till 2040. Kina, Indien, Afrika och Mellanöstern står för de högsta tillväxttalen med en 150-procentig ökning.

Glöm det där med uppvärmning hemma, glöm kyl och frys, fabriker och arbetsplatser att gå till eller ens elektrisk belysning hemma mer än någon halvtimme om dagen. (Internet kan vi förresten också glömma, all tillgänglig el måste ju trots allt gå till Googles och Facebooks serverfarmar i Norrland, där en handfull anställda i alla fall kan åtnjuta elektricitet och värme hela dagen, till skillnad från oss andra.)

Alla som klarar att göra någon typ av basal reality check, inser att sol och vind aldrig kommer att kunna ersätta fossila energikällor – inte idag, inte i morgon och inte om 25 år.

Det enda som möjligen skulle kunna bryta trenden som Exxon målar upp, är en massiv satsning på kärnkraft – framför allt den 4:e generationens kärnkraft som drivs med Thorium istället för uran. Fast det är som bekant en omöjlighet, eftersom miljörörelsens ludditer och utvecklingsmotståndare effektivt har omöjliggjort en sådan satsning genom årtionden av skräckpropaganda. Och i den så kallade Energiöverenskommelsen som träffades nyligen, fick MP med sig löftet att kärnkraften alltså ska vara borta helt om 25 år, till förmån för 100 procent förnybart.

År 2040 kommer vår fordonsflotta att vara 100 procent fossilfri. (OBS, skämtade bara…)

I en värld där mer än 70 procent av all protein vi får i oss har producerats med hjälp av fossilbränslen, finns det därför tyvärr inga alternativ till olja, kol och gas på varken kortare eller längre sikt – i alla fall inte med tekniker som är tillgängliga idag.  Och för den som tror på ett snabbt genombrott för jättestora batterier som klarar att lagra  el från intermittenta energikällor som sol och vind – läs Matt Ridley för några räkneexempel som effektivt debunkar dessa fantasier, som även vår närmast osynlige så kallade energiminister alltså har stora förväntningar på.

Elbilar då? Jo men visst.

Fordonsparken kommer att växa med 80 procent till runt 1,8 miljarder privatbilar i världen år 2040 – men de allra flesta kommer att drivas på bensin, precis som idag. Och eventuella miljövinster som uppstår i takt med att motorerna utvecklas och görs bränslesnålare, äts snabbt upp av den massiva ökningen i antalet fordon.

Nu är detta förstås en prognos, och det finns fortfarande gott om tid att vända utvecklingen. En lokal svensk flygskatt kan säkert få Kina, Indien och utvecklingsländerna att komma på andra tankar!

Intressant?

Fler om , , , ,

Energiomställningen kostar Tyskland femtusen miljarder – till att börja med

Nytt från you can’t make this shit up-avdelningen. Från Tyskland nås vi av beskedet att kostnaden för den gröna omställningen, det som på tyska kallas Energiewende, nu för första gången har kostnadsberäknats av ledande ekonomer. Och det är inga småsummor det handlar om. Fram till 2025 kommer den massiva satsningen på solenergi och vindkraft att kräva i runda tal 520 miljarder Euro. Eller omräknat till svenska kronor, mer än 5.000 miljarder.

Vi tar det igen: 5.000 miljarder. 5 biljoner. Och detta är alltså enbart skattesubventioner för att hålla förnybartindustrin under armarna – i summan finns inte själva kostnaden för elen med.

Och detta är bara början, varnar Institutet för näringslivsekonomi vid Düsseldorfs universitet, som karlagt kostnaderna för Tysklands dyrköpta experiment med att ersätta både kol och kärnkraft med ”100 procent förnybart”. Ett projekt som med tiden kommit att framstå som allt mer utopiskt och verklighetsfrånvänt.

Mot slutet av 2030-talet kommer subventionerna att förnybar energi att uppgå till det dubbla – 1 biljon Euro. 10.000 miljarder.

Som en jämförelse tyngs skuldkrisens Grekland just nu av ett underskott på 323 miljarder Euro, eller 3.000 miljarder kronor. Det skulle alltså vara avsevärt mycket billigare för de tyska skattebetalarna att nolla Greklands skulder än att betala för elen i det egna hemlandet. För en familj på fyra personer beräknas energiomställningen kosta 250.000 kr fram till 2025.

Men det kanske ändå kan vara värt alla dessa miljarder, det är ju trots allt för en bättre miljö som tyskarna får avstå från sina sparpengar?

Tyvärr inte. Den gigantiska satsningen på sol och vind har inte resulterat i minskade koldioxidutsläpp, vilket måste ha varit tanken med alltihop, snarare det motsatta. Utsläppen ökar istället i Tyskland, eftersom ingen riktigt insåg (eller ville inse) att det skulle krävas reglerkraft de fyra av fem dagar som vindkraftverken står stilla eller när solen inte lyser.

Därför gör nu kolkraften comeback på bred front. Kolpriset stiger, det råder prisrally i kolgruveaktier och kolkraftverk har blivit attraktiva investeringsobjekt för en helt ny energimäklarbransch som ser en lukrativ framtid i att sälja reglerkraft till elbolagen när de förnybara energikällorna inte levererar (vilket alltså är större delen av tiden). Att notera är att svenska Vattenfall sålde sina tyska koltillgångar när priset var som lägst. Istället har bolaget fått nya ägardirektiv från regeringen – att storsatsa på förnybart…

Vad var nu definitionen på galenskap igen? Göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat?

Det kan i sammanhanget vara viktigt att påminna om att vi har minst ett parti i riksdagen som ser tyska Energiewende som ett föredöme värt att ta efter.

Intressant?

Fler om , , ,

40.000 dör – för att de inte har råd med elräkningen


Energifattigdom är ett begrepp som vi ännu så länge lyckligtvis inte behövt stifta bekantskap med i Sverige. Men i Europa är det i allra högsta grad verklighet för stora delar av befolkningen – var tionde europe faller under detta nya fattigdomsbegrepp, efter att energipriserna stigit kraftigt på senare år.

I den tyskfranska dokumentären ”Die große stromlüge” (Den stora ellögnen) från tv-kanalen Arte (kan ses i en månad framåt) skildras baksidorna av de senaste 15 årens dramatiska omläggning av de europeiska elmarknaderna, som gått hand i hand med massiva satsningar på förnybar energi som sol- och vind. Satsningar som nu betalas dyrt av elkunderna.

Det kanske mest chockerande med programmet är siffran 40.000  – så många dog nämligen under 2014 som en följd av den tilltagande energifattigdomen.. I valet mellan mat på bordet eller värma upp bostaden har många – framför allt äldre och fattigpensionärer – föredragit att slippa svält. Vilket i sin tur inneburit att många  dukat under för vinterkylan i  dragiga, ofta oisolerade bostäder. ”Excessive winter deathts” kallas det torrt i statistiken, och det ligger något mörkt ironiskt i det faktum att de energisatsningar som gjorts i syfte att möjligen skona framtida generationer från att dö i eventuella värmeböljor, leder till tiotusentals dödsfall här och nu.

Som ett resultat av att de inte har råd att skydda sig – från klimatet.

Den europeiska integrerade elmarknaden – ännu ett av EU:s grandiosa misslyckanden – är ett skräckexempel på hur lätt det är att slå sönder en lönsam och fungerande bransch genom en kombination av centraldirigerad planekonomi, påhejad av bidragsentreprenörer, energilobbyister och gröna politiker med utopiska agendor.

Resultatet ser vi nu. Den gigantiska överproduktionen av vind- och solel, framför allt i Tyskland, gör att priserna pressas till nivåer där nästan ingen branschaktör längre tjänar pengar på att producera el. I artikeln How to kill an industry, skriver tyska Handelsblatt om hur landets fyra stora energibolag – E.ON, RWE, Vattenfall och EnBW – tvingats göra nedskrivningar på svindlande 450 miljarder de senaste fem åren. 77 fossileldade  och kärnkraftverk har lagts ner på grund av bristande lönsamhet. RWE har sparkat 7.000 anställda, E.ON har gjort sig av med 25.000 – en tredjedel av arbetsstyrkan. Energisektorn, för inte så länge en av landets lönsammaste, är idag närmast att likna vid ett konkursbo.

Vad värre är – de investeringar i reglerkraft som kommer att krävas för att balansera vind- och solenergin, kommer också att behöva finansieras av skattebetalarna, eftersom det är en förlustaffär att investera i ny elproduktion idag.

Samtidigt som energisektorn blivit krisbransch (att notera är att Vattenfalls usla affärer i mångt och mycket har sin grund i politiska beslut) har elräkningarna för konsumenterna blivit allt dyrare. De senaste åtta åren har elpriserna stigit med i genomsnitt 42 procent i unionen, och mest av allt betalar tyskarna. Förbundsrepublikens skattebetalare har redan fått slanta upp cirka 2.000 miljarder (!) för landets sol- och vindsatsningar, och idag klarar 7 miljoner tyskar inte  längre av att betala elräkningen. I Ungern går i snitt hälften av den disponibla inkomsten till att betala elräkningen, medan spanjorerna lägger 28 procent på el och uppvärmning. Var åttonde fransman klarar inte att betala elräkningen.

Samtidigt har Tysklands beslut att avveckla sin kärnkraft – samtidigt med satsningarna på förnybart – inneburit att den billigaste, smutsigaste reglerkraften, kol, fått ett uppsving igen efter att succesivt ha fasats ut på 90- och 00-talet. Hela landsändar ödeläggs av gigantiska dagbrott där brunkol (lignit) grävs upp. Hela byar töms på folk, som frågar sig om  Tysklands omtalade energiewende verkligen skulle få som resultat att landets koldioxidutsläpp skulle  ÖKA istället för att minska.

Tyvärr förfaller dokumentären i sin andra halva till en ganska ointressant studie av maktspelet i EU:s korridorer, där det antyds att det egentligen är de stora oljebolagen som styr i kulisserna (alltså den gamla vanliga big oil-konspirationen). Men fakta i reportaget talar ändå för sig själv.

I Sverige har vi som sagt varit förskonade från det allra värsta vansinnet – hittills. Men med skrotnignen  av den svenska kärnkraften – 40 procent av vår elproduktion – som presenterades av energiminister Ibrahim Baylan och Miljöpartiets energipolitiska talesperson Lise Nordin i veckan, är det bara en tidsfråga innan vi börjar se allvarliga effekter även här. Dels ökar risken för blackouter vintertid – alltså att elen inte räcker till – dels kommer priserna att stiga dramatiskt när nära hälften av produktionen skrotas utan att ersättas.

Utan kärnkraft blir vi utelämnade till antingen import – till exempel från Finland som är i full färd med att bygga nya reaktorer bara några mil från Sverige – eller genom reservkraft som rullar på Putins gas. Finlandsspåret kompliceras främst av det faktum att Sverige i så fall kommer att behöva köpa i princip allt landet producerar för att hålla nätet stabilt under en köldknäpp – något som kan bli svårsålt i Finland. I ett läge där det är vinter, 20 grader kallt och vindstilla så kommer samtliga våra grannländer att behöva behålla det mesta av  sin el för sig själva.

Då kommer det att bli dyrt – och då kommer vi snabbt att få lära oss vad energifattigdom innebär. Skillnaden är att det går betydligt snabbare att frysa ihjäl i -30 grader i Burträsk än i ett dragigt radhus i brittiska Doncaster.

(I ärlighetens namn ska sägas att det är få svenska hem som värms upp med direktverkande el numera – men de finns.)

S och MP har emellertid kommit på  en lösning på det stora bortfallet av el, nämligen batterier. Utvecklingen på detta område har gått snabbt på senare år, skriver de – så lagom till att kärnkraftverken skrotas framåt 2020  kommer någon säkert att ha uppfunnit JÄTTESTORA batterier som klarar att lagra elektriciteten från de tiotusentals nya vindkraftverk som är tänkta att ersätta reaktorerna.

Vi kan fundera på detta en stund. En socialdemokratisk regering driver en energipolitik som inte bygger på dagens verklighet och utgår från befintlig teknik – utan på önsketänkande om nya utvecklingssprång, som ska göra de storslagna gröna utopierna verkliga.

You can’t make this shit up

Det riktigt stora problemet för svenskt vidkommande är tyvärr att energipolitiken blivit ett slags bondeoffer för att hålla det svårt sargade Miljöpartiet på humör. Efter att ha tvingats tugga i sig den ena bajsmackan efter den andra – senast i november när regeringen införde gränskontroller och id-krav – var det kanske MP:s krav för att överhuvud taget sitta kvar i regeringen att Lise Nordins faktaresistenta vision om framtidens energi också skulle bli regeringen.

Det vill säga –att låta den den svenska elmarknaden haverera enligt tysk och spansk förebild.

Flytta söderut, ni som kan.

Intressant?

Fler om , , ,

Klart grabben ska ha ett kraftverk!

Bidragsindustrin – de som verkar inom den förnybara energisektorn – har finansiella problem. På kontinenten har branschen kraschat hårt i spåren av den ekonomiska krisen. Sydeuropeiska länder har strypt de tidigare miljardsubventionerna vilket fått aktieindex för den gröna energisektorn, Renixx, att falla med mer än 90 procent sedan toppnoteringen kring 2007.

Storkapitalet har alltså flytt, så vad gör då denna starkt bidragsberoende krisbransch?

Leta upp nya offer som vill hoppa på pyramidspelet förstås. Det är så man ska se den senaste debattartikeln i DN, där ett antal företrädare för subventionsindustrin (Naturskyddsföreningen, vind- och solkraftsbranschen) tycker det är hög tid att vi betalar miljoner i skattesubventionerar inte bara villaägare som smäller upp solpaneler på taket – utan också kägenhetsinnehavare som istället köper andelar i sol och vindkraftskooperativ. Så här skriver de:

…alla former av egenägd förnybar elproduktion behövs. Hushållen, både de som bor i villa och lägenhet, måste få likartade möjligheter att stärka sin ställning på elmarknaden. Också de som är andelsägare i solkraft och vindkraft bör få en skattereduktion för egen­producerad förnybar el.

Det finns egentligen bara två fel med det här. Dels behöver vi småskalig sol- och vindel ungefär lika mycket som vi behöver cancer. Vi har redan en stabil elproduktion och ett massivt elöverskott på hela 20 TWh, som kommer att bestå under överskådlig tid. Dels har samtliga liknande försök med att skattesubventionera småskalig elproduktion resulterat i mycket kostsamma och totalt verkningslösa fiaskon. Tyskland är här skolexemplet på hur man inte ska göra.

Som Vetenskapsbloggen så riktigt konstaterar innebär småskalig elproduktion dessutom att vi väljer bort kostnadseffektiva och billiga sätt att producera el, för att istället bege oss tillbaka till forntiden och förlita oss till osäkra, svårberäknade elleveranser som kräver massiva skattesubventioner. Lyser solen på sommaren, blir det massor med el (när den behövs som minst) och under höst, vinter och vår blir det i princip inget alls i kablarna.

Under dessa perioder måste den småskaliga elproduktionen backas upp med annan energi. Och eftersom vår vattenkraft redan tagits i anspråk för befintlig storskalig vindkraft och den tyska energiomställningen krävs det alltså reservkraft från andra källor. (Kärnkraften är förstås omöjlig att skala upp och ner med kort varsel.)

Därför antar jag att den föreslagna skattesubventionen även ska betala för reservkraften som behövs när hyresgästens andelsägda gröna energilösning inte producerar. Billigast och effektivast är dieseldrivna små generatorer, som förslagsvis kan ställas på balkonger och innergårdar och puttra när vädrets makter inte spelar med. Visst. det blir ganska mycket buller och avgaser från alla generatorer där de står och backar upp den förnybara energin, men något får man ju offra för den gröna omställningen.

Om avfärdar detta som komplett vansinne, håller jag med. Fast jag kan samtidigt upplysa om att det är precis denna lösning, kallad STOR, som England valt för att klara av sin egen energiomställning.

Det går helt enkelt inte att hitta på sånt här.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Därför måste vi följa Tyskland och göra kaos med elmarknaden

Det är alltid lika förbluffande att inse att det finns människor som lyckas leva sina liv helt utan att befatta sig med vare sig fakta eller verklighet. Politiker visar ofta en stor fallenhet för denna konst, och ingenstans är förträngningen av faktiska observationer mera framträdande än hos Miljöpartiet.

Idag drar MP:s ungdomsförbunds Lorentz Tovatt återigen den gamla sagan om den framgångsrika tyska energiomställningen, die energiewende. Tovatt kräver nu att Sverige följer i tyskarnas spår och satsar ett icke specificerat antal skattemiljarder på storskalig utbyggnad av solenergi genom att införa så kallad nettodebitering (dvs att privatpersoner får kvitta el som matas in på nätet mot den som förbrukas).

solar_subsidies_deMan måste emellertid ha på sig rätt stora skygglappar för att på fullt allvar peka ut Tysklands satsning på solpaneler som ett föredöme. Grafen här intill, som jag brukar använda så fort Tyskland och förnybar energi är på tapeten, visar hur subventionerna av solel formligen exploderat och är på väg att knäcka generationer av tyska elkonsumenterna.

På sommaren är vi i Sverige vana vid att elpriset är lågt, beroende på att efterfrågan än mindre än under vintern. Trots allt gnäll på höga elpriser har vi i Sverige alltså en marknad som beter sig som man förväntar sig. Något som Tovatt alltså vill ändra på.

Så hur är det i Tyskland då? Jo där bävar de stackars prövade elkonsumenterna för de varma och soliga sommarmånaderna. Då går nämligen landets alla solpaneler för högtryck, och eftersom energibolagen (via lagstiftning) tvingas köpa in all producerad solel med förtur, innebär det att elpriset rusar under den period då efterfrågan är som lägst. I juli satte de tyska solpanelerna rekord med som mest 5,1 GW producerad el, samtidigt som priset gick upp med nästan 40 procent.

Tyskarna betalar idag mest i Europa för sin el: ett vanligt hushåll på tre personer i lägenhet betalar i snitt nära 700 kr i månaden för sin el, en höjning med 85 procent sedan 2000. Och fortsätter utbyggnaden av vind- och solenergin i samma takt kommer kostnaden att öka ytterligare 30-50 procent kommande år.

Dessutom har den gigantiska satsningen på förnybart, pådriven av gröna politiker utan närmare koll på verkligheten, fått till följd att det tyska elnätet ständigt balanserar på gränsen till sammanbrott. De massiva fluktuationerna i inmatad effekt som blir resultatet av en hög andel vind- och solkraft, gör att så kallade blackouter ständigt hotar. Exportinriktade industrier, känsliga både för höga elpriser och strömavbrott, hotar med att flytta utomlands. Polen och Tjeckien har sedan en tid stoppat all import av förnybar el från Tyskland – de stora variationerna hotar stabiliteten i det bägge ländernas elnät.

För några veckor sedan hotade Tysklands största energibolag Eon att flytta sin verksamhet till Turkiet, eftersom politikerna gjort det omöjligt att tjäna pengar på konventionellt producerad energi.

Den tyska elmarknaden är kort sagt i kaos, samtidigt som subventionerna till det fåtal ”gröna” arbetstillfällena som skapats kommer att kosta dagens och framtidens skattebetalare tusentals miljarder.

Självklart måste vi låta oss inspireras av Tyskland!

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Det verkliga priset för EU:s gröna energivansinne

EarthRangersCentre

Riktbara solpaneler på en parkeringsplats i USA. Foto: Wikimedia Commons.

Om man begränsar sig till att läsa svenska tidningar är det lätt få intrycket att gröna jobb och politiskt styrda satsningar på ny energi är den enda möjliga vägen till framtida jobb, välstånd och tlllväxt. Senast var det Naturskyddsföreningens Svante Axelsson, som i en debattartikel i SvD nyligen ansåg att Sverige måste ”ta ledningen” genom att subventionera hemkörd solel på samma sätt som Tyskland.

Axelssons resonemang går ut på att det skulle gynna utbyggnaden av småskalig solel om privatpersoner tillåts mata ut sin elproduktion till ett fast pris på nätet under sommarmånaderna, och i gengäld få rabatt på samma mängd el under vinterhalvåret då solen som bekant inte visar sig alls. Detta kallas nettodebitering och innebär i princip att elbolagen åläggs kvitta billig solel på sommarhalvåret (då det råder elöverskott) mot betydligt dyrare el på vinterhalvåret. Alltså en direkt statligt stöd, eller en subvention, till den som installerar solpaneler. Ett liknande system, som även det har stora likheter med Ebberöds bank, har testats under snart 10 år just i Tyskland, med katastrofala ekonomiska följder, som grafen här intill från Der Spiegel visar.

solar_subsidies_de

Tysklands subventioner till solenergi passerade 100 miljarder Euro redan 2011. (Från Der Spiegel.)

Tyskland har sedan 2005 satsat hårt på det som kallas energiewende – dvs en grön omställning av ungefär samma typ som svenska miljöorganisationer, mp- och c-politiker talar sig varma för så snart de får tillfälle. Vad de sällan talar om är dock kostnaden för att förverkliga denna gröna kommandoekonomi.

Sol och vind var tänkta att ersätta både tyska kolkraftverk och kärnreaktorer, och en subventionskarusell vars like ingen tidigare skådat tog sin början. Åtta år senare är systemet på väg att haverera under kostnader på tusentals miljarder.

Den tyska satsningen var dessutom flaggskeppet i EU:s ambitiösa och rekorddyra plan för att ersätta kontinentens fossileldade kraftverk med förnybar energi. Exakt hur mycket pengar som plöjts ner i form av subventioner och stöd genom åren, och hur mycket detta spelat in i den europeiska skuldkrisen, har först nu börjat gå upp för makthavarna. I The Australian (artikel bakom betalvägg) har Benny Peiser, ordförande för tankesmedjan GWPF, räknat samman de senaste årens närmast ohämmade miljardrullning. (Artikeln finns även på GWPF:s hemsida, och den australiska bloggaren Jo Nova har plockat ut några höjdpunkter.)

Facit hittills är att EU:s medlemsstater satsat närmast svindlande 600 miljarder Euro, eller 5.200 miljarder kr, på projekt inom förnybar energi sedan 2005. (Detta enligt siffror från Bloomberg New Energy Finance). Enbart den tyska energiomställningen, som alltså ofta framhålls som ett föredöme, kommer att kosta tyska skattebetalare nära 9.000 miljarder (€1 biljon Euro) fram till 2030, allt enligt den tyska regeringen. (Vattenfalls futtiga 90-miljardersförlust i Nuon-affären framstår här plötsligt som rena felräkningspengarna.)

Och som sagt, Tyskland spelar i en liga för sig när gäller att bränna skattebetalarnas pengar på kostsamma energiomställningar:

  • Tyskarnas elräkningar har fördubblats sedan år 2000 (just nu betalar tyska konsumenter 3,50/kWh, mest i Europa).
  • Nära 800.000 tyskar har fått sin el avstängd, efter att de inte kunnat betala sina elräkningar. De skyhöga elpriserna har också fått till effekt att folk börjat hugga ner skog i smyg för att hålla sig varma.
  • På bara ett år steg de tyska subventionerna till sol- och vindkraft från 121 miljarder kr till 175 miljarder. Tyska hushåll tvingas betala 62 miljarder för den förnybara energin – bara i år.
  • Hälften av världens solpaneler finns installerade i Tyskland. Dessa genererar hela 40 procent av elproduktionen under soliga sommardagar, men noll procent under de mörka vinterveckorna.
  • Elektronikkoncernen Siemens skrotade nyligen sin division för solenergi, vilket innebar en förlust på till 8,6 miljarder. Bosch hade redan tidigare förlorat 21 miljarder på sin solenergisatsning.
  • Investerare med aktier i solenergibranschen har förlorat i runda tal 215 miljarder kr bara det senaste året. Fler än 5.000 företag i solenergibranschen har slagit igen sedan 2010.
  • Tyskland har beslutat att stänga sina kärnkraftverk, men eftersom den förnybara energin förutsätter reservkraft när det inte är soligt eller blåser, byggs 20 nya kolkraftverk…
  • Trots den osannolikt dyra satsningen på förnybar energi, har koldioxidutsläppen i Tyskland ökat under de senaste två åren.

De tyska spåren förskräcker, och europeiska politiker från alla läger är i full färd med att avveckla miljardrullningen så snabbt det nånsin går, till förmån för satsningar på billig energi från t ex skiffergas. Tjeckoslovakiens regering beslöt för två veckor sedan att skrota allt stöd till investeringar i förnybar energi redan vid årets slut.

Spanien, ett av Europas mest skuldsatta länder, har en skuld på dryga 1.000 miljarder kr till investerare som byggt upp landets gigantiska sol- och vindenergisektor. 5.000 företag riskerar konkurs om dessa subventioner skärs ner, något som givetvis kommer att drabba de redan bankrutta spanska bankerna och kräva ytterligare räddningspaket från EU.

Det är alltså närmast overkligt stora belopp som slösats bort – pengar som bränts till synes helt utan kostnadskontroll, utvärderingar eller mätbara resultat. Men vad som är än allvarligare är frågan hur detta biljonsslöseri påverkat arbetslöshetens och krisens Europa. Hur många industrier har lagts ner eller flyttat på grund av höga energipriser och urholkad konkurrenskraft? Hur många arbetstillfällen har gått förlorade i denna historiens kanske största förmögenhetsöverföring från allt fattigare elkonsumenter till stormrika energibolag och lobbyister?

Som ett ödets ironi är det framför allt vänstern som står bakom denna omvända Robin Hood-politik. Politiker som Jonas Sjöstedt (v), Gustav Fridolin och Åsa Romson (mp) är de som är allra ivrigast att följa Tysklands exempel och konfiskera ännu mer av löntagarnas pengar – till glädje för bolag som Vattenfall, E.on och Fortum.

Det finns förstås lärdomar att dra av detta dyrbara fiasko. Räkna dock inte med att någon av våra politiker gör det i första taget.

(I uppräkningen ovan har jag inte tagit med EU:s handel med utsläppsrätter, som kostat Europas skattebetalare ytterligare 2.000 miljarder.)

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

AP-fonderna och konsten att bränna din pension

Ny energi av dansk modell.

Det händer inte alltför ofta att man läser något i SvD som handlar om energi och inte är fullproppad av floskler om det ständigt ökande behovet av satsningar på grön omställning och hållbarhet. Men i sin debattartikel sätter Timbros energiexpert Lydiah Wålsten fingret på ett av Europas absolut största ekonomiska haverier – som tyvärr alltför sällan får plats i mediebevakningen. Anledningen till detta kan man bara spekulera i, men de summor som hittills satsats på så kallat förnybara energikällor och grön teknik får Tillväxtverkets och Säpos festande att framstå som felräkningspengar i jämförelse.

Hundratals miljarder av medborgarnas pengar har konfiskerats via påhitt som elcertifikat, energiskatter och handel med utsläppsrätter. Pengar som sedan till stor del slösats bort på verkningslösa symbolåtgärder för att rädda klimatet. Särskilt i Sverige, vars energiproduktion är nära nog helt koldioxidfri, är den gigantiska satsningen på vindkraft  inget annat än ett extremt dyrt sätt att lösa ett icke-existerande problem. (Något som Kungliga vetenskapsakademin också påpekat.)

I takt med att verkligheten tränger sig på med finanskris och recession i Europa, minskar dock viljan att gödsla skattepengar på ytterligare sol- och vindkraftssatsningar. I det gröna föregångslandet Tyskland har subventionerna hårdbantats, liksom i Spanien, Portugal och Storbritannien, vilket lett till att den tidigare så hajpade miljötekniksektorn är i djup kris. Något vi bevittnar inte minst i vindkraftsbranschen, där danska Vestas tvingas avskeda 1.400 anställda och har förlorat mer än hälften av sitt börsvärde på ett år. Andra vindsnurretillverkare, som Eolus Vind, har också fått se sin aktiekurs halverad – och inte ens rockstjärnan bland miljöteknikbolagen, Arise Windpower, där förre Volvochefen P G Gyllenhammar plockar ut en miljon om året i styrelsearvode (Maud Olofsson får nöja sig med 250.000), har klarat sig undan slakten på börsen. Kursen har halverats sedan börsintroduktionen 2010.

Nu drabbar detta förstås ingen fattig, tänker vän av ordning. Men se det gör det faktiskt – en betydande del av finansieringen i dessa bolag kommer nämligen från våra gemensamma pensionsbesparingar via de svenska AP-fonderna, som investerat friskt i både noterade och onoterade miljöteknikbolag. Tredje AP-fonden är en av de största ägarna i just Arise Windpower. Vid en nyemission 2009 köpte fonden in sig med 200 miljoner i bolaget, till ett pris av 55 kr per aktie, och blev därmed ägare till 17 procent i bolaget – vilket strider mot fondens egna placeringsregler som begränsar ägande i enskilda bolag till högst 10 procent. 2010 börsintroducerades Arise och sedan dess har det bara gått utför. Aktiekursen ligger idag på 26-27 kr, eller en förlust på dryga 100 miljoner jämfört med introduktionskursen. (Ungefär 40 miljoner av denna förlust är ”realiserad” eftersom Tredje AP-fonden sålde av en större post i Arise i mitten av augusti.)

Sjätte AP-fonden har också visat framfötterna när det gällt att radera ut våra pensionsbesparingar. 2009 investerade fonden i tyska solcellstillverkaren Q-Cells, en affär värd 600 miljoner kr. I ett pressmeddelande den 19 juli i år meddelades kortfattat att fonden sålt av hela sitt innehav i bolaget. Denna försäljning kan knappast ha inbringat någon större summa, eftersom Q-Cells gick i konkurs redan i mars.

Dessutom leker Sjätte AP-fonden affärsänglar med våra pengar. Lilla onoterade Uppsalaföretaget Vertical Wind, som hoppas kunna utveckla en ny typ av vindkraftverk med vertikal axel, direktägs till 29 procent av fonden och till ytterligare en del via ägande i investmentbolaget  Energy Potential (ännu ett av fondens förlustbolag) som kontrollerar 15 procent av aktierna i vindkraftsbolaget. Vertical Wind har gått med nära 40 miljoner i förlust sedan starten, och hade det inte varit för Sjätte AP-fondens kapitalinjektioner hade företaget varit i konkurs för länge sedan.

Naturligtvis kan Vertical Wind vara något stort på spåren, eller också är tekniken med stående rotoraxlar dödsdömd från början, som vissa kritiker menar. Hur det än är med den saken, är ju frågan om statliga pensionsfonder verkligen ska ägna sig åt högrisksatsningar som Vertical Wind, Q-Cells eller någon av de otal andra investeringar som de olika AP-fonderna gjort i miljöteknikbranschen.

Jo, en del politiker tycker faktiskt det, som Vänsterpartiets Ulla Andersson. Hon kräver dessutom att AP-fonderna ska satsa mer på att ”aktivt stödja en grön omställning” – eftersom det är i denna bransch som alla de nya välbetalda jobben kommer att komma nån gång i en rosaskimrande framtid då enhörningar går omkring på Stockholms gator. Eller nåt.

I den bistra verkligheten har den som investerade i den förnybara energisektorn i snitt förlorat nästan halva sitt kapital det senaste året. För solcellstillverkarna är raset över 60 procent.

Känns som en trygg placering för våra pensionspengar, eller hur?

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Tysklands gröna galenskap som förebild

Miljöpartiet och Sverigedemokraterna är två partier med få gemensamma nämnare, men på en punkt är de närmast spegelbilder av varandra; de är bägge enfråge- och ytterlighetspartier med en benhård tro på att alla tillkortakommanden kan ställas till rätta med samma enkla lösningar. I SD:s idealsamhälle fixar vi alla problem genom att stoppa flyktingar och invandrare vid gränsen. I Miljöpartiets värld kommer ekonomin att blomstra och alla få jobb bara vi satsar några hundra miljarder på den gröna omställning.

I MP:s Sverige ska följaktligen försvarsindustrin stängas för att istället smida plogbillar gå över till att tillverka solpaneler, vindkraftverk och snabbtåg – omställningar som på ett magiskt sätt kommer att göra oss smartare, rikare och inte minst ett föredöme i världen. Just sådana satsningar som lyste med sin frånvaro i Anders Borgs budget, enligt MP.

I nära nog varje debattinlägg från MP framhålls Tyskland som en förebild för denna gröna omställningen. Inget annat land har satsat mer på förnybar energi – 22.000 vindsnurror och mil efter mil med solpaneler gör att Tyskland idag genererar hela 16 procent av sin energi med hjälp av förnybara energikällor, och 700.000 nya gröna jobb har skapats i denna blomstrande framtidsindustri, enligt MP.

Vad som inte tas upp är förstås hur många jobb som gått förlorade i övriga delar av ekonomin, som ett resultat av de skyhöga energipriser – Tyskland betalar näst mest för sin el i Europa (bara Danmark är dyrare)  –vilka redan fått tyska industrier att flytta  tillverkning utomlands. En forskningsstudie som gjordes för ett par år sedan kom fram till att för varje ”grönt jobb” som skapades i Spanien under landets stora satsning på sol- och vindkraft under 90- och 00-talen, gick fyra jobb förlorade i den övriga ekonomin. (I sviterna av finanskrisen tvingades Spanien att upphöra med de generösa subventionera den gröna industrin, varpå ett stort antal företag i branschen omgående gick omkull.)

Tyskland har dock hållit fast vi sin satsning på förnybart fram till helt nyligen. I höstas varnade ledande företrädare för de tyska energibolagen att det tyska elnätet befann sig på gränsen till kollaps, dels på grund av den snabba utbyggnaden av sol- och vindkraft – som gjorts utan att anpassa elnätet för att hantera denna typ av intermittent kraft – dels som ett resultat av panikbeslutet förra året om att stänga 8 av 17 tyska kärnkraftsreaktorer. För att klara elförsörjningen och undvika blackouter har Tyskland i vinter tvingats starta upp ett antal gamla uttjänta och miljöförstörande kolkraftverk. Dessutom har landet importerat så massiva mängder kärnkraftsel från Frankrike och Tjeckien att även elnäten i kringliggande länder varit på vippen att överbelastas.

För att kompensera för de stängda reaktorerna har beslut tagits om att bygga stora havsbaserade vindkraftsparker i Nordsjön, som tyvärr inte kan leverera in någon el till nätet under överskådlig tid, eftersom infrastrukturen för detta är fortfarande inte på plats).

Tysklands subventioner till solceller har hittills kostat 500 miljarder. Väl använda pengar? (grafik från Der Spiegel.)

Men det tveklöst största vansinnet är dock Tysklands ohämmade subventionering av elektrovoltaiska solceller. Enligt en lag som antogs år 2000, uppmuntrades både privatpersoner och företag att investera i solpaneler, tyska staten garanterade via de så kallade feed in-tarifferna att all solel som producerades köptes in till ett fast pris på närmare 30 cent (2,90 kr) per kilowattimme. Detta pris garanteras under 20 års tid.

Denna statliga generositet föll mycket väl ut, som illustrationen ovan visar. 10 år senare täcks miljontals kvadratmeter tyska tak av solceller, liksom gigantiska åkerarealer som tidigare användes till spannmålsodling. Enligt en artikel i Der Spiegel våren 2010 beräknades kostnaden för denna minst sagt sporadiska elproduktion att uppgå till mer än 70 miljarder Euro (700 miljarder kr) för tyska konsumenter fram till 2013. Och då täcker solceller endast 0,3 procent av det tyska elbehovet. Totalt räknar man att subventioneringen till den förnybara energin hittills kostat 130 miljarder Euro, eller 1200 miljarder kr.

Dessutom täcks alltså bara 16 procent av den tyska energiförsörjningen av förnybara energikällor. För att landet ska klara att uppnå sina högt satta mål om 80 procent förnybar energi till 2030, beräknar RWE (Tysklands största energibolag) att det kommer att krävas investeringar i storleksordningen 3 biljoner Euro (ungefär trettiotusen miljarder kr på svenska). Och den summan innefattar inte kostnader för att bygga elnät och energilagring från sol- och vindkraft, vilket kommer att krävas i gigantisk skala om den nånsin ska kunna ersätta baskraftproduktion från kol och kärnkraft.

För den enskilde konsumenten kommer rysk kaviar framöver att te sig som budgetlyx jämfört med vad det kostar att köra igång torktumlaren. RWE kalkylerade hösten 2010 med att tyskarnas elpris skulle behöva tredubblas, från dagens 60 öre/kWh till mer än det tredubbla, 2,30 kr/kWh, för att täcka kostnaderna för energiomställningen. Noterbart är att detta var ett  worst-case scenario, som byggde på att Tyskland inte skulle modernisera sina bfintliga kärnreaktorer.

Ovanstående exempel är alltså en förebild för Gustaf Fridolin, Åsa Romson och Per Bolund. Enligt MP bör vi genast ta efter Tysklands ambitiösa gröna omställning. Att den riskerar att begrava den tidigare så framgångsrika tyska industrin är av underordnad betydelse.

Tyskarna har dock själva börjat vakna upp ur den gröna utopin, och sedan något år tillbaka har subentionsvansinnet rullats tillbaka, samtidigt som det byggs kol- och gaskraftverk som aldrig förr. Enligt Der Spiegel har till och med medlemmar i Angela Merkels egen regering börjat beskriva energipolitiken som ett ”massivt svart pengahål” och att den accelererande kostnaden för subventioner är ett hot mot den tyska ekonomin.

Men utan gigantiska statliga subventioner går det som det oftast går med de gröna jobben. De senaste månaderna har tidigare tyska storheter i branschen som Solon, Q-Cells, Solar Millennium och Solarhybrid alla gått i konkurs. Precis som amerikanska Solyndra som vände benen i vädret förra året, trots subventioner från Barack Obama på tiotals miljarder.

Oavsett vad man tycker om vapentillverkning, verkar det inte precis vara något lysande alternativ att starta tillverkning av solpaneler. Särskilt om varje grönt jobb kommer med en prislapp på 1,7 miljoner som i Tyskland.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Earth Hour och världens energi

bild-31I kväll är det Earth Hour, ett event anordnat av Världsnaturfonden för att sätta press på politikerna att ta klimatfrågorna på allvar – det vill säga att driva igenom ett nytt globalt klimatavtal i Köpenhamn senare i år. Och visst är det  behjärtansvärt – vem kan säga nej till en manifestation för att rädda världen? (Även om jag själv förhåller mig skeptisk är det sociala trycket från barn och familj för stort för att våga sitta i ett upplyst hus ikväll.)

Frågan är bara om människor i allmänhet har klart för sig vilka uppoffringar det kommer att innebära om världens regeringar verkligen skulle skriva under ett nytt Kyotoavtal? Det vill säga – att verkligen genomföra de utsläppsbegränsningar som krävs för att stoppa de  atmosfäriska CO2-nivåerna från att öka till mer än 450 ppm (miljondelar).

Just nu är vi mitt inne i den värsta recessionen sedan 1930-talet, med minskad konsumtion, nedlagda fabriker, färre transporter och därmed ett påtagligt minskat behov av energi (vilket avspeglat sig i åtminstone tillfälligt lägre oljepris). Detta tlll trots, beräknas CO2-utsläppen som en effekt av recessionen ha minskat med bara ett par ynka procent i Nordamerika. Om man har i åtanke att USA:s energiförsörjning – i likhet med de flesta andra stora industriländer – är nästan helt beroende av olja, kol och naturgas, förslår dock inte ett par procent långt, utsläppen måste minskas med 80 procent från dagens nivå enligt Kyotoavtalet.

Då är förstås frågan – vad ska man ersätta detta gigantiska energibortfall med? Om man skulle rådfråga Sveriges regering och opposition så är det förstås inget problem, det finns redan vindkraft och solenergi som är konkurrenskraftig (med gigantiska subventioner givetvis, precis som etanolen). Men det är lätt för oss att säga, vi som bara får 4 procent av vår elproduktion från fossilbränslen. (Vi skulle kunna ta bort fossilbränslena helt, att de fortfarande finns med är för att energibolagen då kan maxa sina elpriser, som alltid sätts efter den smutsigaste och därmed dyraste energin.) Dessutom står Sverige för blygsamma 0,2 procent av världens samlade utsläpp, så allt vi gör och alla nya skatter Carlgren & Co hittar på för att minska energiförbrukningen är och förblir symbolhandlingar.

För världen som helhet ser framtiden betydligt mer komplicerad ut. I en intressant artikel i Newsweek nyligen, säger energiforskaren Nate Lewis på California Institute of Technology att det helt enkelt inte finns något realistiska alternativ till de förhatliga fossilbränslena idag, och illustrerar med en räkneoperation. Fritt översatt från NewsWeek-artikeln:

Världens samlade energibehov 2006 uppgick till 14 biljoner watt (14 terrawatt).  Om man räknar med endast en minimal befolkningsökning till 9 miljarder, långsam ekonomisk tillväxt (1.6 procent per år, dvs på recessionsnivå) samt – och detta är viktigt  – energieffektivisering i tidigare aldrig skådad omfattning (förbättringar globalt på 500 procent), kommer världens samlade energibehov att uppgå till 28 terrawatt  år 2050. (Om vi bara fortsätter som idag krävs 45 terrawatt.) Enkel fysik ger vid handen att  för att hålla kvar CO2-nivåerna på 450 ppm, måste 26,5 av dessa terrawatt produceras utan några co2-utsläpp alls. Det blir mycket biobränslen, solenergi, vind-, vatten-  och kärnkraft, särskilt med tanke på att förnybara energikällor bidrog med ynkliga 0,2 terrawatt 2006 och kärnkraften med 0,9 tw.

Gillar du kärnkraft? För att komma upp i 10 terrawatt, dvs mindre än hälften av vårt energibehov 2050, räknar Lewis med att vi behöver bygga 10.000 kärnreaktorer, eller en per dag om vi startar nu. Föredrar du vindkraft? Om vi lyckas fånga varenda liten bris som blåser över land, skulle vi kunna få ytterligare 10-15 terrawatt.  Men eftersom det är omöjligt att fånga all vind, är en mer realistisk nivå 3 terrawatt, eller en million vindkraftturbiner med den senaste tekniken, och till detta kommer att vi måsta kunna lagra energin – något vi i dagsläget inte vet ett dugg om – för de återkommande perioder då det inte blåser. Solenergi? För att komma upp 10 terrawatt år 2050, behöver vi täcka över en miljon hustak med solpaneler – varje dag fram tills dess.


Och då ska man betänka att ovanstående scenario endast handlar om att begränsa koldioxidhalten från att stiga från dagens nivåer. Vissa vill dock gå ännu längre, och sänka co2-halterna till 350 ppm. För att komma dit gäller det nog att vi aldrig mer tänder belysningen hemma, och att vi alla tillbringar resten av våra liv i grottor…

Miljöexperter i Storbritannien har dock en annan lösning på problemet: befolkningsbegränsning.  Och eftersom det är vi i västvärlden som släpper ut mest borde vi självklart bli mycket färre för att rädda Jorden. Jonathon Porritt, en av premiärminister Gordon Browns främsta miljörådgivare, anser t ex att Storbritanniens befolkning måste halveras till 30 miljoner invånare för att vara långsiktigt hållbar.

Hur denna halvering av befolkningen skulle gå till i praktiken nämns dock inte i artikeln.

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: