Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Stadsbyggnad (sida 1 av 2)

Bunkerklara – regeringens egen cityomvandling

bunkerklara

Drottninggatan i hörnet av Karduansmakargatan, en vanligt onsdagsmorgon kl 08.55. Till höger utbildnings- och kulturdepartementet, till vänster kvarteret Björnen och Loen som ska bli ny byråkratbunker.

Stockholm växer så det knakar, staden ska förtätas och få nytt liv. Så brukar det ju heta i alla fall. Fast konstigt nog förväntas detta nya sjudande stadsliv uppstå i ny bebyggelse, ofta långt från innerstan – medan de kanske mest centrala, och logiskt sett attraktiva delarna av Stockholm, förblir öde stenöken utan vare sig myller, bostäder eller mänskligt liv efter kontorstid.

Ett av de bästa exemplen på denna typ av stenöken är de gamla Klarakvarteren söder om Klarabergsgatan. Efter 50- och 60-talets brutala cityomdaning, som slet sönder den månghundraåriga stadsväven och drev bort alla småföretagare, hantverkare, tryckare, butiker, hotell och krogar – för att inte tala om de klassiska tidningsredaktionerna – har området legat öde. Stora trafikleder har effektivt stoppat gående, och längs de smala gatorna – som Jakobsgatan, Karduansmakargatan och Vattugatan – ersattes småhusbebyggelsen med kontors- och parkeringskolosser med slutna fasader.

Efter ett välkommet försök att sparka liv i stadsdelen i mitten av 90-talet, då bland annat det anskrämliga parkeringshuset Elefanten försvann och ersattes med bostäder, stannade allt av igen. Många av de värsta 60-talsfasaderna, som i kvarteret Wahrenberg, blev kvar, och idag talas det till och med om att kulturskydda många av plåthusen från City 67. Arrgh!

Men det största hotet mot nytt liv i Klara kommer paradoxalt nog från Helgeandsholmen. För riksdagsbyråkratin sväller till synes ohämmat år från år och i jakten på nya lokaler i närheten av Riksdagen lägger byråkratimaskineriet det ena huset efter det andra under sig på väg upp längs Drottninggatan.

Intressant nog reagerade Socialdemokraterna – av alla partier – på detta fenomen så sent som i november 2010, precis efter valet som vanns med knapp marginal av Alliansen. Då drev S, V och MP – med stöd av Sverigedemokraterna – igenom en besparing på 300 miljoner i Regeringskansliets budget, något som dock i första hand drabbade svenska ambassader utomlands, inte byråkratmarschen norrut genom Klara och den tillhörande bunkrifieringen av området.

bjornen_loen1

Relationsskiss för kvarteret, sett från Jakobsgatan norrut. Observera påbyggnaden mot Drottninggatan.

bjornen_loen2

Befintlig huskropp visas i brunt. Nytt liv i Klara?

Just nu byggs det gigantiska kvarteret Björnen och Loen, ägt av Statens fastighetsverk, om för att husera tusentals nya arbetsplatser för Riksdagens departement. Kvarteret, varigenom Karduansmakargatan löper, ska byggas på med ett avsevärt antal nya våningar vilket innebär att vi kommer att få se ännu fler ”retrofittade” 60- och 70-talshus mitt i det historiska city. Skisserna här intill är från 2009 och kommer från SFV (PDF). Där utlovas ”nytt liv i Klara”, något som känns som en eufemism, milt uttryckt. Visst blir det fler arbetsplatser, men byggnadskropparna kommer av säkerhetsskäl att bli närmast hermetiskt tillslutna, och kommunikation med omliggande gator kommer inte att ske. Precis som resten av byråkratbunkrarna i kvarteren runt Rosenbad är slutna kolosser utan egentlig gatukontakt.

För i spåren av denna politiska kontorisering av Klara, kommer också nya säkerhetskrav. Byggnaderna förvandlas till slutna bunkrar, med vakter som kontrollerar alla ingångar. Flanörer och affärsverksamhet tvingas bort – och City fortsätter att vara lika dött som förr.

Det vill säga, om inte Peter Hultqvist återupptar sin jakt på det galopperande slöseriet i regeringskansliet och sparkar ett par hundra byråkrater till.

Jag har faktiskt ställt frågan i ett mejl till den nye försvarsministern – det ska bli intressant att se om han svarar. På något sätt misstänker jag att behovet inte är lika överhängande idag, när det är s-byråkrater det handlar om…

Intressant?

Fler om , , , ,

Slussen – vilken betongöken gillar du mest?

tyrellvsslussen

Om man bara gör den där inglasade gallerian lite högre, kommer den att se exakt ut som Tyrell Corporation i Blade Runner. Det hade ju faktiskt varit ganska häftgt…

Det ständigt pågående haveri som går under benämningen Nya Slussen rullar vidare. Efter att ha utretts i nära 30 år, efter ett otal arkitekttävlingar, förhalningar, överklaganden och allmän nimbyism, antogs för något år sedan ett slags beslut för hur den framtida Slussen skulle gestaltas.

Många – däribland jag – var besviken på resultatet, främst för att allt som var bra i det ursprungliga förslaget från arkitektbyrån Foster & Partners – som dagens Slussen bygger på – rensades bort. I originalförslaget byggdes ett nytt stadsrum upp runt Södermalmstorg, med flera nya hus. Det vill säga, det anknöt till ett Slussen för länge sedan, före den nuvarande trafikkarusellen raderade ut bebyggelsen som gick ända ner till Slussbassängen. Visst, förslaget hade många brister, men ansatsen att återge Slussen sina stadskvarter var välkommen.

slussen_fb2010

Den ursprungliga planen till nybebyggelse vid Slussen innebar att Södermalmstorg faktiskt blev – ett torg.

Men att bygga nya hus i Stockholm är belagt med gigantiska politiska risker – så efter att stadsbyggnadsnämnden lyssnat in dussintals ilskna bostadsrättsägare på Mosebacke med hotad utsikt från sina lägenheter, raderades i princip alla byggnader från Nya Slussen-planen, och kvar blev bara de breda autostradorna och ett par oregelbundna glaskonstruktioner som placerades ut för att skydda de många kunderna i den nya underjordiska gallerian mot regn och rusk.

Man får anta att även de horder av människor som redan idag ägnar stora delar av sin dag åt att njuta av UTSIKTEN från betongdäcket vid Södermalmstorg, påverkade politikerna att tänka om och inte ta risken att göra om samma fel som de flesta andra städer i den civiliserade världen envisas med att göra: ställa hus bredvid varann.

Som sagt, vi var många som var besvikna på det urvattnade och intetsägande förslag som klubbades igenom för två år sedan, men det finns en gräns för när man inte orkar kämpa emot längre. Dessutom var alternativet – den vittrande betonghögen som utgör dagens Slussen – ännu sämre.

Stoppa vansinnet – Rädda Slussen! (Version 0,5) from Agaton Film on Vimeo.

Men nu har Slussenfrågan återigen blivit het, sedan en privatperson gjort det som de inblandade tjänstemännen och arkitekterna naturligtvis borde ha gjort redan från början: visat hur det faktiskt kommer att se ut i verkligheten för oss som ska vistas i de glättiga arkitektoniska skisserna. De gigantiska betongytorna, glaspyramiden som för tankarna till Blade Runner och det blåsiga och öde betongdäcket i avsaknad av all slags bebyggelse och intimitet: detta fanns med i förslaget från början, men få orkade eller förstod att ta det till sig.

Och nu är det för sent. För även om aktivisterna i Slussen plan B mot förmodan lyckas stoppa bygget ytterligare en gång, kommer ingenting att bli bättre. Tidigare stod valet mellan ny betong och gammal söndervittrad betong. Med Slussen plan B tillförs vi ytterligare ett val – att ersätta den gamla ödsliga betongöknen med en likadan ny.

Stockholm är världens ängsligaste stad när det gäller att bygga nytt – så vad kan vi egentligen förvänta oss?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Resumé 1, 2, DN, SvD

Sevärt om när Sverige skövlade sin historia

stadens_sjal

En vison från 1995 om ny fasad på parkeringshuset Wahrenberg mot Brunkebergstorg, ur Anders Wahlgrens film Stadens själ. Resten av kvarteret byggdes om till bostäder, men plåtfasaderna mot Brunkeberg och Drottninggatan blev obegripligt nog kvar.

För ett tag sedan skrev jag om de nya planerna för att bygga nya mastodontkomplex i Klara, och behovet att visa Anders Wahlgrens banbrytande dokumentärfilmer från 90-talet igen. Detta eftersom dagens makthavare verkar ha en minst sagt grumlig bild av stadens historia och de brott som begicks av företrädarna på 50- och 60-talen, då folkhemsbygget gick överstyr och den nya synen på staden perverterades till en slags ohelig kombination av amerikansk massbilism och socialistiska visioner om staden som en produktionsapparat av tjänster, där kontor och handel låg på ett ställe och bostäder på en annan plats långt långt bort – ingen ”funktionsblandning” tilläts ske.

Och när man talar om trollen så har SVT just i dagarna sänt Wahlgrens dokumentärer i repris, filmer som borde vara obligatorisk historieundervisning för alla som tycker och beslutar i Stockholms stad. Staden i mitt hjärta från 1992 finns numera i SVT:s Öppet arkiv, och uppföljaren Stadens själ, vidgar dessutom perspektiven och ger sig ut i landet till små och medelstora svenska städer, vars gamla fina stadskärnor gick samma väg som Klara på 60- och 70-talet. Wahlgren ägnade dessutom en hel film åt rivningsvansinnet i Malmö, där stora delar av den gamla bebyggelsen, inklusive delar från Medeltiden, slukades av grävskoporna.

I samtliga städer fattades samma galna beslut – biltrafiken förväntads öka så dramatiskt att det behövdes inte bara ett utan flera stora parkeringshus mitt i centrum på landsortsstäder som Skövde, Halmstad, Västerås, Eskilstuna och Norrköping. Knappt var de klara och den gamla trähusbebyggelsen ersatt med betongbunkrar innan feltänket visade sig – trafiken ökade inte och istället för ett levande centrum dit människor sökte sig för att handla, umgås och flanera förvandlades de gamla innerstäderna till ogästvänliga stenöknar där ingen ville stanna längre än absolut nödvändigt – en tur in till systemet och sedan snabbt hem igen. Sedan etablerades köpcentrum utanför de skövlade stadskärnorna, dit den bilburna allmänheten föredrog att åka, och parkeringsbunkrarna i centrum blev ännu ödsligare.

Wahlgrens filmer gjordes i början och mitten av 90-talet, alltså för drygt 20 år sedan, men de är mer aktuella än någonsin. Framför allt eftersom vi ny ser det långsiktiga resultatet av denna politiska masspsykos som fick våra egna folkvalda att i bästa välvilja beslutade att radera ut vackra, levande och fungerande städer och tvångsförflytta dess invånare. Samtidigt som stora delar av Centraleuropas städer låg sönderbombade efter kriget, lade vi svenskar våra stadskärnor i ruiner helt frivilligt. En ödets ironi, som man kunde skratta åt om det inte vore så sorgligt.

SE_SSA_0382_Ö7_kvarteret_gripen_1962

De nedgångna gamla husen i kvarteret Gripen, som revs för att ge plats åt en enda mastodontbyggnad – Åhléns varuhus. Bilden är tagen i början av 60-talet, från taket av det nybyggda hotell Continental vid Vasagatan, som idag rivs för ytterligare ett nybygge.

Idag står vi alltså med facit. Citykärnorna, förödda och avfolkade av parkeringshus och Domusbunkrar, förlorade sin funktion som samlingsplats. Många småstäder kämpar idag för att blåsa liv i de centrala delarna av sina centralorter där butiker tvingas slå igen eftersom kunderna nöjer sig med att åka till köpladorna utanför stan. Hade städerna behållits som förr, som blandade miljöer där människor både bodde och arbetade, hade detta aldrig blivit ett problem.

I slutet av Wahlgrens andra film, som blev klar före rivningen av parkeringshusen Wahrenberg och Elefanen, visas också ett par intressanta visioner upp för hur de värsta illdåden i Klara skulle kunna rättas till.

Mycket av detta blev även verklighet, kanske som ett resultat av Wahlgrens dokumentärer. Infillhusen i klassistisk stil vid Oxtorget byggdes exakt enligt skisserna i filmen, och de stora parkeringshusen mellan Vattugatan och Herkulesgatan har idag blivit bostäder. Däremot väntar de stora plåtschabraken längs Drottninggatan fortfarande på att få besök av grävskoporna.

scandig_july13

Scandic Continental, 40 år gammalt men saknat av ingen. Fortsätt gärna på andra sidan Klarabergsgatan när det är färdigrivet här…

I utkanterna av Klara, i korsningen Klarabergsgatan och Vasagatan, är grävskoporna i full färd med att radera ut hotell Scandic Continental, ett punkthus som stått här i 40 år, men som det garanterat inte kommer att göras nostalgiska filmer om. Precis som de andra bunkrarna runt omkring är det ett hus som i bästa fall accepterats, men i smyg är vi många som går förbi och ler åt den allt mindre högen av betong och stål.

Och så fantiserar man om att rivningsfirman inte skulle sluta där, utan i skydd av nattens mörker rulla över maskinerna till andra sidan Klarabergsgatan – och gå loss på två av Stockholms absolut fulaste byggnader.

Det är sånt man tänker när man ser Wahlgrens filmer – att det behövs en ny rivningsvåg i City. Något som vi nog får vänta på länge än, tyvärr.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Villaägarnas fel att huliganer bränner bilar

Ängbyhöjden_28_1938

Funkisvillorna i Södra Ängby byggs i slutet av 1930-talet. Här någonstans börjar segregationen som ledde fram till Husbykravallerna. Eller?

Ett av de mera långsökta förklaringarna till att ungdomar i Husby och andra förorter tänder eld på bilar, kastar sten på polisen och allmänt beter sig svinigt, levereras idag av arkitekten Ola Andersson i DN (ej fri på nätet).

Andersson, som tidigare hyllats för sin intressanta bok Vykort från Utopia, ger en historisk tillbakablick på villastaden och dess framväxt, och landar till slut i åsikten att människor som flyttar från utsatta bostadsområden (ett fenomen kallat white flight) är en bidragande orsak till de till uppblossande kravallerna och upploppen.  Förklaringen är att de enda som blir kvar i de betonggetton som Anderssons arkitektkollegor ritat är fattiga, arbetslösa, invandrare och flyktingar. När de bättre bemedlade som har både inkomst och arbete försvinner, finns det alltså ingen ”buffert” kvar som kan stabilisera samhället och bostadsområdet faller ner i misär och brottslighet, enligt Ola Andersson som skriver:

Segregationen i våra städer uppstår när de som har det gott ställt väljer bort vissa stadsdelar och drar sig tillbaka till välmående villastäder där de kan leva sitt liv väl isolerade från konsekvenserna av viljan att skapa ett avstånd mellan staden och sig själv och sitt hushåll. Villastaden är inte bara ett sätt att fly stadens problem, utan också orsak till många av dem.

Den senaste veckans bilbränder och stenkastning i de minst privilegierade förorterna visar vilka konsekvenser segregationen får. Den segregationen beror inte enbart på villastaden, naturligtvis. Snarare är den en konsekvens av sättet att bygga staden som från varandra avskurna delar, där invånarna sorteras efter ekonomisk, social, kulturell och etnisk bakgrund.

Trots att jag har hyser stor respekt för Ola Anderssons tidigare arbete, tycker jag att han går bort sig totalt i det här resonemanget. Den outtalade lösningen på ovanstående problem landar ju i en socialistisk idealbild av Den goda arkitekturen, en centralplanerad dröm med medborgarna som spelbrickor med uppgift att uppfylla Samhällets visioner.

Denna socialingenjörsmässiga analys, att människor kollektivt ska fås att acceptera att de måste offra egen bekvämlighet och trygghet för kollektivets bästa, funkar inte och har aldrig funkat. Det har historien visat gång på gång.

De allra flesta människor har en inneboende strävan efter att skapa ett bättre liv för sig själva och sina familjer. För den som får ekonomisk möjlighet att flytta från en betongförort med en otrygg miljö och lekplatser där vuxna tvingas sitta vakt när barnen gungar, för att istället skaffa ett litet hus med egen trädgård där ungarna kan leka ensamma ute i trädgården, är valet mellan familjen och kollektivet relativt enkelt.

Men denna ”buffert-tanke” är inte helt ny, Jag har själv sett den tillämpad på nära håll för ett par år sedan i min ena dotters dåvarande skola. Då placerades hon och de andra ”lugna” tjejerna i klassen bredvid de bråkiga eleverna (oftast killar)  för att på detta sätt få grabbarna att tagga ner. Tjejerna fick alltså agera stötdämpare för de bråkiga grabbarna, utan att någon ens tillfrågat dem eller föräldrarna.

Detta innebar givetvis att bufferttjejerna därmed fick en försämrad inlärningsmiljö och riskerade halka efter i undervisningen – vem klarar att plugga när bordsgrannen skriker och slåss? Men som sagt, de hade inget att säga till om när skolans socialingenjörer hade bestämt sig för en lösning.

När det gäller svikarna som lämnat förorten för att bo i villa, undrar jag dock hur Ola Andersson egentligen hade tänkt att de skulle agerat buffertar mot bilbrännarna och stenkastarna? Hade det varit bättre om huliganerna gått till attack mot dem istället för mot polisen?

För övrigt utgår jag från att Ola Andersson själv bor på behörigt avstånd från de problemområden som Sveriges villaägare har lämnat åt sitt öde. Jag har inte forskat vidare i hans val av bostadsadress, men jag är relativt säker på att han bor i en rymlig innerstadslägenhet på bekvämt promenadavstånd till jobbet hos A1 arkitekter, som sitter i fina lokaler på Kammakargatan.

Det är dock Andersson långt ifrån ensam om. Mig veterligt finns det inget arkitektkontor som valt att förlägga sina lokaler till Rosengård, Husby, Hammarkullen eller Vivalla, för att bara nämna några av de områden vars sammanhållning hotas av den vite mannens flykt.

Men rätta mig gärna om jag har fel.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Den nya slakten på Klara

gallerian_retrofitted

Gallerian i ny tappning: samma plåtfasad, fast nu med ett par extra hus ovanpå. Har arkitekterna blivit fullständigt galna?

Tre tunga folkpartister går till storms mot att Stockholm City byggs sönder, genom kortsiktiga beslut och avsaknad av helhetsgrepp. Det ligger en hel del i den kritiken. För trots alla stora ord, alla visioner om förtätning, bostäder och promenadstad, är det enda som hänt i City på senare år att vi fått nya byggnader staplade ovanpå befintliga kontorshus – och då nästan uteslutande kommersiella lokaler. Möjligtvis hänger det samman med ROT-avdraget (det är helt enkelt skattemässigt mer gynnat att bygga om än att bygga nytt) som gör att vi istället för att reparera skadorna från Klararivningarna och skapa en blandstad med mänsklig skala, tillåter en ohämmad retrofitting av betongbunkrarna från 60-talet. Ovanpå dessa kan de nya hyresgästerna glädja sig åt toppmoderna lokaler högt ovan mark. Trenden med att stapla futuristiska lådor ovanpå befintliga kontorskomplex är inte unik för Sverige, och för närmast tankarna till framtidsdystopier som Blade Runner, en berättelse där de rika och framgångsrika lever sina liv på molnfri höjd, långa ovan misären, upploppen och fattigdomen på marknivå.

Dystopiskt är precis vad det nya förslaget för ombyggnad av Gallerian (eller kvarteret Trollhättan) är. Det förslag som av någon obegriplig anledning lyckats slingra sig hela vägen genom beslutsprocessen – se bild ovan – innebär att Gallerian mot Hamngatan byggs på med tre våningar kontor. Malmskillnadsgatan får ett nytt höghus som fortfarande är hermetiskt tillslutet i gatunivå. Och Swedbanks gigantiska mur av plåt mot Brunkebergstorg får inte bara stå kvar orörd eftersom den är av ”stort arkitektoniskt värde”. Den gigantiska huskroppen byggs dessutom på med nya lådor som staplas ovanpå i två-tre ytterligare våningar.

swedbank_brunkebergstorg

Swedbanks plåtmur mot Brunkebergstorg. Denna fasad är så arkitektoniskt viktig att den måste skyddas, sägs det.

Inget fel med höga hus, men det är ju på marknivå som problemen finns. Att inte ta chansen att försöka läka åtminstone några av såren efter Klararivningarna är inget mindre än ett svek mot generationer av stockholmare. Ombyggnadsförslaget med påbyggnaderna permanentar och förstärker istället den monolitiska skalan, och något myllrande folkliv runt detta en gång så livfulla torg lär det knappast bli – bara ännu fler kontor.

Hur har arkitekter och stadsplanerare egentligen tänkt, om de nu gjort det över huvud taget?

SSMDIG000756S

Brunkebergstorg i början av 1950-talet. Telefontornet fanns fortfarande kvar, och fasaderna till höger, som bland annat utgjorde av ett 1700-talshus, hade fortfarande inte ersatts av Swedbanks ”arkitektoniskt viktiga fasad”.

Just Brunkebergstorg var en av de platser som drabbades värst av Hjalmar Mehr och hans rivningsvansinne. Före 60-talet var detta Stockholms bultande hjärta, en triangulär piazza som var trafikknutpunkt för nedre Norrmalm. Idag är allt folkliv försvunnet, och Telegrafhuset, bankkontoren i jugendstil, liksom 1700-talspalatsen för länge sedan rivna och ersatta med gigantiska lådor i plåt. Förutom Swedbanks gigantiska mur möts vi av samma  fasadmaterial på andra sidan torget, där Stadsteaterns bunkerliknande byggnad av plåt effektivt dödar all lust att vistas på platsen. Bidragande orsak till att snabbt lämna torget är P-huset Wahrenbergs blekta röda plåtfasad, liksom flertalet övriga hus i Gallerian-komplexet.

Det som är så tragiskt är att det just nu finns ett unikt tillfälle att rätta till några av felen som gjordes för 40 år sedan – en chans som kanske inte kommer tillbaka på 50 år. Både Swedbank och Nordea, liksom flera myndigheter, är på väg att lämna sina stora lokaler i city, vilket öppnar för en unik möjlighet att omgestalta platsen och åtgärda en del av det som Norrmalmsregleringen ställde till med. Att försöka blåsa liv i detta öde, döda torg borde vara proritet nummer ett för politikerna i stadsbyggnadsnämnden.

Istället får vi ytterligare förfulning, förflackning och avfolkning av City, ett ogenomtänkt förslag som inte löser ett enda problem och bara gör city fulare och mer ogästvänligt.

För exakt 18 år sedan premiärvisades filmen Staden i mitt hjärta. Anders Wahlgrens dokumentär om Klararivningarna. Filmen slog ner som en bomb, och en ny generation fick plötsligt upp ögonen för vidden av de förbrytelser som 60-talets Stockholmspolitiker gjort sig skyldiga till när de lade den mest levande och i många delar vackraste delen av huvudstaden i ruiner. Debatten som uppstod efter filmen fick snabbt till resultat att de gigantiska parkeringshusen Wahrenberg och Elefanten revs eller byggdes på med bostäder. Även vid Oxtorget uppfördes ett par lyckade infill-hus i klassisk Stockholms-stil. Sedan tog det stopp.

retrofitting_klara

Högt ovan de gamla Klarakvarteren, på en kontorsbyggnad från 60-talet, svävar – ja vad är det för något?

Idag sitter en ny generation vid makten i Stockholms stadshus, en som antingen inte känner till Klaras historia, eller struntar i den. Istället verkar dessa politikers högsta dröm vara ett Stockholm som kan mäta sig med amerikanska innerstäder. På något annat sätt kan man inte tolka de ombyggnader som skett i Klara och City under senare år. Några rivningar har i princip inte skett, däremot byggs det på som aldrig förr. Fastighetsverkets kontor vid Jakobsgatan (ovan) är bara det senaste och värsta exemplet på detta: ett rivningsmoget 60-talshus i betong får stå kvar orört – istället smäller man på en påbyggnad i Månbas Alfa-stil på taket.

Det är nog hög tid att visa Wahlgrens filmer på nytt för Stockholms sossar och moderater.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Reclaim Brunkebergstorg!

brunkeberg

Brunkebergstorg en dag i januari. Swedbanks monstruösa plåtbunker dominerar totalt. Gör om, gör rätt – riv!

Det har öppnat sig en unik möjlighet att ställa till rätta delar av det brott mot den lokala delen av mänskligheten i Stockholm som Hjalmar Mehr och hans grävskopor iscensatte i Klarakvarteren för cirka 50 år sedan. De svenska storbankerna som med givmilda kontrakt lockades att bygga i de gigantiska groparna, håller nämligen på att utrymma de delar av staden som de ockuperat sedan tidigt 70-tal i trakterna kring Hamngatan och Brunkebergstorg, den del av staden som förmodligen har mest betong och plåt per capita, även om man räknar in förorterna. Nuförtiden går det ju att lura av folk sina besparingar utan någon fast anställd personal, börsrobotarna gnäller inte om de får ett serverrum i Värtan eller Sundbyberg istället för i City.

SSMF029343S

Allt var inte bättre förr, men alla kan nog enas om att Brunkebergstorg var snyggare för sisådär hundra år sedan. (Bild från Stockholmskällan.)

När bankpalatsen betongbunkrarna töms, har Stockholm en unik chans att fixa till åtminstone några av de misstag som begicks. Gamla Klara må vara förlorat för alltid, men visst borde det gå att skaka liv i de kilometerlånga fasaderna av plåt som idag dominerar området kring det klassiska gamla torget. Hela Swedbanks mastodontkomplex mot Brunkebergstorg skulle må bäst av att rivas eller i alla fall ombildas till hotell eller mindre kontor, med ett par extra våningar med bostäder ovanpå och butikslokaler i gatuplan. Utsikten från en extra våning ovanpå Gallerian-komplexet hade kunnat bli en av de mest hänförande i Stockholms City. (Vill man hitta inspiration är det bara att snegla på den lyckade förtätningen kring Norra bantorget – och framför allt det nya Lilla bantorget.)

TIll detta kunde den brottsligt fula betongväggen mot Kulturhuset byggas igen med en ny fasad, och Scandic tvingas att åtgärda sin deprimerande plåtfasad under hot om rivning.

Parkeringshuset Wahrenberg, som faktiskt byggdes om på 90-talet – då det faktiskt fanns ett visst momentum i arbetet med att återskapa delar av Klara – med fasader i traditionell Stockholmsstil mot Vattugatan och Karduansmakargatan, borde kompletteras med att de kvarvarande anskrämliga fasaderna mot Brunkebergstorg och Drottninggatan också de gjordes om.

Och som kronan på verket hade Brunkebergstorg samtidigt kunnat få tillbaka sitt kanske mest kända landmärke genom tiderna: telefontornet. Det hade dessutom kunnat fungera som utsiktstorn med uppgång inifrån Gallerian.

Fast vem vågar lägga ett förslag om att blåsa liv i Brunkebergstorg, denna gamla Stockholmspärla? Förmodligen ingen, efterssom det säkerligen riskerar att förändra utsikten för någon enskild eller företag.

Fast ibland måste man få tillåta sig att drömma.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Stad med bebyggelseskräck

Förslag för nya kvarteret Orgelpipan. Ett lyft jämfört med dagens trista 60-talsbebyggelse.

Planerna på en ny stationsbyggnad vid Vasagatan fortsätter att riva upp känslor hos huvudstadens stadsbyggnadskommentariat. Den är för dominerande, för blank, för ful, för modern, för lådlik – dessutom förstör den ”en bit av Stockholms attraktionskraft” genom sin placering i ett av de känsliga kvarteren intill Stockholms centralstation, som debattören Kertin Westerlund Bjurström uttrycker det i SvD.

Jag hade varit benägen att hålla med henne, om debattartikeln publicerats i början av 1950-talet, före det stora rivningsraseriet som pulvriserade hela Klara söder om Mäster Samuelsgatan. På den tiden kunde man verkligen tala om ”känsliga kvarter”. Till exempel kan man studera en bild (nedan) av Centralplan och Vasagatan från 1940-talet, en tid då Klarabergsgatan fortfarande var en smal och tättbebyggd stadsgata som slutade i Vasagatan. Huset mitt på bilden är borta (det är allihopa förresten), det strök med vid den brutala breddningen av Klarabergsgatan och bygget av viadukten. Vid platsen för huset längst till höger på bild ligger idag Scandics plåt- och betongklump från 60-talet.

Centralplan i slutet av 1940-talet. Alla husen på bilden revs i samband med Norrmalmsregleringen. Klarabergsgatan, som mynnar ut i Vasagatan mitt i bilden, hade fortfarande inte breddats och bygget av Klarabergsviadukten skulle ännu dröja ett par år.

Den här täta och intima stadsbilden kommer vi aldrig att få tillbaka, skadan är redan skedd. Men det vore fullt möjligt att både bygga nytt och förtäta kvartersbebyggelsen runt Klarabergsgatan, som idag mest liknar en genomfartsled i ytterförort med sin ödsliga och låga 60-talsbebyggelse. Men då måste folk upphöra med den närmast patologiska beröringsskräck som såväl politiker och tjänstemän i Stockholms stad utvecklat när det gäller nya hus i allmänhet, och höga byggnader i synnerhet. Oavsett vad som planeras, lyckas högljudda ”bevarare” allt som oftast stoppa byggena med evighetslånga överklagandeprocesser, upprop, protester och hänvisning till diverse påstådda hot mot stadens själ.

Problemet är att just i denna del av  Stockholm slets själen ur stadskroppen för mer än 40 år sedan. Men det är kanske inte omöjligt att återställa en del av stadskänslan – och med dagens förutsättningar kräver det faktiskt att man vågar bygga högre än förr.

Just sträckan mellan Centralstationen och Sergels torg är ett utmärkt exempel på  genomfartsled som skulle få en helt annan ”stadsmässighet” om den kantats av högre hus. Man skulle kunna säga att gatan idag har en alldeles för låg och gles bebyggelse för sin bredd.

Historiskt finns det i Stockholm en korrelation mellan bredden på gator och tillåten hushöjd. På en smal gata som t ex Gamla brogatan ger ett femvåningshus intryck av höghus, på den fyrfiliga Klarabergsgatan med breda trottoarer ger samma antal våningar ett närmast ödsligt intryck som för tankarna till gamla östtyska paradgator. Att krampaktigt hålla kvar vid en enda dogm från tiden före Klaratragedin – den om maximal hushöjd och regeln om att inte skymma stadens kyrkspiror – känns inte som en framkomlig väg för förnyelsen av city.

Därför är det inte bara välkommet med ett nytt stationshus som vågar sträcka på sig – det borde dessutom bilda skola för resten av Klarabergsgatan. Börja med att riva den anskrämliga kontorsbunkern mitt emot Scandic, på norra sidan av gatan, och gör en passande pendang till det nya stationshus. Fortsätt gärna med det nästintill lika anskrämliga och fönsterlösa Åhléns och de nedgångna och anemiska 50-talskontoren längs Klara kyrkogård.

Klarabergsgatan, en tidig höstdag. Fast ärligt talat går det inte att urskilja några årsider här i betongöknen. Exakt vad som utgör en känslig miljö just här, undgår mig.

Att bygga högre är måhända inget självändamål, men i denna del av Stockholm är det nära nog en förutsättning för att blåsa liv i den ödsliga betongöken som är Klarabergsgatan idag. Med högre hus blir det dessutom ekonomiskt försvarbart att även bygga nya lägenheter, något som verkligen behövs i denna stendöda del av City.

Och det där med “känsliga kvarter” kan vi glömma. Nästan hela fastighetsbeståndet nordost om Centralen är i högsta grad rivningsmoget. Oavsett vad som byggs istället, kan det absolut inte bli värre än det redan är.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

När kändisen kom till byn

Läser om Petter Askergrens upphettade bråk med sin granne i Åre, som enligt den stockholmsfödde kändisen gjort hans liv till en mardröm. Orsaken till detta är att grannen fräckt nog vill bygga hus på den tomt han äger, något som såväl kommunen som länstyrelsen gett grönt ljus för.

Den stora upprördheten har sitt ursprung i att artisten fått ”löfte från sin mäklare” när han köpte drömhuset i jämtländska Björnhede 2005 om att granntomten aldrig någonsin skulle bebyggas (hur nu en mäklare skulle kunna lova något sådant, eller löftet skulle vara juridiskt bindande). Men redan året därpå såldes tomten och den nye grannen meddelade sin avsikt att uppföra parhusbebyggelse.

Sedan dess har Petter kämpat med näbbar och klor – tillsammans med ett antal andra lokala nimbys som tycker att Åre håller på att bli ett nytt Dubai – mot den planerade bebyggelsen. För den skulle nämligen förstöra artistens hela boendemiljö med den avskildhet han förtjänar. Alltså, här har Petter flyttat från den bullriga storstaden för att få lugn och ro – och så kommer det nån jävla lantis och vill BYGGA HUS i närheten!

Bråket har gått så långt att Petter nu hotar att ”lämna Åre” om byggplanerna inte stoppas. Grannen, som man får förmoda känner sig extremt ovälkommen i området, har erbjudit artisten att köpa tomten om han vill bevara den obebyggd.

Detta uppfattar Petter som ett ”utpressningsförsök”.

Man blir faktiskt lite förbryllad. Så som affären framställs framför allt i Expressen och Aftonbladet, får man lätt uppfattningen om att den stackars rapparen för en desperat kamp för familjens överlevnad. Själv tycker jag det anmärkningsvärda är den brist på ödmjukhet som Petter själv visar. Där kommer han och köper ett hus i en annan kommun, kräver att stadsplaner ska rivas upp och att en fastighetsägare som äger marken intill hans ska förbjudas att bygga hus – trots bygglov.

Petter anser sig helt enkelt ha rätt till avskildhet – en rätt som innebär att ingen annan får bosätta sig i närheten. Och när han inte får som han vill hotar han att lämna kommunen, som då underförstått skulle förlora den stjärnglans som Petter låtit lysa över nejden de senaste sju åren.

Men detta beteende är symptomatiskt för hur människor från storstaden med pengar och/eller makt ser på ”landsbygden”, vilket i Stockholmarens ögon innebär allt som ligger utanför tullarna. De anlägger ett slags nykolonialt, tredje världen-perspektiv på det hela: ”landet” ska förbli ett stort friluftsmuseum där ingenting ska förändras. ”Landet” ska fortsätta vara en sörgårdsidyll, som ser likadan ut, år efter år –  till skillnad från det den stressiga storstaden som dessa artister, företagsledare eller politiker eller vad det nu är behöver koppla av från.

Och särskilt viktigt i kolonierna är att inget någonsin byggs, någonstans, och framför allt inte i närheten av kändisens bostad.

Denna doktrin gäller inte bara Petter. Ta Ulf Lundell till exempel. Han kämpade i fyra år för att få bort en konstinstallation på Stenshuvud; ett litet utsiktstorn i betong på synnerligen behörigt avstånd (500 meter) från Lundells gård i Svinaberga. Nationalskalden hävdade dock att han kände sig ”uttittad” och att tornet förstörde den avskildhet som han förväntade sig att ha på gården som han ägt sedan 80-talet. En gård som med Lundells – och Petters – sätt att resonera givetvis för all framtid ska vara fredad från kommunal utveckling och besvärande grannar.

Efter att ha hotat med att lämna Österlen, fick Lundell till slut som han ville  –  utsiktstornet har nu stängt eftersom Konstföreningen som drev det nu tvingats söka bygglov för installationen.

Hade jag själv basat över byggnadsnämnden i  Åre eller Simrishamn, hade jag nog skyndsamt utrett ny placering av kommunernas återvinningscentraler.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Staden som kapitulerade för bilismen

Min hemstad Varberg var ursprungligen en pittoresk om än fattig trästad, vackert belägen vid den klippiga och karga halländska kusten. När jag växte upp här på 70-talet fanns fortfarande de flesta låga gamla trähus i centrum kvar, med sina omoderna men myllrande innergårdar där utedass, verkstäder och hantverkare samsades om utrymmet. En fungerande blandstad helt enkelt, där bostäder och arbetsplatser delade på den begränsade ytan innanför de gamla stadsmurarna (idag endast ihågkomna genom de fyra vallgatorna som omgärdar innerstaden). En stad där de flesta hade så nära till jobb och skola att det gick att gå eller cykla.

Men sen kom 70-talet, och rivningsraseriet tog fart, precis som i alla andra svenska småstäder där det skulle beredas plats för Domus, gator breddas och massor av parkeringsplatser behövdes för att folk skulle kunna ta bilen från sina nya moderna bostäder i ytterområdena(*) ända fram till affärsingången och på så sätt slippa onödig motion. Det handlar alltså om samma slags brutala och historielösa modernism som fick Stockholmspolitikerna med Hjalmar Mehr i spetsen att spränga bort hela nedre Norrmalm med sin täta och genuina 1700- och 1800-talsbebyggelse – bara för att ge plats åt stora trafikleder och monstruösa parkeringshus i betong. Folk som jobbade i City måste ju kunna åka bil ända fram till dörren!

Nåväl, parallellt med 70-talets rivningar fanns det två käpphästar som styrde lokalpolitiken i Varberg. Oavsett vilket parti som satt vid makten (centern och sossarna oftast) rådde det konsensus om att det aldrig skulle kosta något att parkera i centrala Varberg. Och en annan samsyn fanns i att allt som hette parkeringshus eller underjordiska garage var styggelser som skulle bekämpas till varje pris.

Resultatet blev som det blev. I början av 80-talet hade stora delar av centrala Varberg förvandlats till gigantiska parkeringsplatser – hela kvarter där det tidigare funnits bostäder eller småföretag revs. Ofta var det låga små trähus, ibland flerbostadshus från 30-40-tal (även dessa i trä), men även pampiga jugendpalats föll för grävskoporna.

Gerlachska huset strax före rivningen i maj 1977.

Det mest kända offret för rivningarna var det fantastiska och historiskt mycket viktiga Gerlachska huset, vars ingång flankerades av två stora lejon i granit. Huset, som ursprungligen var hem för Varbergs främste industrialist, Hugo Gerlach, revs efter stora protester 1977. Ingen visste riktigt varför det revs, bara att det var bråttom att göra det. Sedan stod tomten öde i många år och användes som parkeringsplats – vad annars – innan en totalt intetsägande och ful kontorsbyggnad i grön plåt och blaskig tegel byggdes där på 80-talet.

Arkitektur och stadsbyggnad har bevisligen aldrig stått särskilt högt i kurs i Varberg, men på senare år har åtminstone de flesta hålen efter  70-talsrivningarna fyllts igen, samtidigt som motståndet mot parkeringshus eroderat. Tvärtom; numera byggs det parkeringshus i nära nog alla nya hus i Varberg – för tanken är fortfarande att alla som kommer till stan ska kunna ta med sig bilen nästan ända fram till butiken. Få andra platser i Sverige har så ovillkorligt kapitulerat för massbilismen som min gamla hemstad.

Östra Vallgatan med nyproducerade punkthus, stående på en gemensam mursockel. Som en steril förort mitt i stan.

Och så fortsätter det. För de garage som nu byggs läggs inte under jord, utan som här i det nyproducerade bostadsområdet vid Östra Vallgatan: i markplan. Istället för att ta chansen att reparera skadan efter 70-talsrivningarna och försöka skapa ett livfullt offentligt stadsrum genom utnyttja gatuplanet till butiker och andra näringsverksamheter, låter man istället fotgängare på väg till stan mötas av en tre meter hög vitmålad betongmur, utsmyckad med ventilationsgaller. Om arkitektens vision var att återskapa bilden av den gamla stadsmuren, har hen lyckats bra: om man står på Bäckgatan (bilden) eller Prästgatan och vänder blicken österut, slutar siktlinjen faktiskt i en naken betongmur.

Det finns alternativ: punkthus på Katarinavägen i Stockholm, byggda på 50-talet. Här har folklivet kunnat fortsätta genom att ge plats för butikslokaler i gatuplan.

Östra Vallgatan, som fram till mitten av 70-talet var en livlig stadsgata, förvandlas nu till en steril genomfartsled där ingen någonsin kommer att flanera. Det är nästan så man längtar tillbaka lite till parkeringsplatsens öppna ljusa ytor.

Av detta kan man lära sig att ingen någonsin verkar kunna lära sig av historien. Men man får glädja sig med att det fortfarande är gratis att parkera i stan.

* Varberg fick aldrig några egentliga förorter under 60- och 70-talets miljonprogram, med undantag för Sörsedammen, där ett antal trevånings lamellhus i vitt mexitegel byggdes på 70-talet. Det låg inte längre bort än att det fortfarande var på bekvämt gång- och cykelavstånd från centrum.

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,

Slussen: tre nyanser av fail

Foster & Bergs ursprungliga vinnande förslag till Nya Slussen, januari 2010. Långt ifrån perfekt, men ändå ett försök till att återskapa ett välbehövligt stadsrum.

Det finns en hel del att säga om det liggande förslaget till ombyggnad av Slussen som majoriteten i Stadshuset gör allt för att baxa igenom, trots det allt hårdare motståndet mot planerna. De vanligaste invändningarna – vissa mer befogade än andra – har vi kunnat läsa om i ett flertal debattartiklar, till exempel här, här, här och här.

Men det centrala i den så kallade kulturelitens kritik, som ombyggnadsförespråkarna gör allt för att slå i från sig, är att det förslag som ska klubbas igenom om några veckor inte bidrar med någon egentlig förbättring av någonting över huvud taget. Trafiksituationen blir inte bättre, vare sig för bilar eller cyklister. Gångtrafikanter förväntas bestiga berg (om det är exakt 90 trappsteg låter jag vara osagt), och hur bussterminalen eller en eventuell ny t-banelinje ska placeras djupt inne i berget blir en senare fråga.

Men det riktigt sorgliga är att förslaget är totalt arkitektoniskt urvattnat och ointressant jämfört med det ursprungliga förslaget från Foster & Berg – som faktiskt hade den djärva ambitionen att återskapa ett slags stadsutrymme runt Södermalmstorg, en välbehövlig förtätning av den sedan 30-talet sönderslagna stadsbilden. Efter ett ”rådslag” där det lokala Nimby-kollektivet gick loss på allt som skulle kunna störa de fria siktlinjerna från Hornsgatan, Brännkyrkagatan, Götgatan, Södermalmstorg eller den egna bostadsrätten blev resultatet att nästan alla byggnader försvann. Kvar blev ett nytt öde betongtorg, större än nuvarande Slussen, med inglasad/underjordisk galleria ditslängd (för att finansiera ombyggnaden) och en gigantisk blåsig park i öster. Och så en monstruös trappkonstruktion ner mot Söder Mälarstrand.

De som har invändningar mot ovanstående blir dock avfärdade som kulturkoftor eller sura gamla gubbar som bara är emot allt i största allmänhet. Värst åtgången har Abba-Benny Andersson blivit – en patetisk gammal poptomte som borde hålla käften i frågor där han inte är expert, enligt debattörerna. I dagens Metro tycker moderaten Regina Kevius, 30-årigt stadsbyggnadsborgarråd och själva sinnebilden för begreppet politisk broiler, att Benny Andersson borde presentera lite ”Money, money, money” istället för att gnälla.

”Det är lätt att vara musiker och tycka till om stadsbyggnad, men vi har faktiskt haft experter som jobbat med detta under 20 års tid”, säger unga Kevius.

Hon är förstås för ung för att ha varit med förra gången stockholmarna förväntades lita på experterna, med resultatet att hela det gamla historiska Klara förintades och ersattes med en anonym förortsbebyggelse i betong och plåt. Fast förmodligen följer dock bara Kevius den moderata partilinjen, det vill säga att hålla käft och göra som Partiet säger – det är ju så man gör karriär.

Per Ankersjö (C) å sin sida ilsknar till i SvD återigen till på kultureliten för att den sprider lögner och myter om nya Slussen. Det är inte utan att man får vibbar av debatten kring TV-Eken där ett antal aktivister – många av dem pensionärer – hånades för att de ägnade sig åt en skitfråga som att rädda ett gammalt träd medan Europa faller samman och regimen i Syrien skjuter på demonstranter.

För att gjuta mod i de egna leden och få tyst på bakåtsträvare, poptomtar och kulturkoftor, publicerar Projekt Slussen idag en undersökning, där två tredjedelar av de intervjuade (drygt 900 personer) är positiva till en ombyggnad av Slussen. Vad som dock framgår om man läser undersökningen lite närmare är att två av tre inte är särskilt insatta i vad som kommer istället för den gamla söndervittrade Slussen. (Det är lite som valet 2006; det var inte Fredrik Reinfeldts charm som lockade väljare – folk ville bara ha bort Göran Persson…)

Jag närmar mig själv de 50, är ingen expert på stadsbyggnad eller trafikplanering, ägnar mig mer åt ful- än finkultur och gillar varken Abba eller något annat som Benny Andersson varit inblandad i. Men jag tar mig rätten att ha vilka åsikter jag vill i en av vår generations viktigaste Stockholmsfrågor. Precis som Abba-Benny och kulturkoftorna borde få ha, utan att bli hånade och förlöjligade. Och förslaget till Nya Slussen är och förblir en stadsbyggnadsmässig katastrof. Stockholm behöver förtätning – inte fler blåsiga tundror i betong.

Problemet med debatten är bara att den kört fast i tre var för sig lika undermåliga förslag. Att bevara nuvarande trafikapparat är det få som vill, men samtidigt är varken Kulturslussen eller majoritetens förslag till Nya Slussen några alternativ som nånsin borde lämnat ritbordet i nuvarande skick. Tre nyanser av #fail alltså.

Stockholmarna borde faktiskt vara värda något bättre än det här. Och särskilt efter 20 år i långbänk.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,
DN 1, 2, 3, 4, 5, 6,  SvD 1, 2, 3, 4

Äldre inlägg

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: