And The Band Played On

Etikett: stadsplanering

Flanör i fascistisk förort

eur_1_lores

EUR: Vy från kongresspalatset längs Viale Cività del lavoro mot det kvadratiska Colosseum.

Alla som besökt Rom vet hur plågsamt proppfullt med folk det är i staden, framför allt i de historiska kvarteren – och i synnerhet vid turistmagneter som Colosseum och Forum Romanum.

Hatar man att trängas men ändå gillar Italien – och dessutom hyser en fascination för de mörkare delarna av 1900-talets historia – kan jag varmt rekommendera ett högintressant utflyktsmål, bara lite drygt 20 minuter med t-banan söderut från Termini, till en kostnad av överkomliga 15 kronor. Jag kanske till och med skulle gå så långt som att säga att det är ett av de mest underskattade historiska upplevelserna i hela den italienska huvudstaden – eller kanske i hela Europa.

EUR, som området heter, är namnet till trots inte någon hyllning vare sig till Europa eller den gemensamma europeiska valutan – förkortningen står för Expositione Universale di Roma. Stadsdelen började byggas i slutet av 30-talet på order av diktatorn Benito Mussolini, och mer än 80 år senare står den kvar som det främsta – och sannolikt enda – bevarade exemplet på storskalig stadsplanering enligt fascismens visioner så som de formulerades åren före Andra världskriget. I Berlin raderades alla spår av Hitlers Germania efter krigsslutet, och planerna för Stalins allra mest megalomaniska planer för Moskva hann aldrig lämna ritbordet innan kriget kom emellan.

Men i EUR står Mussolinis fascistiska drömstad kvar, öppen för alla att promenera omkring i.

e42_roma_lores

Områdets ursprungliga beteckning, E.42, står stämplat på gatbrunnarna i området.

EUR, eller E42 som utställningen ursprungligen kallades, var tänkt att stå klar till den planerade Världsutställningen i Rom 1942. Syftet med den nya stadsdelen var dels att fira 20 år av italiensk fascism, dels att förmedla bilden av ett slags återfött romarrike under Mussolinis ledning. Utställningen blev aldrig av eftersom Andra världskriget kom emellan, men en stor del av området hann färdigställas innan dess.

Bakom den nya stadsdelen stod dåtidens mest berömda italienska arkitekter. Under ledning av Marcello Piacentini, Mussolinis chefsarkitekt, anlades ett en bred nord-sydlig boulevard korsad av två öst-västliga avenyer. Dessa flankerades av ett antal monumentalbyggnader, inte helt olika den typ som såväl Nazityskland och Sovjetunionen var förtjusta i vid denna tidpunkt. Men spännvidden i arkitekturen var stor: vissa av byggnaderna var tydligt tillbakablickande, inspirerade av imperiets och antikens Rom – andra var närmast modernistiska i sin design. Ett antal stora parker och torg anlades också, inklusive en konstgjord sjö, och planen var ursprungligen att den breda nord-sydaxeln skulle sträcka sig ända ner till kusten (att knyta samman staden Rom med havet hade varit en mångårig dröm för ”il Duce”).

square_collosseum_lores

Palazzo della civiltà del lavoro, eller ”kvadratiska Colosseum” som det oftast kallas. Den italienska fascismens mest ikoniska byggnadsverk, komplett med citat från Mussolinis tal högst upp på fasaden.

Den kanske mest välkända av de fascistiska märkesbyggnaderna i EUR är utan tvekan Palazzo della civiltà del lavoro (Den arbetande kulturens palats), i dagligt tal oftast kallad ”det kvadratiska Colosseum”. Ett arkitektoniskt mästerverk, på samma gång hypermodern och tillbakablickande. Med sina sex våningar med vardera nio bågar på varje sida, är den en närmast perfekt geometrisk tolkning av Roms klassiska amfiteater. Den riktigt svåra frågan här är förstås om man verkligen kan tycka fascistisk arkitektur är vacker? Och får man verkligen gilla en sådan byggnad? Svår fråga det där.

congressi_lores

Palazzo dei congresso, ritat 1938 men inte färdigbyggt förrän i mitten av 50-talet. Har beskrivits som en slags kvadratisk tolkning av antikens Pantheon…

Inte blir det enklare av att Collosseo Quadrato på alla fyra sidor pryds av ett citat av Benito Mussolini själv. Inskriptionen är hämtad från ett flammande tal som ”il Duce” höll den 2 oktober 1935, där han förmedlade sin vision om den nya italienska nationen, enad under fascismen och den starke ledaren:

“Un popolo di poeti, di artisti, di eroi, di santi, di pensatori, di scienziati, di navigatori, di trasmigratori”

Fritt översatt: Ett folk av poeter, artister, hjältar, änglar, tänkare, vetenskapsmän, av navigatörer och gränsöverskridare (det sista kan också betyda piloter/flygare).

Citatet är i sig ett slags kondensat av drömmen om det fascistiska folkhemmet. Fascia betyder ju kärve, och i Mussolinis idealsamhälle skulle alla ax i denna kärven bidra med att bygga sin del av det nya italienska imperiet – här manifesterat i diktatorns idealstad. De fascistiska ideologerna var övertygade om att en ny guldålder väntade för Italien, och att landet hade en nyckelroll att spela i det återuppståndna imperiet, som skulle bli ännu större och mäktigare än det gamla romarriket någonsin var. Och just här, i EUR, skulle det manifesteras för hela världen.

Riktigt så blev det ju inte, redan 1943 avsattes Mussolini och de allierade började storskaliga bombningar av Rom. EUR klarade sig dock relativt oskatt undan de brittiska och amerikanska flygräderna.

eur_workingclass_lores

Arbetarkultur: En mosaik visar en industriarbetare i full skyddsmundering i färd med att tillverka en sköld.

Efter kriget förföll området, och de första åren efter krigsslutet användes byggnaderna främst som evakueringsboende för delar av Roms utbombade befolkning. Först på 50-talet återupptogs arbetet med att färdigställa kvarteren. Ett uppsving kom med de olympiska spelen i Rom 1960, där flera av grenarna  förlades till området – roddtävlingarna hölls till exempel på den artificiellt anlagda sjön i södra delen av EUR. I närheten byggdes även en stor OS-arena, Palazzo dello sport. Åren därefter kompletterades EUR med nya höghus och själlösa betongkaserner i typiskt 60-design. In flyttade stora banker, ett par myndigheter, den italienska posten och energijätten ENI.

Men det som framför allt slår en efter att ha flanerat en stund i EUR, är hur stora likheterna är mellan de olika typerna av ”totalitär” arkitektur som byggdes vid denna tid. Mycket av EURs monumentalbyggnader kunde lika gärna hört hemma i Hitlers Germania – eller varför inte i efterkrigstidens DDR längs den breda Stalinallén. Skilda ideologer, men i mångt och mycket en och samma vision för det tänkta idealsamhället och medborgaren som skulle bära upp allt. Både fascismens och socialismens konst hyllade arbete, vetenskap och teknologi – och på utsmyckningarna runt om i EUR visas arbetets och de fria konsternas hjältar upp på ett sätt som närmast för tankarna till östtysk propaganda från en långt senare tid.  Här finns ”Industritorget” och ”Jordbrukstorget” och mitt i en rondell har uppfinnaren och radiopionjären Guglielmo Marconi fått sin egen obelisk av romerskt snitt, mitt i en rondell.

eur_arch

Reklamaffisch för Världsutställningen 1942 i Rom, med den aldrig färdigställda E42-bågen i blickfånget.

Men den mest berömda byggnaden i EUR är emellertid den som aldrig blev av –en gigantisk, 200 meter hög båge som skulle spänna över den södra infarten till stadsdelen. Bågen var det stora prestigeprojektet i E42, ett projekt som visades upp på otaliga affischer och annonser i slutet av 30-talet. Problemet var att ingen riktigt var säker på hur denna gigantiska konstruktion skulle realiseras och arkitekterna höll fortfarande på att bråka om materialval och byggteknik när kriget kom. Planerna på den gigantiska ”triumfbågen” har emellertid återuppväckts flera gånger genom åren – så sent som 2009 fanns det seriösa förslag på att göra verklighet av det gamla skrytprojektet.

Men då var redan finanskrisen i full gång.

E42-bågen blev dock verklighet till slut – men på en helt annan plats i världen. Den finsk-amerikanske arkitekten Eero Saarinen blev uppenbarligen så inspirerad av Mussolinis triumfbåge att han ställde upp med idén i en designtävling 1948.  Nära 20 år senare, 1967, invigdes Gateway arch – porten till väst – i St Louis, Missouri.

Ja så kan det gå.

Intressant?

Fler om , , ,

När kändisen kom till byn

Läser om Petter Askergrens upphettade bråk med sin granne i Åre, som enligt den stockholmsfödde kändisen gjort hans liv till en mardröm. Orsaken till detta är att grannen fräckt nog vill bygga hus på den tomt han äger, något som såväl kommunen som länstyrelsen gett grönt ljus för.

Den stora upprördheten har sitt ursprung i att artisten fått ”löfte från sin mäklare” när han köpte drömhuset i jämtländska Björnhede 2005 om att granntomten aldrig någonsin skulle bebyggas (hur nu en mäklare skulle kunna lova något sådant, eller löftet skulle vara juridiskt bindande). Men redan året därpå såldes tomten och den nye grannen meddelade sin avsikt att uppföra parhusbebyggelse.

Sedan dess har Petter kämpat med näbbar och klor – tillsammans med ett antal andra lokala nimbys som tycker att Åre håller på att bli ett nytt Dubai – mot den planerade bebyggelsen. För den skulle nämligen förstöra artistens hela boendemiljö med den avskildhet han förtjänar. Alltså, här har Petter flyttat från den bullriga storstaden för att få lugn och ro – och så kommer det nån jävla lantis och vill BYGGA HUS i närheten!

Bråket har gått så långt att Petter nu hotar att ”lämna Åre” om byggplanerna inte stoppas. Grannen, som man får förmoda känner sig extremt ovälkommen i området, har erbjudit artisten att köpa tomten om han vill bevara den obebyggd.

Detta uppfattar Petter som ett ”utpressningsförsök”.

Man blir faktiskt lite förbryllad. Så som affären framställs framför allt i Expressen och Aftonbladet, får man lätt uppfattningen om att den stackars rapparen för en desperat kamp för familjens överlevnad. Själv tycker jag det anmärkningsvärda är den brist på ödmjukhet som Petter själv visar. Där kommer han och köper ett hus i en annan kommun, kräver att stadsplaner ska rivas upp och att en fastighetsägare som äger marken intill hans ska förbjudas att bygga hus – trots bygglov.

Petter anser sig helt enkelt ha rätt till avskildhet – en rätt som innebär att ingen annan får bosätta sig i närheten. Och när han inte får som han vill hotar han att lämna kommunen, som då underförstått skulle förlora den stjärnglans som Petter låtit lysa över nejden de senaste sju åren.

Men detta beteende är symptomatiskt för hur människor från storstaden med pengar och/eller makt ser på ”landsbygden”, vilket i Stockholmarens ögon innebär allt som ligger utanför tullarna. De anlägger ett slags nykolonialt, tredje världen-perspektiv på det hela: ”landet” ska förbli ett stort friluftsmuseum där ingenting ska förändras. ”Landet” ska fortsätta vara en sörgårdsidyll, som ser likadan ut, år efter år –  till skillnad från det den stressiga storstaden som dessa artister, företagsledare eller politiker eller vad det nu är behöver koppla av från.

Och särskilt viktigt i kolonierna är att inget någonsin byggs, någonstans, och framför allt inte i närheten av kändisens bostad.

Denna doktrin gäller inte bara Petter. Ta Ulf Lundell till exempel. Han kämpade i fyra år för att få bort en konstinstallation på Stenshuvud; ett litet utsiktstorn i betong på synnerligen behörigt avstånd (500 meter) från Lundells gård i Svinaberga. Nationalskalden hävdade dock att han kände sig ”uttittad” och att tornet förstörde den avskildhet som han förväntade sig att ha på gården som han ägt sedan 80-talet. En gård som med Lundells – och Petters – sätt att resonera givetvis för all framtid ska vara fredad från kommunal utveckling och besvärande grannar.

Efter att ha hotat med att lämna Österlen, fick Lundell till slut som han ville  –  utsiktstornet har nu stängt eftersom Konstföreningen som drev det nu tvingats söka bygglov för installationen.

Hade jag själv basat över byggnadsnämnden i  Åre eller Simrishamn, hade jag nog skyndsamt utrett ny placering av kommunernas återvinningscentraler.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Att känna sorg för Göteborg

Kungsgatan, vy österut mot Östra Larmgatan. Ett hus fick stå kvar, när staden behövde plats för parkeringshus och shoppinggalleria..

För ett halvt liv sedan bodde jag i Göteborg under ett par års tid, i samband med att jag gick journalisthögskolan. Redan då minns jag hur jag inte riktigt fick ihop det där gemytliga göteborska med den deprimerande grå betong som omgav en nästan var man gick. I helgen fick jag ett par timmar att flanera i väntan på ett möte, och kunde efter en knapp timmes promenad konstatera att det idag är om möjligt ännu gråare och tråkigare än för 25 år sedan.

Här har arkitekten försökt få betongen att smälta in genom att göra en rundad avslutning på kvarteret.

Från Centralstationen tar man sig via en betongtunnel under flerfilig trafikled till Gallerian i Östra Nordstan. Detta shoppingkomplex består av ett antal kvarter vars tidigare bebyggelse ersatts av lådor i 70-talsbetong, varvid två gator försetts med glastak.

70-talets syn på fasadutsmyckning.

Går man vidare söderut förbi Brunnsparken till de riktigt gamla delarna av Göteborg, innanför Vallgraven, möts man av låghusarkitektur i den stil som var populär i Östtyskland på 70-talet. Billiga prefabricerade och vittrade betongelement, som nödtorftigt döljer de bakomliggande pelarna och ventilationskulvertarna. Här och där syns försök till utsmyckningar i form av räfflade betongelement för att göra fasaderna mera spännande. Mörkbrun plåt ramar in fönstren.

Hamngatan i Göteborg förr – och nu.

Bilden högst upp visar hur det ser ut i korsningen av två av Göteborgs största shoppingstråk – Fredsgatan och Kungsgatan. I dessa delar av staden fanns tidigare en klassisk stenstadsbebyggelse, som raderades ut helt under ett par år på 60- och 70-talen (ungefär samtidigt med saneringen av Klara i Stockholm).

Lika deprimerande är när man fortsätter söderut längs paradgatan Avenyn. Några få av de ursprungliga jugendhusen står kvar, de flesta ombyggda och förvanskade, men också här är de flesta fasader som möter en i plåt och betong från 70-talet.

Några kvarter västerut hittar vi Haga, som ”räddades” från rivningsvansinnet på 80-talet. Men trots att man här behöll stadsplanen intakt, finns idag bara ett par kulisser kvar av den gamla trähusbebyggelsen kring Haga Nygata. I resten av stadsdelen har bebyggelsen ersatts av nyproducerade hyreshus med stängda fasader mot gaturummet. Folklivet har försvunnit, invånarna dragit sig tillbaka in bakom stenfasaderna där de lever tryggt och bekvämt utan vare sig dragiga fönster eller toalett på gården.

En mysig gågata i Göteborgs äldsta delar. Betong i alla väderstreck. Inga träd eller planteringar.

Liknande promenader skulle man kunna företa i många svenska städer, som alla drabbades mer eller mindre hårt under det som kallas rekordåren. Stadsplanerare och politiker fick kollektivt hjärnsläpp och gjorde sina egna perverterade tolkningar av modernismen. Funktionen blev allt – estetik, småskalighet och traditioner blev skällsord när Sveriges städer skulle stöpas om till maskiner; produktionsapparater där människor sov i moderna lamellhus i förorten, tog bilen via motorväg in till staden och arbetade sina 8 timmar i den toppmoderna kontorsapparaten i City. Det var de allra mest omänskliga av Le Corbusiers idéer som slog rot och tilläts ödelägga vår gemensamma historia.

20 år efter att Sverige som ett av få länder i Europa klarat sig helskinnat från Andra världskriget demolerade vi frivilligt – eller åtminstone utan nämvärda protester – stora delar av vår egen historia, i bästa samarbetsanda mellan politiker och näringsliv.

Och värst var det faktiskt i Göteborg, som 1964 tog ledningen i landets rivningsliga. Här revs dubbelt så mycket per capita som i Stockholm, och det bildades till och med ett kommunalt rivningsbolag – “Göta Lejon” – för att klara av trycket.  Och förutom demoleringen av den historiska stadskärnan, föll massvis av Landshövdingehus offer för rivningsvågen. Göteborg fick aldrig någon egen almstrid och därmed kunde grävskoporna fortsätta tugga i sig gamla hus i ytterligare ett antal år.

(Det är knappast någon slump att Skånska Cement var ett av Sveriges mest framgångsrika företag på 70-talet, och att en stor exportprodukt var färdig betong och prefabricerade byggelement. En stor handelspartner var kanske inte helt oväntat DDR.)

Entrén till gågatan riktning norrut från Trädgårdsgatan. Fasaderna påminner starkt om 80-talshusen vid Nikolaiviertel i Berlin. Kan mycket väl ha kommit från samma betongtillverkare.

Frågan är väl om staden har lärt sig något över huvud taget av de senaste 40 årens rivningshysteri. Göteborg styrs sedan evigheter av samma parti – socialdemokraterna –  vars goa göbbar (och nån enstaka kvinna) levt gott i symbios med det lokala näringslivet. Därför har det aldrig behövt bli nåt tjafs när det planerats för nya arenor, turistsatsningar, vägar eller parkeringshus.

I vintras, när staden skulle tillsätta en ny stadsbyggnadsdirektör, handplockade politikerna Bengt Delang, 60, som varken är arkitektutbildad eller ens intresserad av stadsbyggnad. Dessutom hade han inte ens sökt jobbet, till skillnad från ett 20-tal kvalificerade sökande. Delang är gammal militär med ”social förmåga” och kommer alltså garanterat inte att lägga sig i stadens utveckling. De goa göbbarna får fortsätta att ha sina byggprojekt ifred, och vad allmänheten tycker har de ju sällan brytt sig om i alla fall.

Senast Göteborg hade en stadsarkitekt var för 12 år sedan, 1999 Då sade Gunnar Jansson upp sig från posten i protest, trött på att aldrig få något politiskt gehör för sina visioner om staden, och trött på att ständigt bli avfärdad som flummig av den goa göbben #1, s-kommunalrådet Göran Johansson.

Göteborg må vara extremt i andelen betongen per capita och sin totala tondövhet inför arkitektoniska värden, men det paradoxala i sammanhanget är att det är samma gamla förbrytelser mot mänskligheten stadsmiljön som omöjliggör många försök att rätta till misstagen från det förgångna. Skolexemplet på handlingsförlamning är motståndet mot själva tanken att riva en nedbrunnen ruin av ett hög betong i Stockholm.

Skräcken för att göra fel har gjort att dagens makthavare eller tjänstemän helst undviker att ta beslut över huvud taget – framför allt när det gäller jobbiga saker som stadsplanering. Det är därför som Slussen fortfarande står kvar, söndervittrad och ful,  efter mer än 20 års käbbel.

Och kanske är det därför som gammal sliten betong är det bestående intrycket av ett besök i Göteborg. Precis som för ett kvarts sekel sedan.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Tips: Följ gärna Yimby Göteborg, en utmärkt blogg där det pågår en livlig debatt om stadens framtid.

I spåren efter Erich Mendelsohn

Ibland, mitt i den grå vardagslunken, glimtar det plötsligt till. Som när man en sen kväll slås av insikten att det grådaskiga parkeringshuset i Nacka, när det är upplyst på kvällen, bildar en hommage till en av arkitekturens verkliga giganter: Erich Mendelsohn. Min absoulta idol inom modernismen, vars skapelser i förkrigstidens Tyskland var en av de främsta anledningarna att jag var på vippen att bli arktitekt isället för journalist. Ett språng jag mer eller mindre dagligen ångrar att jag inte vågade ta – även om jag sannolikt fått sitta och rita avloppskulvertar för kommunala snarare för märkesbyggnader i världens storstäder. Varje dag på väg till jobbet funderar jag på hur Stockholm hade sett ut om arkitekter som Mendelsohn haft något att säga till om i stadsbyggnadsdebatten. Kanske hade vi sluppit vansinnesrivningarna i Klara, liksom överdimensionerade skrytbyggen som Stockholm Waterfront och andra arkitektoniska monokulturer i glas och sten som tillåtits breda ut sig i våra allt mer sterila stadskärnor.

Erich Mendelsohn.

Erich Mendelsohn är en av 1900-tals-arkitekturens verkliga stora doldisar. Han var knappast i närheten av Bauhaus-gängets närmast rockstjärneliknande berömmelse, men under tiden som Walter Gropius & Co festade loss först i Weimar och sedan i Dessau – och var upptagna med att bygga tjusiga små villor åt sig själva – var Mendelsohn i full färd med att fylla Berlin och omnejd med byggnader som fortfarande står ut som de mest spektakulära från 1900-talets arkitekturhistoria.

Värmekraftverket till Röda fanans flaggfabrik, Leningrad, byggd 1926-1937.

Mendelsohn,  född i Allenstein, Östpreussen, sårades som ung soldat i Första världskriget, och kom som 18-åring till Berlin där han öppnade egen arkitektfirma.  Han var modernist, men med själoch hjärta – husen han skapade var fantastiska skapelser i böljande glas-, stål och betongkonstruktioner. En slags expressionistisk funkis, men utan fyrkantigheten och strohetsvansinnet. Och där fascistkramare rockstjärnemodernister som Le Corbusier gärna skövlade gamla medeltida statskärnor för att smälla upp betongmoduler i gigantformat, var Mendelsohn alltid mån om att byggnaderna skulle fungera i sina stadsmiljöer. (Le Corbusiers vision för Gamla Stan var t ex att riva alla hus och dra en motorväg längs Skeppsbron.)

Erich Mendelsohn, som var av judisk härkomst, såg naturligtvis den framväxande antisemitismen i Tyskland, och tvingades fly till England 1933 när nationalsocialisterna kom till makten. Hans tillgångar konfiskerades av nazisterna, hans namn raderades från det tyska arkitektförbundets medlemsregister, och han blev utesluten ur den Preussiska konstakademin.

De La Warr Pavillion från 1935, Englands första offentliga byggnad i funktionalistisk stil, ritad av Mendelsohn och Serge Chermayeff.

Mendelsohns arkitektur är svår att placera i någon särskild av tidens strömningar. Vissa byggnader, som det tidiga Einstein Turm i Potsdam – var närmast skulptural, medan senare projekt. som De La Warr Pavillion i Engelska Sussex låg betydligt närmare den moderna funktionalismen som vi kommit att känna den.

Columbushaus vid Potsdamer Platz, som stod klart 1930. Mendelsohns sista stora byggnad i Berlin. Från början fungerade byggnaden som varuhus för Galeries Lafayette.

Columbushaus 1945. Huskroppen klarade sig nästan intakt genom kriget, men revs några år senare i samband med brand.

Men den mest framgångsrika epoken för Mendelsohn var i 20-talets Berlin, där han låg bakom många av dåtidens mest spektakulära byggnader. Han byggde en hattfabrik i Lückenwalde söder om Berlin, som fortfarande står kvar, han ritade tyska metallarbetarförbundet IG Metalls futuristiska högkvarter i Kreuzberg – en av de få förkrigsbyggnaderna som fortfarande finns kvar intakta i denna del av staden, och han låg bakom en av de mäktigaste moderna kontorsbyggnaderna vid Potsdamer Platz, Columbushaus. Detta tiovåningshus överlevde mirakulöst de massiva allierade bombningarna i Andra världskrigets slutskede mer eller mindre intakt, men skadades svårt av bränder i samband med upproret i Östberlin 1953, och revs i samband med att muren byggdes några år senare.

Mossehaus, Berlin - retrofitting årsmodell 1922.

Något som Mendelsohn mig veterligt också var först med, var det som senare i sci-filitteraturen och filmer som Blade Runner och Brazil benämndes retrofitting. Ett utmärkt exempel på en sådan futuristisk tillbyggnad i bästa Brazil-stil går fortfarande att beskåda i de gamla tidningskvarteren i Berlin – på det som fortfarande går under namnet Mossehaus, i hörnet Zimmerstrasse och Schutzenstrasse. Tidningsmagnaten Rudolf Mosse behövde expandera, och gav Mendelsohns i uppdrag att skapa helt nya ytor i denna tättbebyggda del av stenstaden Berlin.

Lösningen blev att bygga till kontorsbyggnaden på höjden med ett par våningar i modernistisk stil. Som trots att den bröt mot kvartersbebyggelsen i övrigt smälte in överraskande väl stadsmiljön.

Men ett av de finaste exemplet på Mendelsohns ”Metropolis-arkitektur” är ändå WOGA-kvarteret i Berlinstadsdelen Charlottenburg, med teater- och biografkomplexet Schaubühne som kronan på verket. Om det är den som stått förlaga till ett till ett parkeringshus i Nacka 80 år senare har jag naturligtvis ingen aning om, men det är dit tankarna vandrar en kylslagen kväll i februari.

Och sämre inspiration kan man ju onekligen ha.

Intressant?

Aktuellt om stadsbyggnad: SvD, HD

© 2021 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: