Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: statsbankrutt

Planen var ju ändå aldrig att rädda Grekland

Det är förvisso enkelt att moralisera över Grekland och landets usla betalningsmoral. Raljera om en nation som varit på obestånd större delar av sin historia än något annat jämförbart land. Sucka över detta svarta hål i EU:s sydöstra hörn som aldrig verkar kunna komma på plus.

Och ja, de grekiska politikerna har historiskt sett utnyttjat systemet grovt, mutat och smörjt sig till makten och varit dokumenterat odugliga på att få en budget att gå ihop. Och visst var det så att Grekland bluffade sig in i Euro-samarbetet, genom att frisera offentliga BNP-siffror – med professionell assistans av den amerikanska finansjätten Goldman Sachs, nota bene, där en viss europeisk centralbankschef brukade jobba.

Men idag är det faktiskt inte läge att raljera och fördöma. För vad vi ser är ett helt folk som håller på att gå under, efter sju år av nedskärningar, skattehöjningar och krisprogram. Där fler än hälften av landets unga – de som inte redan flytt – går arbetslösa, och där alltfler försörjs av familjens enda inkomst: fattigpensionen. År efter år har nedskärningarna staplats på varann, för att hålla långivarna – trojkan – på gott humör, trots att ”räddningspaketen” sakta tagit död på patienten. Saneringen av ekonomin har nämligen fått motsatt effekt – köpkraften har minskat och BNP har rasat, år efter år.

De flesta är nog eniga om att det sista som Grekland behöver just nu, är ännu större skulder. Och det var främst det som söndagens folkomröstning handlade om. Inte att smita från notan, som många moraliskt högstående debattörer alltid återkommer till, utan att slippa ännu fler umbäranden.

Det finns nämligen ingen möjlighet för Grekland att komma på fötter igen så länge det sitter fast i sitt nuvarande skuldberoende. Landet har blivit som en SMS-låneslav i gigantformat – som konsekvent tecknar nya skuldsedlar för att betala av gamla lån, och för varje omgång blivit skyldigt ännu mer.

I detta sammanhang finns det en fråga som de flesta debattörer aldrig verkar ställa sig:  Hur kan någon seriös bank fortsätta att låna ut pengar till en kund som uppenbarligen aldrig kommer att kunna betala? Har den som lånar ut verkligen inget som helst ansvar att bedöma om en låntagare har möjlighet att betala åtminstone räntorna på sina lån utan att gå bankrutt?

Det är samma sak som om en bank skulle låna ut pengar till en sjukpensionär för att köpa en villa i 25-miljonersklassen – och sedan fortsätta att skyffla in pengar på kontot när de få tusenlapparna från försäkringskassan inte räcker ens för att betala en bråkdel av räntor och amorteringar.

I Greklands fall har dock syftet med ”räddningspaketen” aldrig varit att rädda landet – det har istället handlat om att till varje pris försvara den gemensamma valutan, euron. På detta sätt har trojkan – EU, Europeiska centralbanken och IMF – gemensamt dömt befolkningen i en medlemsstat till evig fattigdom, depression och massarbetslöshet, för att säkerställa att SMS-låneföretagen – framför allt tyska och franska banker – slipper ta ansvar för sin huvudlösa utlåning.

När en betydande del av befolkningen nu röstar nej till att teckna ännu fler SMS-lån, är det ett tecken på senkommen sjukdomsinsikt. Det handlar inte om att smita från notan, eller kräva att andra ska betala för grekernas lyxtillvaro. Grekerna vill helt enkelt inte ha mer av samma medicin.

Därför är folkomröstningsresultatet ett sällsynt inslag av sunt förnuft, mitt i det galopperande vansinne som kallas EMU. Pengarna är slut, lånen går inte att betala tillbaka. I det privata näringslivet kallas det för konkurs (ett begrepp som relativt sällan åtföljs av raljanta kommentarer om lata arbetare).

Det bästa för alla inblandade vore om Grekland så snabbt som möjligt lämnade eurosamarbetet, gärna med en stor fet statsbankrutt – och gärna en som drar med  hela den gemensamma valutan i fallet. För euron är till sin konstruktion sannolikt det som skadat europeisk konkurrenskraft mest av alla EU:s påhitt de senaste 20 åren.

Räkna dock kallt med att makteliten kommer att göra sitt yttersta för att stoppa detta från att hända. För det värsta som kan hända är om Grekland dumpar euron, tar smällen och så sakteliga lyckas kämpa sig tillbaka till tillväxt igen – ungefär som Island gjorde efter samma finanskrasch för snart sju år sedan.

Det skulle ju, gud förbjude, kunna få fler länder längs Medelhavet att börja snegla på egna valutor igen.

Intressant?

Fler om , , , ,

Konkursmässiga, men beväpnade till tänderna

Det var inte särskilt många år sedan Grekland styrdes av en hårdför militärjunta. Det är till och med något jag kommer ihåg från det tidiga 70-talet, då det började dyka upp ett och annat grekiskt barn i skolan där jag gick.

Med tanke på det läge som råder i dagens Grekland, med galopperande massarbetslöshet, en ekonomi i fritt fall, turister som flyr och ett politiskt system i fullt kaos, är det faktiskt förvånande att den grekiska militärledningen bara sitter och tittar på. Jag menar, det har ju skett statskupper av betydligt mindre allvarliga skäl, om man kan uttrycka sig så.

Sannolikt beror det på att den grekiska försvarsmakten, genom alla kriser på senare år, har klarat sig undan alla typer av besparingskrav. Tvärtom – medan pensionärer svälter, barn hamnar på fosterhem och soppköken rullas ut i Aten, shoppar den grekiska militären loss som aldrig förr. Och då gärna av Tyskland, som står för en fjärdedel av allt pang-pang som säljs tlll det grekiska försvaret.

Greklands militärutgifter är bland de högsta i Europa, och landet kvalar faktiskt in på en tiondeplats globalt när det gäller försvarsanslag per capita. Sedan 90-talet har landet köpt hundratal Leopard-stridsvagnar, granatkastare, jaktplan – och till och med ett par hypermoderna u-båtar från Tyskland, Frankrike och USA.

Grekland spenderar alltså mer på vapen än något annat EU-land – trots att landet är på randen till konkurs. Och den främsta handelspartnern i Europa är alltså – Tyskland. Så medan Angela Merkel föreläser för grekiska parlamentariker om vikten att fortsätta spara, tjänar hennes land 10-tals miljarder på att sälja vapen till konkursboet Grekland – Tysklands största kund när det gäller vapenköp. Och just denna del av ekonomin har, i alla fall fram till nu, varit en fredad zon. Under 2011 ökade till och med försvarsutgifterna, jämfört med föregående år.

Och så kommer det nog att förbli, trots att en tidigare majoritet i parlamentet röstat igenom en bantning av försvarsanslagen med 400 miljoner Euro som en del i EU/IMF:s räddningspaket.

Fan tro’t. Den dagen som ett grekiskt parlament tar generalernas leksaker ifrån dem, lär vi få också se de första pansarvagnarna på Atens gator.

Tillverkade i Tyskland, såklart.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, Expressen

Andra bloggar om , , , , , ,

En statskupp i slow-motion

Papademos, Monti, Draghi – tre män med gemensam lojalitet.

Vi har fått höra det gång på gång de senaste månaderna: krisen för Europas ekonomier kan bara lösas genom ännu mer Europa. Det nationella självbestämmandet måste i kristider som dessa stå tillbaka för ekonomisk överstatlighet – alltså ett EU som får direkt kontroll över enskilda staters statsbudgetar. Byråkraterna i Frankfurt och Bryssel flyttar in i regeringskvarteren i Rom och Aten och ser till att de efterfrågade krisåtgärderna genomförs oavsett vilka konsekvenser det får.

Det är detta som vi sett under den senaste veckan. Mitt i uppståndelsen i att äntligen ha blivit av med korrumperade och motsträviga regeringschefer som Silvio Berlusconi och Giorgos Papandreou, verkar det som få har noterat vad vi fått istället: teknokratiska regeringar, sammansatta av experter som varken är valda av folket eller behöver ta hänsyn till vad 70 miljoner greker och italienare egentligen tycker. De har bara svurit trohet gentemot EU-makthavarna i Bryssel och ECB-ledningen i Frankfurt. Naturligtvis kommer det att ske nyval, sägs det, men i tider av Eurokris kan så klart mycket komma emellan. Det är ju bara någon vecka sedan Greklands premiärminister Papandreou mer eller mindre tvingades från makten, sedan han fått idén att låta folket rösta om krisåtgärderna.

Vad som har skett är en slags byråkratisk statskupp i slow-motion, där byråkrater och storbanker nu tagit makten i både Grekland och Italien. Och agendan är givetvis att skydda den gemensamma valutan och och till varje pris förhindra att storbankerna – de som skapat krisen – riskerar förlora sina pengar. Det räcker med en snabb googling på de nya premiärministrarna för att se var deras lojaliteter ligger. Franska Le Monde har granskat både dessa herrars och den nye ECB-chefens kopplingar till den internationella banksektorn, och hittat en gemensam nämnare: Goldman Sachs.

 ”What do Mario Draghi, Mario Monti, and Lucas Papademos have in common? Well the new president of the European Central Bank, the new Italian and Greek Prime Ministers (respectively) all belong to Goldman Sachs. The US investment bank has indeed woven a unique network of influence in Europe through a dense network.

  • Mario Monti är alltså Italiens nye premiärminister. Han har fungerat som internationell rådgivare hos Goldman Sachs sedan 2005.
  • Mario Draghi, italienare och nytillträdd chef för Europeiska Centralbanken, startade sitt nya jobb med att snabbsänka räntan i Euro-området för någon vecka sedan. Draghi var vice styrelseorförande i Goldman Sachs i Europa mellan 2002 och 2005. Under denna period var han enligt samma artikel i Le Monde ansvarig för att sälja den nya finansiella produkten ”swap”, som användes flitigt för att gömma undan statsskuld – framför allt i Grekland.
  • Greklands nye ledare, Lucas Papademos, som var centralbanskchef mellan 1994 och 2002, var alltså direkt inblandad i fifflandet med de nationella grekiska räkenskaperna år 2000 – tillsammans med rådgivarana från Goldman Sachs – för att bluffa in landet i Eurosamarbetet.

Ingen av dessa tre herrar har någonsin fått folkets stöd – och de skulle sannolikt aldrig få det ifall de behövde ställa upp i fria val. Det är måhända inte en statskupp i traditionell mening vi bevittnar, med stridsvagnar på gatorna, utegångsförbud och censur i medierna. Men det blir alltmer tydligt att EU och Euron aldrig kommer att kunna överleva utan att demokratin i stora delar avskaffas.

Vill vi verkligen ha det så?

Intressant?

DN 2, SvD, 2, 3, Aftonbladet, E24

Andra bloggar om , , , , ,

I händerna på kleptokratin


Det finns en positiv effekt av att kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor nu sänker USA:s kreditbetyg ett snäpp till AA+ (vilket fortfarande är skyhögt över Grekland, som har ungefär samma förutsättningar att betala sin statsskuld men ändå ligger och skvalpar i botten av kreditbetygsskalan). Nämligen att vi nu vet vem som har makten i USA – och det är varken Barack Obama, demokraterna eller republikanerna – utan Wall Street.

Beslutet att sänka kreditbetyget för USA är förstås motiverat – frågan är varför det inte gjorts långt tidigare – men det intressanta är att läsa S&P:s motivering för sitt agerande.

Standard & Poor anser nämligen att de beslutade besparingarna på 2,1 biljoner dollar är alldeles för små – S&P har sagt att det krävts besparingar på minst 4 biljoner för att USA skulle slippa riskera nedgradering.

Så där har vi det alltså, svart på vitt. Finansmarknaden – där Standard & Poor och andra kreditvärderingsinstitut fungerar som en slags torpeder – har tagit makten över politiken och våra liv. För oavsett vad man tycker om Barack Obama som president, och den förödande låsningen i kongressen mellan demokrater och republikaner, så har USA alltid betalat sina skulder, och aldrig missat en räntebetalning på sina lån. Men nu kommer alltså torpederna från Wall Street och underkänner regeringens arbete. S&P:s uppdragsgivare – den finansiella kleptokratin på Wall Street jublar naturligtvis – en nedgradering innebär högre räntor och ännu fetare vinster för storbankerna.

Samma sak har förstås hänt i Europa, där tyska och franska storbanker, IMF och ECB tillsammans tvingat länder som Grekland, Irland och Portugal till den ena chockbehandlingen efter den andra; att sälja ut sina statliga tillgångar, sänka sina löner och pensioner, sparka offentliganställda, spara in på skolor och sjukvård. Samma kleptokrati som bara några år tidigare hämnngslöst eldat på fastighets- och lånebubblor, begär nu som vanligt att få slippa ansvar för sina usla affärer och dumpa förlusterna i knäet på redan skuldtyngda skattebetalare. Som nu möter arbetslöshet, höjda priser på allt och ett socialt skyddsnät i spillror. Allt för att bankerna ska kunna fortsätta att visa fortsatt fina kvartalsresultat.

Hade Standard & Poor och de andra kreditvärderarna gjort sitt jobb tidigare, hade varken USA eller Europa behövt uppleva den stora finanskrisen 2008. Vi minns att det var Standard & Poor som eldade på subprime-bubblan – genom att ge topprating till de banker och finansbolag som var mest aktiva i pyramidspelet med värdelösa bostadsobligationer. Och det var Standard & Poor som fram till dagen före finanskraschen hösten 2008 gav bolag som Lehman Brothers och AIG högsta möjliga kreditbetyg, AAA.

Alla med lite insikt i amerikansk politik är förstås medvetna om att Wall Street var en av de allra största finansiärerna bakom Barack Obamas presidentvalskampanj. Men att finansbranschen – kleptokratin – nu faktiskt styr i USA har väl aldrig riktigt framgått förrän nu.

Titta gärna på inslaget ovan med finansanalytikern Max Keiser, som beskriver läget bättre än vad någon av våra så kallade ekonomijournalister vågar göra. Han kallar bl a storbankerna och kreditvärderingsinstituen för ”finansiella terrorister”.

Bättre kan det inte sägas.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7  Aftonbladet 1, 2, 3, Expressen, E24

Andra bloggar om , , , , ,

USA, världens mäktigaste u-land

De senaste veckornas käbbel om USA:s skenande statsskuld – ett bråk som i svenska medier oftast utmålas som en kamp mellan en progressiv Barack Obama å ena sida och ett gäng högerextrema galningar i tepartyrörelsen å den andra – ser ut att vara över. Resultatet – om det står sig i omröstningen – blir att lånetaket höjs med 1.000-2.000 miljarder dollar, medan besparingarna uppgår till… några procent av vad staten kommer att gå med underskott med – bara i år.

För problemet är ju inte bara hur Förenta staterna ska gå till väga för att banta sin astronomiska statsskuld – just nu 14.300 miljarder dollar – utan att USA gång på gång vägrar att ta tag i det verkliga problemet. Det vill säga att tvinga folk och företag som har pengar att betala skatt efter bärkraft, något som de har sluppit sedan början av 80-talet då en avdankad Hollywoodskådis otippat gick och blev president och raskt ledde in nationen på vägen mot avgrunden.

Ronald Reagan, som man kan beundra av många andra orsaker (han var till exempel den drivande kraften i arbetet med att få Sovjetunionen att falla samman) hade en fast övertygelse när det gällde ekonomi, och det var att staten och all offentlig verksamhet – förutom försvaret – var av ondo, och att människor skulle klara sig på egen hand. Skatter skulle helst inte existera, och i de fall de inte gick att undvika skulle de sänkas så mycket som möjligt.

Ronald Reagan förklarar sina skattesänkningar i TV 1981.

Grundtanken i denna ekonomiska doktrin, döpt till Reaganomics anammade en extrem version av det som brukar kallas supply-side economics. De snuskigt rika amerikaner som tidigare betalt marginalskatter på upp till 70 procent – i paritet med Sverige på 70-talet – fick plötsligt massiva skattesänkningar. Tanken var att alla dessa stålar, som de rika nu fick behålla, skulle skapa nya jobb genom investeringar i nya företag och konsumtion. Trickle-down Economics kallades det ibland – ur föreställningen att av alla de pengar som regnade ner över de bäst bemedlade, skulle det rinna ner en del även till dem som befann sig längre ner i näringskedjan.

Resonemanget visade sig förstås med tiden ha en del hål. Den rikaste procenten av amerikanerna fann sig plötsligt bada i pengar och dessa nya rikedomar pumpades  in på Wall Street,  där en kader av Gordon Gekkos gjorde allt för att mångdubbla investeringarna. Och det handlade sällan om nya amerikanska jobb utan investeringar i helt andra delar av världen; olja och gas i Mellanöstern, låglönetillverkning i Taiwan och Kina. I USA smällde champagnekorkarna på Wall Street, och finansbubblor blåstes upp i allt snabbare takt. Medan Main Street fick se sina reallöner minska och köpkraften ta en tur söderut.

Idag, 30 år senare, är vi kvar i samma läge – fast många resor värre. Med ett kort avbrott (Clinton-administration) har den helgalna skattesänkarcirkusen fortsatt. När George W Bush tillträdde år 2000 inledde han med att sänka skatterna ännu mer, och drog dessutom igång ett par krig för lånade pengar. De rikaste amerikanerna betalar i dag i snitt bara 18 procent i skatt, och många av de största företagen – som General Electric – betalar inte in ett öre till statskassan. Goldman Sachs, finansfantomerna som haft fingret med i de flesta av efterkrigstidens finansbubblor, betalar två procent i skatt.

Idag, 2011, har Reagonomics nått vägs ände. Tepartyrörelsen, som ofta utmålas som högerextrem är egentligen inte högerextrem utan hatar bara staten i största allmänhet och alla skatter – oavsett om de drabbar Goldman Sachs den vanlige Jones i Dumfries, Virginia – är lika onda. Ingen ska betala skatt, alla ska klara sig själva, är budskapet från dessa sentida och extrema Reagan-fans. Och idag firar de sin största triumf – att få en demokratisk president att anta ett ”sparprogram” som bara innebär nedskärningar och inte en enda skattehöjning.

Resultatet är en nation i fritt fall. Den tidiga köpstarka medelklassen har tvingats se sina besparingar urholkas eller försvinna helt – framför allt som ett resultat av raset på husmarknaden. Allt färre jobb gör att lönerna kan sänkas, vilket leder till minskad köpkraft, och ännu högre arbetslöshet. Mer än nio procent går idag utan jobb i USA, en rekordhög siffra historiskt (arbetslösheten är i verkligheten högre, t ex är förvärvsfrekvensen bland kvinnor betydligt lägre än i Sverige).

Samtidigt slår det nya ”sparpaketet” framför allt mot dem som har det sämst – 100-200 miljarder USD om året ska tas från sjuk- och socialförsäkringssystemen samt officiella investeringar. De som redan har problem att få ekonomin att gå runt, får alltså ännu mindre i plånboken – och den negativa spiralen fortsätter. Risken för att USA glider ner i en ny depression är nu överhängande.

USA är idag i många avseenden ett u-land – tungt skuldsatt men med en gigantisk krigsmakt (som ingen president ens skulle våga föreslå besparingar på). Fackföreningar motarbetas för att företagen ska kunna hålla nere lönerna – inte bara på IKEA-ägda Swedwood. Call centers flyttar hem från Indien och Pakistan, eftersom det nu går att hitta billigare arbetskraft i USA. Och vågen av illegala immigranter från Mexiko har nästan helt ebbat ut. Det går att få nästan lika bra betalt söder om Rio Grande som i USA numera…

Ingen president i modern tid har misslyckats lika mycket som Barack Obama. Ändå behandlar vi fortfarande honom som en rockstjärna här i Sverige. Varför?

Intressant?

Aftonbladet, Expressen, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5 GP

Fler bloggar om , , ,

Aldrig har en statsbankrutt varit roligare

Mannen i mitten ryktas vara president nånstans.

Tre leende äldre herrar pustar ut efter ännu en lyckad räddningsinsats för att få Grekland på rätt köl panikinsats för att rädda det havererade EMU-samarbetet. Till vänster premiärministern för det bankrutta Grekland, Giorgos Papandreou, till höger EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso och i mitten en belgare som heter van Rompuy och kallar sig president – fast ingen av oss nånsin har röstat på honom. Alla tre kommer från länder som är vana vid att befinna sig i ständigt kristillstånd.

Men denna gång är det minsann sista gången, enligt herrarna. Alltså sista, sista gången som EU och IMF kommer att skyffla ner miljarder i det svarta hål som emellanåt kallas Greklands statsbudget. Skillnaden denna gång är att även bankerna mer eller mindre frivilligt tvingats vara med i ”räddningsinsatsen”: c:a 50 miljarder Euro ska den privata banksektorn ställa upp med enligt de leende herrarna. Och det är ju gentilt gjort, med tanke på att det är storbankerna som ställt till med det kaos som Grekland och Europa befinner sig i. Så sent som 2002 hjälpte amerikanska Goldman Sachs – banken som haft sina fingrar med i de flesta moderna kreditbubblor  – den grekiska staten att bluffa sig in i EMU-samarbetet, genom att via fiffiga finansiella konstruktioner kunde gömma undan stora delar av den grekiska statsskulden. Om de rätta siffrorna kommit ut hade aldrig Grekland släppts in i EMU från första början – och sannolikt inte heller flertalet av de övriga PIIGS-länderna.

Ett par år senare, när Lehman Brothers kraschade, finanskrisen var ett faktum och den nytillträda Obama-administrationen rullade ut det gigantiska ”räddningspaketet” för den amerikanska finansmarknaden, stod Goldman Sachs långt fram i kön. Som tack för sina framgångsrika insatser för att ta fram helt nya finansiella instrument – t ex ”bostadsobligationer” som visade sig vara omförpackade subprimelån – tilldelades banken miljarder dollar i bankstöd. Idag är banken större och mäktigare än någonsin, och är säkerligen i full färd med att ta fram nya produkter för att kapitalisera på de stora europeiska och amerikanska kriserna.

Vad gäller de europeiska bankerna, de som nu är med i det sista ”räddningspaketet” till Grekland, så har de gjort lysande affärer så här långt. I takt med att Greklands kreditvärdering rasat har de kunnat ta ut allt högre räntor för att låna ut pengar till det krisande landet. Den grekiska krisen har alltså hittills inneburit gigantiska vinster för tyska och franska storbanker. Och pengarna som de pytsar in nu, måhända lite billigare än tidigare, går ju ändå till att betala räntan på lån i de egna bankerna…

Och skulle Grekland ställa in betalningarna på delar av eller hela skulden, så vet bankerna sedan tidigare att de alltid kommer att räddas – oavsett hur usla affärer de gjort eller om de själva är skuld till krisen. Och Europas skattebetalare får ännu en gång stå för notan. Vinsterna privatiseras, förlusterna görs kollektiva.

OMG, The Event!

Statsbankrutt förresten – så sent som för några veckor sedan varnade kreditvärderingsinstituten för att alla typer av förändring och/eller förlängning av den grekiska statens lån skulle betraktas som ett ”credit event” – alltså en betalningsinställelse. Så rent formellt befinner sig alltså Grekland nu i statsfinansiell konkurs. Att börserna stiger idag är förstås inte för att krisen är över, utan för att uppgörelsen som de Tres Amigos knåpat ihop gör att storbankerna kan skratta hela världen till… banken.

Men nu var det som sagt sista, sista, SISTA gången som den dynamiska trion beger sig ut för att rädda krisande europeiska ekonomier. Nu kommer Euron att repa sig och Grekland, Portugal, Irland, Italien, Spanien och Belgien kommer att blomstra under det upplysta ledarskapet från Herman von Rompuy och hans kolleger. Eller hur?

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD, 2, Aftonbladet, Expressen, 2, GP, 2


Andra bloggare om , , ,

Greklandskrisens nästa offer – Europeiska Centralbanken?

Den europeiska skuldkrisen rasar vidare, och trots toppolitikernas löften att ”bringa kontroll i eurozonen” är det ingen som tror på dem längre. När president Obama lovar hjälp för att lösa Greklands skuldproblem, blir det nästan komiskt. USA har ju en statsskuld som får grekernas problem att framstå som rena bagatellerna och alla pengar som USA (via IMF) bidrar med måste i så fall lånas – av kineserna förmodligen.

I ljuset av detta kan det vara värt att uppmärksamma att ECB, den europeiska centralbanken, som lånat ut  444 miljarder Euro för att hålla de så kallade PIIGS-länderna (Portugal, Irland, Italien, Grekland, Spanien) under armarna, i princip helt saknar täckning för eventuella kreditförluster. Enligt Zero Hedge räcker det med att ECB:s tillgångar (däribland riskabla statspapper från Club Med-länderna) tappar 4,25 procent i värde för att banken ska gå bankrutt (vilket innebär att skattebetalarna får pytsa in pengar till ännu en räddningsaktion).

Och med tanke på vad som händer i Grekland just nu känns det inte alls som ett osannolikt scenario. Man förstår att ECB kämpar med näbbar och klor för att till varje pris stoppa en ”omstrukturering” av Greklands skuld och fortsätta hålla liv i bubblan ännu ett tag i väntan på någon magisk lösning. Men hårdare sparkrav på en redan utfattig befolkning kommer inte att fungera, med mindre än att en militärjunta tar över i Aten.

Själv tror jag minsann det är dags att binda boräntan nu.

Intressant?
Andra bloggar om , , ,

En passande anklagelseakt

Dominique Strauss-Kahn i polisarrest i New York.

Ordföranden för mäktiga Internationella valutafonden (IMF), Dominique Strauss-Kahn, sitter anhållen i New York, misstänkt för sexuella övergrepp mot en hotellstäderska. Och trots att anklagelserna är grava, och långtifrån något att skämta om, kan man ändå inte komma ifrån att det på något sätt är en passande anklagelseakt mot den högste ansvarige för en multinationell lånehaj som genom större delen av sin historia anklagats för att permanenta fattigdom och misär i de länder som fått den tveksamma förmånen att ta emot valutafondens lånepaket.

I New York Post idag skriver författaren Doug Bankow under rubriken Fund for nation-rape om IMF:s ruttna historia och hur dess verksamhet mestadels handlat om att hålla korrupta och konkursmässiga regimer under armarna. Istället för att genomföra de nödvändiga saneringar som behövs, kopplat till nedskrivning av skulder – som alltså skulle drabba de banker som varit vårdslösa nog att låna ut pengar utan säkerhet – ställer IMF gladeligen upp med nya SMS-lån för att skjuta upp den oundvikliga statsbankrutten ytterligare en tid. Samtidigt tvingas medborgarna i låntagarstaterna till hårda nedskärningar i trygghetssystem, lönedumpningar och galopperande arbetslöshet.

IMF (och även EU på senare år) har utvecklats till internationella lånehajar, som mer eller mindre frivilligt tvingar länder i ekonomiskt trångmål att ta emot pengar mot rena ockervillkor. Allt för att rädda ett havererade finansiella projekt – som Eurosamarbetet – eller se till så att storbanker går fria från kreditförluster.

Vinsterna privatiseras, kollektivet får ta förlusterna. Och de som ska betala kalaset – i Grekland, Portugal eller Irland – blir bara fattigare, ju fler stödpaket som röstas igenom.

På ett sätt är det bra att valutafonden hamnar i strålkastarljuset – även om DSK:s påstådda våldtäkt trots allvaret är ett av organisationens mindre problem. Det största är själva IMF:s existens.

Intressant?

Aftonbladet, SvD 1, 2, DN 1, 2, 3

Andra bloggare om , , , ,

Grekisk Tobleronepolitik

Den grekiska tragedin som spelas upp för våra ögon, får allt mer bisarra proportioner för var dag. Från att ha ”räddats” så sent som för några veckor av utställda lånegarantier från Internationella valutafonden, IMF, och EU – dvs lån som behövs för att betala räntorna på de gamla – är det nu full panic mode både i Aten och hos de stora långivarna.

Som till exempel Frankrike, vars banker har ojämförligt störst riskexponering mot det konkursmässiga Medelhavslandet. 75 miljarder USD, dvs motsvarande 550 miljarder kr, står på spel för Frankrike, vilket kan förklara premiärminister Francois Fillons krav på att Tyskland omgående måste gå öppna kranarna och börja pumpa in de 30 miljarder Euro som tidigare förhandlats fram i det svarta hål som är Greklands statsbudget.

Det grekiska skuldberget – Frankrike har lånat ut mest.

Det grekiska skuldberget – Frankrike (den blå tårtbiten) har lånat ut mest.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel är däremot måttligt intresserad av att elda upp tyska skattebetalares pengar, fullt medveten att det förmodligen skulle bli slutet för EMU och Euron, om hon vägrade. Problemet med Grekland är att landet ljugit från första början om sina finanser och aldrig skulle släppts in i Euro-samarbetet. Och för varje gång någon kollar upp hur illa det står till, så visar det sig att det om möjligt värre än man anat. OECD-chefen jämför till och med Greklandskrisen med Ebola.

Grekland beter sig som en typisk Lyxfällan-kandidat, där kravbreven samlas på hög och som desperat tar nya SMS-lån för att skjuta upp den oundvikliga kraschen ännu några dagar eller vecka. Problemet är att EU inte har någon Lyxfällan-Mathias som kan skickas ner till Aten för att städa upp i Papandreous konkursbo. Men om de hade haft det, hade denne börjat med att sälja av allt som säljas kunde. T ex ett par öar i Egiska havet. Samos borde säkert gå att få ut ett antal miljarder för, och Kreta har ju Tyskland varit intresserade av förut

Det är hur som helst en omöjlighet att låna sig fri från finansiella problem – och låta andra stå för notan. Det är inget annat än Tobleronepolitik, för att svänga sig med ett aktuellt uttryck.

Greklandskris i pressen: DN [1, 2, 3], SvD, Aftonbladet, Expressen

Initierade bloggar: Cornucopia, Flute

Mer om , , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: