Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Stefan Löfven (page 2 of 3)

Socialdemokraterna – en allt skakigare allians

Efter valet i september spekulerades det vilt – framför allt från vänsterhåll – om att Alliansen var död, eftersom ingenting längre höll den samman. Så blev det ju inte riktigt, tvärtom visar sig samarbetet mellan de fyra tidigare regeringspartierna vara oväntat livskraftigt. Ett samarbete som nu inför stundande nyval dessutom får en oväntad nystart.

Däremot finns det en annan allians som knakar rejält i fogarna – socialdemokraterna. För i verkligheten är S fjärran från ett ”normalt” politiskt parti – det består snarare av ett antal inbördes stridande falanger som alla samlats under den röda rosen av det enkla skälet att detta traditionellt sett varit den enklaste vägen till makten i Sverige.

För 40 år sedan, då Socialdemokraterna var ett parti som samlade 40-45 procent av väljarna och Sverige i princip styrdes som en semi-socialistisk enpartistat, var det givetvis naturligt att alla med en politisk agenda gick med i SAP. Det var industrisossarna som värnade de svenska basnäringarna, vänsterfalangen som ville att staten skulle äga de flesta av produktionsmedlen inklusive bankerna, de utopiska miljökämparna, den kristna vänstern (Broderskapsrörelsen – idag Socialdemokrater för Tro och solidaritet – är vänsterns motsvarighet till KD). Under S-paraplyet ställdes stad mot land, industrijobb mot miljö, marknadsekonomi mot planekonomi.

Alla dessa falanger finns fortfarande kvar, och hur tuffa striderna dem emellan varit och fortfarande är, har Daniel Suhonen, socialdemokrat på vänsterkanten, engagerad i tankesmedjan Tiden och tillika Håkan Juholts talskrivare, beskrivit ingående i  Partiledaren som klev in i kylan (Leopard, 2014). Socialdemokratiska höger-vänsterbråk är förvisso inget nytt, de har pågått i decennier, men vad som är den stora skilladen melllan dagens falangstrider och gårdagens är avsaknaden av en stark ledare. Under decennier styrdes S av partiledare med närmast machiavelliska drag, som Olof Palme och Göran Persson – den senare med omvittnat hårda nypor. Under Persson var det ingen i S som på allvar vågade opponera sig mot GP: den partiföreträdare eller minister som försökte eller av olika skäl inte föll Persson i smaken, försågs snabbt med ett jobb långt borta. Till exempel i Bryssel, dit exempelvis Margot Wallström skickades.

Efter Persson-eran har dock Socialdemokraterna kompromissat sig fram till den ena ledaren svagare än den andra. Inte överraskande misslyckades Sahlin, Juholt och  Löfven att komma till rätta med de hårda maktstriderna i partiet. I Löfvens fall är detta extra illa, eftersom partiet nu befinner sifg i regeringsställning, samtidigt som statsministern inte har en aning om vilket ben han ska stå på. Ena dagen gör han upp med vänsterpartiet – vilket får högersossar och LO att göra uppror. Andra dagen ändrar han sig och ska gå till val tillsammans med MP – ett beslut som rivs upp när andra tunga partiföreträdare går emot statsministern offentligt. Löfven, å sin sida, mumlar och svamlar vidare, i desperata försök att försöka släta över de diametralt olika viljor han försöker gå till mötes samtidigt. Det är inte utan att man börjar känna sympati för statsministern med sitt närmast omöjliga uppdrag.

Dick Erixon beskriver situationen inom S som något som börjar närma sig inbördeskrig. Och den stora frågan är – vad händer om Löfven låter makten gå sig ur händerna vid extravalet i mars? Klarar Socialdemokraternas självbild som statsbärande parti ett så tungt nederlag?

En sak är i alla fall säker – just nu ser inte Alliansen ut att stå nära ett sammanbrott. Däremot verkar Socialdemokraterna ha uppenbara problem med att leva tillsammans.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4SVT, DN 1, 2, 3, 4

Fler om , , ,

Folket får en sista chans att rösta rätt

Strax efter valet reciterade jag som hastigast Bertolt Brechts dikt Die Lösung, som skrevs i samband med arbetarupproren i Östberlin 1953. Då, konstaterade Brecht med viss ironi, hade folket förverkat politikernas förtroende och det enklaste vore att välja ett nytt. Folk alltså.

Samma ironiska konstaterande av att folket förlorat politikernas förtroende, infinner sig efter Stefan Löfvens beslut att utlysa extraval – detta som en följd av att demokratin spelat ett synnerligen fult spratt med hans regering och den omsorgsfullt framförhandlade budget som undersåtarna skulle föräras under kommande år. Nu blev Löfven nesligt snuvad på konfekten när Sverigdemokraterna istället valde att rösta på Alliansens budget – och krisen var ett faktum.

Men istället för att ta på sig ansvaret för misslyckandet, valde Löfven att skylla allt på andra. Det var rasisterna i SD som i armkrok med Alliansen drog undan mattan för den älskade samarbetsregeringen. Och i sitt raseri valde statsministern att utlysa nyval – för att säkerställa att inte Alliansen skulle få chansen att göra en tidig comeback.

Det har skrivits pixelkilometer om maktspelet och analyser av vad resultatet av valet den 22 mars kan komma att innebära. Men det är få som uppmärksammat det kanske viktigaste budskapet som allt detta sänder till Sveriges väljare: att de röstade fel. Kaoset är ytterst väljarnas fel, som röstade på ett rasistiskt – eller enligt vissa till och med neofascistiskt – parti (även om det senare epitet inte är helt oomstritt). Så istället för att ta konsekvenserna av ett undermåligt politiskt hantverk, en uppsjö av klavertramp och en i många avseenden usel budget, väljer alltså S-MP-regeringen att upplösa parlamentet.

Nu ska man alltså välja sig ett nytt folk, eller åtminstone dressera det befintliga till att rösta rätt, i förhoppning om att de denna gång stoppar rätt valsedel i urnan och skickar iväg Socialdemokraterna mot gamla 40-procentsnivåer igen. Precis som det var på den gamla goda tiden, när Sverige i princip var en enpartistat och S kunde styra och ställa i lugn och ro utan käbbel.

Och om det ändå inte fungerar, alltså om folket envisas med att rösta på fel partier, så vankas det hårdare tag. Ett första steg blir att möjligheten för partier att taktikrösta begränsas, och därmed ska det bli möjligt för minoriteten att styra över riksdagsmajoritet utan att behöva förankra sina förslag hos tillräckligt många partier.

Allt detta görs i ett enda syfte: att de etablerade partierna ska slippa ha kontakt med SD. Valframgången för detta parti gör uppenbarligen att allt demokratiskt vett och analysförmåga lämnat såväl Alliansens företrädare som regeringen. Att begränsa röstningsreglerna i Riksdagen må lösa ett akut problem just nu, men det är samtidigt första steget ut på ett sluttande plan. För vad händer om (eller snarare när, om S och Alliansen fortsätter som nu) Sverigedemokraterna blir största parti? Då skulle samma regler innebära att en SD-budget skulle antas utan behov av en riksdagsmajoritet.

Att bädda för en sådan minoritetens diktatur, är att tigga om framtida problem genom att bygga in en tidsinställd bomb i systemet. Som tur är finns det fortfarande politiker, som förra MP-språkröret Peter Eriksson, som lyckas hålla huvudet kallt och påpeka hur galet det är

För vad man ska komma ihåg i denna infekterade situation där invektiv och etiketter haglar, är att 13 procent av svenskarna faktiskt inte är rasister. De flesta röstade inte för SD, utan emot de etablerade partierna, och därför är SD-framgångarna mer att betrakta som ett symptom på att något är allvarligt fel i det svenska samhällsbygget. Det är som ett stort öppet och varigt sår – men istället för att tvätta rent och sätta in antibiotika så står S/V/MP och Alliansen där och lindar in det i alltfler lager med gasbinda. Hudfärgad, så att det inte ska synas. Fast därunder fortsätter förstås infektionen att sprida sig.

Som av en händelse har en av Löfvenregeringens tungviktare, Margot Wallström, nu gett sig in i nyvalsdebatten och funderat på om det kanske ändå vore bäst att kasta Miljöpartiet under bussen för att locka väljarna att rösta rätt. Och Wallström har de facto mer erfarenhet än någon svensk politiker av sådant maktspel efter åren i Bryssel, där hon som kommissionär arbetade med ordföranden Jose Manuel Barroso för att driva igenom det impopulära Lissabonfördraget 2008. Ett land, Irland, anordnade en folkomröstning om fördraget, vilket utmynnade i ett nej. Det fick EU:s makthavare att hamna i smärre panik, eftersom avtalet krävde att samtliga unionens medlemmar ratificerade det. Lösningen: Irland tvingades hålla ytterligare en folkomröstning året därpå, där landets invånare efter massiv propaganda till slut röstade rätt, och fördraget gick igenom.

I TV-inslaget ovan förklarar Wallström hur detta agerande är viktigt för demokratin.  Hennes svar, om än förvirrade, ger en ganska bra inblick i vad som rör sig i huvudet på politiska eliten.

Intressant?

Fler om , , , , ,

Dubbelstöten mot Löfven och Alliansen

Vi var nog många som höjde ordentligt på ögonbrynen när Jimmie Åkessons vikarie, Mattias Karlsson, tillsammans med den finanspolitiske talespersonen Oscar Sjöstedt inte bara fick alla svenska mediers totala uppmärksamhet i 15 minuter, utan avslutade den långa föreläsningen om svensk migrationspolitik med att begrava regeringen Löfvens budget. SD förklarade att partiet efter noggranna övervägningar beslutat att stödja Alliansens förslag – vilket logiskt sett borde leda till om inte extraval så i alla fall regeringsombildning.

Men SD, som i Jimmie Åkessons frånvaro verkar ha slipat knivarna och vässat partiets strategi ordentligt, ger inte bara Löfven en rak höger – utan även Alliansen. För även om de fyra borgerliga partierna efter ett nyval skulle få uppdraget att bilda regering, skulle Sverigedemokraterna fälla även den om flykting- och integrationspolitiken ligger fast, alltså den som både S och Alliansen sedan länge anslutit sig till. Åtminstone om SD behåller vågmästarrollen efter nyvalet (och partiets popularitet lär inte minska bland supportrarna efter dagens smocka mot ”etablissemanget”).

Detta lämnar alltså alla övriga partier i ett närmast omöjligt läge. Om de samarbetar över blockgränserna för att stänga SD ute, träder Sverigedemokraterna in i rollet som den enda svenska oppositionen, och kommer sannolikt att växa ännu mer. Och att bilda regeringskoalitioner där Miljöpartiet är i princip omöjligt, eftersom SD ser som sin uppgift att jaga ut MP från varje konstellation där partiet har inflytande.

Lika illa blir det om Alliansen – eller delar av den – i morgon avstår från att rösta för sin egen budget i någon slags solidaritetsmarkering för att förvägra SD inflytande – något som givetvis skulle innebära slutet för det borgerliga samarbetet, och ett direkt erkännande av Sverigedemokraterna som enda oppositionsparti. Det vill säga precis vad SD vill. Hur motståndarna än gör, så tjänar Sverigedemokraterna på det.

Stefan Löfven, statsministern som satt oss i den här situationen med sitt usla regeringsförhandlande – där MP och V fått ett oproportionerligt stort inflytande över välfärdspolitiken, ekonomin och energifrågorna – avsade sig dock allt ansvar i en intervju strax efter nederlaget. Löfven meddelade att bollen nu ligger hos de borgerliga. Vilket i klartext innebär att Sveriges statsminister i princip har abdikerat från sin post, och nu lägger ansvaret för att driva landet på Alliansen, genom att avstå från att rösta på sin egen budget.

Det är djupt tragiskt att SD kom att få den maktposition som partiet har idag – men lika tragiskt är det att vi saknar ledande politiker hos både S och Alliansen som klarar att stå upp emot dem när det blåser snålt. Framför allt sådana som inte försöker skylla ifrån sig när de egna planerna slår fel.

Det är inte utan att man ser tillbaka på Göran Perssons tid vid makten med en viss nostalgi.

Intressant?

Fler om , , , ,

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3

 

Att odla förakt istället för att bygga förtroende

De senaste veckorna har verkligen inte varit svensk demokratis stoltaste dagar. Vi visste väl lite till mans att det skulle bli en stökig resa för Stefan Löfven – men någonstans trodde jag ändå att han skulle komma ur det här som en segrare. Trots de luddiga beskeden i valrörelsen, och trots att stora delar av den regeringspolitik vi till slut fick var långt längre åt vänster än vad majoriteten av väljarna hade förväntat sig.

Tyvärr måste jag konstatera att Löfven och socialdemokraterna inte klarade att stå emot de högljudda och gapiga populisterna i vänstern och mp. Kapitulationen har gömts undan i kommissioner och speciella utredningsmän, men inget kan egentligen längre dölja faktum: Löfven hade ingen plan för Sverige – istället dealar och wheelar han hejvilt för att navigera sig fram till en position där han kan klamra sig fast vid makten med sin regering.

Vi ska nog inte vara förvånade över det faktum att en gammal förhandlare från facket är van att ge och ta. Problemet är när kohandlandet och kompromissandet blir allt, och ersätter visioner och mål. Då blir plötsligt ett vallöfte något som inte var så viktigt när allt kom omkring – som att både Bromma och Förbifarten absolut inte skulle läggas ner respektive byggas, eller att skatten bara skulle höjas för de med inkomster över 60.000. Alla dessa vallöften var när allt kom omkring bara ”ingångsvärden” i en förhandling, för att tala med Löfvens volkabulär. Och nya finansministern Magdalena Andersson verkar tycka det är allmänt jobbigt att ha ansvar för statens finanser – därför gnäller och skyller på sina företrädare för att slippa göra sitt jobb.

Vad vi ser nu, en månad efter valet, är en regering som på många punkter förhandlat sig fram till en politik som bär mycket små likheter med vad Löfven gick till val på. Vinsterna i välfärden har måhända inte stoppats, men osäkerheten om framtiden gör att ingen längre vågar investera i vård, skola eller omsorg. En död hand har lagts över en bransch med hundratusentals anställda.

På samma sätt stryper kompromisspolitiken den svenska landsbygden, som  läggs i träda när meningslösa straffskatter på handelsgödsel – som inte gör ett dugg för miljön – riskerar driva svenska lantbrukare i konkurs. Kärnkraften ska läggas ner, genom att göra verksamheten så dyr att driva att kraftbolagen går i konkurs eller avvecklar frivillgt. Och då har vi inte ens gått in på den politiska maskirovka som S och MP:s radarpar i Stockholms stadshus ägnar sig åt – en politik som går ut på att slänga in så många skiftnycklar i stadens maskineri som möjligt för att göra den ultimata drömmen om nolltillväxt möjlig.

Besvikelsen blir inte mindre av att Stefan Löfven utsatt ministrar som aldrig nånsin borde ha kommit nära makten. Åsa Romson, miljöminister och därtill vice statsminister, har de senaste veckorna gjord sig känd för att äga en gammal dieseldriven båt som enligt rapporterna verkar kunna vara ansvarig för en avsevärd del av Östersjöns bottendöd. Hon värmer sin bostad (dvs båten) med billig brännolja i strid med skattereglerna, hon släpper ut gråvatten rakt ut i Saltsjön – och målar båten med giftig kopparfärg. Allt medan hon kräver att alla vi andra ska låta bli att använda fossila bränslen och sluta flyga från Bromma.

Så här en månad efter valet kan jag därför konstatera att jag borde använt min röst annorlunda – att lägga den på Löfven var i praktiken att rösta på Jonas Sjöstedt och Åsa Romson. Och tyvärr tror jag att många delar denna min djupa besvikelse. Regeringen Löfven var ingen samarbetsregering – det blev bara en ändlös radda med kompromisser där värderingar och visioner lättvindligt slängdes på soptippen för möjligheten att klamra sig kvar vid makten ännu en tid.

Istället för att bygga förtroende, har den nya regeringen med sina bortkompromissade ingångsvärden enbart spätt på väljarnas förakt. Jag har  varit med här på Jorden i mer än ett halvt århundrade, men har nog aldrig tidigare varit med om att en ny regering fått utstå så mycket hån och förakt som denna. Det är en mycket, mycket farlig utveckling vi ser nu.

Om Löfven inte skärper sig och börjar bete sig som en statsminister istället för förhandlare, talar ganska mycket för att vi 2018 kommer att se ett nytt statsbärande parti i Sverige.  Ett parti vars ledare precis sjukskrivit sig för utbrändhet.

Intressant?

Fler om , , ,

Annie Lööfs dubbelspel om kärnkraften

130211_Annie63

Annie Lööf. Foto: Wikipedia

Annie Lööfs smarta provokation av Stefan Löfven – det så kallade knuffbråket – vid torsdagens partiledardebatt i TV4 har skapat stora rubriker i alla medier. Lööfs mening var förstås att tvinga s-ledaren att en gång för alla ta ställning i frågan om han är för eller emot att tillåta nya reaktorer i Sverige, något som han tidigare i rollen som Metallordförande propagerat för.

Samtidigt kan Alliansen genom den ”historiska” överenskommelsen 2009, då Centern efter decennier av kärnkraftsmotsånd gick med på att ge tillstånd för att ersätta befintliga reaktorer med nya, berömma sig av att förespråka en gemensam och trovärdig energipolitik.

Men inget kan vara mera fel. Centern är fortfarande hårda motståndare till allt vad kärnkraft heter, och partiets yttersta mål är fortfarande att den svenska kärnkraften ska läggas ner. Centerntaktiken, som den formulerades av dåvarande partiledaren Maud Olofsson, var dock att nedläggningen ska ske på marknadsmässiga grunder – genom att göra det olönsamt för energibolagen att investera i nya svenska kärnkraftverk.

För någon annan anledning finns det sannolikt inte för att den statliga Energimyndigheten inrättades, som en följd av energiöverenskommelsen. Ett av den nya myndighetens huvuduppgifter blev att påskynda omställningen till ett så kallat hållbart energisystem,framför allt genom en massiv utbyggnad av vindkraften i Sverige. Ett uppdrag som gjort att vi idag har en historiskt hög överproduktion av el – som måste exporteras med förlust.

Nuvarande överproduktion på nära 20 GWh bidrar till att driva ner elpriset på spotmarknaderna, och med dagens elpriser finns det ingen affär i att bygga ny kärnkraft – med mindre än att staten garanterar intäkterna för ägarna  under decennier framöver. Det gjorde Storbritannien nyligen, när man gav grönt ljus till ett konsortium, lett av franska EDF Energy att bygga ny reaktor vid kärnkraftverket i Hinkley Point. Ett beslut som fått många att gå i taket – Camerons regering tvingades nämligen garantera EDF ett pris på runt 1 krona per kilowatt, dvs mer än tredubbelt mot marknadspriset för elen i Sverige idag.

Det är förmodligen någonstans där som kostnaden skulle hamna även i Sverige, och subventioner till ny kärnkraft kommer ingen politiker med en gnutta självbevarlsedrift någonsin att våga föreslå.

Dessutom kan givetvis kärnkraftsmotståndarna – både inom och utanför Alliansen – hänvisa till det stora elöverskottet som en anledning till att både säga nej till nya reaktorer och att stänga befintliga.

Centerns trojanska häst – Energimyndigheten – ser alltså ut att ha lyckats med sin uppgift: Att för all framtid göra det ekonomiskt oförsvarbart att bygga ny kärnkraft i Sverige.

Det största hindret för ny kärnkraft i Sverige är och förblir Centern, inte Stefan Löfven och socialdemokraterna. Något man ska ha i bakhuvudet nästa gång Annie Lööf kommer och viftar med en hög papper.

Intressant?

 

DN, DN, SvDTV4, GP, SVT

 

Fler om , , , ,

Minoritetens diktatur

Expressens Anna Dahlberg tog i lördags upp ett alltmer påträngande problem – framväxten av en extrem och polariserad samhällsdebatt, där de traditionellt samhällsbärande partierna som S & M sakta tynar bort – till förmån för partier med i flera avseenden en extrem politisk agenda, både på höger och vänsterkanten.

Detta, förklarar Dahlberg, beror till stor del på att vår mediala scen har ”amerikaniserats”, delvis som ett resultat av Twitters popularitet hos framträdande opinionsbildare. Det behövs inte många upprörda RT förrän det beskrivs som en ”twitterstorm” i alltmer ängsliga och trängda medier (det som förr i tiden brukade heta att folk ”rasade”).

Men hon missar en sak: I Sverige har vi inte någon slags ideologisk balans när det gäller våra stora medier. I USA finns både höger- och vänsterinriktade stora tv-kanaler, medan samtliga storstadsmedier i Sverige bekänner sig till en mer eller mindre vänsterliberal världsbild. Public service å sin sida, har en massiv övervikt med miljöpartistiska sympatisörer, vilket förstås får till följd att rena galenskaper från Fridolin och Romson – som att vi utan problem kan avskaffa 40 procent av vår elproduktion – aldrig granskas kritiskt i statstelevisionen.

Men det verkligt allvarliga med det alltmer ängsliga debattklimatet och den krympande acceptansen för vilka åsikter som är tillåtna utan att bli skälld för Sverigedemokrat, rasist eller vit kränkt man – en åsiktskorridor som Urban Ahlin är den senaste i raden att ha fått uppleva – är vad det i förlängningen gör med själva politiken. För i takt med att de tidigare stora samhällsbärarna, de partier som trots allt går till val på att ta ett helhetsansvar för Sverige, saktar tynar bort och de extrema flankerna med radikala enfrågepartier växer – partier som inget har att förlora på att driva mer eller mindre extrema politiska krav ända in i kaklet – hamnar vi i en situation där till slut kanske 70-80 procent av väljarna får se sina röster bortkastade.

Istället för ett ansvarsfull ekonomiskt program, en genomtänkt energipolitik och en fungerande välfärdssektor som skapar jobb åt 100.000-tals människor, får vi istället en situation där bägge blocken tvingas in i ett politiskt gisslandrama som riskerar bli förödande för Sverige. Med Miljöpartiet (och kanske även V) som påtänkt regeringspartner tvingas Stefan Löfven till en betydligt hårdare vänstersväng än vad han som gammal fackordförande egentligen är bekväm med, där radikal miljö- och energipolitik väntar med stängda kärnkraftverk och chockhöjda energipriser. Lägg till detta krav på kraftigt höjda bränsle-, gödsel och och transportskatter, och vi har en veritabel giftcocktail som kommer att göra stora delar av Sverige utanför storstäderna obeboeliga i takt med att såväl industrijobb och jordbruk försvinner.

Och detta trots att en massiv majoritet av valmanskåren är emot en sådan utveckling.

I Alliansen ser det inte så mycket enklare ut. Fredrik Reinfeldt varit tvungen att liera sig med det borgerliga parti som stretar emot mest när det gäller en ansvarsfull energipolitik – Centern.

Vi kan kalla det minoritetens diktatur.

I Tyskland valde politikerna att lösa denna besvärliga gisslansituation med att de stora partierna – CDU och Socialdemokraterna – bildade en allians och körde över de bråkiga enfrågepartierna. Och frågan är om det inte är mer demokratiskt att låta majoriteten av väljarna styra politiken, än små extrema enfrågepartier med dogmatisk enögdhet? Tillsammans utgör MP, SD, V, FI och C (som möjligen inte är ett enfrågeparti, men ändå är det parti som gjort störst skada för den svenska energipolitiken) trots allt en minoritet.

Jag är övertygad om att ett inte oanseligt antal sossar och moderater på allvar funderar över hur de ska sälja in möjligheten av en stor koalition i höst.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Löfven väljer grönt flum framför jobben

De somi likhet med mig någonstans hoppats på att Stefan Löfven, gammal metallare och tidigare uttalad kärnkraftsvän, skulle få Socialdemokraterna att ta ställning för de svenska industrijobbben, kan sluta hoppas nu.

När man läser den debattartikel han satt sitt namn under, tillsammans med Miljöpartiets Åsa Romson, inser man att S nu tagit klar ställning: mot konkurrenskraftiga energipriser, mot nya kärnkraftverk – och för grönt flum.

Artikeln är så fullproppad av floskler om ”avtagna ledartröjor” och andra miljöpartistiska klichéer att den är  tröttsam att ta sig igenom. Men i korthet rasar MP (och Löfven uppenbarligen) på att regeringen Reinfeldt inte protesterat tillräckigt intensivt mot EU:s nya miljömål – som ger större självständighet till medlemsstaterna att själva bestämma hur framtida utsläppsminskningar ska ske, jämfört med tidigare planekonomiska krav på en viss del ”förnybar” energi. Det senare målet har varit fullständigt förödande för Europas ekonomier – bland annat har det drivit Storbritannien nära konkursens rand. Landet har misslyckats kapitalt med sin massiva satsning på vindkraft, som inneburit gigantiska prishöjningar på el, industrier som flyr landet samtidigt som vinsterna för miljön varit försumbara.

I går höll Storbritanniens premiärminister David Cameron ett uppmärksammat tal vid World Economic Forum i Davos, där han deklarerade att landet nu storsatsar på utvinning av så kallad skiffergas. Erfarenheterna från USA, där låga gaspriser spelat en stor roll för den pågående åter-industrialiseringen, med företag som flyttar hem produktion från Asien, vill Cameron nu kopiera på hemmaplan:

“There is no doubt that when it comes to re-shoring in the US, one of the most important factors has been the development of shale gas, which is flooring US energy prices, with billions of dollars of energy cost-savings predicted over the next decade.”

Cameron, Barroso och en majoritet inom EU har alltså sent om sider lärt sig de plågsamt dyrköpta erfarenheterna av att lyssna till gröna floskler, som de Åsa Romson och Stefan Löfven vräker ur sig, utan att ställa några som helst krav på hur det skulle fungera omsatt i praktisk verklighet. För så är det tyvärr med miljöpolitiken – det är i princip det enda område där miljardsatsningar lanseras, utan diskussion om vare sig kostnader eller effekt. (SvD har sedan en tid tillbaka stängt kommentarsfunktionen just på debattartiklar som handlar om energi, så ämnet uppfattas alltså höggradigt toxiskt.)

Att Åsa Romson barrikaderat sig nere i sin bunker på klassiskt Undergången-vis och fortsätter mässa om en rosenskimrande framtid med hundratusentals ny gröna jobb och miljardvinster för Sverige – bara vi lägger ner halva vår energiproduktion, ser till att de sista industriföretagen lämnar landet och lägger några hundra miljarder till på att bygga ut vindkraften – det kan jag förvisso förstå. Detta är ju faktiskt Miljöpartiets religion och innersta själ; ett småskaligt samhälle där folk bor i kojor i skogen eller i ettor på Söder där el uppstår på magiskt vis i vägguttagen.

Men några gröna jobb kommer tyvärr aldrig att materialisera sig i stor skala. De enda som tjänat på miljardrullningen hittills, är skattefinansierade domedagsdebattörer som Johan Rockström, utländska riskkapitalister som håvar in hundratals miljoner skattefritt via elcertifikaten, stora landägare som tjänar miljoner på att hyra ut åkermark till vindsnurror – och före detta politiker som likt Maud Olofsson fått lukrativa styrelseuppdrag, t ex i Pehr G Gyllenhammars Arise Windpower (som tack för hjälpen under regeringsåren kan man anta).

Men att Löfven skulle köpa det gröna flummet så okritiskt, det hade jag faktiskt inte förväntat mig. Jag hoppas och tror att LO och industrifacken kokar inne i sin borg vid Norra bantorget, men debattartikeln ställer ger också upphov till en gnagande oro: Har Löfven över huvud taget politisk ryggrad – eller är han bara ännu en marionett som går dit partiets spinndoktorer pekar?

Oavsett vilket, vet vi i alla fall nu nu hur läget ser ut inför höstens val. Och oavsett hur vi röstar – så får vi extremistiskt grönt flum. Röstar vi på Löfven kommer Miljöpartiet att ta makten över energipolitiken. Om Alliansen får fortsatt förtroende kommer miljöfundamentalisterna i Centern att sätta agendan.

Vad vi än väljer, dikteras Sveriges framtid som industrination av en liten klick med 4-9 procent av väljarnas stöd.

Vad det än är, så inte är det demokrati.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Låt oss bränna några miljarder på gröna jobb istället!

Det säger en del om indoktrineringsnivån i ett samhälle, när det blir uppror emot tanken att människor ska få bestämma över merparten av sina egna pengar. I vänsterns värld gör politiker och byråkrater alltid ett bättre jobb med att få valuta för medborgarnas intjänade pengar, än att låta undersåtarna själva bestämma över dem. Folk som har ett sparkapital utgör nämligen ett hot den stora staten – eftersom de då blir mindre beroende av politikers allmosor och bidrag.

När det gäller alla de så kallade jobbskatteavdragen är dessutom hela begreppet missvisande. Egentligen borde vi tala om ett jobbskattepåslag – för det är ju det det handlar om: att staten konfiskerar uppemot halva vår lön. Kvarvarande halva ska sedan räcka till diverse konsumtionsskatter som moms, alkoholskatt, energiskatt, bensinskatt och en gazillion andra pålagor som vi  aldrig vågar tänka på. Undra på att svenskarna är ett av världens mest skuldsatta folk.

Hur som helst, Dagens Arena reagerade upprört tidigare idag på det faktum att att regeringens utlovade femte jobbskatteavdrag beräknades leda till bara 13.000 nya arbetstillfällen – till en kostnad av ungefär en miljon kr per skapat nytt jobb.

Vad Socialdemokraterna vill göra istället för att skapa nya arbetstillfällen är i nuläget oklart, men de senaste dagarnas gullande med Miljöpartiet, tillsammans med det färska S-beslutet att skrota kärnkraften till förmån för ”förnybart”, skvallrar om att det är gröna jobb som det ska satsas på igen. Miljöpartiet har ju länge och varmt framhållit Tyskland och landets gigantiska satsning på sol- och vindenergi som ett föredöme för Sverige att ta efter – ju snabbare desto bättre – och partiet verkar i alla fall ha fått Anderssons öra.

Denna tyska energisatsning har till dags dato gått loss på över hundra miljarder Euro, och utslaget per skapat jobb har det kostat tyska skattebetalare 1,7 miljoner per jobb. Till detta tillkommer sekundära negativa effekter såsom förlorade jobb i den traditionella ekonomin på grund av snabbt ökande energipriser – var fjärde tyskt företag tänker flytta sin produktion utomlands på grund av den tyska elprischocken.

Den fördelningspolitiska aspekten av denna gröna jobbsatsning har också varit relativt tveksam, eftersom den nya tyska ”energifattigdomen” främst slagit mot låginkomsttagare – 300.000 har fått sin el avstängd i Tyskland det senaste året. Istället råder det en slags nyfeodal omfördelning av pengar från elkonsumenter i lägenhet till villaägare eller storbönder som levt gott på subventionerna de fått för att sätta upp solpaneler på sina hus eller ägor.

Risken är alltså stor att det är detta vi kan vänta oss i stället för jobbskatteavdrag när Löfven tar över i Rosenbad nästa år.

Uppdatering: Det blev som jag väntade – MP vill använda dina pengar till ”klimat och skola” istället för att riskera att du köper en massa onödigt för dem.

Intressant?

SvD 1, 2, DN 1, 2, 3, 4, 5

Andra bloggar om , , ,

Bildt gör comeback när Sverige toppar Bilderberglaget

1024px-Carl_Bildt

Carl Bildt vid World Economic Forum i Davos 2010, ett högnivåmöte där utrikesministern är en flitig gäst, precis som hos Bilderbergarna. I år blir det 12 eller 13 gången som han deltar. Foto; Wikimedia Commons

Arrangörerna bakom årets Bilderbergkonferens, som kör igång på lyxhotellet The Grove i engelska Watford nu på torsdag, har uppenbarligen beslutat sig för att köra med transparens och öppenhet i år (om man nu kan tala om sådant i en samling som bilderbergarna).  Men faktum kvarstår: årets Bilderbergmöte är förmodligen det mest välkommunicerade någonsin.

Kanske beror det på den jobbiga mediebilden från tidigare års träffar, där tungt beväpnad polis och paramilitära vaktstyrkor spöat upp både demonstranter och press. Eller också handlar det om damage control, efter den olyckliga händelsen tidigare i vår när Stefan Löfvens pressekreterare råkade avslöja både mötets plats och datum för pressen.

Hur som helst har nu den kompletta listan över deltagare publicerats på den officiella Bilderbergmeetings.org, vilket bland annat uppmärksammats av The Telegraph och Zero Hedge. Och till och med Regeringen.se har idag lagt ut Bilderbergmötet i statsrådens kalendrar – första gången någonsin det också.

The-Grove-photos-Exterior-Exterior-View

Lyxigt och avskilt – The Grove hotel är precis vad de hemlighetsfulla bilderbergarna letat efter.

Vad som är tydligt är att Sverige skickar ett starkt lag till Watford för att delta i maktmyset med 120 av världens mäktigaste finansmän, politiker och företagsledare. Som tidigare meddelats tillhör S-ledaren Stefan Löfven de speciellt inbjudna (något som av de mer konspiratoriskt lagda tas som intäkt för Löfven redan har valts till Sveriges nästa statsminister av den internationella NWO-eliten).

I inbjudningslistan framgår det emellertid att både Carl Bildt – som gör comeback efter fjolårets frånvaro – och finansminister Anders Borg hänger på till Bilderbergmötet, tillsammans med Investors vd Jacob Wallenberg. Den senare ingår förvisso i gruppens mäktiga styrkommitté och är därför alltid med – han har dessutom makten över vilka som ska bjudas in till den exklusiva diskussionsgruppen.

Frågan som står högst på agendan vid årets möte är hur nya jobb ska kunna skapas, både i Europa och USA. Kanske inte så konstigt, eftersom den långa recessionen och galopperande arbetslösheten i framför allt Europa hotar grundvalarna för både Euron och EU. Och i denna fråga har ju Borg och Löfven, trots att de representerar olika partier, numera i många avseenden en gemensam syn på vad som behöver göras.

Så om man skulle vilja dra på sig den stora foliehatten, borde Bilderbergmötet utmynna i fler uppgörelser än den om friskolorna över S&M-barriären de kommande åren. Framför allt i frågor som handlar om energin – t ex kärnkraften – och industrins konkurrenskraft har stora delar av S en hållning som ligger avsevärt närmare Moderaterna än blockens olika stödpartier. Och ett bättre tillfälle att prata klarspråk än hos Bilderbergarna finns inte – här kan Borg och Löfven säga vad de vill, utan att riskera att det läcker ut. Alla deltagare har nämligen skrivit på en försäkran i samband med inbjudan att inte berätta om något som sägs på mötet.

What happens at Bilderberg, stays at Bilderberg.

Och för att avdramatisera det hela: Bilderbergarna är inte inblandade i någon stor konspiration och jobbar inte på att införa en Ny världsordning. Det är helt enkelt ett informellt möte där världens mäktigaste träffas bakom låsta dörrar för att ta en bärs och snacka. De gnäller säkert om jobbiga väljare, analyserar samhällsomvälvningarna och diskuterar lösningar på de stora knäckfrågorna. Inga anteckningar förs, ingen får yppa något av vad som sägs till vare sig regerings- eller partikolleger. Och minst av allt till sina väljare.

Och för att dramatisera det hela: att förvänta sig att Bildt, Borg och Löfven inte skulle påverkas av denna miljö, och kanske inspireras av vad världens mäktigaste män och kvinnor säger, vore ganska naivt att tro. Och det är just det som utgör den verkliga faran med alla dessa så kallade högnivåmöten, där samma globala maktelit träffas och bekräftar sin egen världsbild. Som dessutom backas upp av de största bankerna och de största företagen.

Återstår då att se hur det svenska laget tar sig till London. Blir det charter med statsflyget igen, precis som 2009, måntro?

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

Stefan Löfvens jobbdödarpakt

Tydligen har Miljöpartiet bestämt sig för att återigen försöka lotsa fram en socialdemokratisk regering till makten. Förra gången, med Mona Sahlin vid rodret, gick det mindre bra eftersom partiets vänstra flank baxade in även Lars Ohly i samarbetet. Vilket ledde till diverse mindre genomtänkta förslag, som kravet på stängning av samtliga USA:s baser i utlandet (något som varit intressant att studera effekterna av under den aktuella Nordkoreakrisen).

Hur som helst, den här gången hoppas Löfven att slippa extremisterna i Vänsterpartiet och komma undan med ett på mindre formaliserat MP-samarbete – kanske i kombination med ytterligare ett parti ur den alltmer havererade alliansen.

Vad Löfven och spinndoktorerna i S tyvärr verkar glömma, är att MP är och förblir ett dogmatiskt enfrågeparti, där ingen uppoffring nånsin är för stor för att rädda miljön och klimatet. Bensinskatter ska chockhöjas, flyget straffbeskattas, kärnkraften avvecklas och 100-tals miljarder satsas på ”förnybart” – trots att Sverige i princip saknar nettoutsläpp av koldioxid.

Stefan Löfven, som byggt hela sin retorik på prata om jobb, väljer alltså att samarbeta med ett parti där endast ett fåtal arbetstillfällen, som ses som tillräckligt klimatsmarta, tillåts överleva. Skogsindustrin, gruvorna och den elslukande basindustrin i norr får finna sig i chockhöjda energi- och transportkostnader – eller lägga ner.

Ett aktuellt exempel på vad vi kan förvänta oss med en MP-dirigerad näringspolitik, är det så kallade svaveldirektivet som EU klubbade i genom i höstas – med stöd av Miljöpartiet ledamöter i parlamentet. Direktivet, som gäller från 2015, innebär att fartyg som trafikerar Östersjön kommer att drabbas av stenhårda regler för den tillåtna svavelhalten i fartygsbränslet – 35 gånger hårdare krav än för övriga Europas fartygsflotta. (Övriga världen påverkas förstås inte alls.)

Detta är ett beslut som direkt drabbar den tunga svenska industrin, till exempel skogsbolagen, vars kostnader ökar med mellan 13 och 28 miljarder årligen till följd av detta beslut när fartygen tvingas gå över från billig eldningsolja till diesel.

Enligt industrin är 10.000–15.000 jobb nu hotade som en direkt följd av det MP-stödda svaveldirektivet, och det skulle vara mycket intressant att höra Stefan Löfvens försvar för detta huvudlösa EU-beslut, som hans nya regeringskompisar aktivt jobbat för. Det är förstås inget fel med hårda miljökrav, men i det här fallet drabbar det bara en viss del av Europa och leder aktivt till att svensk och finsk industri konkurreras ut. Detta i ett läge där den starka svenska kronan redan slår hårt mot konkurrenskraften.

Hur vill då MP lösa problemet för den svenska sjöfarten? Jo, genom en massiv satsning på gotländska vindkraftverk, vars energi används för att framställa vätgas – som i sin tur ska driva Gotlandsfärjorna. Allt som behövs är ett par hundra miljarder extra från skattebetalarna!

Den planerade enhörningsfarmen, vid foten av vindsnurrorna, kommer dessutom att bli en turistmagnet för hela Europa!

(Kärnkraften ska vi nog inte tala om.)

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: