Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Stockholm (Sida 1 av 5)

Den lysenkoistiska snöröjningen

16 november 2016 / / 1 kommentar
slussen_snorojning

Prioriterad snöröjning i Stockholm, 15 november 2016. Cykelbanan är plogad och halkbekämpad. Gångbanan till vänster har fortfarande inte skottats och påminner mest om en puckelpist – en vecka efter snökanonen.

Det har nu gått en vecka sedan den gigantiska snökanonen slog till mot Stockholm och totalt kaos efter sig. Bilar och transporter lamslogs, kollektivtrafiken ställdes in och människor blev strandade miltals hemifrån. Tusentals hade inget annat val än att pulsa fram genom snömassorna i timtal för att komma hem. Min egen promenad från centrala Stockholm till Nacka tog lite drygt två och en halv timme, fast då stannade jag till och handlade i en nästan tom och öde matbutik i Sickla på vägen.

Det här var förstås inget större problem för mig personligen att lösa, jag är ganska vältränad och var förutseende nog att handla broddar tidigare på dagen (några timmar senare var de slut ). Men jag tänker på alla de tusentals människor som inte hade samma möjlighet – eller tur – som jag. Äldre som inte orkade gå en mil, småbarnsmammor med barnvagnar, funktionshindrade och sjuka. Och förstås alla de som tvingades sitta fast i upptill ett halvt dygn i sina allt kallare bilar på de igenproppade infartslederna.

Allt detta var resultatet av den historiskt usla snöröjningen – som uppseendeväckande nog fortfarande en vecka senare inte kommit igång på allvar. Många har ömsom varit varit ursinniga, ömsom hånat den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus för haveriet. Politkernas  berömda jämställda snöröjning – eller om den inte till och med var  feministisk – mötte här verkligheten med full kraft, och det var ingen vacker syn.

Av denna snöröjning, feministisk eller inte, har det emellertid ännu en vecka efter snökanonen inte synts mycket av. Centrala gågator, som Drottninggatan, liknar fortfarande mest en puckelpist, och det dröjde till igår eftermiddag innan det över huvud taget började halkbekämpas eller ströddes sand på de glashala trottoarerna.

Tanken bakom den jämställda snöröjningen var ju annars att prioritera vinterväghållningen för de grupper som behöver det bäst. Kvinnor, barn och äldre sägs ju gå eller åka kollektivt oftare än män, därför ska plogningen för dessa grupper prioriteras, enligt den nya snömaktordningen eller vad man kan kalla den.

Varför det inte fungerade har jag ingen aning om, men det är ju knappast en nyhet att det snöar på Stockholms breddgrader vid den här tiden på året. Och just när det gäller snöröjning finns det därför en relativt lång erfarenhet att falla tillbaka på.

Så om  Stockholms politiker hade lutat sig mot empiri istället för identitetspolitik när man började detaljstyra i hur stan ska skottas, hade det klart framgått att det finns en anledning till att de stora trafiklederna historiskt sett har plogats först. Om detta inte görs, fastnar kollektivtrafiken – så som skedde nu – och tiotusentals resenärer tvingas istället ut på översnöade och glatta gångvägar för att försöka ta sig till sin destination. Vilket inte förvånade innebär en massiv ökning av antalet benbrott, med de kostnader för akutsjukvård och sjukskrivning som blir följden. Den jämställda snöröjningen fick här alltså totalt motsatt effekt: de prioriterade grupperna drabbades värst.

En liten grupp som däremot verkar ha prioriterats är – cyklisterna. Det var förvisso inte många som vågade sig ut på två hjul under snöfallet och dagarna därefter, med undantag för en liten hård kärna av fullutrustade livsstilscyklister (som jag efter gjorda observationer under det att jag halkade mot jobbet bedömer bestod av dryga 90 procent män). Redan dagen efter snöfallet var plogningen av de centrala cykelstråken i full gång, på bekostnad av gångbanorna som lämnades oplogade med sina snömassor. Eller fick lite extra påfyllning från cykelbane-plogningen.

Uppenbarligen har alltså snöröjningen fungerat planenligt i just detta avseende – vilket innebär att politikerna här har ansett att de övervägande manliga cyklisterna varit viktigare än kvinnor, barn och äldre som fått kämpa vidare i decimeterdjupt snömodd och is på trottoarerna.

Tanken med denna prioritering är sannolikt att få fler att ta cykeln, som i Miljöpartiets värld är det magiska verktyg som kan råda bot på allt från trafikproblem till att rädda världen och skapa massor av nya jobb. Budskapet är tydligt: vill du kunna ta dig fram i Stockholm på vintern – börja cykla!

Allt detta får mig osökt att tänka på Trofim Lysenko, en sovjetisk genetiker som på 30-talet utvecklade en pseudovetenskaplig genetisk hypotes,  lysenkoismen, Denna gick i kortet ut på att förvärvade egenskaper kunde gå i arv. Man skulle därför kunna lära arter – och människor – att leva i en karg miljö. Vilket skulle innebära att man kunde ge en individ vissa egenskaper under livet, därefter skulle dessa egenskaper automatiskt föras vidare till avkomman. Vem som helst förstod ju att detta var total galenskap, men hypotesen passade utmärkt in i Stalins och bolsjevikernas dröm om den nya sovjetmänniskan, homo sovjeticus.

Lysenkoismen gjorde att all forskning kring genteknik förbjöds, och ledde några år senare till en total katastrof inom jordbruket, med massvält och död som följd, när Lysenko fick för sig att försöka uppfostra även spannmål till att klara sig utan vatten och gödning. Ändå skulle det dröja långt in på 60-talet innan denna pseudovetenskap slutligen övergavs.

Jag vågar dock påstå att Miljöpartiets nya klimatsmarta människa, homo cyklismus, sannolikt kommer att låta vänta på sig ett bra tag. Vi motsträviga drar istället på oss broddarna och pulsar vidare. Eller hoppas på regn.

Whoops, nu inser jag precis att jag drog en parallell till 30-talet. Ber om ursäkt för detta, men jag kunde inte låta bli.

(Och jag gjorde i alla fall inga jämförelser med Hitler…)

Intressant?

Fler om , , ,

Bostadsmarknaden kanske skulle må bra av mindre politik istället för ännu mer detaljreglering

23 oktober 2016 / / 2 kommentarer

Den galopperande bostadskrisen förvärras nu dag för dag. Att få tag i en lägenhet i Stockholm innebär numera inte bara att man behöver stå i bostadskön i ett antal decennier. Det har ju förvisso varit själva grundtillståndet under 70 års tid, vilket jag skrev om i Aftonbladet härom veckan. (Artikeln 70 år av kö och kris finns även att läsa i Aftonbladet Plus.)

bostadskris_fse

Aftonbladet den 15 oktober.

Vad som är den stora skillnaden idag, om man bortser från det faktum att det numera står drygt 550.000 i kö mot bara 22.000 1947 är att det numera råder kö – överallt.

propaganda47

Stockholms bostadsförmedling bildades 1947, och dess första beslut var en dra igång en stor propagandakampanj för att skrämma bort folk från att flytta till huvudstaden.

Tidigare hade innerstad och närförort förvisso långa kötider, medan det oftast gick att få tag i lediga bostäder lite längre bort från stan, i de så kallade miljonprogrammen. Nu är det fullt överallt och köerna närmar sig tio år även i utanförskapsområden som Husby, Tensta och Rinkeby.

I veckan uppmärksammade Sydsvenskan att Malmö beslutat att köpa in 56 bostadsrätter under kommande år till en kostnad av 50 miljoner kr. Detta för att kunna uppfylla sina åtaganden  enligt den migrationspolitiska uppgörelsen, där kommunerna åläggs att ta emot  tusentals  nyanlända som slussas ut under kommande år.

Istället för att behöva ta impopulära beslut som att låta nyanlända gå före i bostadskön – i Ekerö kommun kommer sannolikt samtliga lediga lägenheter nästa år gå till denna grupp – väljer alltså Malmö liksom ett flertal andra kommuner att köpa lägenheter på den öppna marknaden.

Problemet är att när en stor aktör som kommunen köper upp var åttonde tillgänglig bostadsrätt på marknaden – där man oundvikligen tvingas in i budgivningar mot privatpersoner –  är det ofrånkomligt att det inte också får en prispåverkan. Att som kommunen hävda att detta inte driver upp priserna är bara rent fjanteri. Om man ska köpa en lägenhet på den öppna marknaden är det nämligen bara en sak som gäller: Att vinna budgivningen genom att lägga mer än alla andra spekulanter.  Och en penningstark aktör som bestämt sig för att köpa behöver inte låta sig begränsas av storleken på införskaffade lånelöften.

(I detta fall är det ju dessutom Sveriges skattebetalare som gemensamt garanterar fiolerna via det kommunala utjämningssystemet, eftersom Malmö egentligen är utfattigt.)

Och hur skulle kommunens ombud veta exakt vid vilken budnivå det är dags att dra sig ur affären för att köpet inte ska bli ”marknadsstörande”?

Självklart kommer ett antal hundra kommunala skattemiljoner extra på bostadsrättsmarknaden att ytterligare driva på prisuppgången. Vilket ju onekligen är intressant, med tanke på hur extremt viktigt samma politiker tyckte det var för bara några månader sedan att till varje pris kyla ner den överhettade marknaden. Det var ju därför det lagstadgade amorteringskravet röstades igenom – en lag som skulle få hejd på den osunda prisutvecklingen på fastighetsmarknaden.  (Vilket den också såg ut att göra, i alla fall till en början.)

Nu, ställd inför en situation där samma politiker finner sig ha lovat mer än de klarar av, väljer de att agera i panik och hälla ännu mer bensin på brasan.

Denna typ av politisk aningslöshet är förvisso inget nytt, särskilt inte när det gäller svensk bostadspolitik. Som jag berörde i min artikel, finns det en röd tråd som löper från 1947 fram till idag. Nämligen att det som kallats ”bostadspolitik” ständigt har misslyckats med att lösa bostadsbristen. Påfallande ofta har åtgärderna istället förvärrat problemen.

I en klass för sig i avdelningen kontraproduktiv politik står beslutet att ge en enskild lobbygrupp – Hyresgästföreningen – i det närmaste oinskränkt makt över hyrorna.  Från början var tanken god – hyresgäster skulle slippa skörtas upp av skrupelfria värdar – men idag har hela systemet med hyresregleringen havererat och driver paradoxalt nog på en utveckling mot allt färre hyresrätter.

I DI skriver företrädare för branschorganisationen Fastighetsägarna hur privata hyresvärdar i årets förhandlingar hindrades från att höja hyrorna med mer än 0,7 procent för 2017 – alltså långt under den beräknade inflationen som bedöms hamnat på  1,8 procent. Ur debattartikeln:

HGF lämnade förhandlingsbordet efter att ha erbjudit Stockholms fastighetsägare en hyreshöjning på 0,7 procent. Signalen till stadens hyresvärdar är tydlig: ”Passa på att sälj era fastigheter nu när fastighetspriserna är höga. Ni kommer inte att tjäna något på att behålla dem.”

För 40 år sedan var 90 procent av lägenhetsbeståndet i Stockholm hyresrätter. Idag är andelen nere på 35 procent. Detta är ett resultat av att det blir en allt sämre affär att hyra ut lägenheter, samtidigt som fastighets- och bostadsrättspriserna sätter ständigt nya prisrekord. Och vilken hyresgäst i Stockholms innerstad eller närförort nobbar möjligheten att bli mångmiljonär utan att ha behövt göra något mer än att hänga kvar i sin lägenhet – oavsett om hen har behov av den eller inte – tills det blir dags för ombildning?

Fastighetsägarna bedömer att med nuvarande takt kommer hyresrätten att vara i det närmaste utrotad i Stockholm i början av 2020. Då kommer det bara finnas bostadsrätter i innerstaden som blir ett exklusivt reservat för mångmiljonärer; bostadskarriärister som kan tacka 70 år av feltänkt politik för sin rikedom.

Allt medan inflyttande, studenter, nyanlända och hemlösa möts av allt högre murar. Dessa hänvisas till att betala ständigt högre andrahandshyror eller köpa bostadsrätt för mångmiljonbelopp. Det senare en möjlighet som starkt begränsats genom det nyligen klubbade amorteringskravet, åtminstone om man är ung och saknar föräldrar med miljoner på banken eller möjlighet att öka den egna belåningen.

Och lyckas de trots allt få lånelöfte kan de alltså se fram emot det tveksamma nöjet att bli örverbjudna av den egna kommunen som också är ute på lägenhetsjakt.

Den enda politik som egentligen inte prövats under de alla dessa decennier av ständigt eskalerande bostadskris är – mindre politik.

Kanske det vore något att prova på? Det kan i alla händelser inte bli värre än det är nu.

Intressant?

Fler om , , ,

På väg mot en bostadspolitisk härdsmälta

11 oktober 2016 / / Inga kommentarer

Svensk politik handlar numera mest om symbolfrågor, positionering och spelteori. Regeringspartiet är mest upptaget med att säkra fortsatt makt i riksdagsvalet om två år – något som görs främst genom att debattera huruvida Jimmie Åkesson är nazist och i vilken utsträckning Moderaterna i hemlighet längtar med att samarbeta med vederbörande.

Samtidigt lämnas de riktigt svåra frågorna – eller utmaningarna som det heter nuförtiden – obesvarade och olösta. Det kanske främsta exemplet på detta är den galopperande bostadskrisen, framför allt manifesterad i storstäderna, ett problem som politikerna borde ägnat all vaken tid åt att lösa med tanke på hur akut läget är. Regeringen verkar emellertid varken ha lust eller ork att göra något åt den sedan länge havererade bostadsmarknaden, vars två utmärkande drag är att den saknar såväl bostäder som marknad, och det var kanske därför söndagens partiledardebatt i SVT handlade om annat.

Ändå är det, som Anna Dahlberg skriver i Expressen, en kris som bara accelererar och nu kommer i ett helt nytt och ännu allvarligare läge i skuggan av de senaste årens stora flyktingmottagning. Redan idag tar det 12-16 år i snitt att få en lägenhet i Stockholm via bostadsförmedlingen, detta trots att bostadsförmedlingen förra året slog histroriskt rekord i förmedlade lägenheter – hela 12.000 stycken. Bostadsförmedlingen AB förmedlar lägenheter i drygt 20 av Storstockholms kommuner, lägenheter som kommer från både allmännyttiga och privata värdar. Ungefär hälften av det lediga beståndet på Storstockholms hyresmarknad (åtminstone de vita kontrakten…) går idag via Bostadsförmedlingen.

Men att komma över ett hyreskontrakt på ”bara” 12 år, kan snart vara blott en dröm. För den som köat i ett decennium och börjar se fram emot frukten av sin långa väntan, stundar bistrare tider.

I mars i år trädde den blocköverskridande migrationsöverenskommelsen i kraft, och därmed tvingades Sveriges kommuner att solidariskt att ta emot och ordna boende till dem som fått uppehållstillstånd av Migrationsverket. För nästa år handlar det om runt 100.000 som ska slussas ut på detta sätt, varav 9.000 hamnar i Storstockholmsområdet. Detta är alltså människor som alltså ansluter till en kö på nära 600.000 – världens längsta sägs det – och där 12.000 förmedlade lägenheter var all time high.

Och till skillnad från de flesta andra i bostadskön (endast 14 procent anses vara aktiva sökande) handlar detta om människor som bokstavligt talat står på bar backe med resväskorna i handen. De måste därför beredas bostad omgående, och därmed prioriteras enligt avtalet med staten.

Trots att långt ifrån alla dessa kommer att få en lägenhet via bostadsförmedlingen (70 procent förväntas ordna boende på egen hand) kommer detta givetvis att leda till olika typer av förturer. Något som också redan sker.

Enligt Hyresgästföreningens tidning Hem & hyra tilldelade 16 av 21 kommuner i Stockholms län lägenheter från kommunala bolag med förtur till nyanlända under fjolåret. Då var det 935 som fick bostad på detta vis, i år har antalet ökat till 6.689 personer. Och nästa år blir det alltså ännu fler som ska måste ha en bostad utan kötid.

”Risken är stor att alla lediga lägenheter kommer att gå till nyanlända i år”, säger Mats Viker som är vd på Ekerö bostäder till tidningen.

De 4.000 som står i Ekerös kö får därför finna sig i att vänta ytterligare ett år på lägenhet. Eller ännu längre, beroende på hur läget ser ut 2017, 2018 och åren därefter.

Andra kommunala undantagsåtgärder för att lösa problemet har varit att ta äldreboenden i anspråk för att hysa in nyanlända. På Lidingö kastades en barnfamilj med korttidskontrakt nyligen ut på gatan för att bereda plats och hyresvärdar utnyttjar det kommunala paniktillståndet till att försöka chockhöja hyrorna för de boende. Nybyggda studentlägenheter – som det redan är 3-6 års kötid till – upplåts till  nyanlända. Vissa kommuner som saknar kommunala bostadsbolag går istället in och köper bostadsrätter för att kunna ha något att erbjuda, vilket givetvis riskerar att trissa upp priserna ytterligare på en redan överhettad marknad.

Modulbostäder planeras, liksom andra typer av tillfälliga bostäder där man sökt dispens från normala miljö- och byggregler. Överklaganden och andra fördröjningar gör dock att sådana inte går att få fram i någon större skala på länge (om ens någonsin).

Återstår då det befintliga bostadsbeståndet. Eller rättare sagt den del av beståndet som har jämförelsevis låga hyra: miljonprogramsområdena. Kanske är det därför vi nu ser helt ny trend på Stockholms bostadsmarknad – att förorter som Kista, Rinkeby och Tensta plötsligt har längre kötider än Östermalm. Som framgår av diagrammet ovan har köerna nära nog fördubblats i de gamla miljonprogramsområdena, medan de stått stilla eller till och med minskat i innerstaden.

Förklaringen är sannolikt ekonomisk. Det som byggs nytt, som i Norra Djurgårdsstaden på Östermalm, är lägenheter som riktar sig till en begränsad och kapitalstark grupp. Bostäder som inte sällan kostar uppåt 20.000 i månaden och förmedlas med kort eller ingen kötid, till personer som förmodligen redan har ett ordnat boende, kanske i bostadsrätt eller villa, och vill casha ut sina miljoner i mogen ålder. (De inkomstkrav som hyresvärden har för att flytta in i en av dessa lägenheter innebär att man måste tjäna nära en miljon i årslön.)

Kommunplaceringarna och kaoset på bostadsmarknaden är givetvis inget som ska skyllas på de nyanlända. De måste givetvis ha någonstans att bo och har ingen del i bostadskrisen. Den är skapad helt och hållet av våra rikspolitiker, dessutom i en blocköverskridande överenskommelse.

Men det går inte att komma ifrån att detta ställer framför allt svaga grupper på bostadsmarknaden mot varandra i en omfattning som aldrig tidigare skett. Unga, gamla, studenter, sjuka, hemlösa, nyanlända, ekonomiskt utsatta, missbrukare – alla tvingas de nu slåss mot varann på en historiskt dysfunktionell bristmarknad. En kamp som inte direkt bidrar till att minska motsättningar och gynna integration.

Långt om länge har dock kommunpolitikerna insett att läget är på väg att bli ohållbart. Igår krävde 23 moderata kommunalråd att regeringen backar från beslutet att kommunplacera nyanlända i den takt som riksdagspartierna kom överens om i migrationsuppgörelsen.

På detta upprop kommer de sannolikt inte att få någon reaktion. Dels har ju deras eget parti varit med om att fatta beslutet i god demokratisk anda. Dels har regeringen genom att dumpa problemet utom synhåll från riksmedierna sluppit ifrån just denna utmaning i dagspolitiken. Därför kan statsministern nu hålla fullt fokus på Jimmie Åkessons nyans av nazibrunt och hur ett framtida valresultat riskerar att påverka hans maktställning. Och  bostadsminister Peter Eriksson (MP) slipper göra nåt alls åt problemet – borgarna har ju redan nobbat förslaget till 50.000 bostäder på Bromma flygfält, den enda platsen i Stockholm där det enligt MP är möjligt att bygga nytt.

Vad vi ser just nu är en veritabel härdsmälta på bomarknaden. Kanske inte så konstigt att de som skapat kaoset helst pratar om annat.

Intressant?

Fler om , ,

Bomarknaden svajar när pappas pengar sinar

31 maj 2016 / / 1 kommentar

Idag är den sista dagen för att köpa bostad om man vill ha chansen att slippa från det nya amorteringskravet, som införs i morgon den 1 juni. Då blir det nämligen lag på att att amortera ner sitt bolån med två procent av köpesumman årligen ner till 70 procents belåningsgrad, och därefter en procent tills lånet är hälften eller mindre av bostadens värde, räknat vid köpetillfället.

Ett ganska modest krav, kan tyckas, och det hade det varit ifall politikerna infört det för 10-15 år sedan – innan den gigantiska boprisbubblan pumpades upp med en explosiv blanding av rekordlåga räntor, avskaffad fastighetsskatt och en mångårig politisk handlingsförlamning när det gällt att reformera den dysfunktionella hyresmarlknaden – framför allt i huvudstaden – som idag allt mer framstår som ett klientelistiskt system av sydeuropeiskt eller balkanskt snitt.

Idag, däremot, kan amorteringskravet visa sig fullkomligt förödande – framför allt för unga. Oron är stor för vad som ska hända framöver – risken är att den som ännu inte hunnit skaffa någon bostadsrätt före amorteringskravet blir ”inlåst” hos sina föräldrar under överskådlig framtid. Åtminstone i Stockholm där alternativen är andra-, tredje- eller fjärdehandsuthyrning till ockerpris, kommunal bostadskö (10-15 år) eller pengar under bordet till bostadsmaffian.

Och den som redan har köpt en liten etta under det senaste året – alltså den tid som amorteringskravet stötts och blötts av politikerna – riskerar en liknande inlåsningseffekt, fast i den egna lägenheten vars pris pumpats upp av det hysteriska racet för att hinna göra affär innan de nya reglerna infördes. Framöver är det nämligen inte alls säkert att köparna får igen sina pengar, något som det redan har rapporterats om på sina håll, fast inte särskilt högt eftersom ingen vill riskera att tala om bopriskrasch. Bostadsmarknaden i Stockholm är ju lite som Fight Club – den första regeln om boprisbubblan är att man inte pratar om boprisbubblan. Det är bara uppåt som gäller!

Ändå rapporteras det nu från flera håll om påtaglig oro på den fram till helt nyligen stekheta bostadsmarknaden, där spekulanterna stod i kö ute i trapphusen och budade på lägenheter i garderobsstorlek där säng eller soffa med nöd och näppe fick plats. Skrubbar ombyggda från källarförråd såldes i förorterna för 70.000 kr kvadratmeten, och prisuppgångar på 30-40 procent över utropspris uppfattades allmänt som en slags naturlag.

Idag är bilden en annan. Spekulanterna rapporteras vara avvaktande och utbudet är större än någonsin, så stort att mäklarna nu tackar nej till fler uppdrag. Vissa tvingas till och med sälja med förlust, och allt fler drar tillbaka sina objekt från marknaden när de inte lyckas få ut förväntat pris. Tecknen på en smygande bopriskrasch finns där, men det talas alltså inte så högt om dem. Fight Club-reglerna ni vet.

Själv var jag på visning av en fin liten etta i Danvikstull förra veckan, en typ av lägenhet vi kollat på till den äldsta dottern under längre tid. I vintras slutade priset för en liknande etta på nära 2,6 miljoner. På visningen förra helgen kom mindre än en handfull personer, och budgivningen verkar ha slutat på 2,2 miljoner. Om det också skulle bli slutpriset så innebär det alltså en 15-procentig sättning på bara några månader. Liknande rapporter har nått mig via förstahandskällor – bekanta som själv köpt lägenheter till barnen – om att priset på ettor i de centrala delarna i Nacka minskat med runt 300.000 sedan de högsta noteringarna i vintras.

Återigen, detta är ju bara så kallad anekdotisk bevisföring, och prisrallyt kan givetvis ta fart igen framåt sensommaren. Ändå tror jag att amorteringskravet kan slå betydligt hårdare än vad någon kanske tänkt på tidigare – och anledningen kan stavas pappas pengar.

Låt mig förklara.

Många av de lägenheter som ökat mest i värde på senare år är små ettor i Stockholms innerstad och närförorter. Det är hemmavarande barnen i 20-årsåldern som behöver flytta till eget, men i brist på en fungerande bostadsmarknad är enda valet att köpa en bostadsrätt om man vill slippa trängas med vuxna barn där hemma. Kontantinsatsen, normalt 15 procent, har föräldrarna kanske sparat och gentat ihop till barnen under åren, och förhoppningsvis räcker pengarna som handpenning till första bostaden. Just denna ”pappas pengar-effekt” tror jag är gravt underskattad när det gäller förklaringarna till det senaste årets boprisrally.

Men nu förändras allt i ett slag. Föräldrar som vill att sonen/dottern ska ha någonstans att bo, måste antingen gräva djupare i plånboken och peta in 30 procent i kontantinsats istället för 15 – i alla fall om månadskostnaden för den lilla ettan inte ska bli alltför hög för barnet som studerar eller har låga inkomster så här i starten av yrkeslivet. Alternativet är att amortera 2.000-3.000 i månaden – ovanpå räntebetalningarna. Något som i det närmaste fördubblar månadskostnaden för den lilla ettan som låt oss säga köps för två miljoner. Jag har gjort en jämförelse nedan.

Som synes innebär amorteringskravet att 20-åringen som vill flytta hemifrån inte bara ska skaffa fram 15 procent av köpeskillingen i kontantinsats, utan dessutom måste amortera 2 procent av lånesumman ner till 70 procent. Det innebär ytterligare ett par tusen i månaden, ovanpå ränta, månadsavgift, el, bredband och försäkringar. I runda slängar hamnar då månadskostnaden på 6.800 kr istället för dryga 3.800 som före amorteringskravet. Eller nästan det dubbla.

Den enda rimliga möjligheten att undvika denna kostnadsexplosion är att också dubbla kontantinsatsen,  från 250.000 till en halv miljon. Vilket för en familj som den min, med tre barn, innebär att jag antingen måste ha 1,5 millar sparade (det är inte många som har), alternativt en villa eller lägenhet med utrymme för att öka bottenlånet med motsvarande belopp. Visst finns det många rika mammor och pappor i Stockholms villaområden, men sannolikt inte så många så att de orkar hålla uppe priserna på den nivå som de legat på under våren.

Amorteringskravet kan alltså mycket väl visa sig vara den svarta svan som seglar in och biter hål på bostadsbubblan. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med likvida medel i The bank of mum and dad längre för att hålla uppe priserna på smålägenheterna. Och då kan krisen vara ett faktum, även om den i sann Fight Club-anda kommer att ske under största möjliga tystnad för att inte riskera att störa bilden av den framgångsrika svenska ekonomin.

Förutom att det innebär mer eller mindre totalt flyttstopp för unga utan föräldrar med mångmiljoninkomster och/eller ett antal årslöner sparade på banken, innebär morgondagens amorteringskrav att vi kan få ytterligare en massiv inlåsningseffekt på bomarknaden. För den som köpt dyrt – och alltså nu bor billigt och amorteringsfritt – riskerar att drabbas av en dubbel smäll när vederbörande träffar kille/tjej och beslutar sig att flytta ihop i en större bostad. Då kan lägenhetsägaren tvingas att dels hantera en förlust på ett par hundra tusen, dels tvingas amortera ett avsevärt högre belopp på den nya lägenheten än den gamla.

Sådant där kallas för inlåsningseffekter.

Och som alltid när politiker ska gå in och leka ekonomer, slutar det med att de flesta förlorar. Så även denna gång.

Hur som helst ska det bli intressant att följa utvecklingen.

Fotnot: För alla som genus-rasar på rubriken: jag menar givetvis inte att det bara är ”pappas pengar” som drivit boprisbubblan, det kan lika gärna ha varit mammas. Det är bara ett vedertaget uttryck. (Egentligen föredrar jag det amerikanska Bank of mum and dad, som är betydligt mer korrekt i sammanhanget.)

Fotnot 2: Lösningen på att alla dörrar stängs för förstagångsköparna ska nu istället bli att införa subprimelån av ungefär samma typ som utlöste finanskrisen för åtta år sedan.

Fler om , , , ,

Grupp mot grupp

05 november 2015 / / Inga kommentarer

På Södermalm i Stockholm har ett femtontal hemlösa ockuperat Mariagårdens förskola, som stått tom en tid. Reaktionen från samhället har varit snabb och helt enligt regelboken – Kronofogden har fått i uppdrag att avhysa de boende omgående, ett uppdrag myndigheten kommer att utföra utan några invändningar. Ifall de hemlösa stockholmarna hamnar på gatan eller lyckas hitta plats på något ledigt härbärge är oklart, men sannolikt får många av dem bereda sig på att tillbringa den annalkande vintern på huvudstadens gator, under broar eller i trappuppgångar.

Det finns något som kallas Tak över huvudet-garanti i Stockholm, men denna fungerar bristfälligt. Av de drygt 2 800 hemlösa i Stockholm är 800 så kallat ”akut hemlösa” – det vill säga att de inte har någonstans att ta vägen när natten faller på. Det finns 200 platser på härbärgen för denna grupp, vilket innebär att fler än 600 i värsta fall tvingas sova utomhus. Alltså fler än i det numera rikskända EU-migrantlägret på Sorgenfri i Malmö, som tömdes i veckan. En avhysning som fick diverse solidaritetsgrupper att gå i spinn över de svenska myndigheternas okänslighet och förtryck av fattiga romer. Att dessa faktiskt i betydligt högre utsträckning faktiskt har någonstans att bo – hemma i Rumänien – spelar mindre roll. Att inte ställa upp med boende till utländska medborgare som kompensation för att de stoppats från att ockupera och skräpa ner privat egendom, som nu måste saneras för miljonbelopp, anses i vissa delar av den svenska debatten som närmast rasistiskt.

Inte helt överraskande har SVT i princip direktsänt från manifestationen utanför stadshuset i Malmö, där delar av lägerinvånarna nu sittstrejkar tills de får någonstans att bo. Aktionen genomförs tillsammans med en avsevärt större kontingent av juriststudenter, Allt åt alla-aktivister och andra som tycker att det är kommunens moraliska och legala plikt att skaffa boende åt andra länders medborgare när de inte har råd att själva betala.

Sannolikt gjorde de hemlösa stockholmarna därför analysen att det var fritt fram att ta den tomma förskolan i anspråk. Ingen använde ju byggnaden ändå (den ska bli byggbarack under tiden som det byggs bostäder i kvarteren intill, byggjobbarna ska ha någonstans att käka lunch, fika och uträtta sina behov).

De hemlösa inspirerades måhända av sina olycksbröder och -systrar i Malmö, som tillåtits bygga en egen liten favela på en  privatägd tomt under ett och ett halvt års tid, utan att myndigheterna gjort något åt saken. Det såg uppenbarligen ut som en god idé – för massvis av lokala aktivister skyndade ju till ockupanternas försvar varje gång det började talas om avhysning.

Att ”svenska” hemlösa har inspireras av EU-migranter ser man nu allt fler exempel på. Det blir vanligare att se hemlösa svenskar som sitter med en mugg och tigger. I Sundsvall, med 500 hemlösa, har ett par av dem nu börjat tälta i skogen och tigger för att få ihop pengar för att försöka få ihop till eget boende.

”Jag får in till mat och telefonpengar. Drömmen är att få ihop till en husvagn vi kan bo i”, säger en av dem till Sundsvalls tidning.

Vissa invänder säkert mot att den här beskrivningen innebär att cyniskt ställa grupper mot varandra. Men detta är ju något som de facto redan sker. De hemlösa i Sundsvall, Stockholm eller var i Sverige de nu tvingas sova utomhus, ställs redan idag mot andra svaga grupper. Konkurrensen om solidariteten blir allt hårdare, ju fler som konkurrerar om småsmulorna från de priviligerades plånböcker. Och de som tidigare lyckats tjäna lite pengar på att sälja Situation Stockholm finner sig nu i ett läge där de konkurrerar med inte bara en utan flera tiggartidningar, vars försäljning sker helt utan kontroll. Men eftersom de hemlösa befinner sig i ett slags medialt vakuum, kan de inte räkna med aktivister som sittstrejkar i protest när polisen kommer för att bära bort dem.

Utanför Mariagårdens förskola i Stockholm har det sålunda inte samlats några solidaritetsgrupper för att protestera när de hemlösa kastas ut. De förra är istället fullt upptagna dryga 60 mil söderut med att göra allt i sin makt för att stoppa Malmös politiker från att rädda de sista delarna av det som brukade kallas samhällskontraktet.

Alltså det där som en gång i tiden var menat att omfatta också sådana som Tomas, Åke och det dryga halvdussin hemlösa stockholmare som tagit sin tillflykt till den tomma förskolan i Rosenlundsparken i försök att skapa sig sin egen  ”tak över huvudet-garanti”.

Intressant?

Fler om , , ,

Den strukturella cyklismen

20 september 2015 / / Inga kommentarer
cyklism_slussen

På väg från Slussen till Gamla stan. Här gäller det att vara snabb.

Efter ett par veckor med europeisk flyktingkris, nytt svenskt skattechocks-rekord och galopperande bostadskaos är det inte helt enkelt att känna annat än dysterhet inför det faktum att världen håller på att gå åt h-e i en handväska. Därför tar det emot att skriva ytterligare ett blytungt epos kring misslyckad politik och utopiskt flum. Så jag ägnar denna söndag mina tankar åt – cyklismen. Ett ämne som engagerar många, och bär på en stark polarisering, väl i paritet med politiska frågor som rasism, migration och vinster i välfärden.

Ett kvitto på hur brännhet frågan är, bevisas av att en av nya DN Åsikts mest livliga debatter sedan starten för någon månad sedan är just den infekterade frågan om Stockholmscyklisterna och deras framfart på och utanför cykelstråken, där de bufflar sig fram och gör livet surt framför allt för de gångtrafikanter som de tvingas dela utrymme med.

Jag håller i mångt och mycket med debattörerna, cykelboomen har i flera avseenden gått överstyr och utvecklats till något som närmast kan liknas vid religion. Fast religion kanske ändå inte är rätt analogi, cyklismen har snarare flera drag av politisk ideologi. Och en ganska extrem sådan, åtminstone i vissa kretsar. Detta utmärks av de många fanatiska anhängarna, som går till rasande attack så fort deras ideologi utmanas.  All kritik det faktum att många beter sig totalt hänsynslöst gentemot sina medtrafikanter möts av rabiata motangrepp och förnekande mot att det alls skulle existera några problem. (Observera att jag här medvetet undviker att använda det urvattnade begreppet ”hat” eftersom det missbrukats medialt till den gräns där det blivit totalt urvattnat.)

Fredrik Gertten har varit inne på ämnet cyklism som politisk kraft i sin dokumentärfilm Bikes vs Cars. En film som kan sägas vara en hyllning till den nya urbana cyklisten, framställd som en modern Che Guevara i kampen för att återta staden från onda kapitalister och oljelobbyister – alltså samma mäktiga män som med sitt bilåkande förstört både stadsmiljöer och klimat med sin extravaganta konsumtion av snabba och bekväma transporter.

Och kanske är det just i detta förhållande vi ska söka efter svaret till den allt mer polariserade debatten mellan cykelentusiaster – cyklismanhängarna – och alla vi andra som börjar känna oss tveksamma till att ge oss ut i den laglösa zon som är Stockholms cykelbanor. Där många – framför allt män med dyra cyklar och tajta nylonkläder – använder vägen till och från jobbet för att slå personbästa eller tränar för Vätternrundan. Medtrafikanter, gående och alla andra som råkar vara i vägen får skylla sig själva. Cykelhjältarna har ju valt bort bilen – delvis för att rädda klimatet – och gör samtidigt en insats för stadsmiljön. Dessutom spar de dyra sjukvårdskostnader genom att hålla sig friska och vältränade.

Den som trots allt påtalar att det finns ett problem, även vi som själva cyklar, får dock omgående svaret att vi har fel, överdriver eller seriöst borde kolla upp vår mentala hälsa. Och i alla händelser så är det ju inte cyklismens anhängare som är att lasta –utan politiker, trafikplanerare och bilistlobbynsom förvisat armén av lykraklädda frihetsriddare till smala, underdimensionerade cykelleder som de tvingas dela med långsamma och vingliga gångtrafikanter.

Enkelt uttryckt: den manlige cyklisten befinner sig här lustigt nog i ett identitetspolitiskt underläge gentemot den manlige bilisten. Trafikmaktordningen utsätter alltså denne memil för något som kan liknas vid en slags strukturell rasism, och därför kan vederbörande inte lastas för att han beter sig illa mot sina medtrafikanter. Det är ju strukturernas fel!

Här hittar vi alltså klara likheter mellan den identitetspolitiska debatten där skäggiga män i förorten enligt vissa (vänster)debattörer inte ska lastas för att de förtrycker kvarterets kvinnor, eftersom männen tillhör en underpriviligierad grupp och kritiken i sig själv öppnar för islamofobiska strömningar.

Man kan förstå att vita, medelålders män – jag tillhör ju förvisso samma grupp – lockas av den gosiga värmen borta i det underprivilegierade hörnet av den svenska ankdammen, där det är tillåtet att göra lite som man vill i kraft av förtryckt minoritet. Som att strunta i att stanna för gående, preja framförvarande vid omkörning och köra mot rött när alla andra stannar. Och att reagera med kränkthet mot varje förslag att använda ringklocka,

Ni kan börja kalla mig för Dr. Freud nu.

Intressant?

Fler om , , ,

Det är ingen mänsklig rättighet att driva hotell i lägenheten

28 augusti 2015 / / Inga kommentarer

Efter domen i Hyresnämnden i veckan, där en bostadsrättsägare i Stockholm fick nobben för att hyra ut sin lägenhet till turister, har det höjts ett antal röster – framför allt från det liberala lägret – där domen utmålas som ytterligare ett exempel på stelbent byråkrati som stoppar nya initiativ och därmed försöker rulla tillbaka utvecklingen. Vi har sett samma argument bland annat i bråket kring om taxiutmanaren Über.

Själv har jag faktiskt mycket svårt att se Hyresnämndens dom som ett exempel på småsinthet och oförmåga att anpassa sig till samtiden. Som aktiv i en bostadsrättsförening, är jag måhända part i målet, men det finns ett antal stora faror med att låta BRF-medlemmar starta en omfattande uthyrning till turister.

Det handlar till exempel om ett ökat slitage på fastigheten. Under de senare åren, i samband med att andrahansuthyrning blivit lättare, har kostnaderna för exempelvis hissunderhåll skjutit i höjden. 2014 var det fler än dubbelt så många incidenter med fastnade hissar och dörrskador som året före – och då kan man bara spekulera i vad det skulle innebära om flera av de mer än 40 lägenhetsinnehavarna började hyra ut under sommarmånaderna. Privatbostäder är helt enkelt inte byggda för att klara dagliga anstormningar av turister med tunga resväskor…

Till detta kan räknas högre slitage på fastigheten och ett ökat städbehov rent allmänt – kostnader som föreningens medlemmar får slanta upp gemensamt. Det går visserligen att ta ut en årlig avgift på c:a 4.000 kr av den som hyr ut i andra hand, men dels täcker det inte kostnaderna, dels får avgiften många att strunta i att anmäla uthyrningen över huvud taget – speciellt om de bara hyr ut lägenheten till turister några veckor eller månader om året.

Dessutom är det osannolikt att någon hemförsäkring – med eller utan bostadsrättstillägg – skulle ersätta skador orsakade av en airbnb-hyresgäst. Och det är likaledes osannolikt att BRF:ens fastighetsförsäkring skulle ge ersättning vid exempelvis en översvämning eller brand. Vilket innebär att den medlem som hyr ut, i värsta fall kan bli personligt betalningsansvarig för reparationer i mångmiljonklassen – vid sidan av det enkla faktum att hen kan bli av med sitt medlemsakap i föreningen. För till skillnad mot vad de flesta BRF-köpare tror, äger de ingen lägenhet över huvud taget, de har köpt ett medlemskap i en klubb vari ingår rätten att utnyttja ett antal kvadratmeter boyta. Detta medlemskap kan sägas upp om innehavaren missköter sig.

Och ifall lägenhetsinnehavaren inte har några utmätningsbara tillgångar – surprise – får föreningen, det vill säga grannarna, plocka upp notan för att sanera efter airbnb-uthyraren.

Därför har jag mycket svår att förstår talet om att det skulle vara en ”klassfråga” att villaägare tillåts hyra ut via airbnb, men inte lägenhetsboende, som någon uttryckte det. BRF-innehavaren skickar notan för skadorna vidare till sina grannar, medan villaägaren – som faktiskt ÄGER sin bostad och marken den står på – själv står för alla kostnader i samband med uthyrningen. Villaägaren tar alltså en kalkylerad risk med sin uthyrning.

Sedan kan man fråga sig om det verkligen är klokt att elda på en redan dysfunktionell bostadsmarknad genom att göra det möjligt att använda sin etta som sedeltryckeri. Det kan inte vara en mänsklig rättighet att tjäna 100.000-tals kronor på att hyra ut svart via utländska uthyrningsbolag. Möjligen kan det tänkas elda på den redan extrema prisuppgången ytterligare, och öppna för spekulation i stor skala. Diskussionen om att det skulle vara orättvist och bakåtsträvande, känns därför mest som bortskämt gnäll från människor som är vana att få allt gratis, utan att behöva riskera sina egna pengar – det vill säga det som varje normal företagare gör när hen startar en verksamhet.

För i det avseendet är ju Airbnb i grunden inget nydanande liberalt projekt, utan mer av ett socialistiskt. Allt åt alla – nån annan får betala om det går snett.

Intressant?

Fler om , , ,

Cyklismen håller på att bli en sjukdom – och de minsta betalar priset

10 juli 2015 / / 4 kommentarer
cykelvarberg

Rejält tilltagna cykelstråk löper genom centrala Varberg. Här finns det fortfarande barn som cyklar med sina föräldrar.

Vi är på några dagars semester i Varberg, en fin och lagom stor stad på Västkusten. Kuperad och backig som den är, påminner centralortens geografi en del om Stockholm, åtminstone i transporthänseende. Men när det gäller hur folk här tar sig fram på två hjul, kan skillnaden knappast vara större mellan städerna.

Här är de många och frikostigt tilltagna cykelstråken – varav flera går genom centrala Varberg – utrymmen som cyklister av alla åldrar, klädsel och nivå av brådska delar på utan vare sig trängel, okvädningsord, skador och bråk. Och framför allt: här ser man till skillnad från i Stockholm barn som är ute och cyklar tillsammans med sina föräldrar. Detta är något som blir möjligt eftersom tempot är lågt och hänsynen från medtrafikanterna är utbrett. Det är ingen katastrof om man måste vänta ett par sekunder extra på en femåring på väg att vingla över en gatukorsning.

Nu kan man förvisso hävda att Varberg är en småstad, där oändligt mycket färre ska dela på samma utrymme – men även i storstäder som Köpenhamn är det inte alls ovanligt att se barn på cykel, mitt i stan.

I Stockholm ser man däremot sällan eller aldrig minderåriga som cyklar, i alla fall inte på cykelbanorna i de centrala delarna av stan. Detta barnperspektiv på situationen – som i samtliga andra samhällsdebatter är så viktigt – lyser dock med sin frånvaro i den ständigt återkommande cykeldebatten. Problemet berörs därför inte heller i DN:s artikelserie om cykelkriget i huvudstaden, där allt från kändisarkitekter till dokumentärfilmare filosoferat vitt och brett om cykelmannens roll i samhällsutvecklingen. Antingen är det ett nytt hårdför cyklistpatriarkat vi ser växa fram som tränger ut kvinnor, barn och oliktänkare från cykelstråken. Eller också är lycramannen att betrakta som en modern Che Guevara, som gör revolution mot den rådande trafikmaktordningen i São Paulo genom att sätta sig i sadeln och reclaima makten över det gemensamma utrymmet.

Rubriken på Gerttens artikel är ”Bilismen har blivit en sjukdom”, och jag vet inte om brasilianska megastaden São Paulos största problem är en växande medelklass som bor i villaområden – framför allt inte om man betänkter att det bor ett par miljoner människor i favolor, kåkstäder,  strax utanför statskärnan. Områden där garanterat inga cykelbanor byggs. Men OK då, det går förvisso att ha mer än en sjukdom åt gången.

cykelstockholm

Konfliktdesign i Stockholm. En smal cykelbana, c:a två meter bred, för samtliga cyklister som ska ta sig från de södra delarna av stan till de norra. För att garantera kaos blandar man cykelkrigarna med en flod av fotgängare som ska till Slussen.

Hur som helst är det lätt att konstatera att den relativt pyttelilla staden Stockholm ägnar betydligt mindre tid och kraft på att lösa cykelbanekaoset än Brasiliens största stad. För trots utlovade cykelmiljarder och nya satsningar på cykelpendling händer det just ingenting alls – förutom att trängseln, aggressiviteten och olycksriskerna stadigt ökar.

Här ligger sannolikt orsaken till avsaknaden av cyklande barn i Stockholm. Under de dryga fem år som jag cykelpendlat har jag inte sett ett enda barn – och bara sporadiskt yngre tonåringar – på cykel. I huvudstaden ägs nämligen det begränsade gemensamma utrymmet dit cyklisterna är hänvisade åt sportklädda män – och allt fler kvinnor ska sägas – med rekordambitioner. Frågan för den som sätter sig i sadeln är inte längre om hen ska råka ut för en olycka, utan när den sker. (Jag har redan råkat ut för två, så förhoppningsvis har jag uppnått min kvot.)

Och trängseln, aggressiviteten och bristen på hänsyn är i högsta grad reell.. Stannar jag som cyklist vid övergångsställe (även cyklande medelålders män har stopplikt för gående) kan jag vara 100-procentigt säker på att någon antingen kör in i mig bakifrån eller hojtar ilsket när jag saktar in. (Ringklocka är det nämligen ingen som använder då det anses omanligt.) Kör jag förbi någon som cyklar långsamt, kan jag vara säker på att nån i ännu högre fart kör om mig samtidigt, ibland ute på trottoaren till vänster, ibland till höger om ursprungsobjektet för omkörningen.

Denna stressiga, konfliktfyllda och farliga miljö är förmodligen det sista en ansvarskännande förälder vill utsätta sitt barn för. Och just därför håller vi på att få generationer av unga stockholmare som inte längre vet hur man cyklar, förutom på inhägnade lekplatser, förortstorg eller lågtrafikerade villagator. Barn som växer upp utan att träna sig på att fungera i en verklig trafikmiljö, så som jag själv lärde mig en gång för länge sedan just här i Varberg.

Vad det innebär på lång sikt för såväl folkhälsa som trafikmognad kan vi ju bara spekulera i. Kanske växer de upp, tar körkort, flyttar ut till förortens villamattor och får plötsligt i 40-plusåldern för sig att de minsann ska börja tänka på miljön – och varför inte passa på att träna inför Vätternrundan samtidigt? De köper lättviktscykel, den första tvåhjulingen sedan barnaårens 20-tummare, och ger sig ut i trafiken, totalt okunniga om allt vad hänsyn, trafikregler och sunt förnuft heter, eftersom de aldrig fick någon ”trafikuppfostran” i unga år. Cykelbanan blir bara ännu ett privat träningsutrymme för att förverkliga drömmen om superkroppen, lite som löpbandet på gymmet, byggda för att slå rekord och där långsammare medtrafikanter bara är irriterande hínder på vägen.

En av dessa cykelkrigare kommenterade faktiskt ett tidigare lite skämtsamt inlägg om män i lycra som jag skrev för några år sedan: Signaturen racern och hans själsfränder är en bidragande orsak till att mina tre döttrar – varav en nu är vuxen – aldrig tagit cykeln till och från skolan. Jag citerar:

“Yes, här har du en stolt 50+are som helt enkelt anpassat mig till den djungel som råder i trafiken efter drygt 10 års pendlande på cykel året runt samt som tävlingscyklist med otaliga incidenter, under landsvägsträning, med bilister som inte fattar vad det innebär att sitta på en oskyddad cykel, i eller utanför stan. Dessa år har gjort mig hård, stark och snabbt vilket jag gärna visar. Jag har också lärt mig att flera av dom som omkommit i trafiken eller blivit allvarligt skadade har följt lagen till punkt och pricka. Jag tror inte på det utan följer mitt egna sunda förnuft. Det förnuftet, peppar peppar, har gjort att jag klarat dessa dryga 10 år i Stockholmstrafiken. Du har din njutning av att cykla på ditt sätt och rätt till det (även om jag inte kan förstå att man sitter och finåker på väg till jobbet på morgonen) Jag hävdar min rätt att cykla fort och svettigt annars kan jag lika gärna lägga av! Jag tävlar inte längre så mitt pendlingspass är också mitt träningspass. Och det sker på snabb 7-kg racer. Som sagt, någon anpassning av min fart för att minska antal haters är aldrig aktuellt! Det är vi mot dom!”

Jag kanske inte nämnde det, men jag har själv i det närmaste slutat att cykla i Stockholm. Numera promenerar jag för istället. Mindre stressigt, och framför allt mindre livsfarligt.

För det är inte bara bilismen som blivit en sjukdom – cyklismen förtjänar också att diagnostiseras för vad den är.

Intressant?

Fler om , , ,

I stället för bostadsförmedling: hyr av maffian

25 juni 2015 / / 1 kommentar

Den svenska hyresregleringen firar ständigt nya triumfer – något som bland annat DN och Aftonbladet uppmärksammade igår. Och visst finns det skäl att vara nöjd där man sitter, i sin gamla vackra jugendvåning vid Mariatorget – en lägenhet som bara kostar ett par tusen i månaden eftersom huset är betalt sedan länge och saknar den toppmoderna standard som folk långt bort i de norra förorterna betalar fyrdubbelt för. Hade det inte varit för det svenska bruksvärdessystemet, skulle den charmiga lilla trerummaren kostat 15 000 i månaden istället för 4 000. OK, jag kanske överdriver lite.

Den svenska hyresregleringen och det så kallade bruksvärdessystemet är alltså en mycket lyckad kombination – för den som är inne på marknaden.

För alla andra: not so much.

För skillnaden i det pris som den som är inne på marknaden betalar för att bo, och det som alla utanför är beredda att slanta upp för att få tillgång till en centralt belägen hyresrätt, går givetvis att växla in i pengar. Stora pengar – och svarta. På en marknad där det råder en extrem bristsituation samtidigt som hyrorna hålls artificiellt låga genom politiska beslut, är det naturligtvis ingen som någonsin lämnar ifrån sig en lägenhet frivilligt utan att få ordentligt betalt. Detta är förvisso inget att förvånas över, sådana effekter uppkommer oavsett samhällsskick när det normala förhållandet mellan utbud och efterfrågan sätts ur spel. Men det är få platser där det gått lika långt som i Stockholm.

Den absurda situation som råder, driver alltså fram en stor svart marknad för hyreskontrakt. En svarta börshandel där ett förstahandskonkrakt kan kosta hundratusentals kronor. Där affärer görs upp under bordet, utan kvitton och utan någonstans att klaga ifall svartmäklaren försvinner med alla ens pengar.

Vem kan då vara särskilt förvånad över att den organiserade brottsligheten gör sitt bästa för att lägga under sig denna lukrativa marknad – och använder våld och mord i kampen för att få kontrollen över förmedlingen av eftertraktade förstahandskontrakten?

Det är i denna värld mina tre barn, varav det äldsta är på tröskeln att skaffa eget, växer upp. I denna ekonomiska verklighet, där våra makthavare beslutat att hålla en priviligierad elit på gott humör, ska de ge sig ut och försöka skaffa någonstans att bo. Sveriges, Göteborgs och Stockholms politiker – för att bara nämna några – ställer dem inför fyra val:

  1. Stå i bostadskö och flytta hemifrån vid 45.
  2. Gifta sig rikt och flytta in hos maken/makan.
  3. Använda The bank of mum and dad till att köpa sig förbi kön. En lösning som praktiserats flitigt de senaste åren – vilket gett oss priser runt 2,5 miljoner för en mindre garderob.
  4. Betala maffian för ett svartkontrakt. Billigare och snabbare än alternativ 1 och 3, även om det kan leda till blåsning eller i värsta fall ond bråd död.

Med ovanstående val är det uppseendeväckande inte att ungdomar bor kvar hemma allt längre. Det fantastiska är ju att de lyckas hitta någonstans att bo överhuvud taget.

Intressant?

Fler om , , ,

Medhjälp till fildelning – värre än stöd till folkmord

21 maj 2015 / / Inga kommentarer

Det mesta har förvisso redan skrivits om det nya handlingsprogrammet mot våldsbejakande extremism, signerat Stockholms stad, det som går ut på att curla krigsförbrytare och terrorturister genom att (i alla fall  som det framstår i strategidokumentetet) erbjuda  gräddfil till jobb och bostäder när de kommer hem, helt utmattade efter månader av slitsam halshuggning och påfrestande massvåldtäkter. Inte oväntat infinner sig ett stort antal moraliska frågor som en följd av denna kommunala välvilja – framför allt som den rödgrönrosa Stockholmsmajoriteten säger sig kämpa för feminism, mot rasism och för allas lika värde. I just detta fall ser det emellertid ut att vara fullt i sin ordning att begå, alternativt aktivt eller passivt medverka till, systematiska övergrepp mot kvinnor från religiösa minoriteter i Levanten. För detta är inget som något som kommun och socialtjänst ska bry sig om,enligt socialborgarrådet Ewa Larsson (MP). ”Det är polisens uppgift utreda brott”, förklarade hon för SVT:s reporter innan hon sprang iväg och vägrade svara på fler frågor.

Strategidokumentet, som alltså klubbades i förrgår, innebär alltså att dessa krigsförbrytare inte bara löper obefintlig risk att ställas inför rätta för sina brott när de kommer hem till den ”civilisationen” (om Stockholms stad numera kvalar in som ”civilisation” längre kan förstås diskuteras), de ska dessutom erbjudas specialbehandling, på skattebetalarnas bekostnad. Sjukvården ska ställa upp med gratis omplåstring för dem som skadat sig i strid – ja, dokumentet förminskar faktiskt deltagande i terrordåd och folkmord och kallar det rätt och slätt för ”strid” – och när de fått läkarhjälp och tillfrisknat, ska slaktarna eller deras lakejer slippa stå i bostadskön som andra stockholmare.

Konsekvensen blir således att halshuggning, massvåldtäkter och kidnappning ser ut att belönas med jobb och bostad, även om det självklart inte är intentionen från de välmenande lokalpolitikerna. (Att hemvändarna skulle tvingas till terapi för avprogrammering, är inget krav – men de ska däremot slippa att bli stigmatiserade.)

I en sevärd debatt på Aftonbladet TV försökte s-företrädaren Azadeh Rojhan Gustafsson (S) att försvara hemvändarstrategin: ”Som alla som begått brott måste de få en chans att återanpassa sig till samhället”, sa hon – under det att bilder från hur IS vandaliserade historiska världsarv i irakiska Nimrud rullade i bakgrunden. Motdebattören Hanif Bali (S), satte ord på det de flesta av oss förmodligen kände:

”De ska kallas för landsförrädare, det är precis vad de är”.

Men åter till Stockholms stad och terroristcurlingen. Ett av de bärande ursäkterna för att de hemvändande inte kan låsas in, utan istället få förtur i bostadskön, är enligt Ewa Larsson att man inte vet vilka som faktiskt begått brott under vistelsen i Syrien eller Irak. Detta är förvisso sant, men låt oss sätta detta uttalande i ett historiskt perspektiv – och jag ska redan här triggervarna: Jag kommer att blanda in Hitler. Vilket jag i detta avseende vågar påstå  är en lämpligare parallell än den Göran Greider gjorde igår.

Under Nürnbergrättegångarna 1946 dömdes en lång rad av nazister. Vissa av dem var officerare, andra jobbade som bödlar eller hantlangare i utrotningslägren . Vissa var administratörer och satt vid skrivbord och skyfflade order, långt från fasorna i lägren.  Ett flertal av de senare dömdes ändå till fängelsestraff, det spelade nämligen ingen roll att de inte själv stått och vridit på gaskranarna. De var en del av Hitlers utrotningsmaskin – och fick ta konsekvenserna av sitt handlande.

Så bör det naturligtvis vara även för den som aktivt tar värvning i terrorsekter som IS, Al-Qaida, Al-Nusra, Islamiska Jihad eller vad de nu kallar sig. Den som går med vet på förhand – bland annat genom alla de vidriga filmklipp som läggs upp på Facebook – exakt vad dessa gruppers mål och medel är. Att halshugga, våldta, bränna människor levande eller kasta ner homosexuella från höga torn är inget som IS råkar göra i stridens hetta, det är en central strategi att bedriva etnisk rensning och mörda oliktänkare och religiösa minoriteter för att bereda plats åt de rättrogna i det islamistiska kalifatet.

Om man stödjer detta tankegods – oavsett vilken roll man har i organisationen – bör man ställas inför rätta, precis som nazibödlarna och deras medlöpare i Nürnberg. Och precis som i Tyskland efter 1945, borde hemvändarna mötas av obligatorisk avnazifiering, innan någon ens funderade på jobb och förtur till bostad.

Och när det gäller medhjälp till brott, kan vi gärna påminna oss om en rättegång som hölls i Stockholms tingsrätt för sex år sedan, då de fyra ansvariga bakom The Pirate Bay dömdes till mångmiljonböter och fängelsestraff. Att notera är att de åtalade inte fälldes för att ha spritt upphovrättsskyddat material själva, utan för medhjälp till fildelning. Affärsmannen Carl Lundström fick – efter överklagande till hovrätten – fyra månaders fängelse för ”medhjälp och förberedelse till brott mot upphovsrätten”, och den enda anledningen var att han hyrt ut serverplats i sitt webbhotell, Port 80. Peter Sunde, som fungerade som TPB:s pressansvarige, dömdes till åtta månader,  Gottfrid Svartholm fick ett års fängelse, medan den fjärde åtalade, Fredrik Neij, dömdes till tio månader bakom galler. De fyra dömdes också att gemensamt betala ett skadestånd till de drabblade filmbolagen på mastiga 46 miljoner kr.

Det hade onekligen varit intressant att se samma typ av hårda tag för medhjälp till brott när det gäller de svenska terrorresenärerna. Och om det nu är så att det inte finns något stöd i lagen för detta, borde den ändras omgående. Då hade vi sannolikt inte sett många hemvändare överhuvudtaget.

Men idag betraktas det alltså rent juridiskt som allvarligare att hjälpa någon att lägga ut en länk till upphovrättsskyddat material på webben, än att gå med i terrorsekter som skär halsen av både vuxna och barn och begår massvåldtäkter på kvinnor. Det förra brottet ger årslånga fängelsestraff och 46 miljoner i böter – det andra förtur till lägenhet och jobb.

Av denna anledning kan det vara svårt att känna något grundmurat förtroende för de rättskipande instanserna. Det är, som Nuri Kino skriver i SvD, att spotta i ansiktet på alla de anhöriga till offren som kräken lämnar efter sig när de åker hem för att vila upp sig.

Som jämförelse har Australien en helt annan inställning till terrorturisterna. Så här uttryckte sig premiärministern Tony Abbott i en intervju:

”If you go abroad to join a terrorist group and you seek to come back to Australia, you will be arrested, you will be prosecuted and jailed.”

Framför allt kunde man förvänta sig att  socialdemokraterna börjar frågan på allvar. Att Miljöpartiet lider svår brist på ryggrad och moralisk kompass är inget att förvånas över, men av ett parti som S borde vi kunna förvänta oss mer. Stefan Löfven borde, om inte annat av ren självbevarelsedrift, omgående boka möte med partikollegerna i Stockholm för att leda in dem på rätt spår. Allt annat vore ett misstag av historiska proportioner.

I Miljöpartiets Stockholm handlar förstås ”historiska misstag” om helt andra saker…

Intressant?

Fler om , , , ,

« Äldre inlägg

Prenumerera via e-post

Skriv in din mejladress och få meddelande om nya inlägg och uppdateringar direkt i din inkorg!

Gör som 39 andra, prenumerera du med.

Arkiv

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders Noren — Upp ↑

%d bloggare gillar detta: