And The Band Played On

Etikett: Stockholm (Sida 2 av 5)

Det är kanske ingen bra idé att möta dagens problem med 1800-talsteknik

Tågtrafiken från Stockholm och norrut står stilla igen – för vilken gång i ordningen har de flesta nog tappat räkningen på. Är det inte nedrivna kontaktledningar, är det kopparstölder eller växlar som går sönder, som resultat av eftersatt underhåll kombinerat med allt högre utnyttjandegrad. Ju fler tåg, desto mer trängsel och slitage på det fåtal spår som löper genom Stockholm.

Och det är här hela problemet ligger. För trots den närmast oreserverade kärleksförklaringen från nära nog samtliga beslutsfattare, miljöpolitiker och trafikexperter, är tåget ett extremt sårbart trafikslag. Som exemplet Stockholm visar, räcker det med ett litet fel någonstans på sträckan mellan Solna och Älvsjö för att slå ut stora delar av persontransporterna i Mälardalen – något som påverkar 100.000-tals människor dagligen som inte kommer till jobbet när de ska.

Folk i min närhet som jobbar vid Friends Arena i Solna – dit man kommer framför allt via pendeltåg – har de senaste fyra veckorna förlorat tusentals kronor i utebliven fakturering (i det nya Sverige har vi som bekant ersatt tillsvidareanställning med ofrivilligt f-skatteslaveri, och därmed slipper arbetsgivare att betala sjuklöner, pensioner, semestrar och annat omodernt) när de kommit för sent till jobbet. Eller tvingats gå tidigare för att inte riskera att dagis stänger innan SL fått fram ersättningsbussar för att täcka upp för den gravt dysfunktionella spårtrafiken.

Problemet är alltså att tågtrafiken, så som den är konstruerad, bygger på flera så kallade single points of failure, förkortat SPOF. Detta betyder att ett i sig själv ganska begränsat problem – en krånglande växel, en avgrävd kabel, en nedriven kontaktledning – leder till att hela systemet bryter samman. I tågtrafikens fall finns sällan alternativa vägar att ta, det går oftast bara finns ett spår åt varje håll, i bästa fall. (Att jämföra med biltrafik, som ofta kan ledas om på alternativa vägar vid olyckor eller hinder.)

Ett sådant system kan inte med bästa vilja i världen kallas för hållbart, trots att det är just så som de inbitna tågälskarna motiverar de återkommande miljardsatsningarna på fler spår. Om man backar lite och ser nyktert på det hela från avstånd, vore det naturligtvis mera redundant att komplettera och/eller ersätta viss spårtrafik med vägburna transporter. Exempelvis matarbusslinjer som kunde gå i skytteltrafik under rusningstrafik.

Jag har bott i Stockholm i snart 30 år, och just spårtrafiken genom staden har aldrig fungerat som tänkt. Och det kanske börjar bli dags att ställa sig frågan om mer av samma verkligen är receptet för att få trafiken att någonsin fungera i huvudstaden?

För oavsett hur älskat tåget är bland våra politiker – framför allt Miljöpartiet – ska vi vara medvetna om att det är en 1800-talskonstruktion, byggd för en tid när kraven på att komma fram i tid inte var ens i närheten av dagens. Och framför allt var trängseln oändligt mycket mindre på spåren. Kanske vi behöver hitta nutida lösningar på dagens problem istället för att förlita oss på teknik med 200 år på nacken?

Samma sak kan förvisso sägas även om andra, misslyckade tekniklösningar från medeltiden och framåt – som givetvis hyllas av framför allt av Miljöpartiet. Till exempel vindkraft, som är oduglig på att producera el fem av sju dagar i veckan – och som när den väl producerar kräver att vi betalar för att bli av med den. Eller batteridrivna bilar, som trots miljarder i skattesubventioner fortfarande inte har längre räckvidd än när de lanserades i början av 1900-talet och därför förblir en dyr och skattesubventionerad leksak för de rika.

Eller idén att vi ska elda upp våra skogar och vår mat för att driva elverk, bussar, lastbilar och flygplan – istället för att använda den dyrbara marken för att mätta världens hungriga.

Det finns förmodligen flera slutsatser att dra av de ständigt återkommande tåghaverierna. Vilket kan vara nåt att fundera på, när man står där på perrongen i Märsta och svär över ytterligare ett tåghaveri.

Nu lär förvisso MP-företrädare aldrig stå där och förbanna SL – de tar istället statsflyget för att slippa stockholmsköerna, och väljer bort tåget för att det är för dyrt.

Intressant?

Fler om , , , ,

Regeringen och FI pumpar upp bostadsbubblan

Den svenska bostadsmarknaden befinner sig på kokpunkten. Folk budar som galningar på hus och lägenheter, och trots varningar pumpas bubblan upp mer och mer – pådriven av historiskt låga räntor och en total brist på politisk insikt om hur många års planekonomisk hyresreglering skapat till en närmast permanent bostadsbrist och skyhöga priser i den fritt handlade delen av marknaden. Unga  i storstadsområden som vill flytta hemifrån, får nöja sig med att hyra i andra, tredje eller fjärde hand, om de inte har turen att ha välbeställda föräldrar med ett par miljoner på fickan som kan köpa dem en biljett förbi den stelfrusna bostadskön. Jag själv, med två snart vuxna barn, börjar inse att ingen av dem kommer att flytta före 30 (om de inte tänker smart och skaffar partner med försthandskontkrakt).

Efterfrågan på bostäder är nu 30 procent större än utbudet, och var femte lägenhet säljs före visning. I februari låg slutpriserna för lägenheter på söder i snitt 17 procent över utrop, enligt Mitt i Stockholm. En liten 18-kvadratare i Finntorp, Nacka, gick i veckan för rekordpriset 1,5 miljoner – 84.000 kr per kvadratmeter.

Och ändå är det bara början. För nu, när Finansinspektionen gett besked om hur det kommande amorteringskravet – som är tänkt att införas från den 1 augusti – ska se ut, pumpas bubblan upp till enorma proportioner. För vad som händer är att det är just amorteringskravet – som bara ska gälla nya lån tagna efter den 1 augusti – kommit att fungerar som en blåslampa, tvärtemot intentionerna. På en redan överhettad marknad där utbudet är rekordlågt och behovet av bostad gigantiskt, har sträckan fram till augusti blivit ett veritablt sprinterlopp där det gäller att till varje pris säkra bostadsaffären innan amorteringskravet klubbas igenom. Ett amorteringskrav som många av dagens bostadsköpare – speciellt de som är nya på marknaden och inte har en miljon till kontantinsats – inte kommer att ha råd med.

Därför gäller det att köpa nu, och buda som det inte fanns någon morgondag.

Själv bor vi ganska bra i stor lägenhet, men hade gärna flyttat till hus med lite mer utrymme för tonåringarna, eftersom de nu måste bo kvar även som vuxna (eller till de hittar en rik partner med förstahandskontrakt). De senaste årens prisrally gör det dock omöjligt att hitta något objekt som vi ens är i närheten av att ha råd med – och då tjänar vi ändå bra. Och det är till stor del denna inlåsningseffekt – med exempelvis äldre par med låga inkomster och utflugna barn som sitter kvar i sina stora villor, eftersom det är för dyrt att flytta till mindre lägenhet – som gör att utbudet blir skralt. En brist som i sin tur driver på priskarusellen ytterligare.

Och nu eldas alltså priserna på  ännu mer, denna gång av regeringen och Finansinspektionen. För istället för att fungera dämpande på priserna, blir löftet om amorteringskrav som att hälla bensin på brasan. Bra gjort där.

Så där går det när politiskt välmenande beslut får diametralt motsatt effekter, eftersom ingen bemödat sig riktigt om att tänka först. Risken är nu att den megabubbla som blir resultatet växer sig så stor att den hotar att sänka ekonomin när den spricker. Och därmed kan regeringen tvingas backa – från amorteringskravet. För med nedgångar på 25 procent, som Finansinspektionen själv bedömt bli resultatet av  de nya reglerna, riskerar många av de som budar som dårar idag att sitta med bostäder som de kommer att göra brakförluster på. Om de tvingas att sälja.

Det här kan gå åt h-e i en handväska, som amerikanerna säger.

Fast enligt finansmarknadsministern fungerar Sveriges bostadsmarknad finfint. Inga problem, cirkulera!

Intressant?

Fler om , , ,

En uppvisning i arrogans och maktfullkomlighet

svensson_smith

Karin Svensson Smith. (Skärmdump från SVT Agenda.)

Karin Svensson Smith är miljöpartist och ordförande i Riksdagens trafikutskott. Där har hon varit ansvarig för att driva viktiga delar av Miljöpartiets ”ingångsvärden” i regeringsförhandlingarna – närmare bestämt den extremt dyra ”pausen” av Förbifartsbygget och beslutet att underlätta för MP i Stockholm att stänga Bromma.

I bägge dessa frågor kommer Svensson Smiths MP att bli överkört, deta sedan en majoritet av partierna i Trafikutskottet slagit fast att de kommer att rösta för att återuppta bygget av motorleden redan vid nyår. Dessutom vill majoriteten stoppa utnämningen av den statliga förhandlingsman som skulle fungera som en slags terapeut för Stockholms nedläggningssugna miljövänster.

Men i Agenda i helgen var Karin Svensson Smith totalt oförstående för att det skulle förändra något över huvud taget om hennes linje hamnade i minoritet. Frysningen av bygget fram till maj låg fast, oavsett vad som händer, fastslog hon. Något helt nytt, som inte kommnicerats tidigare, var dessutom det helt nya beskedet från Svensson Smith att anledningen till frysningen inte var att förhandla fram ny finansiering – utan att stoppa vägen från att byggas över huvud taget. I Karin Svensson Smiths värld är alltså målet att permanent strypa finansieringen till vägbygget så att den aldrig blir klar, vilket ju onekligen är diametralt annan syn än vad hennes chef – Stefan Löfven – har på saken.

Det här är något helt annat än vad som hittills sagts gång på gång av den man som kallar sig statsminister (i de fall han vågar visa sig offentligt). I en närmast obegriplig flathet mot ett litet extremt enfrågeparti som han av outgrundlig anledning utsett som regeringspartner, har han i princip lämnat walkover till en hårdför falang av miljövänstern som hatar de flesta moderna bekvämligheter uppfunna senare än sent 1800-tal. Och som struntar i såväl demokrati som riksdagsbeslut. Förbifartsbygget ska stoppas till varje pris, är den numera inte särskilt dolda agendan. Och detta ska alltså ske via en slags politisk maskirovka: Genom att sabotera förutsättningarna och strypa finansieringen ska Riksdagen, som främst representerar de dryga 93 procent av befolkningen som inte röstade på Miljöpartiet, ställas inför fullbordat faktum. Demokratin står i vägen, och måste därför rundas.

Karin Svensson Smiths maktfullkomlighet och arrogans är förvisso inte överraskande – vänsterns utopier har alltid krävt hårda inskränkningar av den personliga friheten. Oönskade beteenden, som att flyga till Thailand och åka bil, ska korrigeras, och lösningen är som alltid att skapa bristsituationer och ransonering. Därför måste bilism, flyg och låga energipriser till varje pris stoppas. Strunt samma om vi bara får el två dagar i veckan, strunt i att vi inte kan försörja ens hälften av svenskarna med egenproducerade livsmedel. Nolltillväxt är målet, och genom ransonering och umbäranden visar vi vilket föredöme vi är för en förbluffad omvärld. (Som mest skakar på huvudet åt oss.)

Vad som är intressant i sammanhanget är att Karin Svensson Smith själv hoppade av Vänsterpartiet för snart 10 år sedan, till stor del på grund av de gamla kommunisternas förakt för demokrati och parlamentarism. Så här skrev hon i Sydsvenskan om sitt avhopp:

I Skåne liknar ”ledande kamrater” parlamentarismen vid en varm tröja, som kan vara bra att ha när det är kallt men i övrigt umbärlig. I en färsk intern v-artikel reflekteras över om nu socialismen inte ser ut att nås via det parlamentariska arbetet kanske det är parlamentarismen och inte socialismen som skall ifrågasättas.

För sanna demokrater är det omöjligt att vara trovärdig i ett sådant sällskap. Miljöpartiet har ingen kommunistisk barlast. Partiet har de senaste åren mognat och utgör i regel en konstruktiv part i det parlamentariska arbetet.

I söndagens Agenda visade Svensson Smith minst av allt prov på någon utbredd respekt för parlamentarism och demokrati – snarast raka motsatsen. När inte parlamentet tycker som Smith och MP, inriktas strategin istället på att att runda majoritetens beslut – om så krävs med hjälp av fulspel och förhalningar.

Man får hoppas att denna uppvisning i maktfullkomlighet och arrogans gentemot en överväldigande majoritet av väljarna får tuffa konsekvenser. För MP – och i synnerhet för Smith.

Vi får väl se om samarbetet överlever veckan som kommer.

Intressant?

Fler om , , ,

DN 1, 2, 3, SvD, Aftonbladet, Motpol

Bunkerklara – regeringens egen cityomvandling

bunkerklara

Drottninggatan i hörnet av Karduansmakargatan, en vanligt onsdagsmorgon kl 08.55. Till höger utbildnings- och kulturdepartementet, till vänster kvarteret Björnen och Loen som ska bli ny byråkratbunker.

Stockholm växer så det knakar, staden ska förtätas och få nytt liv. Så brukar det ju heta i alla fall. Fast konstigt nog förväntas detta nya sjudande stadsliv uppstå i ny bebyggelse, ofta långt från innerstan – medan de kanske mest centrala, och logiskt sett attraktiva delarna av Stockholm, förblir öde stenöken utan vare sig myller, bostäder eller mänskligt liv efter kontorstid.

Ett av de bästa exemplen på denna typ av stenöken är de gamla Klarakvarteren söder om Klarabergsgatan. Efter 50- och 60-talets brutala cityomdaning, som slet sönder den månghundraåriga stadsväven och drev bort alla småföretagare, hantverkare, tryckare, butiker, hotell och krogar – för att inte tala om de klassiska tidningsredaktionerna – har området legat öde. Stora trafikleder har effektivt stoppat gående, och längs de smala gatorna – som Jakobsgatan, Karduansmakargatan och Vattugatan – ersattes småhusbebyggelsen med kontors- och parkeringskolosser med slutna fasader.

Efter ett välkommet försök att sparka liv i stadsdelen i mitten av 90-talet, då bland annat det anskrämliga parkeringshuset Elefanten försvann och ersattes med bostäder, stannade allt av igen. Många av de värsta 60-talsfasaderna, som i kvarteret Wahrenberg, blev kvar, och idag talas det till och med om att kulturskydda många av plåthusen från City 67. Arrgh!

Men det största hotet mot nytt liv i Klara kommer paradoxalt nog från Helgeandsholmen. För riksdagsbyråkratin sväller till synes ohämmat år från år och i jakten på nya lokaler i närheten av Riksdagen lägger byråkratimaskineriet det ena huset efter det andra under sig på väg upp längs Drottninggatan.

Intressant nog reagerade Socialdemokraterna – av alla partier – på detta fenomen så sent som i november 2010, precis efter valet som vanns med knapp marginal av Alliansen. Då drev S, V och MP – med stöd av Sverigedemokraterna – igenom en besparing på 300 miljoner i Regeringskansliets budget, något som dock i första hand drabbade svenska ambassader utomlands, inte byråkratmarschen norrut genom Klara och den tillhörande bunkrifieringen av området.

bjornen_loen1

Relationsskiss för kvarteret, sett från Jakobsgatan norrut. Observera påbyggnaden mot Drottninggatan.

bjornen_loen2

Befintlig huskropp visas i brunt. Nytt liv i Klara?

Just nu byggs det gigantiska kvarteret Björnen och Loen, ägt av Statens fastighetsverk, om för att husera tusentals nya arbetsplatser för Riksdagens departement. Kvarteret, varigenom Karduansmakargatan löper, ska byggas på med ett avsevärt antal nya våningar vilket innebär att vi kommer att få se ännu fler ”retrofittade” 60- och 70-talshus mitt i det historiska city. Skisserna här intill är från 2009 och kommer från SFV (PDF). Där utlovas ”nytt liv i Klara”, något som känns som en eufemism, milt uttryckt. Visst blir det fler arbetsplatser, men byggnadskropparna kommer av säkerhetsskäl att bli närmast hermetiskt tillslutna, och kommunikation med omliggande gator kommer inte att ske. Precis som resten av byråkratbunkrarna i kvarteren runt Rosenbad är slutna kolosser utan egentlig gatukontakt.

För i spåren av denna politiska kontorisering av Klara, kommer också nya säkerhetskrav. Byggnaderna förvandlas till slutna bunkrar, med vakter som kontrollerar alla ingångar. Flanörer och affärsverksamhet tvingas bort – och City fortsätter att vara lika dött som förr.

Det vill säga, om inte Peter Hultqvist återupptar sin jakt på det galopperande slöseriet i regeringskansliet och sparkar ett par hundra byråkrater till.

Jag har faktiskt ställt frågan i ett mejl till den nye försvarsministern – det ska bli intressant att se om han svarar. På något sätt misstänker jag att behovet inte är lika överhängande idag, när det är s-byråkrater det handlar om…

Intressant?

Fler om , , , ,

Den manliga cykelmaktordningen

Cykelmaktordningen i Stockholm: Övergångsställe.

Cykelmaktordning i vardagen: vem som har företräde vid övergångsställe avgörs av hur dyr cykel du har.

Egentligen borde jag varit igång sedan länge. Jag brukar plocka fram cykeln och byta ut resan med Saltsjöbanan mot en snabb 20-minutersfärd till centrala Stockholm redan i början av april, när frosten gett med sig och snön smält bort. Men i år har det varit motigare än vanligt. Inte för att jag ryggar för själva ansträngningen –jag är i bra form – utan för att det tar emot att ge sig ut i kriget på cykelvägarna. Ett krig där den med dyraste kolfiberhojen alltid har företräde framför andra, slipper stanna vid övergångställen, tillåts tränga sig före även om det innebär att medtrafikanter tvingas panikbromsa för att undvika krock. Och en oskriven regel är att aldrig nånsin använda ringklocka, oavsett allvaret i situationen.

Man skulle kunna kalla det för den manliga cykelmaktsordningen. Det vi ser är hur en grupp av män mitt i livet, sannolikt sprungna ur samma klientel som kryssar i 120 mellan filerna på infartsvägarna i BMW eller Audi, hittat ett nytt livsprojekt: att skaffa sig superkroppen genom att cykla till jobbet. Och då går det som det går: Cyklingen förvandlas till en svindyr prylsport där BMWn byts ut mot en ultralätt Specialized eller Scott för 60.000 (*), kostymen switchas mot tajt lycratrikå med minimalt luftmotstånd – och puls, tempo, och blodtryck kopplas upp via sensorer till smarttelefonen. Varje lopp till eller från jobbet blir en kamp om att sätta nytt Runkeeper-rekord. Det yttersta målet är att ställa upp i Klassikern – och vad kan väl vara ett bättre sätt att träna upp flåset än att göra jobbpendlingen till ett mini-Tour de France?

Det är dessa män jag möter varje morgon (fortfarande har jag aldrig stött på en kvinna med samma uppträdande) och som gör resan till jobbet till en veritabel skräckfärd längs de underdimensionerade och eftersatta cykelstråken. Det krävs att man hela tiden är på helspänn, aldrig slappnar av, eller stannar och släpper fram gående annat än i nödfall. Då blir man omkörd till både höger och vänster (se bilden överst på sidan som visar hur det brukar se ut). Vansinnesomkörningar, som hade kostat körkortet om de gjorts ute på bilvägarna, är mer regel än undantag i cykeltrafiken.

Cykelbanorna har utvecklats till laglöst land – och så länge de tillåts vara det, utan att polisen bryr sig om att sätta fast och bötfälla även dem som kör som dårar på två hjul – kommer olyckorna och irritationen bara öka (det händer bisarrt nog att människor dödas av cyklister i Stockholm).

Resultatet blir att ingen utanför kretsen av de mest fanatiska vågar sätta sig på sadeln i rusningstid. Sedan spelar det ingen roll hur många cykelmiljarder Centerns Per Ankersjö satsar på att få fler att ta cykel istället för bil. Så länge den manliga cykelmaktsordningen lämnas ifred att skapa lag och ordning på egen hand, kommer det aldrig att bli säkert att trampa runt i stan.

Allt detta sammantaget gör att jag faktiskt tvekar om jag över huvud taget ska fortsätta att ta cykeln till jobbet. Det är stressigt, farligt och man vet aldrig om man ska komma hem i ett stycke igen. En promenad genom Gamla stan är betydligt mer avslappnande, och ger vardagsmotion så det räcker.

Handen på hjärtat – när såg du en cyklande polis senast? Och framför allt – varför kan vissa människor, framför allt män, aldrig skaffa sig ett intresse utan att det går till överdrift och utvecklas till fanatism? Det är något för antropologerna att forska kring.

Jag ska nog ta mig en ordentlig funderare på om det verkligen är värt risken och stressen att att fortsätta ta cykeln till jobbet.

lockstock

Cykelmaktordning på jobbet: Lycramännen har paxat sina egna cykelställ – för att säkerställa att ingen annan kan ta just deras platser.

skap

Duschrevir. I duschrummet på jobbet. De här skåpen har varit paxade av samma cykelmän sedan de ställdes dit för snart fyra år sedan. Vissa har till och med inrett dem med lite galgar och en hylla för hygienprodukter. Från början var de menade att användas för tillfällig förvaring, medan man duschade, men den idén fick snabbt överges.

* Jag har naturligtvis inget belägg för att män med BMW väljer dyrare sportcyklar, men det skulle inte förvåna mig. Kanske borde sätta samman en poll för att kartlägga hur vissa bil- och cykelmärken hör ihop?

Intressant?

Fler om , , ,

Slussen – vilken betongöken gillar du mest?

tyrellvsslussen

Om man bara gör den där inglasade gallerian lite högre, kommer den att se exakt ut som Tyrell Corporation i Blade Runner. Det hade ju faktiskt varit ganska häftgt…

Det ständigt pågående haveri som går under benämningen Nya Slussen rullar vidare. Efter att ha utretts i nära 30 år, efter ett otal arkitekttävlingar, förhalningar, överklaganden och allmän nimbyism, antogs för något år sedan ett slags beslut för hur den framtida Slussen skulle gestaltas.

Många – däribland jag – var besviken på resultatet, främst för att allt som var bra i det ursprungliga förslaget från arkitektbyrån Foster & Partners – som dagens Slussen bygger på – rensades bort. I originalförslaget byggdes ett nytt stadsrum upp runt Södermalmstorg, med flera nya hus. Det vill säga, det anknöt till ett Slussen för länge sedan, före den nuvarande trafikkarusellen raderade ut bebyggelsen som gick ända ner till Slussbassängen. Visst, förslaget hade många brister, men ansatsen att återge Slussen sina stadskvarter var välkommen.

slussen_fb2010

Den ursprungliga planen till nybebyggelse vid Slussen innebar att Södermalmstorg faktiskt blev – ett torg.

Men att bygga nya hus i Stockholm är belagt med gigantiska politiska risker – så efter att stadsbyggnadsnämnden lyssnat in dussintals ilskna bostadsrättsägare på Mosebacke med hotad utsikt från sina lägenheter, raderades i princip alla byggnader från Nya Slussen-planen, och kvar blev bara de breda autostradorna och ett par oregelbundna glaskonstruktioner som placerades ut för att skydda de många kunderna i den nya underjordiska gallerian mot regn och rusk.

Man får anta att även de horder av människor som redan idag ägnar stora delar av sin dag åt att njuta av UTSIKTEN från betongdäcket vid Södermalmstorg, påverkade politikerna att tänka om och inte ta risken att göra om samma fel som de flesta andra städer i den civiliserade världen envisas med att göra: ställa hus bredvid varann.

Som sagt, vi var många som var besvikna på det urvattnade och intetsägande förslag som klubbades igenom för två år sedan, men det finns en gräns för när man inte orkar kämpa emot längre. Dessutom var alternativet – den vittrande betonghögen som utgör dagens Slussen – ännu sämre.

Stoppa vansinnet – Rädda Slussen! (Version 0,5) from Agaton Film on Vimeo.

Men nu har Slussenfrågan återigen blivit het, sedan en privatperson gjort det som de inblandade tjänstemännen och arkitekterna naturligtvis borde ha gjort redan från början: visat hur det faktiskt kommer att se ut i verkligheten för oss som ska vistas i de glättiga arkitektoniska skisserna. De gigantiska betongytorna, glaspyramiden som för tankarna till Blade Runner och det blåsiga och öde betongdäcket i avsaknad av all slags bebyggelse och intimitet: detta fanns med i förslaget från början, men få orkade eller förstod att ta det till sig.

Och nu är det för sent. För även om aktivisterna i Slussen plan B mot förmodan lyckas stoppa bygget ytterligare en gång, kommer ingenting att bli bättre. Tidigare stod valet mellan ny betong och gammal söndervittrad betong. Med Slussen plan B tillförs vi ytterligare ett val – att ersätta den gamla ödsliga betongöknen med en likadan ny.

Stockholm är världens ängsligaste stad när det gäller att bygga nytt – så vad kan vi egentligen förvänta oss?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Resumé 1, 2, DN, SvD

City har blivit ett museum över massbilismen

klarabergsleden

Klarabergsgatan hösten 2013. En av de ödsligaste platserna i Stockholm.

Jag såg fram emot Anders Wahlgrens nya dokumentär i två delar, som sändes med början den 29 december (finns fortfarande att se på SVT Play). Det blev tyvärr något av en besvikelse – där Wahlgren för 20 år sedan öppnade ögonen på en ny generation för de vansinniga skövlingar som utfördes i moderismens och massbilismens namn på 50- och 60-talen, ägnade sig Anders Wahlgren denna gång åt omtugg och eget tyckande i största allmänhet, med lite klipp från sin egen tidigare produktion som omväxling. Men någon väg framåt pekades inte ut, trots att Stockholm City fortfarande befinner sig i ett slags efterkrigslimbo. Stadsväven är för länge sedan söndertrasad och rivningsmassorna bortforslade, men det är fortfarande en slags bombad stad vi tvingas leva i.

Wahlgren belyste dock en aspekt av den helgalna citysaneringen – City 67 – som jag inte riktigt uppmärksammat tidigare, nämligen hur illa det hade kunnat bli om Hjalmar Mehr och hans edsvurna män fått fortsätta att lägga Stockholm i ruiner. Klarabergsgatans brutala – och idag helt onödiga – breddning från 9 till 38 meter gjordes exempelvis i syfte att förvandla densamma till en motorväg rakt in till Sergels torg. Den var tänkt att fortsätta med sina 4-6 filer rakt igenom Serafimersjukhuset på Kungsholmen och ner på Norr mälarstrand, som alltså också hade förvandlats till motorled.

Som om inte det räckte påbörjades arbetet med två andra gigantiska trafikleder – dels via tunnelgatan (som också skulle breddas i likhet med Klarabergsgatan), dels en motorväg genom Tegnérlunden i en bro över Sveavägen. En stor del av den befintliga byggnationen på Norrmalm skulle rivas och ersättas med kontorsskrapor och ett 20-tal stora parkeringshus. (På skissen nedan syns hur leden skulle förinta parken vid Norra bantorget.)

Vansinnet stoppades i sista stund, inte på grund av bristande vilja från huliganerna i Stadshuset, utan på att pengarna helt enkelt tog slut.

Modell_City_67

City 67 – det kompletta vansinnet. Här syns den gigantiska Tunnelgatsleden, en fyrfilig motorled som skulle sprängas fram genom Brunkebergsåsen mot Humlegården. Bebyggelsen på Norrmalm skulle rivas och ersättas med parkeringshus i betong.

Idag lever vi i resterna av denna havererade plan för massbilismen – och ingenstans syns spåren tydligare än vid Klarabergsgatan. Denna motorled ligger idag mer eller mindre övergiven, och någon egentlig biltrafik eller köer existerar inte. Det är högst sannolikt mindre biltrafik mellan Drottninggatan och Klarabergsviadukten idag, än det var på 50-talet innan den stora rivningsvågen började.

Ändå finns det inga planer för denna modernistiska ödemark, detta museum över den uteblivna massbilismen som fick politiker i hela Sverige att totalt förlora huvudet och riva sina egna historiska stadskärnor. Det planeras som aldrig förr i Stockholm för nya bostadsområden, men gemensamt för dessa är att alla sker i stadens periferi – aldrig i centrum, där det paradoxalt nog finns plats i överflöd för både ny spännande arkitektur och attraktiva bostäder. Vid Brunkebergstorg, som jag skrivit om förut, och i kvarteren ner mot Tegelbacken finns stora möjligheter att blåsa nytt liv i city.

Alla dessa onödiga gatubreddningar, som gjordes i väntan på de nya trafiklederna, hade kunnat rullats tillbaka – med resultat att nya täta stadskvarter med bostäder kunnat återuppstå i Stockholms mest centrala lägen. Regeringsgatan, Jakobsgatan, Klarabergsgatan – exemplen är många på trafikleder som nästan inte har någon trafik längre och därför utan större problem skulle kunna tas bort. Liksom tunnlarna genom City och trafiklederna som spärrar av gångstråken runt Tegelbacken, helt utan någon egentlig nytta.

Ändå händer det – ingenting. Jag misstänker att det fortfarande efter alla dessa år handlar om en slags förträngning, att det tar emot att erkänna vansinnet med att lägga en välbevarad, historisk stad i ruiner helt utan anledning.

Intressant?
Andra bloggar om , , ,

Sevärt om när Sverige skövlade sin historia

stadens_sjal

En vison från 1995 om ny fasad på parkeringshuset Wahrenberg mot Brunkebergstorg, ur Anders Wahlgrens film Stadens själ. Resten av kvarteret byggdes om till bostäder, men plåtfasaderna mot Brunkeberg och Drottninggatan blev obegripligt nog kvar.

För ett tag sedan skrev jag om de nya planerna för att bygga nya mastodontkomplex i Klara, och behovet att visa Anders Wahlgrens banbrytande dokumentärfilmer från 90-talet igen. Detta eftersom dagens makthavare verkar ha en minst sagt grumlig bild av stadens historia och de brott som begicks av företrädarna på 50- och 60-talen, då folkhemsbygget gick överstyr och den nya synen på staden perverterades till en slags ohelig kombination av amerikansk massbilism och socialistiska visioner om staden som en produktionsapparat av tjänster, där kontor och handel låg på ett ställe och bostäder på en annan plats långt långt bort – ingen ”funktionsblandning” tilläts ske.

Och när man talar om trollen så har SVT just i dagarna sänt Wahlgrens dokumentärer i repris, filmer som borde vara obligatorisk historieundervisning för alla som tycker och beslutar i Stockholms stad. Staden i mitt hjärta från 1992 finns numera i SVT:s Öppet arkiv, och uppföljaren Stadens själ, vidgar dessutom perspektiven och ger sig ut i landet till små och medelstora svenska städer, vars gamla fina stadskärnor gick samma väg som Klara på 60- och 70-talet. Wahlgren ägnade dessutom en hel film åt rivningsvansinnet i Malmö, där stora delar av den gamla bebyggelsen, inklusive delar från Medeltiden, slukades av grävskoporna.

I samtliga städer fattades samma galna beslut – biltrafiken förväntads öka så dramatiskt att det behövdes inte bara ett utan flera stora parkeringshus mitt i centrum på landsortsstäder som Skövde, Halmstad, Västerås, Eskilstuna och Norrköping. Knappt var de klara och den gamla trähusbebyggelsen ersatt med betongbunkrar innan feltänket visade sig – trafiken ökade inte och istället för ett levande centrum dit människor sökte sig för att handla, umgås och flanera förvandlades de gamla innerstäderna till ogästvänliga stenöknar där ingen ville stanna längre än absolut nödvändigt – en tur in till systemet och sedan snabbt hem igen. Sedan etablerades köpcentrum utanför de skövlade stadskärnorna, dit den bilburna allmänheten föredrog att åka, och parkeringsbunkrarna i centrum blev ännu ödsligare.

Wahlgrens filmer gjordes i början och mitten av 90-talet, alltså för drygt 20 år sedan, men de är mer aktuella än någonsin. Framför allt eftersom vi ny ser det långsiktiga resultatet av denna politiska masspsykos som fick våra egna folkvalda att i bästa välvilja beslutade att radera ut vackra, levande och fungerande städer och tvångsförflytta dess invånare. Samtidigt som stora delar av Centraleuropas städer låg sönderbombade efter kriget, lade vi svenskar våra stadskärnor i ruiner helt frivilligt. En ödets ironi, som man kunde skratta åt om det inte vore så sorgligt.

SE_SSA_0382_Ö7_kvarteret_gripen_1962

De nedgångna gamla husen i kvarteret Gripen, som revs för att ge plats åt en enda mastodontbyggnad – Åhléns varuhus. Bilden är tagen i början av 60-talet, från taket av det nybyggda hotell Continental vid Vasagatan, som idag rivs för ytterligare ett nybygge.

Idag står vi alltså med facit. Citykärnorna, förödda och avfolkade av parkeringshus och Domusbunkrar, förlorade sin funktion som samlingsplats. Många småstäder kämpar idag för att blåsa liv i de centrala delarna av sina centralorter där butiker tvingas slå igen eftersom kunderna nöjer sig med att åka till köpladorna utanför stan. Hade städerna behållits som förr, som blandade miljöer där människor både bodde och arbetade, hade detta aldrig blivit ett problem.

I slutet av Wahlgrens andra film, som blev klar före rivningen av parkeringshusen Wahrenberg och Elefanen, visas också ett par intressanta visioner upp för hur de värsta illdåden i Klara skulle kunna rättas till.

Mycket av detta blev även verklighet, kanske som ett resultat av Wahlgrens dokumentärer. Infillhusen i klassistisk stil vid Oxtorget byggdes exakt enligt skisserna i filmen, och de stora parkeringshusen mellan Vattugatan och Herkulesgatan har idag blivit bostäder. Däremot väntar de stora plåtschabraken längs Drottninggatan fortfarande på att få besök av grävskoporna.

scandig_july13

Scandic Continental, 40 år gammalt men saknat av ingen. Fortsätt gärna på andra sidan Klarabergsgatan när det är färdigrivet här…

I utkanterna av Klara, i korsningen Klarabergsgatan och Vasagatan, är grävskoporna i full färd med att radera ut hotell Scandic Continental, ett punkthus som stått här i 40 år, men som det garanterat inte kommer att göras nostalgiska filmer om. Precis som de andra bunkrarna runt omkring är det ett hus som i bästa fall accepterats, men i smyg är vi många som går förbi och ler åt den allt mindre högen av betong och stål.

Och så fantiserar man om att rivningsfirman inte skulle sluta där, utan i skydd av nattens mörker rulla över maskinerna till andra sidan Klarabergsgatan – och gå loss på två av Stockholms absolut fulaste byggnader.

Det är sånt man tänker när man ser Wahlgrens filmer – att det behövs en ny rivningsvåg i City. Något som vi nog får vänta på länge än, tyvärr.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Villaägarnas fel att huliganer bränner bilar

Ängbyhöjden_28_1938

Funkisvillorna i Södra Ängby byggs i slutet av 1930-talet. Här någonstans börjar segregationen som ledde fram till Husbykravallerna. Eller?

Ett av de mera långsökta förklaringarna till att ungdomar i Husby och andra förorter tänder eld på bilar, kastar sten på polisen och allmänt beter sig svinigt, levereras idag av arkitekten Ola Andersson i DN (ej fri på nätet).

Andersson, som tidigare hyllats för sin intressanta bok Vykort från Utopia, ger en historisk tillbakablick på villastaden och dess framväxt, och landar till slut i åsikten att människor som flyttar från utsatta bostadsområden (ett fenomen kallat white flight) är en bidragande orsak till de till uppblossande kravallerna och upploppen.  Förklaringen är att de enda som blir kvar i de betonggetton som Anderssons arkitektkollegor ritat är fattiga, arbetslösa, invandrare och flyktingar. När de bättre bemedlade som har både inkomst och arbete försvinner, finns det alltså ingen ”buffert” kvar som kan stabilisera samhället och bostadsområdet faller ner i misär och brottslighet, enligt Ola Andersson som skriver:

Segregationen i våra städer uppstår när de som har det gott ställt väljer bort vissa stadsdelar och drar sig tillbaka till välmående villastäder där de kan leva sitt liv väl isolerade från konsekvenserna av viljan att skapa ett avstånd mellan staden och sig själv och sitt hushåll. Villastaden är inte bara ett sätt att fly stadens problem, utan också orsak till många av dem.

Den senaste veckans bilbränder och stenkastning i de minst privilegierade förorterna visar vilka konsekvenser segregationen får. Den segregationen beror inte enbart på villastaden, naturligtvis. Snarare är den en konsekvens av sättet att bygga staden som från varandra avskurna delar, där invånarna sorteras efter ekonomisk, social, kulturell och etnisk bakgrund.

Trots att jag har hyser stor respekt för Ola Anderssons tidigare arbete, tycker jag att han går bort sig totalt i det här resonemanget. Den outtalade lösningen på ovanstående problem landar ju i en socialistisk idealbild av Den goda arkitekturen, en centralplanerad dröm med medborgarna som spelbrickor med uppgift att uppfylla Samhällets visioner.

Denna socialingenjörsmässiga analys, att människor kollektivt ska fås att acceptera att de måste offra egen bekvämlighet och trygghet för kollektivets bästa, funkar inte och har aldrig funkat. Det har historien visat gång på gång.

De allra flesta människor har en inneboende strävan efter att skapa ett bättre liv för sig själva och sina familjer. För den som får ekonomisk möjlighet att flytta från en betongförort med en otrygg miljö och lekplatser där vuxna tvingas sitta vakt när barnen gungar, för att istället skaffa ett litet hus med egen trädgård där ungarna kan leka ensamma ute i trädgården, är valet mellan familjen och kollektivet relativt enkelt.

Men denna ”buffert-tanke” är inte helt ny, Jag har själv sett den tillämpad på nära håll för ett par år sedan i min ena dotters dåvarande skola. Då placerades hon och de andra ”lugna” tjejerna i klassen bredvid de bråkiga eleverna (oftast killar)  för att på detta sätt få grabbarna att tagga ner. Tjejerna fick alltså agera stötdämpare för de bråkiga grabbarna, utan att någon ens tillfrågat dem eller föräldrarna.

Detta innebar givetvis att bufferttjejerna därmed fick en försämrad inlärningsmiljö och riskerade halka efter i undervisningen – vem klarar att plugga när bordsgrannen skriker och slåss? Men som sagt, de hade inget att säga till om när skolans socialingenjörer hade bestämt sig för en lösning.

När det gäller svikarna som lämnat förorten för att bo i villa, undrar jag dock hur Ola Andersson egentligen hade tänkt att de skulle agerat buffertar mot bilbrännarna och stenkastarna? Hade det varit bättre om huliganerna gått till attack mot dem istället för mot polisen?

För övrigt utgår jag från att Ola Andersson själv bor på behörigt avstånd från de problemområden som Sveriges villaägare har lämnat åt sitt öde. Jag har inte forskat vidare i hans val av bostadsadress, men jag är relativt säker på att han bor i en rymlig innerstadslägenhet på bekvämt promenadavstånd till jobbet hos A1 arkitekter, som sitter i fina lokaler på Kammakargatan.

Det är dock Andersson långt ifrån ensam om. Mig veterligt finns det inget arkitektkontor som valt att förlägga sina lokaler till Rosengård, Husby, Hammarkullen eller Vivalla, för att bara nämna några av de områden vars sammanhållning hotas av den vite mannens flykt.

Men rätta mig gärna om jag har fel.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Den nya slakten på Klara

gallerian_retrofitted

Gallerian i ny tappning: samma plåtfasad, fast nu med ett par extra hus ovanpå. Har arkitekterna blivit fullständigt galna?

Tre tunga folkpartister går till storms mot att Stockholm City byggs sönder, genom kortsiktiga beslut och avsaknad av helhetsgrepp. Det ligger en hel del i den kritiken. För trots alla stora ord, alla visioner om förtätning, bostäder och promenadstad, är det enda som hänt i City på senare år att vi fått nya byggnader staplade ovanpå befintliga kontorshus – och då nästan uteslutande kommersiella lokaler. Möjligtvis hänger det samman med ROT-avdraget (det är helt enkelt skattemässigt mer gynnat att bygga om än att bygga nytt) som gör att vi istället för att reparera skadorna från Klararivningarna och skapa en blandstad med mänsklig skala, tillåter en ohämmad retrofitting av betongbunkrarna från 60-talet. Ovanpå dessa kan de nya hyresgästerna glädja sig åt toppmoderna lokaler högt ovan mark. Trenden med att stapla futuristiska lådor ovanpå befintliga kontorskomplex är inte unik för Sverige, och för närmast tankarna till framtidsdystopier som Blade Runner, en berättelse där de rika och framgångsrika lever sina liv på molnfri höjd, långa ovan misären, upploppen och fattigdomen på marknivå.

Dystopiskt är precis vad det nya förslaget för ombyggnad av Gallerian (eller kvarteret Trollhättan) är. Det förslag som av någon obegriplig anledning lyckats slingra sig hela vägen genom beslutsprocessen – se bild ovan – innebär att Gallerian mot Hamngatan byggs på med tre våningar kontor. Malmskillnadsgatan får ett nytt höghus som fortfarande är hermetiskt tillslutet i gatunivå. Och Swedbanks gigantiska mur av plåt mot Brunkebergstorg får inte bara stå kvar orörd eftersom den är av ”stort arkitektoniskt värde”. Den gigantiska huskroppen byggs dessutom på med nya lådor som staplas ovanpå i två-tre ytterligare våningar.

swedbank_brunkebergstorg

Swedbanks plåtmur mot Brunkebergstorg. Denna fasad är så arkitektoniskt viktig att den måste skyddas, sägs det.

Inget fel med höga hus, men det är ju på marknivå som problemen finns. Att inte ta chansen att försöka läka åtminstone några av såren efter Klararivningarna är inget mindre än ett svek mot generationer av stockholmare. Ombyggnadsförslaget med påbyggnaderna permanentar och förstärker istället den monolitiska skalan, och något myllrande folkliv runt detta en gång så livfulla torg lär det knappast bli – bara ännu fler kontor.

Hur har arkitekter och stadsplanerare egentligen tänkt, om de nu gjort det över huvud taget?

SSMDIG000756S

Brunkebergstorg i början av 1950-talet. Telefontornet fanns fortfarande kvar, och fasaderna till höger, som bland annat utgjorde av ett 1700-talshus, hade fortfarande inte ersatts av Swedbanks ”arkitektoniskt viktiga fasad”.

Just Brunkebergstorg var en av de platser som drabbades värst av Hjalmar Mehr och hans rivningsvansinne. Före 60-talet var detta Stockholms bultande hjärta, en triangulär piazza som var trafikknutpunkt för nedre Norrmalm. Idag är allt folkliv försvunnet, och Telegrafhuset, bankkontoren i jugendstil, liksom 1700-talspalatsen för länge sedan rivna och ersatta med gigantiska lådor i plåt. Förutom Swedbanks gigantiska mur möts vi av samma  fasadmaterial på andra sidan torget, där Stadsteaterns bunkerliknande byggnad av plåt effektivt dödar all lust att vistas på platsen. Bidragande orsak till att snabbt lämna torget är P-huset Wahrenbergs blekta röda plåtfasad, liksom flertalet övriga hus i Gallerian-komplexet.

Det som är så tragiskt är att det just nu finns ett unikt tillfälle att rätta till några av felen som gjordes för 40 år sedan – en chans som kanske inte kommer tillbaka på 50 år. Både Swedbank och Nordea, liksom flera myndigheter, är på väg att lämna sina stora lokaler i city, vilket öppnar för en unik möjlighet att omgestalta platsen och åtgärda en del av det som Norrmalmsregleringen ställde till med. Att försöka blåsa liv i detta öde, döda torg borde vara proritet nummer ett för politikerna i stadsbyggnadsnämnden.

Istället får vi ytterligare förfulning, förflackning och avfolkning av City, ett ogenomtänkt förslag som inte löser ett enda problem och bara gör city fulare och mer ogästvänligt.

För exakt 18 år sedan premiärvisades filmen Staden i mitt hjärta. Anders Wahlgrens dokumentär om Klararivningarna. Filmen slog ner som en bomb, och en ny generation fick plötsligt upp ögonen för vidden av de förbrytelser som 60-talets Stockholmspolitiker gjort sig skyldiga till när de lade den mest levande och i många delar vackraste delen av huvudstaden i ruiner. Debatten som uppstod efter filmen fick snabbt till resultat att de gigantiska parkeringshusen Wahrenberg och Elefanten revs eller byggdes på med bostäder. Även vid Oxtorget uppfördes ett par lyckade infill-hus i klassisk Stockholms-stil. Sedan tog det stopp.

retrofitting_klara

Högt ovan de gamla Klarakvarteren, på en kontorsbyggnad från 60-talet, svävar – ja vad är det för något?

Idag sitter en ny generation vid makten i Stockholms stadshus, en som antingen inte känner till Klaras historia, eller struntar i den. Istället verkar dessa politikers högsta dröm vara ett Stockholm som kan mäta sig med amerikanska innerstäder. På något annat sätt kan man inte tolka de ombyggnader som skett i Klara och City under senare år. Några rivningar har i princip inte skett, däremot byggs det på som aldrig förr. Fastighetsverkets kontor vid Jakobsgatan (ovan) är bara det senaste och värsta exemplet på detta: ett rivningsmoget 60-talshus i betong får stå kvar orört – istället smäller man på en påbyggnad i Månbas Alfa-stil på taket.

Det är nog hög tid att visa Wahlgrens filmer på nytt för Stockholms sossar och moderater.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: