Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: Storbritannien

EU:s verkliga problem förklarade i ett diagram

Data from World Bank

Det frenetiska handviftandet i kölvattnet på Brexit fortsätter, samtidigt som tonläget höjs och domedagsprofetiorna avlöser varandra, pannor läggs i djupa veck och ännu ett EU-toppmöte inleds. Alla kommer att bli fattigare när Storbritannien stängs ute från den gemensamma inre marknaden sägs det, och extra sämst kommer det att gå för britterna som kan se fram emot en framtid som utstötta och tvingas till ett liv i mörker, utan kontakt med omvärlden, företag som flytt och en BNP-tillväxt som i bästa fall hamnar på strax över nollstrecket.

Eller vänta nu – EU har redan en anemisk tillväxt – och har så haft i snart tio år. Efter att ha infört Euron, genomlevt såväl finanskris, Greklandskris och  Eurokris, befinner sig EU i ett slags tillstånd av permanentad recession. Den i de flesta avseenden helgalna Idén att tvinga på hela Europa en omdöpt variant av den urstarka tyska D-marken, har inneburit de flesta Euroländer – med undantag för Tyskland – låsts fast i en till synes evig lågkonjunktur, med gigantiska skuldberg och massarbetslöshet som biter sig fast.

Det är därför grafen ovan, som kommer från Världsbanken, ser ut som den gör. Siffrorna talar sitt tydliga språk – alla jämförbara länder i väst går bättre ekonomiskt än EU. Norge, Schweiz, Kanada, Australien, Nya Zeeland, USA… Överallt är tillväxten högre än inom EU, som tvärt emot det framgångsrika frihandelsområde det utmålas som snarare är ett ekonomiskt sorgebarn. För många av länderna, bland annat på Balkan och vid Medelhavet, är det ännu värre – här handlar det istället om negativ BNP.

Ifall EU:s dokumenterat välbetalda ledare och deras byråkratiska entourage, hade ägnat tid och kraft åt att lösa detta problem – för få arbetstillfällen och för mycket detaljreglering, centralstyrning och permanent krispolitik – istället för att fundera ut fjantiga bestraffningar för en medlem som inte längre vill vara med i gemenskapen, som att avskaffa engelska som officiellt språk. Ja då hade medborgarnas förtroende garanterat ökat högst väsentligt.

Och frågan man ju måste ställa sig är – vem vill vara med i en klubb som behandlar sin medlemmar så?

Särskilt som den största risken med att gå ur verkar vara att få bättre tillväxt. För så mycket sämre kan det ju knappast gå utan för EU.

Intressant?

Fler om , , , ,

Dags att EU väljer ett nytt, yngre folk som röstar rätt

Efter helgens veritabla kalabalik i kölvattnet på Storbritanniens folkomröstning om EU-medlemskapet – som resulterade i en seger för Brexitsidan, har de tyckande klasserna satt något slags inofficiellt rekord i folk- och demokratiförakt. Det har smetats massiva mängder brunfärg på den majoritet av britterna – 52 procent av befolkningen – som diagnosticeras som rasister, eftersom det existerar högerpopulistiska och främlingsfientliga partier i andra delar av unionen som jublar åt valutgången. Och är de inte rasister, går de Putins ärenden. Eller så är brexitväljarna bara gamla, knarriga, framstegsfientliga gubbar som lider av inkontinens och som offrar den unga generationens framtid i fred och frihet bara för att slippa invandrare.

Ovanstående är inte några yttringar hämtade ur rättshaveristiska hörn av internet, utan faktiska åsikter, yttrade av framträdande debattörer, journalister, kulturskribenter och så kallat liberala politiker. Jag roade mig med att samla några av de mer talande exemplen på hur våra ledande debattörer betraktar ett demokratiskt val som mig veterligt genomförts helt enligt regelboken, utan vare sig valfusk eller kreativ rösträkning.

Framför allt är det två argument jag har svårt att förstå mig på. Dels att det skulle vara en seger för rasister och högerextremister. Tanken att fler än hälften av Storbritanniens befolkning plötsligt skulle ha förvandlats till extremister är ganska främmande, ärligt talat. Och i sådana fall kan man dra samma slutsats vad gäller svenskarna. Det var nämligen nära hälften som röstade nej till att gå med i EU när vi själva folkomröstade i frågan 1994. Vilket ju logiskt sett borde innebära att 47 procent av svenskarna var högerextremister vid denna tidpunkt, eller åtminstone gick högerextremisters och despoters ärenden.

I verkligheten visar det sig att det framför allt var i gamla Labour-fästen som flest röstade för Brexit – det vill säga brittiska socialdemokratiska väljare. ”Högern” och de privilegierade intellektuella klasserna röstade i betydligt större utsträckning för att stanna kvar.

Whoops…

Det andra argumentet är det här med ålder. Flera politiker (bland annat Centerns ekonomiskpolitiske talesperson Martin Ådahl, se tweet ovan) menade att de gamla inkrökta gubbarna på landet svek landets unga genom att beröva dem en värld utan gränser. De gamla stofilerna hade inte satt sig in i frågan ordentligt och var som vanligt fientliga till allt nytt, därför röstade de ryggradsmässigt för ett utträde.

Vid sidan av det faktum att en majoritet av de unga väljarna inte hade ork att dyka upp i vallokalerna (endast en tredjedel i åldrarna 18-24 röstade, jämfört med 81 procent i åldersgruppen 65+) är det ganska magstarkt av våra folkvalda att avfärda människors uppfattning på grundval av ålder.

Är alltså inte en väljare som passerat 50 lika mycket värd som en 20-åring? Och hur vill Martin Ådahl med flera rätta till detta problem i så fall – propagerar han alltså för att vikta rösterna beroende på ålder? Ska en pensionärsröst räknas som en halv röst, för att uppnå önskat resultat i framtida val?

(Man ska komma ihåg att Ådahl med flera som åldersdiskriminerar på detta vis, till vardags kallar sig ”liberaler”.)

Dessutom kan det ju mycket väl vara så att äldre väljare faktiskt har bättre koll på vad som står på spel. De har mångårig erfarenhet att bygga sitt ställningstagande på, de är sannolikt luttrade efter åratal av ständiga kriser inom EU – och framför allt minns de hur det var på den tiden som Storbritannien fortfarande var en suverän stat. De minns kanske med viss nostalgi den tiden då EU var ett mellanstatligt organ för frihandel, och inte hade vuxit ut till en maktfullkomlig koloss – en pseudostat med egen ”president” – med ambition att detaljstyra varje del av unionsmedborgarnas liv.

De minns kanske även en tid före Euro-eländet, då det fanns något som kallades ”tillväxt” och inte bara krispolitik och nedskärningar.

Gammal är äldst, brukar det ju heta.

Hur som helst är knappast sista ordet sagt. EU har tidigare visat prov på en närmast magisk förmåga att få folk att rösta rätt. Blir resultatet inte rätt första gången, utlyser man bara nya folkomröstningar tills folket slutligen fattat hur de ska rösta.

Så var det med både Nice- och Lissabonfördragen, där Irland tvingades rösta ett flertal gånger innan det slutligen utmynnade i ett ja till de nya traktaten. Margot Wallström, tidigare EU-kommissionär, förklarar denna Brysselutvecklade metod för att uppnå folklig förankring i en minnesvärd intervju med BBC.

Det har förvisso redan börjat ställas krav på en ny omröstning i Storbritannien, eftersom torsdagens gav fel resultat. Och det muttras redan om att Storbritannien kanske inte alls behöver lämna EU – valresultatet kan istället komma att bli ett verktyg i kommande förhandlingar med EU.

I Tyskland mullrar det i regeringen, och finansministern vill statuera ett exempel mot Storbritannien – detta för att säkerställa att inga andra länder vågar göra om vad britterna gjort. Det leder tankarna mer till beskyddarverksamhet, än ett jämbördigt förhållande mellan suveräna stater, tycker jag.

Kontentan av reaktionerna på Brexit är i alla fall att såväl politiker, Brysselbyråkrater, kulturskribenter och opinionsbildare är rörande eniga om vad som krävs för att få unionen på rätt köl igen:

Ett nytt folk. Ett yngre, ett som röstar rätt, inte gnäller och låter bli att ställa till problem för EU:s makthavare i Bryssel. Bäst så.

Det finns en bra Bertolt Brecht-dikt om just det där, som ni kanske minns.

Intressant?

Fler om , ,

Fear and Loathing i Bryssel

Det fanns en tid för inte alltför länge sedan när EU-kritik sågs som ganska normalt. Att reagera med skepsis mot centralstyrningen, den svällande byråkratin, det svårt demokratiska underskottet och en ständigt större makthunger hos den byråkratiska, icke-valda klassen i Bryssel var ett slags folkligt hälsotecken och motståndet var utbrett från vänster till höger på den politiska skalan. (Som vanligt var det partiet som numera kallar sig ”liberalerna” som flitgast propagerade för att föra över allt mer av vårt självbestämmande till de slutna rummen i Bryssel, detta för att inte förlora inflytande.)

Idag, när Storbritannien gör sig redo för att folkomrösta om EU-medlemskapet låter det annorlunda. Omröstningen, som sker den 23 juni, har fått debattörerna – både i Storbritannien och här på hemmaplan – att slå något slags inofficiellt rekord i FUD (fear, uncertainty and doubt), eller skrämselpropaganda på vanlig svenska. Ett brittiskt utträde utmålas som allt från ett hot mot  freden i Europa till en kris för den svenska ekonomin ifall engelsmännen väljer att lämna EU-samarbetet. Skräckscenarier målas upp av en europeisk ekonomi som kommer att falla bottenlöst ifall britterna väljer att lämna EU – och varningar duggar tätt om djupfrysta handelsrelationer i spåren av den eventuella skilsmässan. Jag har försökt – men inte hittat – någon motvikt till denna massivt ensidiga rapportering i ledande svenska medier.

Men tyvärr är det värre än så. Debattörer har dessutom försökt – och i viss mån lyckats med – att kleta brunfärg på själva EU-motståndet. Sverigedemokraterna är ju förvisso emot EU, liksom franska Front National – och eftersom bägge dessa partier är kända för att springa Putins ärenden är det sannolikt även högerextremistiskt att vara mot EU.

Så lågt har alltså debatten sjunkit. Tur då att det finns insatta journalister som Richard North (EU Referendum) och Ambrose Evans-Pritchard i The Telegraph som förklarar vad det hela egentligen handlar om.

  • För det första finns det två länder i Europa – Norge och Schweiz – som valt att stå utanför EU-medlemskapet för att istället vara medlemmar i  EES (Europeiska ekonomiska samarbetsområdet). Dessa två länder sticker ut som de två mest framgångsrika i Europa, med högst tillväxt och lägst arbetslöshet. Ändå bedriver de handel med hela världen och kan resa fritt i Europa ungefär som vi (enda skillnaden är att norrmännen går en annan väg i tullen). Samtidigt har de behållit en stor del av sin nationella självständighet, och betalar bråkdelen av vad vi gör i avgifter till EU. Varför skulle Storbritannien – eller Sverige för den delen – inte lyckas lika bra utanför EU-samarbetet? Den frågan har mig veterligt ingen journalist ställt ännu.
  • För det andra: Det är inte EU som sluter bi- eller multilaterala handelsavtal – fast byråkraterna vill förstås gärna påskina att så är fallet. Den internationella handeln, med tullar och handelsavgifter, styrs av internationella organisationer som WTO, där samtliga världens stora länder är medlemmar. Att  skrämmas med att Storbritannien skulle stängas ute från internationella handelsavtal ifall de ställde sig utanför EU är därför bara löjligt. Samma förhållande gäller för exempelvis fiskepolitiken, flygtrafiken och andra bi- och multilaterala avtal som bara i undantag styrs eller initieras från Bryssel. I detta avseende spelar det ingen roll om Storbritannien är med i EU eller inte.

Ett aktuellt exempel på hur EU-byråkraterna tar åt sig äran för andras framgångar är det välkomna avskaffandet av roamingavgifterna i Europa. Det är givetvis en god nyhet för alla som vill använda sin mobil på semestern utan att bli ruinerad, och därför är det knappast förvånande att detta kommunicerats som en stor framgång för EU. Vad som inte sägs är att EU inte alls varit särskilt drivande i denna fråga –som EU Referendum skriver är det helt andra parter som varit aktiva i att avskaffa telekombolagens osunda utnyttjande av sina nationella monopol.  Framför allt är det OECD och den Internationella Telekomunionen, ITU, som sedan mer än 20 år gnetat på för att avskaffa roamingavgifterna. De nationella telemonopolen, framför allt i Europa,  stretade länge emot (och ofta med aktivt stöd av just EU).

För den som vill ha en alternativ bild av det EU dit vi skickar dryga 30 miljarder om året (som tack för att vi outsourcat cirka 70 procent av våra politiska beslut till Bryssel) rekommenderar jag varmt filmen Brexit The movie som finns inbäddad ovan. Det är en mycket välproducerad film som visar hur den politiska och byråkratiska klassen lever på stor fot samtidigt som kontinenten befinner sig i en permanent lågintensiv kris – till stor del en följd av EU:s ständiga felgrepp och misslyckanden med allt från industripolitik, den gemensamma valutan och nu senast – flyktingkrisen. Den är dessutom crowdsourcad, vilket innebär att den är gjord utan pengar från stora, mäktiga påtryckargrupper. Filmen har per dags datum visats nästan en miljon gånger.

Några minnesvärda ”oneliners”  ur filmen:

”EU skapades för att säkerställa att folket aldrig mer kunna kontrollera makten,”

”EU-byråkratin är obegriplig och det är själva meningen.”

”Ett fåtal vet hur EU fungerar, resten av oss vet det inte. Det innebär en massiv maktöverföring till ett fåtal.”

33 minuter in i filmen finns flera exempel på de närmast sanslösa regleringarna som EU:s byråkrater ägnar sin tid åt att ta fram. Det finns exempelvis mer än 600 lagar och förordningar för vanligt – kaffe…

EU har gång på gång visat sig ha en slags magisk inverterad ”Midas touch”. Allt som Brysselbyråkratin sätter klorna i förvandlas undantagslöst från guld – till sand.

Intressant?

Fler om , , ,

Skottland och det snabba sättet att lämna EU

Alla med ens ett minimum av insyn i EU-politiken, kan konstatera att den svällande Brysselbyråkratin varit förödande för den ekonomiska utvecklingen och arbetsmarknaden i medlemsstaterna. Grekland och stora delar av södra Europa befinner sig i permanent massarbetslöshet och ekonomisk kris efter att ha dragits in i Eurosamarbetet. I forna industriländer som Storbritannien och Tyskland flyttas fabrikerna och därmed arbetstillfällen till Asien och USA, i spåren av en huvudlös energipolitik mer än fördubblat företagens kostnader jämfört med konkurrentländerna.

I Skottland har det länge funnits en önskan att lämna Storbritannien, och i september kommer landet att hålla en folkomröstning som ska vara vägledande för om landet ska utropa sig som självständigt. Emellertid har de skotska politikerna klart deklarerat att de vill stanna kvar inom EU – men slippa euron – även om de inte längre är en del av Storbritannien.

Men dessa förhoppningar grusas nu av EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso, som deklarerar att Skottland kommer att få extremt svårt att bli EU-medlem om eller när de lämnar Storbritannien.

Det är alltså bara att gratulera skottarna, där självständighetsivrarna nu bjuds ett tungt argument för sin sak: Att slippa den tillväxtfientliga EU-politiken, de jobbdödande bojorna och Bryssels återkommande planekonomiska haverier. Om inte detta kommer ger separtisterna vind i segeln, vet jag inte vad som skulle kunna föra dem till seger i folkomröstningen.

Här på hemmaplan finns EU-medlemskapet inskrivet i grundlagen, så här kan vi inte lämna unionen med mindre än att valda delar av landet går ur Sverige.

Vem vet – kanske norrlänningarna kan försöka sig på att utropa självständighet?

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Den gröna omställningen dödar rekordmånga

Brittiska The Spectator uppmärksammar det sorgliga faktum att rekordmånga britter dog av kyla under den hårda vintern som gick. 31.000 britter miste livet som följd av för låg inomhustemperatur – 29 procent fler än föregående år.

Och det är framför allt de äldre som drabbas – pensionärer med såväl sviktande hälsa som ekonomi som inte längre har råd att betala de allt högre räkningarna för el och gas som blivit följden av Storbritanniens så kallade gröna omställning. Den massiva utbyggnaden av framför allt vindkraft har fått el- och värmeräkningarna att skjuta i höjden – många av dem som dog hade inte längre råd att hålla sig varma, och frös helt sonika ihjäl i sina utkylda bostäder.

Men eftersom det handlar om folk som fryser ihjäl under rekordkalla vintrar, är det dock inget som uppmärksammas vare sig av politiker eller medier, för det stämmer ju inte riktigt med berättelsen om annalkande klimatkatastrof och accelererande global uppvärmning, där det istället är värmeböljor som kommer att skörda oräkneliga offer nån gång i framtiden.

Och just den europeiska värmeböljan 2003, där 2.000 dog, åkallas gång på gång som ett järtecken på vad som komma skall. The Spectator kommenterar:

The 2003 heatwave was blamed for 2,000 deaths, and treated as a national emergency. Sir David King, then chief scientific officer, declared that this meant climate change was ‘more serious even than the threat of terrorism’.

Since then, some 280,000 Brits have died from the cold and barely 10,000 from the heat. We have been focusing on the wrong enemy.

De ständigt ökande energikostnaderna, som helt och hållet beror på den gigantiska satsningen på ineffektiv så kallad förnybar energi, görs alltså för att förhindra en eventuell temperaturstegring långt in i framtiden. För att försäkra oss mot denna eventualitet, är det alltså helt ok att ett låta ett par hundratusen äldre frysa ihjäl.

Och detta görs alltså i ett påstått modernt och civiliserat samhälle.

Samtidigt som fattigpensionärerna betalar priset för den gröna omställningen med sina liv, drar överklassen in miljoner. Rika landägare drar in storkovan på att upplåta mark till vindsnurror, och riskkapitalbolagen som äger dem kan se fram emot många år av garanterat höga, subventionerade priser för den el som levereras in till nätet. I Tyskland har andelen ”energifattiga” ökat dramatiskt på senare år, och 600.000 får sin el avstängd varje år för att de inte längre har råd med de ständigt högre elräkningarna.

Redan för tio år sedan förkunnade dåvarande statsministern Göran Persson att el minsann inte skulle vara billig, utan betraktas som en lyxvara. Även om svenska pensionärer ännu inte råkat lika illa ut som tyskar och engelsmän, finns starka krafter i rörelse för att införa energisubventioner av bevisat katastrofal tysk modell – vilka går ut på att  låginkomsttagare subventionerar exempelvis villaägare som monterar upp solpaneler på taket.

Här i Sverige är det framför allt Gustaf Fridolin och Åsa Romson som tycker att energin är  alldeles för billig. Det måste bli mångdubbelt dyrare att både köra bil och värma upp sitt hem, för att vi ska kunna sända kraftfulla signaler till omvärlden som visar att vi minsann går före och visar vägen för samhällets omställning.

Jag förmodar att ett antal ihjälfrusna gamlingar är ett rimligt pris att betala?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Ytterligare en anledning att ignorera EU

José Manuel Barroso – inte president.

Idag var det en stor dag i EU-parlamentet. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso höll ett högtidligt tal om tillståndet i unionen, inspirerat av USA-presidenternas årliga State of the Union-tal. Nu är ju EU ingen federation, så jämförelsen haltar redan där. Dessutom är Barroso inte president i EU – den som utsetts till att ha den titeln heter Herman van Rompuy. Men efter han ser ut som Gollum i Sagan om Ringen, är nästan okänd utanför byråkratdjungeln i Strasbourg och Bryssel och har ungefär lika stor charm som en gråsten, så bestämdes det att Barroso ändå skulle bli den som fick hålla talet, som nu kan avnjutas i efterhand via denna länk.

Då EU-garnityret hyste en (befogad) oro för att få skulle stanna och lyssna på Ordförandens tal, utlystes närvaroplikt för alla parlamentsledamöter med hot om löneavdrag för den som inte inställde sig.

En intressant detalj i sammanhanget är att detta högtidliga tal om tillståndet i den europeiska gemenskapen råkar sammanfalla med 70-årsdagen av Tysklands bombanfall på England – Blitzen. Detta första försök att bygga en gemensam inre marknad i Europa, resulterade i drygt 400 döda, 1.600 skadade och ytterligare ett antal tusen hemlösa.

Det kanske inte är alldeles förvånande att Storbritannien är det land i Europa där EU-stödet når absoluta bottennivåer. Bara var femte britt känner förtroende för EU, medan 60 procent misstror det europeiska projektet. Men även svenskarna börjar glädjande nog fråga sig varför vi ska betala mångmiljardbelopp varje år för att underhålla ett byråkratisk härskarklass, vars enda bidrag är mer byråkrati, onödiga lagar och högre skatter och avgifter.

När det gäller viktiga frågor som finansiell stabilitet, fredsbevarande och katastrofhjälp i och utanför unionens länder, brukar de dock alltid lämna walk-over.

Intressant?

Fler om , , ,

DN, DNSvD, Aftonbladet

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: