Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: syrien

Beviset för att flyktingkrisen är klimatförändringarnas fel

Professor James Hansen, tidigare anställd av Nasa och mannen som ”uppfann”  det vi idag kallar klimathotet, var nyligen på besök i Stockholm. Under besöket passade han förtjänstfullt på att berätta hur extremt galet det är för ett land som Sverige att lägga ner sin kärnkraften och därmed tvinga fram en ökning av fossila kraftkällor. Dessutom, hävdade han, är det lokala klimatförändringar som ligger bakom den förödande Syrenkonflikten och tillhörande flyktingkris.

Beviset för detta, enligt Hansen, är ett inbördeskriget föregicks av en mångårig torka, då 85 procent av boskapen i landet dog och miljoner bönder flydde till städerna. Att det finns ett samband är enligt Hansen tydligt.

 ”Att lokala klimatförändringar har bidragit till Syrienkrisen är gans­ka uppenbart. Huruvida den långa torkan i Syrien under 00-talet beror på mer koldioxid i atmosfären är dock något som forskare är mer försiktiga att konstatera. Men sannolikheten är hög”.

Nu finns det för all del andra orsaker till Syrenkonflikten än enbart torka, något som bloggaren Henrik Flute varit inne på. Framför allt det faktum att Syriens befolkning på bara 30 år växte från 4,5 till över 22 miljoner. Därför drabbade den svåra torkan 2006-2011 landet betydligt hårdare än tidigare torrperioder, eftersom det fanns betydligt fler munnar att mätta. Samtidigt steg matpriserna kraftigt på världsmarknaden, vilket utlöste kravaller i många delar av Mellanöstern. Att den ”arabiska våren” eldades på av torka, hunger och skyhöga spannmålspriser må vara ett faktum – däremot är det betydligt mera vanskligt att attribuera de gigantiska flyktingströmmarna till klimatförändringarna. Att människor flyr Syrien beror nog snarare att  en medeltida mördarsekt tagit kontroll över stora delar av landet, medan diktatorn Bashar al-Assad gör sitt bästa för att medelst tunnbomber och ryskt krigsflyg driva ut de sista invånarna från landet.

Men så råkar jag se Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson, som håller en panikinkallad presskonferens i Malmö tillsammans med migrationsministern Morgan Johansson. De båda förklarar att flyktingtrycket på Sverige nu är exceptionellt högt, något som de aldrig kunnat förvänta sig. Bakom dem visas en graf över antalet flyktingar till landet, en hockeyklubba som verkar märkligt bekant.

flyktingklubban

Flykting-hockeyklubba.

tempklubban

Temperatur-hockeyklubba

För vi har ju sett den förr – hockeyklubban i Al Gores klimatskräckis En obekväm sanning, en närmast identisk kurva som sades visa temperaturutvecklingen under modern tid.

Men även om det nu skulle finnas ett samband mellan de bägge graferna, skiljer sig åtgärderna markant åt när det gäller hur utvecklingen ska hanteras. I det ena fallet propagerar våra politiker med Stefan Löfven i spetsen för krafttag och uppoffringar för att vända utvecklingen. Vi måste sluta köra bil, chockhöja skatten på bensin och diesel, lägga av med att äta kött och avstå från att flyga på semester på det sätt som vi har vant oss.

I det andra fallet… är det ingen som riktigt har en plan. Allra minst vår statsminister.

Intressant?

Fler om , , ,

Erdogans cyniska spel med flyktingarna

Recep_Tayyip_Erdogan

Recep Tayyip Erdogan, Turkiets hårdhänte ledare.

För några år sedan skrev jag om hur Libyens diktator, Moammar Gaddafi utnyttjade sig av det så kallade  flyktingvapnet för att tvinga EU att bjuda in honom till de diplomatiska finrummen igen. Dessutom fick han ett antal miljarder, som tack för sitt förtjänstfulla arbete med att skydda Europa mot båtflyktingar som försökte ta sig över Medelhavet. Under ett antal år lyckades den libyske despoten extremt bra med detta projekt, och knappt en enda flykting sågs gå i land på vare sig Malta eller Sicilien – till stor glädje för såväl Gaddafis gode vän Silvio Berlusconi, men även för övriga EU (även om uppgörelsen aldrig riktigt tålde att diskuteras i fullt dagsljus).

Att flyktingarna istället placerades i formliga koncentrationsläger i den libyska öknen, där de misshandlades och levde under omänskliga förhållanden, var det ingen som riktigt ville kännas vid.  Alla vet vi vad som hände efter att Gaddafi störtades (och mördades) 2011, med benägen hjälp från EU och Nato. Flyktingsmugglarna kunde verka fritt igen, och idag är smuggeltrafiken i full gång.

Gaddafi är dock inte ensam om att använda flyktingarna för att deala och wheela med ett allt mer desperat EU, som nu dignar under bördan av tiotusentals nyanlända flyktingar varje dag. Den allra största delen av dem tar idag sjövägen från Turkiet till den grekiska ö-världen, och sedan vidare norrut via Balkan.

Att denna dörr mot Europa öppnats på vid gavel sker naturligtvis med Turkiets president, Recep Tayyip Erdogans, goda minne. (Tidigare patrullerade Turkiet sina kuster och sköt till och med mot emigrantbåtar för att få dem att vända om.)

Det är inte helt klart vad Erdogan – som just nu befinner sig i Bryssel för ett möte med EU-ledarna – har i kikaren. Det står dock klart att det inte bara är pengar han är ute efter – även om EU har lovat ett antal miljarder som kompensation för att Turkiet sätter upp ”migrant reception centers” i landet och ser till att återuppta patrulleringen längs kusten, för att  stoppa de fullpackade gummibåtarna från att nå Grekland.

Men förmodligen är det något annat Erdogan vill ha av EU-ledarna: Grönt ljus för att gå in i Syrien och kämpa ner sina svurna fiender, kurderna. De kurdiska självförsvarsstyrkorna i i PKK och YPJ/YPG har det senaste året varit mycket framgångsrika i att driva ut IS från gränsområdena mot Turkiet, och därmed etablerat vad som blivit ett sammanhängande kurdiskt område i norra Syrien och Irak, ett område som effektivt täppt till gränsen mellan Syrien och Turkiet – och därmed leveranser till och från IS-styrkorna längre söderut.

Vid mötet i Bryssel propagerade Erdogan för ”säkra zoner” inne i Syrien, enligt EU Observer:

The idea is for the Turkish military to establish a buffer zone in northern Syria to stem the flow of migrants and to repatriate some refugees. The operation would require a UN blessing and the EU is reluctant to give support.

Erdogan also used his EU visit to demonise Kurdish groups.
He said Kurdish rebels in the region, such as the PKK or YPG factions, are also terrorists even if they are fighting the jihadist Islamic State.

Dessa så kallade ”säkra zoner”  kommer – om de blir verklighet – högst sannolikt att etableras just i de kurdkontrollerade områdena. Vad Erdogan vill nu är att EU ger honom grönt ljus för att övervaka dessa med turkisk trupp – givetvis med argumentet att garantera säkerheten för civilbefolkningen.

Det skulle i sin tur innebära att Erdogan fick ytterligare en chans bekämpa sina huvudfiender, som alltså inte är vare sig IS eller Assad, utan kurderna.

Jag är förvisso ingen expert på geopolitik, men jag skulle vara förvånad om Erdogan – som alltmer börjar anta skepnaden av en maktfullkomlig ottomansk sultan – denna historiska chans till en cynisk kohandel med ett allt mer desperat EU. Hans förslag, i korthet:

Flyktingströmmen upphör – i gengäld får mala ner kurderna under våra pansarvagnar utan en massa tjafs och gnäll från Europa.

Har vi en deal?

Tänkte väl det.

Intressant?

Fler om , , , ,

IS-propagandan döljer ett kalifat på fallrepet

Den ryska propagandan har under lång tid siktat in sig på att sprida Putinismens skruvade verklighetsbild i sociala medier. Efter att medierna förtjänstfullt avslöjat de ryska ”trollfabrikerna”, är de flesta av oss dock medvetna om vad som pågår – även om ledande tidningar fortfarande välvilligt upplåter utrymme för Putins stödtrupper.

Däremot har vi varit mycket sena att vakna när det gäller terrorgruppen IS – eller daesh som är det mer passande namnet – mycket framgångsrika propaganda på nätet. Denna islamistiska främlingslegion må ha vunnit vissa militära segrar, men de ojämförbart största framgångarna har de haft på Facebook, som blivit det bestialiska mördarbandets främsta reklam- och rekryteringskanal. I sociala medier har daesh fått fritt spelrum för att etablera en bild av sig självt som oövervinneligt – trots att det territorium de faktiskt kontrollerar är begränsat till ett par ökenvägar i Syrien och Irak. Platser där ett maktvakuum  lämnat fältet öppet för terroristernas erövringar. Genom filmer som visar massavrättningar, halshuggningar och andra bestialiska sätt att mörda civila i de ockuperade områdena – publicerade på Youtube och Facebook – vill terroristerna ingjuta skräck i sina motståndare – och samtidigt locka nya potentiella folkmördare att ansluta sig. (Själva rekryteringsprocessen i sociala medier har Aftonbladet skildrat i en mycket bra artikelserie.)

Och vi har hittills i allt väsentligt gjort jobbet för dem, genom att sprida filmerna och underblåsa bilden av ett gäng mördare och barnvåldtäktsmän som en ”arme” som etablerat en egen stat.

Samtidigt döljer denna nätpropaganda det faktum att daesh håller på att förlora greppet – det så kallade kalifatet som gruppens ledare Abu Bakr al-Baghdadi utropat i den syriska staden Raqqa är på fallrepet och efter de kurdiska framgångarna i norra Syrien, där PKK:s självförsvarsstyrkor YPG och YPJ (som består av endast kvinnliga krigare) drivit ut IS ur stora delar av det som kurderna själva kallar Rojava.

telabyad

Aktuell karta över de områden som kurdiska styrkor erövrat längs gränsen mot Turkiet. Klicka för att komma till ursprungskällan.

För några veckor sedan kastades daesh ut från den strategiska gränsstaden Tel Abyad, som fungerat som införselväg av både vapen och stridande från Turkiet. Även den viktiga knutpunkten Ayn Issa erövrades nyligen, och YPG/YPJ kontrollerar nu, tillsammans med styrkor ur den Fria syriska armén, de stora försörjningslederna till Raqqa bara några mil bort. Enligt Pentagon har IS nu förlorat 25 procent av sina erövrade områden.

Det ser alltså ut som att al-Baghdadis kalifat lever på lånad tid.

Den förre israeliske premiärministern Ehud Barak intervjuades nyligen om sin syn på IS i ryska propagandakanalen RT (styrd av Putin, ska tilläggas). Barak, med 35 års tjänstgöring i IDF, där han avslutade sin karriär som generalstabschef, är inte särskilt imponerad av IS landvinningar. ”En samordnad insats mot terrorgruppen skulle kunna radera ut den på ett par dagar”, enligt Ehud barak.

Baraks bild förstärks av hur de kurdiska självförsvarsstyrkorna besegrat IS i varenda strid sedan förra sommaren. Idag kontrollerar kurdiska styrkor – trots stor brist på tunga vapen – stora delar av norra Syrien. Ställd mot en motiverad och stridsvan armé, flyr daesh med svansen mellan benen – eller försöker spränga sig i luften för att om möjligt ta med sig några motståndare i döden.

Så när vi läser om daeshs ”offensiver”, så är det inga militära aktioner det handlar om, snarare deseprata terrordåd. Som när IS i förra veckan smög in i Kobane via Turkiet (Nato-landet som alltså aktivt hjälper terroristerna) och mördade hundratalsobeväpnade kvinnor, barn och gamla. Det är alltså en ”offensiv” mot civilbefolkningen som det skrivs om – någon militär offensiv har gruppen inte klarat att genomföra.

Att IS-propagandan i sociala medier äntligen börjar bekämpas är ett viktigt steg. Ett annat viktigt steg måste vara att vi slutar att agera nyttiga idioter för terroristerna – framför allt genom hur vi skriver om dem.  IS är allt annat än oövervinnerliga, de har inte någon ”stat”, och de ”avrättar” inte människor – de är kallblodiga mördare.

Istället för att hjälpa till att bygga propagandabilden av denna terrorgrupp, en bild som maskerar det faktum att kalifatet just nu vilar på lerfötter, vore det på sin plats med en nykter verklighetsbild av läget. Och den är att IS kommer att förlora, om eller när motståndarna bestämmer sig för att göra gemensam sak och driva ut ”kalifen” al-Baghdadi från sin huvudstad.

En intressant aspekt är den psykologiska effekten av att just kvinnliga soldater slåss mot daesh – en effekt som kan vara av stor strategisk betydelse. I den indoktrinering som IS-rekryterna sätts för, utlovas nämligen garanterad plats i paradiset för den som dör i strid – men bara om det är en man som håller i vapnet. I annat fall väntar helvetet. I Mustafa Cans reportage från det befirade Kobane, vittnar en ung kvinnlig YPJ-soldat om hur terroristerna flyr i panik när kvinnorna anfaller.

”Du skulle ha sett hur rädda IS var för oss; att dödas av en kvinna är att inte hamna i paradiset där 74 jungfrur väntar på den helige krigaren, skrattar Agri Arab när vi närmar oss gårdsplanen där ett tiotal unga soldater uppehåller sig.”

Med lite mer kvalificerat stöd till de heroiska kämparna i kurdiska YPG/YPJ – framför allt tyngre vapen som sagt – hade det inte dröjt särskilt länge innan Abu Bakr Al-Bagdadhi släpats upp ur det hål där han sitter och trycker i huvudstaden Raqqa, för vidare leverans till en varmare plats.

Det är den berättelsen vi borde sprida, istället för att okritiskt agera rekryterare åt barbarer och mördare.

Intressant?

Fler om , , ,

Putins totala förnedring av Obama

Vladimir_Putin_in_Japan_3-5_September_2000-22

Det är inte Obama som får spö här, men analogin är slående.

Svenska medier och politiker är som bekant obotliga Obama-fanboys, så ingen ska vara förvånad över att till exempel DN för sitt bästa för att släta över den totala förnedringen som USA:s president utsatts för av Vladimir Putin. För där Obama – och hans likaledes gravt inkompetente utrikesminister John Kerry – målat in sig i ett hörn med sin krigsretorik och behovet av att bomba Syrien med något som till slut utvecklade sig till en otroligt liten attack, steg den ryske presidenten fram som en statsman, och hittade en möjlig diplomatisk lösning på konflikten.

Eller rättare sagt – när Obama och Kerry beter sig som truliga tonåringar som nekas att leka med sina dyra vapen och krigsskepp, visar Putin och den ryska administrationen verkligt statsmannaskap. Medier i USA (och Sverige) försöker förgäves att släta över, genom att komma med efterhandskonstruktioner om att Obama minsann själv föreslagit detta under förra helgens G20-möte.

Men för den stora amerikanska allmänheten har Obama, för att uttrycka sig frankt, fått sin rumpa levererad på ett fat av Putin. Medier på högersidan av det politiska spektrumet skräder inte orden. Fox News anser att Putin är den som egentligen förtjänar Nobels fredspris. ”Högerspöket” Glenn Beck deklarerade att USA:s roll som supermakt tog slut igår.

Och oavsett om man har sina preferenser till höger eller vänster, kvarstår faktum – ingen president i modern tid har gjort bort sig mer kapitalt utrikespolitiskt än Barack Obama – inte minst i Mellanöstern där han hjälpt Al-Qaida att komma över vapen i Libyen, gett sitt aktiva stöd till ett islamistiskt maktövertagande i Egypten och nu är på god väg att ställa USA:s stridskrafter till förfogande för terroristerna i Syrien.

För övrigt är det idag, den 11 september, exakt ett år sedan terrorattacken mot USA:s konsulat i Benghazi, där ambassadören Chris Stevens dog, tillsammans med flera soldater ur konsulatets skyddsstyrka. Benghaziattacken skylldes snabbt av administrationen på en fejkad Youtube-video, men som CNN kunde avlslöja i somras var detta ett sätt att skyla över vad som verkligen hände. CIA använde nämligen konsultatet som en front för att smuggla vapen till rebellerna i Syrien. Vid attacken, iscensatt av Al-Qaida, stals 400 bärbara Hellfire-robotar, som bland annat kan användas för att skjuta ner civilt trafikflyg.

Dåvarande utrikesminister Hillary Clintons kommentar till händelsen var lakonisk: Vad spelar det för roll?

Att USA förlorat sin forna roll som världspolis och försvarare av demokrati, frihet och mänskliga rättigheter har aldrig varit tydligare än nu. Och att Ryssland och Putin samtidigt mitt i allt detta framstår som måttfulla och ansvarstagande är en historisk ironi av oändliga proportioner.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 SvD 1, 2, 3, 4

Vi måste starta krig i Mellanöstern för att rädda Obamas heder

Förr i tiden brukade man prata om bombhögern, det vill säga hökarna på den konservativa flanken i USA som var pigga på att lösa alla möjliga konflikter i avlägsna delar av världen genom att skicka kryssningsmissiler. Nu är är det tvärtemot – framför allt republikanerna i USA är våldsamt emot Barack Obamas vapenskrammel mot Syrien (även om John McCain är med på tåget), medan demokraterna i högre grad står bakom sin president – han som kom till makten med löftet att avsluta USA:s kostsamma krig i Irak och Afghanistan och stänga Guantanamo.

En av Obamas få europeiska uppbackare är Frankrikes socialistpresident, Francois Hollande, som står kvar vid att det är en bra idé att bomba Assad, även efter att det brittiska parlamentet gett sin premiärminister bakläxa.

Så det kanske är befogat att prata om en ny Bombvänster?

Vad Fredspristagaren i Vita huset vill uppnå med att ”straffa” Bashar Al-Assad för regimens påstådda gasattack är svårt att se, men NÅGOT måste ju göras. Detta eftersom gasattacker mot civila innebär att diktatorn passerat den famösa röda linjen som Obama hotade med förra sommaren. Så nu har han inget val., om han inte vill tappa ansiktet inför hela världen.

Det är ändå ett hälsotecken att det brittiska parlamentet sa blank nej till ytterligare en attack baserad på så kallade ”underrättelseuppgifter” från USA. Som alla minns var det bara tio år sedan CIA var bombsäkra på att Saddam Hussein satt på stora lager av massförstörelsevapen, uppgifter som senare visade sig vara rena fantasier. Och i Benghazi förra året, då amerikanska konsultatet attackerades av en uppretad mob, där den amerikanske ambassadören Chris Stevens och ett antal i ambassadens skyddsstyrka dödades,  skyllde Obama på en Youtubefilm som skändat muslimer. Senare visade det sig dock att CIA använt konsultatet för att smuggla vapen till rebellerna i Syrien. I attacken, som leddes av Al-Qaida, stals 400 Hellfire-missiler, som bland annat kan användas för att skjuta ner civila flygplan. Var dessa finns just nu är oklart, men att de hittat till både Syrien och Jemen är knappast någon vågad gissning.

Hur som helst måste Obama själv få ta konsekvenserna av sin straffexpedition. De kommer garanterat att bli kännbara, inte minst för det demokratiska partiet i nästa val.

För Bombvänstern handlar det dock mindre om att rädda Obamas heder än att visa solidaritet mot offren för den vidriga gasattacken. Diktatorn måste straffas, oavsett konsekvenserna av att lobba iväg ett par dussin Tomahawkmissiler mot Assads anläggningar. Det enda en sådan straffexpedition leder till är möjligen att det stärker diktatorn och hans trupper och att det kanske tar lite längre tid att vinna över rebellerna. (Med tanke på att dessa nu leds av Al-Qaida och andra jihadistgrupper i färd att utrota landets minoriteter, som alawiter och kristna, är det tyvärr den minst dåliga utgången.)

För övrigt myntade den republikanske senatorn Rand Paul från Texas Kentucky i dagarna  begreppet dinosauriedoktrinen som en beskrivning av resonemanget ovan. Alltså att agera med stort hjärta och liten hjärna. Assad måste bombas, för att moralen kräver det, oavsett om det har någon effekt på själva konflikten.

Bägge argumenten är riktigt usla som förevändning för att dra igång ett storkrig i Mellanöstern där Israel, Iran, Turkiet och Ryssland riskerar dras med. Särskilt som Obama själv tagit livet av flera hundra civila i drönarattacker bara i Pakistan, enligt FN.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SvD 1, 2, 3, 4, 5, Aftonbladet 1, 2, 3

Terrorgrupper i Syrien har också tillgång till kemvapen

Få amerikanska presidenter har gjort mer för att spä på hatet i mot USA i Mellanöstern än Barack Obama. Han har gjort bort sig kapitalt i Egypten, genom administrationens enögda stöd till Muslimska brödraskapet (en antisemitisk, kvinnofientlig, kyrkobrännande våldskult som USA hyllat som ”moderat”). Obamas drönare skördar civilia offer i ett område som sträcker sig från Pakistan i öster till Jemen i väst. Och nu verkar alltså samme president, som fick Nobels fredspris så sent som 2008, fast besluten att gå till väpnat anfall mot Bashar Al-Assads regim i Syrien. Väl medveten om att ett sådant drag mycket väl kan slunga in hela regionen i ett storkrig, där de bägge inofficiella kärnvapenmakterna Iran och Israel tveklöst kommer att dras in.

Obama fortsätter alltså George W Bushs tveksamma tradition att besluta om militära insatser på lika tveksam underrättelseinformation, ivrigt uppbackad av USA:s bästa vänner i Westminster. 2003 var det de icke-existerande massförstörelsevapnen som användes som motiv för att anfalla Saddam Husseins Irak, idag är det en påstådd gasattack från Al-Assad i en förort till Damaskus som är den ”röda linjen”.

Och visst, det är långt ifrån osannolikt att Assad beordrat en gasattack mot sina egna medborgare. Eller kan det vara frifräsare från armén som begått folkmord på egen hand, i strid med order. Eller möjligen kan ett lager med kemiska stridsmedel ha träffats i ett konventionellt anfall mot rebellstyrkor.

Men det går inte att komma ifrån att den som riskerar att förlora mest på att ta till kemiska stridsmedel är Assad själv. Och framför allt trotsar det allt vett att genomföra en  gasattack just nu, i den egna huvudstaden bara ett par kilometer från Damaskus centrala delar – samtidigt som  FN:s inspektörer befinner sig på plats.

Om nu Assad verkligen ville statuera exempel, hade det funnits betydligt mer svårtillgängliga, rebellkontrollerade trakter att genomföra en kemvapenattack i.

De som däremot har allt att vinna på att driva fram ett militärt ingripande från väst är Syriens många rebellgrupper, i synnerhet den så kallade Al-Nusramilisen. Denna rebellgrupp, nära knuten till terrororganisationen Al-Qaida, är en av de största jihadistiska styrkorna i Syrien med runt 6.000 stridande. Al-Nusra har även varit inblandade i strider just i förorten Ghouta där gasattacken sägs ha genomförts.

Intressant i sammanhanget är att Al-Nusra redan i mars anklagades av regimen för att ha använt kemiska vapen mot regimsoldater i Aleppo, då 25 dog och 110 skadades i en misstänkt gasattack. Och precis som vid förra veckans dåd i Damaskus, skyllde rebellerna och regeringssidan på varandra – vem som var ansvarig har fortfarande inte klarlagts. Regimen har i alla händelser försäkrat att militärens lager av kemiska stridsmedel är intakta och inte fallit i rebellernas händer. (Vad en sådan försäkran nu är värd.)

Men det finns tecken på att rebellerna även börjat tillverka egna kemvapen. Så sent som i december 2012 tog rebellsoldeter, anförda av Al-Nusra, kontroll över en kemisk fabrik 40 kilometer öster om Aleppo. Fabriken, ägd av ett syriskt-iranskt konsortum, tillverkade klorin, den substans som använts i världshistoriens kanske mest spridda kemiska stridsmedel: klorgas. I Första världskriget dödades tiotusentals soldater på Västfronten i tyska anfall med klorgas, något som ledde till att samtliga Västländer förbjöd användning av kemstridsvapen efter krigsslutet.

Den libanesiska tidningen Al-Akhbar skrev vid tillfället att det fanns ”flera 100-kilostankar innehållande klorin på fabriksområdet, tillräckligt för att förstöra en stad med 25.000 invånare”. Samt:

The publication reports that upon discovering rebel forces had seized control of the plant, the al-Assad regime asked international observers who were in the country at the time to intervene, fearing that the chlorine could be used for the purposes of chemical warfare. However, the rebels refused to allow observers to remove the chlorine tanks from the plant, though they did agree to evacuate the facility and declare it a “sealed zone,” while retaining control of the area of the city where the plant is located.

Vi kan ju också studera symtonen som inandning av kloringas ger upphov till:

According to the Centers for Disease and Control (CDC) symptoms of acute exposure to chlorine at high levels include: violent cough, lightheadedness, nausea and vomiting, headache, chest pain, muscle weakness, severe abdominal discomfort, shortness of breath and a feeling of suffocation.

Poison_gas_attack

Tyska gasattack på Västfronten, Första världskriget.

Men inte kan väl de frihetsälskande rebellerna i Syrien utsätta civilbefolkningen för sådana grymheter, bara för att provocera fram en attack från USA?

Att de tidigare mördat kristna präster, hotat med att slakta frivilliga hjälparbetare från väst och skär ut hjärtan och lever från sina fallna motståndare är säkert bara ren otur.

För att vara tydlig: Bashar Al-Assad är en vidrig diktator som inte tvekar att mörda sin egen befolkning för att klamra sig kvar vid makten. Fast alternativet är just nu om möjligt än värre. Det är riktigt illa när till och med Vladimir Putins propagandakanal Russia Today framstår som en sansad röst.

Uppdatering: FN:s inspektörer besköts av krypskyttar när de försökte ta sig in i den bufertzon mellan de stridande. Verkar som om rebellerna inte vill ha FN där…

Intressant?

SvD 1, 2, 3 DN 1, 2, 3, 4, 5

Läs även Cornucopia om det totala vansinnet att försöka upprepa Libyeninsatsen mot Syrien.

Andra bloggar om , , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: