Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: terror

Vi kanske inte kan stoppa terrorn, men vi borde sluta att finansiera den

Lastbilen som användes vid attacken bogseras bort, natten mot den 8 april. By Frankie Fouganthin – Own work, CC BY-SA 4.0, Wikimedia Commons

Det har gått en dryg vecka sedan terrordådet i Stockholm, där en 39-åring med uzbekiskt ursprung mördade fyra och skadade ytterligare 15 då han körde en kapad lastbil i full fart nedför Drottninggatan. Det är fortfarande svårt att smälta att det verkligen hände bara ett stenkast från jobbet där vi satt och fredagsfikade när de första inläggen om dådet började dyka upp. Och det tar fortfarande emot att bege sig till Åhléns city där den kapade bryggeribilen slutade sin dödliga framfart.

Framför allt har jag svårt att tänka på Ebba, 11, som enligt den satans mördarens perverterade ideologi var en fiende – en otrogen som förtjänade att dö. Själv pappa till en flicka i samma ålder är det svårt att ta in denna bottenlösa ondska – en ondska som dessvärre har och har haft många apologeter i landet. Och efter en vecka av sorg och kärleksmanifestationer, kanske det börjar bli dags att släppa fram den rättmätiga vreden som många av oss förmodligen bär på.

En vrede mot mördaren, Rakhmat Akilov, men också en vrede mot alla som under många år motarbetat, förhalat och relativiserat terrorn – och stämplat dem som ändå varnat för vad som kunde hända som islamofober och fascister. Det räcker att gå tillbaka ett par år i tiden och den så kallade Reva-debatten, där såväl  nuvarande justitieministern Morgan Johansson som ett stort antal liberaler tog avstånd från polisens arbete med att spåra upp och avvisa människor som befann sig i landet illegalt. Nu, efter terrordådet som utfördes av en så kallat papperslös, ropar samma politiker på hårdare tag.

Själv blir jag mest arg på dels alla hurtfriska kärleksbudskap som vi förväntas möta terrorn med, dels de politiker och tyckare som som snabbt slog fast att terrordådet på Drottninggatan var väntat – det var bara en tidsfråga innan det skulle inträffa.

Jag kommer aldrig att kunna möta slaktare som Rakhmat Akilov med kärlek – och jag vägrar acceptera att terrorn är någon slags naturlag. Att vi numera måste inrätta våra våra liv efter en ständig beredskap för terrorattacker. Jag vägrar acceptera att att en 11-årig tjej ska leva i oro för att bli överkörd av en lastbil på väg hem från skolan. Jag vägrar att se det som normalt att ständigt kasta blickar över axeln när man går på stan. Att alltid behöva lokalisera närmaste nödutgång när man kommer in i en byggnad – och redan på förhand göra upp en mental flyktplan i händelse av att det dräller in terrorister på kontoret och börjar skjuta. Att hålla huvudet kallt, och lågt, och veta att det bästa tillfället att fly är när skytten byter magasin i sin AK-47 – en operation som tar uppåt tio sekunder – vilket förhoppningsvis ger tid att nå fram till närmaste utgång.

Detta är något som jag, och sannolikt många andra, i liknande ”utsatta” yrken numera får lära oss i de obligatoriska säkerhetsutbildningarna. Hur sjukt är inte detta, om man tänker efter?

Att döma av den politiska diskussionen veckan efter terrordådet, verkar det lyckligtvis ha infunnit sig en slags eftertankens kranka blekhet, framför allt hos Socialdemokraterna. En insikt att om att även om vi måste hjälpa människor som flyr från krig, kan vi inte bara förutsätta att alla är ”goda” eller instinktivt omfamnar den svenska värdegrunden när de korsar gränsen. Och – tyvärr – att ett antal faktiskt hatar oss och allt som vi står för. Precis som barnmördaren Rakhmat Akilov.

Förhoppningen är förstås att denna omsvängning hos S inte bara är tomt prat, utan att de statsbärande delarna av partiet insett att det inte längre fungerar att låta mer eller mindre extrema falanger – både i det egna partiet och hos MP och V – sätta agendan.

Det var ju inte så länge sedan Gustav Fridolin, som nu alltså vill kasta ut papperslösa och förse dem med fotboja, gick till storms mot jakten på ”papperslösa” och rappade för fri asyl. Han har också varit aktiv i Charta 2008, en grupp som försvarade terrorister och motarbetade Säpos kartläggning av extremistiska grupper i Sverige. Det var för övrigt i Charta 2008:s systerorganisation i Storbritannien, Cage UK, som den ökände ”Jihadi John” hade sin ideologiska hemvist. Det vill säga den ökände IS-bödeln som skar huvudet av den amerikanske journalisten James Foley.

Det är inte heller så länge sedan Miljöpartiets Mehmet Kaplan relativiserade problemet med svenska terrorresenärer som anslöt sig till IS med att de inte var värre än de svenska Finlandsfrivilliga på 40-talet. Detta var samme Kaplan som tidigare bjuditi in kända antisemiter som Yvonne Ridley till riksdagen och som verkade tillbringa mer tid i Turkiet tillsammans med sina vänner i Erdogans AKP än han ägnade åt jobbet som bostadsminister. Kaplan är fortfarande kvar i Miljöpartiet – och riksdagen – och vad jag förstår har han fortfarande Fridolins oreserverade stöd.

Som Sophie Löwenmarks kartläggning på Timbros Smedjan visar, har dessutom organisationer med mycket nära band till extrema ideologier – som Sveriges förenade muslimer, SFM  – kunnat håva in miljoner från skattebetalarna, år efter år. Pengar som gått till att sprida hat och motverka integration och demokrati bland unga muslimer.

 

Till allt detta kan vi lägga den inflytelserika falang inom socialdemokratin som går under namnet Tro och solidaritet. En sammanslutning av kristna socialdemokrater, som trots de senaste årens etniska rensning av och attacker mot den kristna minoriteten i exempelvis Syrien och Irak, inte lyfter ett finger för dessa trosfränder. Istället väljer Tro och solidaritet att liera sig med terrorstämplade organisationer som Hamas och turkiska IHH – den senare en organisation som står den maktfullkomlige president Erdogan och hans AKP mycket nära. IHH arrangerar årligen ”Ship to Gaza” där framträdande socialdemokrater allt som ofta mönstrar på. Som den så ofta citerade ”s-märkte statsvetaren” Ulf Bjereld, som numera är ordförande i Tro och solidaritet. (Bakom såväl IHH som Hamas hittar man Muslimska brödraskapet, ur vilket även Recep Tayyip Erdogans parti AKP är sprunget.)

Men det mest graverande – och det som ingen ännu nämnt i debatten efter lastbilsattacken på Drottninggatan – är hur svenska skattebetalare bokstavligen tvingas finansiera terrorism. I november 2014, alltså ungefär samtidigt med det svenska erkännandet av Palestina, valde en palestinier att trampa gasen i botten vid en spårvagnshållplats i Jerusalem. Resulatet: två israeler som stod och väntade mejades ner och dödades, innan terroristen själv hanns upp och sköts ihjäl. Detta blev startskottet för vad som skulle komma att kallas för bilintifadan, och sedan dess har det inträffat hundratals liknande dåd – många med dödlig utgång – framför allt i de stora städerna Jerusalem och Tel Aviv. Denna typ av ”fattigmans-jihad” – att använda bilen som terrorvapen –  föddes alltså här, hösten 2014.

Varför är detta då så viktigt? Jo, för att Sverige under en lång rad år varit en av de mest givmilda bidragsgivarna till Palestinska myndigheten och dess ledare Mahmoud Abbas. I samband med erkännandet av Palestina, som var ett av den nuvarande regeringens första beslut, ökades också biståndet till myndigheten till 1,5 miljarder under en femårsperiod.

Pengar som finansierar delar av myndighetens verksamhet – men även pensioner till dömda terrorister. Sedan många år betalar den så kallade martyrfonden nämligen ut ersättning till palestinska terrorister som dödats eller sitter fängslade i Israel för mord och terrorbrott. Ersättningarna är mycket frikostiga och de överstiger ofta vida vad ett vanligt jobb drar in (nyligen beslutade regeringen om att höja martyrersättningen och knyta nivån till konsumentprisindex).

I ett samhälle där upp till 80 procent saknar jobb, blir denna martyrpension givetvis ett incitament för terror – och pengarna kommer alltså från internationella bidragsgivare som Sverige.

Enligt siffror från UN Watch uppgår denna typ av terrorpensioner till sju procent av den palestinska myndighetens budget. Omräknat i svenskt bidrag innebär detta att vi betalar motsvarande drygt 10 miljoner till dömda mördare – vissa av dem sådana som begått samma typ av bilterror som i Stockholm.

Om socialdemokraterna menar allvar med sin nya, tuffa linje mot terrorn, måste dessa bidrag givetvis upphöra per omgående eller åtminstone villkoras hårt. Precis som USA, Storbritannien, Norge och Tyskland redan gjort.

Vi måste sluta att strö pengar över de individer och organisationer som faktiskt hatar mycket av det som vi står för. Annars får vi för eller senare skörda det vi sått. Som på Drottninggatan den 7 april 2017.

Intressant?

Fler om , , , , ,

En svensk tiger – och kröker rygg

”Vi ska leva våra liv som vanligt”, annars har terroristerna vunnit. Så kommenterade Stefan Löfven tisdagens terrordåd i Bryssel när han intervjuades i Aktuellt i går kväll. Statsministern sällade sig därmed till en närmast unison kör av politiker – såväl världsledare som ministrar på hemmaplan – som bedyrade att terroristerna inte ska få besegra det öppna samhället. Att vi aldrig ska vika oss för hot och våld. Att vi ska leva precis som vanligt.

Samma visa efter varje terrordåd. Som ett slags inövat manus – Talking points som det kallas på PR-språk.

Och som vanligt är det inget annat än varmluft. För är det något vi har gjort med stor framgång är nämligen just att vika oss för terrorn. Sverige är sannolikt ledande i vår del av världen när det gäller att kröka rygg, visa undfallenhet, relativisera våld och övergrepp och undan för undan normalisera en situation där vissa delar av samhället inte längre står under polisens kontroll.

Någon som minns Lars VIlks? Han som ritade en rondellhund för snart tio år sedan och sedan dess utsatts för ett flertal mordförsök – det senaste vid terrorangreppet i Köpenhamn för ett år sedan. Vilks har förpassats till ett liv i skuggorna, han kan inte längre verka som konstnär eftersom få institutioner – exempelvis Kulturhuset i Stockholm – vågar ta i hans verk med tång av rädsla för att själva bli måltavlor för terroristerna som jagar Vilks.

Här vek vi oss för terrorn – och fortsätter göra det.

I Stockholms norra förorter blev ett australiskt tv-team nyligen attackerade  när de gjorde ett inslag om området. Polisen hade tidigare nekat journalisterna eskort eftersom det riskerade provocera fram upplopp. Inte heller här hade Sverige sin finaste stund när det gällde att försvara det öppna samhället.

Den svenska syltryggigheten är förvisso inte ny, den historiskt bevandrade är säkerligen bekant med 40-talets nazistiska permittent-transporter, som vi tillät rulla rakt genom landet på väg till det ockuperade Norge.

Idag står vi inför en situation där såväl ambulans, brandkår och polis överger delar av landet  (ett 50-tal så kallade no-gozoner). Hit kör inte polisen längre utan att ha en extra patrull med för att vakta den andra så att den inte blir utsatt för stenkastning – eller i värsta fall angrepp med handgranater.

I vissa områden har inte bara våldsmonopolet kastat in handduken. Samhället har också släppt den gamla omoderna idén med jämställdhet och lika rättigheter. Kvinnor slår larm om att de inte får klä sig som de vill utan att hotas av religiösa ”kommissarier” – men  lämnas i sticket. Samhället böjer sig – för att inte stöta sig med förtryckarna.

Och när mängder av unga tjejer ofredas på badhusen blir lösningen att ge dem egna badtider – inte att slänga ut tafsarna. Samma visa igen.

Genom att gång på gång släta över, normalisera, trivialisera och relativisera våld och övergrepp – oavsett om måltavlan är polis, politiska meningsmotståndare, religiösa minoriteter, kvinnor, homosexuella eller oliktänkare – har vi satt oss i ett läge där fanatiker och extremister får sätta gränserna för det öppna samhället. Alltså vad vi tillåts säga och göra utan att riskera utsättas för våld.

Och trots att regeringen – framför allt Anders Ygeman – långt om länge börjat ta jihadistterrorn och hoten mot det öppna samhället på allvar, var det bara några dagar sedan Segerstedtinstitutet i Göteborg, bildat som resurscentrum för studier om rasism och extremism, släppte en rapport där författarna lyckades med den svårslagna bedriften att dels anklaga den liberala demokratin för att utöva terror mot icke-vita i förorterna, dels stämpla ledande svenska terrorexperter som islamofober.

Det är svårt att se hur sådana rapporter skulle göra det enklare att möta hotet från de våldsbejakande element som hotar vår frihet.

Så nästa gång Löfven, Wallström, Ygeman eller någon annan medietränad företrädare för det åsiktindustriella komplexet säger nåt i stil med att vi ”aldrig får vika oss för terrorn”, kom ihåg – det har vi gjort för länge sen.

Ryggradslöshet och allmän skrajsenhet för att hamna i skottlinjen, har utvecklats till något av en svensk paradgren.

Intressant?

Fler om , , ,

Svårigheten att förhandla med nån som bara vill se dig död

Det finns knappast någon konflikt som, trots sin relativt begränsade omfattning, lockar fram så starka känslor som det till synes eviga kriget mellan Israel å ena sidan och palestinska grupper som Fatah och Hamas på den andra.

För att använda ett lite finare ord brukar Israel anklagas för att bedriva assymetrisk krigföring – genom att till exempel attackera civilbefolkning istället för stridande trupp. Men så är det ju inte – även om man kan få det intrycket om man följer svenska mediers rapportering. Konflikten är minerad mark i ordets alla bemärkelser, och den som uttrycker en åsikt som kan tolkas som det minsta Israelvänlig riskerar hudflängning i sociala medier, något som Stefan Löfven nu fått erfara. Framför allt upprörs många debattörer av att det saknas proportionalitet i antalet döda civila på de båda sidorna i konflikten. Resultatet blir att Hamas, som dels gör sitt bästa för att spränga israeliska civila i bitar, dels använder den egna civilbefolkningen som mänskliga sköldar för sina avskjutningsramper och vapendepåer – legitima militära mål – vinner omvärldens sympatier. Medan Israel, som skyddar sina civila med skyddsrum och sofistikerade anti-robotsystem, utmålas som den part som begår krigsbrott.

Ett problem är att de återkommande striderna mellan Hamas och Israel över huvud taget beskrivs som ”konflikter”. För det är det inte. Det här rör sig om terrorhandlingar, eftersom den ena sidan (Hamas) vill utrota den andra. Därför finns det heller inga utsikter att förhandla sig fram till någon varaktig fred, eftersom det är utsiktslöst att förhandla med någon som bestämt sig för att döda en.

Låt oss gå igenom vad det hela handlar om, punkt för punkt:

För det första: Israel ockuperar inte Gaza, en missuppfattning som upprepas gång på gång av organisationer som Ship to Gaza,men som inte blir mer korrekt för det. Israel utrymde Gaza och alla bosättningar 2005, och sedan dess har palestinierna själva styrt den smala fyra mil långa landremsan med 1,8 miljoner invånare. Däremot upprätthåller Israel en omfattande kontroll av allt gods som förs in till Gaza, via flyg, båt eller landvägen via två de gränsövergångarna från Israel, en i norr och en i söder där 100-tals lastbilar med förnödenheter passerar dagligen, trots konflikten.

Att denna kontroll – som kallas blockad av Israels kritiker – behövs är dessvärre tydligt. Hamas, Islamiska jihad och andra extremistigrupper som verkar i Gaza gör sitt bästa för att smuggla in allt större raketer för att användas i attacker mot Israel. Så sent som i mars bordades ett fartyg på väg till Sudan av den israeliska underrättelsetjänsten med ett stort antal syrisktillerkade långdistansraketer av typen M-302 ombord. Dessa skulle efter avlastning i Sudan smugglas via Sinai till Gaza. Till skillnad från tidigare, då Hamas endast haft tillgång till mindre raketer, hotar dessa vapen Israels själva hjärtland, storstäderna Tel Aviv/Haifa och Jerusalem, vilket gör denna omgång betydligt värre än tidigare raketattacker från Hamas. På bara en vecka har nära 1.000 raketer skjutits från Gaza mot Israel.

För det andra: Det är inte bara Israel som bedriver blockad mot Gaza. Även Egypten har i princip stängt hela sin gräns mot Gazaremsan, eftersom islamistiska terrorgrupper i Gaza även hotar stabiliteten på Sinaihalvön. Den nuvarande militärregimen i Kairo avskyr innerligt Hamas, som är en del av Muslimska brödraskapet – rörelsen vars president Muhammed Mursi avsattes i en militärkupp förra sommaren. Men trots att Egypten alltså bedriver exakt samma blockad som Israel, skjuts det inga terrorraketer mot egyptiska städer.

(Egypten har dessutom förstört ett stort antal av de smuggeltunnlar mellan Sinai och Gaza som använts för att föra in vapen och stridande till Gaza. Uppenbarligen har detta arbete inte varit tillräckligt, med tanke på det stora antal långdistansraketer som Hamas skjutit iväg de senaste dagarna mot Tel Aviv, Jerusalem och nu senast Eilat.)

För det tredje: Gazaremsan har inte varit vare sig israeliskt eller palestinskt område. Området ockuperades av Egypten 1948, då staten Israel bildades och krig utbröt med de arabiska grannländerna. I Sexdagarskriget 1967 intogs Gazaremsan av Israel, som ockuperade området fram till 2005, då premiärminister Ariel Sharon beslöt att ensidigt utrymma de israeliska bosättningarna  och lämna över kontrollen till palestinierna (Egypten var inte intresserat av att ha tillbaka marken).

2005 fanns alltså för första gången någonsin – genom Israels försorg –  ett landområde där palestinierna hade full självständighet. Alltså en början till palestinsk stat. Visst, befolkningen var fattig, men de fabriker, drivhus, konstbevattningsanläggningar och annan infrastruktur som israeliska bosättare hade lämnat efter sig, fungerade fortfarande. Dessutom erbjöd de milslånga stränderna stora möjligheter till turism. Framtiden för Gaza verkade trots allt ganska ljus just då, efter 2005. Jeffrey Goldberg skriver bra i The Atlantic om Gazas historiska chans och hur den slarvades bort:

In the days after withdrawal, the Israelis encouraged Gaza’s development. A group of American Jewish donors paid $14 million for 3,000 greenhouses left behind by expelled Jewish settlers and donated them to the Palestinian Authority. The greenhouses were soon looted and destroyed, serving, until today, as a perfect metaphor for Gaza’s wasted opportunity.

Vid de första fria palestinska valen året efter, röstades islamistiska Hamas fram till makten – kanske mest som en protest mot det korrumperade maktpartiet Fatah. Hamas, som stämplats som terrorister av såväl EU som USA (dock inte Sverige) har sedan dess ägnat all sin energi  åt att förvandla  Gaza till en tungt militariserad bas, istället för att försöka få ekonomin på fötter och göra något åt den skyhöga arbetslösheten. I snart 10 år har Hamas, tillsammans med andra och ännu mer extremistiska rörelser, så gott som dagligen låtit raketerna regna över södra Israel, i hopp om att de ska döda någon – vem som helst – eftersom varje israel enligt Hamas logik är en legitim måltavla. Istället för satsningar på infrastruktur, bostäder och arbetstillfällen har Hamas lagt allt på att nå organisationens övergripande mål: Att utplåna Israel.

Som tur är har Hamas så här långt haft minst sagt begränsad framgång i detta projekt. Den israeliska civilbefolkningen har motvilligt tvingats anpassa sig till den dagliga terrorn, och lever med vetskapen att det när som helst kan komma ett raketlarm. Då gäller det att snabbt som ögat hitta ett skyddsrum – ofta har man bara 15 sekunder på sig att sätta sig i säkerhet. Det gäller även dagisbarn, som får lära sig hur de skyddar sig mot palestinska raketer ungefär samtidigt som de lär sig gå. Dessutom har IDF, den israeliska försvarsmakten, utvecklat sitt eget missilförsvar – Järnkupolen – som skjuter ner många av de inkommande raktererna innan de når sina mål.

Israel har alltså satsat enorma resurser på att skydda sin befolkning från raketterrorn från Hamas, vilket gör att de civila förlusterna på den israeliska sidan är ganska små, jämfört med hur många civila som dödats i Gaza i samband med IDF:s bombningar av raketramper och vapenförråd.

Hamas å sin sida struntar i hur många som dör av den egna befolkningen. I Gaza har det därför inte byggts några skyddsrum – pengarna har gått till raketer istället.


Militära anläggningar förläggs medvetet i bostadsområden, där de skyddas av mer eller mindre ofrivilliga mänskliga sköldar. När Israel förvarnar de boende om en förestående bombattack, går Hamas ut och beordrar dem att återvända till sina hus – något som organisationen själv har bekräftat. Ett 40-tal av de raketer som skjuts mot Israel hittills har dessutom landat inne i Gaza, däribland en som slog ut en kraftledning som levererar el till 70.000 gazainvånare. (Det israeliska energibolaget som äger verket vågar inte skicka någon att reparera ledningen som ligger på Hamaskontrollerat område.)

Som Israels premiärminister uttryckte skillnaden mellan de bägge sidorna: Israel använder anti-missilsystem för att skydda sin befolkning. Hamas använder civilbefolkning för att skydda sina raketer.

pmisrael

Det är framför allt detta förhållande som gör att de palestinska dödstalen blir så stora, jämfört med Israels. Och Hamas vet mycket väl, att ju fler civila som dör, desto större blir det internationella trycket på Israel att avsluta sin offensiv. Denna ”proportionalitetsprincip” används tyvärr alltmer flitigt även i den svenska debatten: Eftersom många fler palestinier än israeler dör, måste Israel alltså vara den mest onda parten i konflikten och huvudansvarig för att få slut på dödandet.

Detta är precis vad Hamas vill uppnå – och därför har man ingen som helst brådska att gå med på vapenvila. Det är ett grymt och cyniskt spel med den egna befolkningens liv som insats.

Och för det fjärde: Hamas raketterror mot Israel har ingenting med fredsförhandlingar eller kampen för en själständig palestinsk stat att göra. Hamas är en extrem, antisemitisk rörelse med medeltida värderingar, vars själva stadga slår fast att alla judar ska fördrivas eller dö –  och det gäller inte bara på Västbanken utan i hela det område som idag utgör staten Israel. Hamas struntar i hur många bosättningar Israel bygger – organisationen har gång på gång förklarat att man aldrig kommer att erkänna Israels rätt att existera någonstans.

Som SvD:s Benjamin Katzeff Silberstein skriver:

Organisationens mest välkända ideologiska mål må vara att utrota staten Israel, men det är knappast det enda målet. Parallellt med Hamas krig mot Israel strider de också mot självklara mänskliga rättigheter. De som främst får utstå konsekvenserna av Hamas politik är inte Israel, med sina skyddsrum och sitt missilförsvarssystem, utan Gazas civila.

Och så länge Hamas sitter kvar vid makten, kommer det aldrig någonsin att bli varaktig fred mellan Israel och palestinierna – än mindre en palestinsk stat.

Ändå finns det ganska många i den svenska debatten, till och med representanter från statsbärande partier som socialdemokraterna, som på allvar vill att Israel ska fredsförhandla med Hamas. En motpart vars främsta ambition alltså är att döda så många israeliska civila som möjligt – ett soklart krigsbrott – samtidigt som den egna befolkningen tvingas agera mänskliga sköldar – något som är ett minst lika allvarligt brott mot krigets lagar.

Med ett lite finare uttryck skulle man kunna beteckna det som assymetrisk opinion.

Intressant?

Fler om , ,

Och hur gick det förresten för den Arabiska våren?

För bara något år sedan spåddes en ljusnande framtid för Mellanösterns folk. Diktatorerna i Tunisien och Egypten föll och i Libyen störtades diktatorn Muammar Ghaddafi – något som rebellerna dock inte kunnat göra utan benägen bombhjälp av USA och EU. I Syrien växte protesterna mot envåldshärskaren Bashar Al-Assad, som slog tillbaka hårt och urskiljningslöst mot sin egen civilbefolkning.

Idag ser det inte lika ljust ut, för att uttrycka sig milt.

Efter att ha fått hjälp av väst med att störta diktatorn Moammar Ghadaffi, har Libyen fallit ner i ett djupt svart hål av sekteristiskt våld och laglöshet. I de södra och östra delarna av landet har Al-Qaida i princip upprättat en egen stat, varifrån vapen och terrorgrupper skickas till Syrien, Mall och andra afrikanska länder där islamister utför terrordåd som det i Westgategallerian i Nairobi.

Vapen finns i överflöd – Ghadaffi och hans trupper va ju beväpnade till tänderna – och dessutom ligger flera av Libyens stora oljekällor i öster där Al-Qaida alltså har ett starkt inflytande. Redan våren 2011, när den republikanske senatorn John McCain besökte frihetshjältarna i Benghazi, vajade Al-Qaidas svarta flagga över statshuset. Efter den amerikanska insatsen härom dagen, då en hög Al-Qaida-ledare tillfångatogs av amerikanska specialstyrkor i Tripoli, något som ledde till att landets premiärminister kidnappades, frågar sig Al-Jazeera om Libyen blivit en säker tillflyktsort för terroristerna.

terrorspridning

Förenklad bild av hur vapen och terror spritts från Libyen efter Ghadaffis fall. Man kan undra om någon tänkte på de här följderna när bombinsatsen mot Libyen startades.

I Syrien har fem miljoner flytt efter nära tre år av strider mellan regeringsstyrkor och rebeller. De senare är till mer än hälften dominerande av jihadister, skyldiga till etnisk rensning och massmord på civila. Nyligen kom de största rebellgrupperna – varav den största, Al-Qaida-anknutna Jabhat Al-Nusra – är överens om att ett framtida Syrien ska styras av Sharialagar, och alltså inte ska bli en demokrati. Dessa terrorgrupper beväpnas nu av USA. Och det var bara några veckor som Ryssland lyckades avstyra Obama från att ge terrorgrupperna ytterligare hjälp genom att bomba Al-Assad.

I Egypten stoppades den islamistiske presidenten Muhammed Mursi i sista stund från att förvandla landet till en shariastat – varpå dennes anhängare gick ut och brände kyrkor och förföljde kristna och andra minoriteter som hämnd. För några veckor sedan förbjöd militären Muslimska brödraskapet, fryste rörelsens tillgångar och satte ledarna i fängelse. Oroligheterna fortsätter dock, och en offensiv mot de alltmer aktiva terrorgrupperna i Sinai har inletts. Egypten har stängt gränsen till Gaza, pluggat igen smuggeltunnlarna och hotat med hotat anfalla den Hamas-styrda landremsan, där många av jihadisterna skaffar vapen och planerar sina attacker. USA:s strategi har under hela denna tid varit att stödja Mursi och Brödraskapet – alltså islamisterna – och idag beslöt Obama-administrationen att upphöra med allt militärt stöd till Egypten, sannolikt ett krav från Turkiets islamistiske president Erdogan, som är USA:s viktigaste allierade i regionen.

TIll detta kommer rapporter om upptrappat våld i Mali, Kenya och Somalia, där lokala Al-Qaida-associerade grupper som Boko Haram och Al-Shabbab utför massakrer på civila.

Som vi alltså kan konstatera är det nästan uteslutande Al-Qaida och andra våldsbejakande islamistgrupper som vuxit och fått ökat inflytande sedan den Arabiska våren startade. Ansvaret för detta faller tungt på USA och Barack Obama, som okritiskt och naivt gav sitt  stöd till Muslimska brödraskapet – i tron att dessa ”moderata” islamister skulle kunna hålla de mer hårdföra delarna av familjen under kontroll.

Den strategin har nu havererat totalt. Idag är regionen befinner sig i sönderfall, terrordåden ökar, flyktingströmmarna växer för varje dag som går och i Egypten hatar alla USA, både liberaler till islamister.

Så här i Nobeltider kan det vara värt att påminna sig om vem som fick fredspriset för fyra år sedan.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

SvD 1, 2, DN

Ännu en framgång för NSA:s massavlyssning

alexis

Aaron Alexis, 34, som igår sköt och dödade 12 personer en marinbas i Washington DC, hade tidigare arresterats två gånger av polis – ena gången efter larm om att han skjutit med rakt in i sin kvinnliga grannes lägenhet. Han led av ett antal psykiska åkommor, hörde röster och hade paranoida vanföreställingar.

Trots detta hade flottan, som gett Alexis sparken på grund av samarbetsproblem, inte återkallat 34-åringens säkerhetsklassning. Han hade därför kvar sin licens att bära vapen.

Precis som i fallet med de bägge Boston-bombarna, säger sig ingen haft en aaaning om varför Aaron Alexis, som var en så trevlig kille, plötsligt kunde gå in på sin arbetsplats och skjuta 12 av sina kolleger.

För att undvika denna typ av terrordåd måste vi acceptera att få våra mobilsamtal avlyssnade, våra internetsökningar kartlagda och alla våra kreditkortsköp analyserade. Detta är priset för att stoppa Al-Qaida och andra terrorgrupper från att genomföra terrordåd som dem i Washington och Boston.

Skönt att det fungerar, så vi kan sova lugnt på nätterna.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Hamas terror och rätten att försvara sig


Det finns all anledning att vara kritisk mot Israels bosättningspolitik på ockuperade områden (även om det är juridiskt omstritt vem de ursprungligen tillhör), behandlingen av palestinier på såväl Västbanken som i Gaza – varav det senare området befinner sig i blockad sedan kriget mot Israel 2008-2009 – och den insomnade fredsprocessen.

Antal raketer som Hamas och andra terrorgrupper skjutit mot Israel sedan årsskiftet. 2012 är på väg mot ett nytt beklagligt rekord.

Men detta är knappast ett försvar för att Hamas, Islamiska Jihad och en rad andra terrorgrupper sedan 12 års tid bombarderat södra Israel med raketer, något som vår utrikesminister Carl Bildt antyder på sin blogg. Sedan årsskiftet har mer än 1.000 missiler avfyrats mot israeliska städer och byar i syd, och beskjutningen trappades upp avsevärt under oktober och början av november. Bara under de senaste dygnen har mer än 350 raketer skjutits in mot Israel (se IDF:s blogg för uppdaterade siffror över antal missilträffar).

Och Hamas skjuter knappast missiler mot Israel för att de är missnöjda med ”fredsprocessen”. Hamas, en organisation som terrorstämplats av EU, USA och de flesta västländer, är nämligen inte ett dugg intresserad av att skapa fred med Israel. Hamas har egentligen bara ett mål: att förinta Israel och helst utrota dess ”ohyra” till invånare – något som organisationens företrädare upprepar så ofta de får tillfälle. Detta mål – att förinta Israel – delar Hamas för övrigt med Muslimska brödraskapet i Egypten (Hamas är en avläggare till MB), vars president Mohammed Mursi nu står inför det kniviga valet att antingen upprätthålla den mångåriga freden med Israel, eller ställa upp och hjälpa Hamasbröderna i Gaza.

Att Israel, liksom alla andra länder borde ha rätt att försvara sig mot terror, trodde jag i min enfald att de flesta var överens om, även Carl Bildt och svenska ledarskribenter. Men när man läser tidningarna får man lätt intrycket av att det är Israel som bedriver ett terrorkrig mot civilbefolkningen i Gaza – när det egentligen förhåller sig precis tvärtom. Under flera års tid har israelernas vardag hotats av den ständiga raketbeskjutning från terrorgrupper i Gaza. Varje dag har barn fått fly skolor för att uppsöka skyddsrum undan missilerna. Under hela den tid som detta bombardemang pågått, har medierna förbigått terrorn med tystnad.

Men när till slut Israel väljer att försvara sig, för att skydda sin befolkning, då blir det liv i luckan. Ledarskribenter och proffstyckare överträffar varandra i att mana till återhållsamhet – från israeliskt håll förstås – och konspirationsteorierna tar fart. Carl Bildt spekulerar till exempel om att Israel vill ”återställa tilltron till sin vedergällningsförmåga”, medan Isabell Schierenbeck, docent i cynism statsvetenskap vid Göteborgs universitet, avfärdar kampanjen som ett sätt för regeringen Netanyahu att visa musklerna inför stundande nyval. Att det skulle handla om omsorg för de egna medborgarna verkar vara fjärran bägge dessa ”experters” empatiska förmåga.

I realiteten är ju risken att dras in i ett utdraget och kostsamt markkrig i Gaza, med flertalet döda israeliska soldater som följd, mångdubbelt större än de osäkra politiska framgångar som skulle kunna vinnas på att bomba sönder Gaza. Dessutom finns alltid risken för att Hizbollah i Libanon ansluter till striderna, och att det nya styret i Egypten mer eller mindre aktivt börjar stödja sina bröder i Gaza.

Nej, det verkliga hotet mot fred och en lösning i Israel-Palestinakonflikten är och förblir terrorister som Hamas, som sedan maktövertagandet 2007 använt den egna befolkningen i Gaza som mänskliga sköldar i sitt  krig mot Israel. Det är Hamas som år efter år sanktionerat daglig raketbeskjutning mot en miljon israeler. En beskjutning som riktas urskiljningslöst mot skolbussar, barn, kvinnor, förskolor och bostadsområden. Ju fler som dör desto bättre, lyder fanatikernas skruvade analys.

Och på vanligt vis placerar terroristerna sina vapen och avskjutningsramper mitt i tättbebyggda bostadsområden i Gaza. Finns kvinnor och barn i närheten är det bara ett plus, eftersom det garanterar civila offer när Israel slår tillbaka, och därmed seger i mediekriget. Hamas-terrorn dödar alltså inte bara israeliska civila, de struntar fullständigt i om den egna befolkningen hamnar i skottlinjen.

Det är i ljuset av detta man ska se Israels likvidering av general Ahmed Jabari, ledare för Hamas militära gren. Man kan ha moraliska invändningar mot metoden att ta livet av terrorledare på främmande territorium. Dock ska man komma ihåg att det handlade om palestinas motsvarighet till Osama Bin Ladin. General Jabari var ansvarig för kidnappningen av Gilad Shalit, den unge soldat som hölls gisslan av Hamas i flera år innan han utväxlades mot drygt 1.000 palestinska fångar. Tillsammans hade dessa män utfört terrordåd som kostat fler än 500 israeler livet, och den högste ledaren för denna terrorrörelse var alltså Jabari.

Professionella armviftare som indigneras över mordet på generalen bör dock hålla i minnet att USA gjorde exakt samma sak i Pakistan för bara något år sedan. Ett kontraktsmord utfört på främmande lands territorium, som president Barack Obama solade sig länge i glansen av och som applåderades världen över – även av oss i Sverige.

Om Hamas skulle lägga ner sina vapen, och upphörde med sin raketbeskjutning mot Israel, hade det nog funnits goda möjligheter för en fredlig tvåstatslösning i regionen.

Skulle Israel däremot lägga ner sina vapen hade landet raderats från kartan för gott.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Läs även Roy B. Altermans blogg

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD, SR 1, 2, 3

Bin Ladins död rena julafton för foliehattarna

Osama bin Ladin är död, skjuten med ett skott i huvudet av amerikanska specialsoldater i sin stora lyxvilla utanför Pakistanska Islamabad. Världen jublar och  USA:s Barack Obama, som sett sina popularitetssiffror dala stadigt mot nollpunkten sedan han tillträdde presidentposten för drygt två år sedan, visar genom sin handlingskraft att han är en överbefälhavare att räkna med.

Därmed cashar Obama in ytterligare en stor PR-seger, efter förra veckans succéartade offentliggörande av sin födelseattest – ett smart drag för att tysta skarorna av allt mer högljudda birthers som torgfört teorin att Barack Obama egentligen inte är född i USA (och därmed enligt lag inte skulle få bli president).

Men USA:s hantering av bevisen – och av terroristledarens döda kropp – öppnar tyvärr dörren på vid gavel för Alex Jones – som hävdar att CIA haft bin Ladins kropp nedfryst – och världens samlade foliehattar. Och jag kan inte för mitt liv förstå varför USA och Barack Obama frivilligt öppnar för ytterligare en stor fet konspirationsteori som sannolikt snabbt kommer att ta sig upp på Topp 10-listan. Redan nu fylls kommentarsfälten på Aftonbladet.se av Zeitgeistare, 9-11 Truthers och diverse andra existenser som är övertygade om att allt är en bluff.

Agerandet blir inte ett dugg mindre konstigt när man betänker att USA:s militär dessutom är van vid att mötas av skepsis när det gäller döda terrorister. Därför har militären för vana att visa upp flera olika typer av bevis; foton av den döda kroppen, verifiering från oberoende vittnen samt ett positivt DNA-test.

I det här fallet är ett DNA-test det enda som presenterats som bevis, några officiella bilder har inte släppts – endast en påstådd bild av den döde terrorledaren som visades i pakistansk TV – och kroppen har enligt uppgift redan begravts till havs, dels för att förhindra anhängare ska få en kultplats att vallfärda till, dels för att följa muslimska begravningsritualer.

Detta stämmer säkert, men den underliga hanteringen öppnar samtidigt för en veritabel foliehattsfestival på nätet. Som kommer att peka på hur lägligt terrorledarens död kommer, avsaknaden av bevis, att USA:s regering vill sopa igen spåren etc etc…

Bin Ladin är död, men kommer att leva för evigt i konspirationsteoriernas värld.

Intressant?

Expressen 1, 2, 3, Aftonbladet 1, 2, DN 1, 2, 3, 4, 5,  SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6

Andra bloggare om , , , , , ,

Klimat-jihadisterna kommer ut

En ny reklamfilm från aktivisterna i organisationen 10:10 sätter fokus på klimatfrågan med ett hittills oprövat grepp: döda alla som vägrar att vara med och koldioxidbanta. I filmen, regisserad av Richard Curtis (Fyra bröllop och en begravning), spelar kända skådisar som Gillian Anderson (Arkiv X) och budskapet är att vi alla måste jobba för att sänka våra utsläpp med 10 procent i år. Och de som inte entusiastiskt ställer upp på detta mål, sprängs i bitar på ett mycket grafiskt vis. Skolbarn, arbetskamrater, fotbollsspelare – alla som uttrycker någon form av skepsis förvandlas till blodiga slamsor, efter att läraren, chefen eller fotbollstränaren tagit fram en detonator och tryckt på en stor röd knapp. Blam!

Onekligen ett snabbt sätt att minska utsläppen – döda var tionde människa, vuxen som barn, och vi är i mål.

Klimatförnekande ungjävel får sitt.

Uppenbarligen hade organisationen (som är väfinansierad att döma av filmbudgeten) inte räknat med att publiken skulle reagera negativt på budskapet. Vad är väl två sprängda skolbarn mot alla de 100.000-tals människor som påstås dö av klimatförändringar varje år? Och hur kan någon komma på tanken att jämföra med SS, förintelsen, Pol Pot – eller självmordsbombare – bara för att de har samma problemlösning: nämligen att det är befogat att utrota en minoritet för att göra livet bättre för det stora flertalet.

Eller i det här fallet – för att rädda isbjörnarna måste vi spränga våra barn.

Filmen drogs hur som helst tillbaka efter massiv kritik, men den har redan fått tusentals fötter och är nu en av de mest virala filmerna Youtube. Det är utmärkt – för klippet visar på ett illustrativt sätt hur den radikala miljörörelsen faktiskt tänker – även om inte alla förespråkar lika slutgiltiga lösningar på problemet med skeptiker och refuseniks som i filmen. Men budskapet, som delas av både miljöpartister, TV-meteorologer, vänsterdebattörer och tällbergare är dock detsamma: demokrati fungerar inte längre, vi är för många och vi håller på att förstöra Jorden – och därför krävs det drastiska lösningar.

  • Per Bolund, MP:s nya borgarråd i Stockholm, är en varm förespråkare för personliga utsläppskvoter – det vill säga att varje medborgare får ett ransoneringskort där staten håller reda på hur mycket koldioxid individen ger upphov till. Det övervakningssamhälle som skulle bli följden av en sådan idé skulle få DDR att framstå som liberalt, och frågan är vad som händer när ens ransom är slut?
  • Anders Wijkman, kristdemokrat och viceordförande i i Tällberg Foundation är tillika vice ordförande i Romklubben – en global tankesmedja som historiskt propagerat för en närmast extrem befolkningsbegränsning. I tankesmedjans mest kända publikation, Tillväxtens gränser, anges Jordens optimala befolkningsmängd till en halv miljard.
  • Kändismeteorologer vill avskaffa demokratin – för att klimatet kräver det.
  • ABF anordnar seminarier där två psykologer bjuds in för att analysera vad det är för fel på klimatskeptiker. Man får anta att nästa steg blir tvångsmedicinering?

En som insett vad miljörörelsen håller på att utvecklas till är Usama Bin Laden, som i sina senaste uttalanden alltmer kommit ut som eko-jihadist. Det är säkert ett smart drag för att göra al-Qaidas kamp rumsren. Han kan säkert få EU-bidrag också vad det lider – så länge organisationen begränsar sig till att ta livet av klimatförnekare.

Intressant?

Andra bloggare om , , , , , ,

Kraftfullt klimatbudskap från Tora Bora

En reklamkampanj från Världsnaturfonden, som stoppades i USA. Kan inte förstå varför...

Samtidigt som vi huttrar oss fram genom fimbulvintern, sitter terrorprofilen Osama Bin Laden i en grotta nånstans och funderar på att byta karriär. (Jag vet att han sannolikt inte befinner sig i Tora Bora längre, men det satt bra som rubrik…)

I en nysläppt video fokuserar Al Qaidaledaren hårt på farorna med klimatförändringarna, som givetvis orsakas av USA och västvärlden. Lösningen, enligt Bin Laden, är att bojkotta dollarn och amerikanska varor och på så sätt ödelägga USA-ekonomin. Se där ett kraftfullt buskap – precis ett sådant som EU-ledarna hoppades sända från klimatmötet i Köpenhamn (det där som hölls före istiden).

Bin Ladens nyväckta klimatintresse är synnerligen vältajmat – chefen för FN:s klimatpanel, R K Pachauri hänger ju löst efter upprepade avslöjanden om felaktigheter och rena påhitt i IPCC:s rapporter.

Och skulle han inte kvalificera sig för det jobbet, står andra dörrar öppna för Al Qaidachefen. Världsnaturfonden, som stod bakom reklamkampanjen på bilden ovan, med buskapet The Tsunami killed 100 times more people than 9/11, har säkert behov av människor som kan konsten att framföra kraftfulla budskap. Och klimatet kräver ju det, har vi fått veta.

Andra om , , , , ,

Intressant?

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: