And The Band Played On

Etikett: terrordåd

En svensk tiger – och kröker rygg

”Vi ska leva våra liv som vanligt”, annars har terroristerna vunnit. Så kommenterade Stefan Löfven tisdagens terrordåd i Bryssel när han intervjuades i Aktuellt i går kväll. Statsministern sällade sig därmed till en närmast unison kör av politiker – såväl världsledare som ministrar på hemmaplan – som bedyrade att terroristerna inte ska få besegra det öppna samhället. Att vi aldrig ska vika oss för hot och våld. Att vi ska leva precis som vanligt.

Samma visa efter varje terrordåd. Som ett slags inövat manus – Talking points som det kallas på PR-språk.

Och som vanligt är det inget annat än varmluft. För är det något vi har gjort med stor framgång är nämligen just att vika oss för terrorn. Sverige är sannolikt ledande i vår del av världen när det gäller att kröka rygg, visa undfallenhet, relativisera våld och övergrepp och undan för undan normalisera en situation där vissa delar av samhället inte längre står under polisens kontroll.

Någon som minns Lars VIlks? Han som ritade en rondellhund för snart tio år sedan och sedan dess utsatts för ett flertal mordförsök – det senaste vid terrorangreppet i Köpenhamn för ett år sedan. Vilks har förpassats till ett liv i skuggorna, han kan inte längre verka som konstnär eftersom få institutioner – exempelvis Kulturhuset i Stockholm – vågar ta i hans verk med tång av rädsla för att själva bli måltavlor för terroristerna som jagar Vilks.

Här vek vi oss för terrorn – och fortsätter göra det.

I Stockholms norra förorter blev ett australiskt tv-team nyligen attackerade  när de gjorde ett inslag om området. Polisen hade tidigare nekat journalisterna eskort eftersom det riskerade provocera fram upplopp. Inte heller här hade Sverige sin finaste stund när det gällde att försvara det öppna samhället.

Den svenska syltryggigheten är förvisso inte ny, den historiskt bevandrade är säkerligen bekant med 40-talets nazistiska permittent-transporter, som vi tillät rulla rakt genom landet på väg till det ockuperade Norge.

Idag står vi inför en situation där såväl ambulans, brandkår och polis överger delar av landet  (ett 50-tal så kallade no-gozoner). Hit kör inte polisen längre utan att ha en extra patrull med för att vakta den andra så att den inte blir utsatt för stenkastning – eller i värsta fall angrepp med handgranater.

I vissa områden har inte bara våldsmonopolet kastat in handduken. Samhället har också släppt den gamla omoderna idén med jämställdhet och lika rättigheter. Kvinnor slår larm om att de inte får klä sig som de vill utan att hotas av religiösa ”kommissarier” – men  lämnas i sticket. Samhället böjer sig – för att inte stöta sig med förtryckarna.

Och när mängder av unga tjejer ofredas på badhusen blir lösningen att ge dem egna badtider – inte att slänga ut tafsarna. Samma visa igen.

Genom att gång på gång släta över, normalisera, trivialisera och relativisera våld och övergrepp – oavsett om måltavlan är polis, politiska meningsmotståndare, religiösa minoriteter, kvinnor, homosexuella eller oliktänkare – har vi satt oss i ett läge där fanatiker och extremister får sätta gränserna för det öppna samhället. Alltså vad vi tillåts säga och göra utan att riskera utsättas för våld.

Och trots att regeringen – framför allt Anders Ygeman – långt om länge börjat ta jihadistterrorn och hoten mot det öppna samhället på allvar, var det bara några dagar sedan Segerstedtinstitutet i Göteborg, bildat som resurscentrum för studier om rasism och extremism, släppte en rapport där författarna lyckades med den svårslagna bedriften att dels anklaga den liberala demokratin för att utöva terror mot icke-vita i förorterna, dels stämpla ledande svenska terrorexperter som islamofober.

Det är svårt att se hur sådana rapporter skulle göra det enklare att möta hotet från de våldsbejakande element som hotar vår frihet.

Så nästa gång Löfven, Wallström, Ygeman eller någon annan medietränad företrädare för det åsiktindustriella komplexet säger nåt i stil med att vi ”aldrig får vika oss för terrorn”, kom ihåg – det har vi gjort för länge sen.

Ryggradslöshet och allmän skrajsenhet för att hamna i skottlinjen, har utvecklats till något av en svensk paradgren.

Intressant?

Fler om , , ,

Är judehatet ok om det bara drabbar israeler?

ug

Uppdrag gransknings reportage från antisemitismens Malmö är ett skrämmande och viktigt tidsdokument, även om det för flertalet av oss knappast är en nyhet att judehatet är utbrett i Sveriges tredje stad. Och det är långt ifrån bara i Rosengård och liknande bostadsområden med en stor del svenskar med rötterna i Mellanöstern som attackerna sker – även Malmös politiker har upprepade gånger uttryckt sig antisemitiskt om stadens judar. Och det är som många skriver hög tid att ta i med hårdhandskarna mot problemet, det duger inte för politiker att blunda längre av rädsla att bli uthängda som islamofober. Eller för polis och åklagare att regelmässigt lägga ner utredningar om hatbrott mot judar (samtidigt som man inte har några problem att lagföra och fängsla konstnärer för samma brott).

Men det är ändå något som skaver, både i det här reportaget och i nästan alla andra nyhetsinslag där hoten mot Sveriges och Europas judar avhandlas. För i nästan samtliga fall landar analysen i samma slutsats – de judar som bor här, i Bryssel eller Paris, har ju ”inget med Israels politik” att göra. Reportrar, intervjupersoner, politiker och analytiker återkommer ständigt till denna distinktion. Till och med förintelseöverlevare och företrädare för svenskjudiska organisationer som SKMA är noga med att distansera sig från vad politikerna i Jerusalem håller på med. Blanda inte ihop svenska judar med Israel, är budskapet.

Vilket då leder till den oundvikliga frågan: OM det varit israeliska medborgare – kanske turister – som utsatts för hatattacker som de i Uppdrag granskning, hade de varit mer befogade då? Eller om attackerna skett i Israel?

Ibland kan man faktiskt börja undra.

Som av en händelse knivhöggs 15 personer i går morse, varav fem allvarligt,  på en buss i Tel Aviv av en palestinier som gick till attack mot busschauffören och passagerarna, av ingen annan anledning än att de var judar. Enligt Jerusalem Post uppgav mannen i förhör efter gripandet:

He said he was driven by last summer’s conflict in Gaza, unrest on the Temple Mount, and watching extremist Islamic content that glorifies “the reaching of heaven,” the Shin Bet added.

Det som är intressant är hur detta dåd rubriceras i svensk press: som en ”knivattack”.  Om 15 personer hade huggits ner i Paris eller Stockholm hade vi inte tvekat att kalla dådet vid dess rätta namn, men när det riktar sig mot dem som bor i Israel verkar vi ha uppenbara problem att tala klarspråk om terrorn. Jag har ofta funderat på varför det är så.

Dessutom är det inget nytt. Sedan i somras har det pågått en typ av lågnivå-intifada i Israel, där ensamma terrorister slagit till mot civilpersoner i både Jerusalem och Tel Aviv. Bedjande har huggits ihjäl i synagogor, barnfamiljer har mejats ner av bilar vid busshållplatser – eller knivmördats i snabbköpet när de helghandlat. Förövarna har i många fall varit radikaliserade palestinier boende på Västbanken, som jobbat eller varit på besök i Israel. Gemensamt för dessa händelser – om de alls rapporterats – är dock att t-ordet i det närmaste helt lyst med sin frånvaro. Dåden har i svenska medier rubricerats som ”attacker”, ”religiösa konflikter” vid Tempelberget eller kanske  ”oroligheter” på Västbanken (det senare var när en treårig flicka dödades av stenkastare).

hamashyllar

Skärmdump från IDF:s blog.

Inte överraskande har samtliga dåd hyllats av terrorrörelsen Hamas, som även berömmer gårdagens attack som ”heroisk”. Betydligt mera oroande är att även Fatah, den palestinske presidenten Mahmoud Abbas parti – som styr på Västbanken – också har uppenbara svårigheter med att hålla rågången mot extremisterna. (Extremister som ju faktiskt sitter i den palestinska regeringen – Hamas gick i koalition med Fatah för snart ett år sedan.)

Ett talande exempel är att dagen efter att den palestinske presidenten gick arm i arm med världsledarna i Paris, för att visa sitt stöd för yttrandefrihet och mot terrorism, högtidlighöll hans eget parti minnet av den blodigaste attacken någonsin mot civila israeler, då palestinska terrorister 1978 mördade 37 människor på en buss med skjutvapen och handgranater. Måndagen den 12 januari hyllades terroristerna som hjältar på Fatahs Facebooksida.

Denna relativisering av terror är problematisk på många sätt. Dels för att debatten nästan alltid landar i samma slutsats: att hatet, antisemitismen och terrorn föds ur Israels förtryck, ockupationen av Västbanken och att judar envisas med att bygga hus i östra Jerusalem – trots att vi alla vet att hatet går tillbaka betydligt längre än vad staten Israel har existerat. Dels – ergo – att Israel genom att bete sig som en skurkstat på något sätt får skylla sig själv när landet och dess befolkning utsätts för terrorattacker. Till skillnad från svenskar som bekänner sig till den judiska tron, alltså, som är ”oskyldiga” till vad Israels politiker hittar på.

Givetvis ska det vara fritt fram att kritisera Israel för dess bosättningspolitik, för bombningarna av Gaza och för den repressiva behandlingen av invånarna på Västbanken. Men det blir underligt när radikala islamister kan utsätta israeliska medborgare för vidriga terrordåd utan att vi knappt höjer på ögonbrynen. Som antisemit kommer man ganska långt idag genom att hävda att man bara är ”israelkritisk”.

Som sagt – det är en angelägen journalistisk gärning som Uppdrag granskning gör när redaktionen sätter ljuset på antisemitismen i Malmö. Lärdomen vi borde dra  borde dock vara att judehat och terror är oacceptabelt oavsett vem som är måltavla.

Det finns helt enkelt inga ”skyldiga”, som förtjänar att dö.

Intressant?

Fler om , ,

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: