And The Band Played On

Etikett: Tidningar

Kommentariatets Tao

DN gör en djupdykning i den nygamla debatten om #näthatet i tidningarnas kommentarsfält. Det är ett gott försök som reportern Jennie Dielemans gör för att nyansera den rådande uppfattningen om att det endast är rättshaverister, högerextremister och allmänt rabiata inomhusmän som håller till nere i botten av artiklarna på de stora mediesajterna. Jag är själv citerad som hastigast i artikeln, men eftersom jag pratade med reportern i säkert en halvtimme, tycker jag att det är ganska mycket som inte kommer fram av det som jag egentligen ville ha sagt.  Så här är några icke-publicerade åsikter i frågan.

Ett: Det hjälper föga att försöka avskaffa anonymiteten. Att kunna säga sin mening fritt utan att behöva skylta med det inför vänner, familj och bekanta, är faktiskt en förutsättning för ett öppet samtal. Det är bara att titta på sitt eget nyhetsflöde på Facebook, där nästan alla uppdateringar vägda på guldvåg för att ingen i bekantskapskretsen ska riskera att ta illa upp. Och då blir det som det blir, plattityder om vardagshändelser, fisljumna statusuppdateringar, myspys med barnen eller bilder från en eller annan semesteridyll. Sällan eller aldrig några riktigt eldfängda diskussioner.

Dessutom kommer man tyvärr inte undan hatet bara för att man använder Facebook-inloggningar. Extremister, haters och Sverigedemokrater finns förstås där med, och det krävs bara en ledig mejladress för att skapa ett nytt konto. (I vissa stora Facebook-grupper som jag är med och modererar, har det periodvis krävts bortmoderering av nära hälften av kommentarerna – dvs mer än i de anonyma kommentarsfälten på Aftonbladet.se.)

Två: Diskussionen havererar oundvikligen när ingen redaktör modererar deltar i den. Nästan samtliga tidningar som använder läsarkommentarer idag, behandlar dessa som något katten släpat in. Jag har fortfarande aldrig sett någon DN-skribent som varit inne och svarat i en pågående kommentarstråd – istället överlåts efterhandsmodereringen till företag som Interaktiv säkerhet. De gör för det mesta ett kompetent jobb – men det är en kontroll och moderering som sker i tysthet, vilket gör redan ilskna debattörer fullständigt rasande när deras inlägg tas bort. Någon är inne och raderar kommentarer, men ingen vet vem som raderar – och det ges ingen motivation till beslutet att refusera inlägget.

På Aftonbladet, där jag jobbar, använder vi Interaktiv säkerhet för att utföra en slags ”basmoderering”. Men i många ämnen, till exempel politiskt infekterade frågor, går vi alltid själva in och försöker hyfsa debatten. Vi försöker svara på frågor, korrigerar felaktigheter, ser till att diskussionen håller sig till ämnet. Och upplyser med jämna mellanrum om reglerna för att få delta i debatten. För det mesta fungerar det, men ibland tvingas vi inse att en viss artikel helt enkelt inte funkar att kommentera – då stänger vi. Dessutom är det viktigt att vara restriktiv med vilka artiklar man tillåter kommentarer på – och att det inte öppnas för många potentiella ”krishärdar” på en och samma gång. Det tror jag för övrigt är en oundviklig utveckling – att kommentarsfunktionen kommer att vara kvar, men att färre artiklar öppnas för diskussion.

DN:s kommentarsfält kl 13.33 idag.

Tre: Det är naivt att tro att människor ska bete sig annorlunda på Internet än i köttrymden. Att lämna kommentarsfälten vind för våg är ungefär lika smart som att lämna ett gäng partysugna tonåringar ensamma hemma i villan en vecka med ett sprängfyllt barskåp. Eller att dra in alla vakter och all polisbevakning på ett Råsunda-derby, för att därefter notera hur folk slår varandra sönder och samman, och konstatera att folk inte kan hantera att se på fotboll. Eller att dra in programledaren i SvT:s Debatt – och låta det inbjudna kommentariatet hålla låda på egen hand en timme på bästa sändningstid.

Alla förstår att det inte funkar. Och ändå är det vad de allra flesta tidningsutgivare begär av sina Internetläsare. Och när det sedan helt förväntat går åt h-e skylls det på näthat och anonymitet.

För övrigt noterar jag att DN-artikeln i fråga i skrivande stund har 642 läsarkommentarer och att diskussionen nu degenterat till käbbel om mångkultur, muslimer, flyktingmottagning och SD:s politk. Precis som förväntat alltså.

Intressant?

Uppdatering: Här finns en utmärkt anledning för att anonyma kommentarer är något som faktiskt behövs. Uppdatering 2: Anders Mildner säger också precis vad jag menar.

Andra bloggar om , , , , ,

Kampen mot kommentariatet

Ett av de mest intensivt diskuterade ämnena bland mediechefer just nu verkar vara hur man ska komma till rätta med näthatet. Ett begrepp som tolkas på ett antal olika sätt, och där de flesta exempel faktiskt inte har så mycket med ”hat” att göra över huvud taget. När till exempel DN:s vindsvåningsartikel samstämmigt sågades i kommentarsfält, på Twitter, Facebook och bloggar, kallades det näthat – när det i själva verket var en fullt befogad kritik över en totalt verklighetsfrämmande artikel där den högsta lyckan var att ha teppanyakihäll. Dessutom innehöll kommentarerna ofta stor humor.

Näthatare används också som ett gemensamt epitet på alla som uttrycker förakt mot tidningarnas sätt att bedriva journalistik, rubrikvinklar – eller vissa krönikörers åsikter. Kommentarer på artiklar om invandringspolitik och Sverigedemokrater spårar alltid ut, vilket skylls på näthatare när det handlar om medvetna kampanjer som effektivt får alla normala människor att fly kommentarsfälten. (Och därmed ge walk-over till SD-anhängarna.)

Vad är då lösningen på problemet med näthatarna. Är det att tvinga alla de som kommenterar att göra det öppet med namn och bild, som Expressens Thomas Mattsson funderar på? Att tvinga folk att stå för sina åsikter – skulle det på ett magiskt sätt kunna lyfta de seriösa debatterna som bara ligger i kommentarsfälten och väntar på att blomma ut?

Jag tror inte det. Dels känns det främmande att medier tvingar människor som kommenterar att göra det under eget namn om de inte själva vill det. Att brottsdrabbade, offer för övergrepp, rasism eller myndighetsmissbruk inte skulle kunna berätta om sina upplevelser anonymt – något som genom alla tider varit en av pressetikens käpphästar – känns fel. Dels kommer det tunga kommentariatet – Internettrollen – inte på något sätt att hindras av att Expressen eller Aftonbladet inför namnkrav i kommentarsfälten. Att skapa en profil på Twitter eller Facebook tar ett par minuter på sin höjd, och en förtroendeingivande porträttbild kan googlas fram på sekunder. Det som eventuellt skulle kunna fungera är om kommentariatet tvingas logga in med e-legitimation, men då skulle det sannolikt bli väldigt få läsardebatter över huvud taget.

Problemet handlar egentligen inte om att tillåta anonyma kommentarer eller inte – utan hur vi undviker att skapa en grogrund för näthatet (enligt den bredare definitionen ovan). Vi bjuder in till debatt (också i ämnen där vi på förhand vet att det riskerar att spåra ur) under sken av att läsarnas åsikter är viktiga. Men sedan deltar vi inte själva i diskussionen annat än undantagsvis. Journalisten som står där med byline, syns sällan eller aldrig till i kommentarsfältet för att bemöta kritik av sin artikel. Ansvaret för diskussionen är outsourcad till ett externt modereringsföretag, och för det mesta kommunicerar ingen alls med kommentariatet långt nere i bottenslammet. Det är lite grann som att bjuda in till fest, men när gästerna använder tvingas vissa ta bakvägen och tillåts bara hålla till i källaren, ignorerade av värden.

Därför har vi kanske det kommentariat vi förtjänar. Vi kör med hårda vinklar, hänger ut kända och okända, fokuserar på konflikter och sätter tidvis utmanande rubriker. Precis som kvällstidningar alltid har gjort. Vi rör upp starka känslor varje dag – det är själva meningen med vår existens – och resultatet blir givetvis att läsarna reagerar därefter. Varför blir vi då förvånade?

Drömmen om en städad debatt där alla skriver initierat utan kraftuttryck, versaler, svordomar eller personpåhopp, och där helst ingen är Sverigedemokrat, är och förblir en utopi. De där näthatarna har ju alltid funnits, skillnaden mot förr är att de då var tvungna att skriva brev eller ringa för att skälla – en och en. Sedan kom Internet och det blev lättare att vara arg i grupp.

Det är alltid enkelt att generalisera och prata om näthat, när läsarna reagerar utanför våra publicistiska ramar. Men ibland ställer de fullt befogade frågor som vi borde ha kunnat besvara redan i artikeln. Och det kommer de att fortsätta med, anonymt eller öppet, tills vi börjar tala med dem som vanligt folk.

(Sedan finns förstås troll och haters som kräver en helt annorlunda strategi. Men det är en annan historia.)

Intressant?

Medier: Expressen, SvD, Medievärlden

Andra bloggare om , , , ,

Uppdatering 24/1: Läs också Jardenbergs krönika på Expressen, Brit Stakston, Kjellberg, Farmor Gun och Deepedition

Möt Steve Jobs, Sveriges nya tidningskung

Mitt i den närmast religiösa hänförelsen runt Apples surfplatta, och de uppskruvade förväntningarna på hur Ipad ska få folk att börja betala för nyheter igen, kan det vara på sin plats att påminna om riskerna med lämna över makten över våra publikationer till Steve Jobs. Och nu bortser jag från det faktum att Apple-chefen inte hymlar med sin vision för Ipad, Iphone och App Store – det vill säga fullständig kontroll över utbud, distribution, betalningar och kunddata. Med allt fler tidningsföretag som hoppar på Ipad-religionen, håller Jobs på att bli världens största mediemogul.

Eftersom alla ”appar” – oavsett det gäller nyttoprogram, spel eller digitala tidningar – måste underkastas de rigorösa reglerna som styr innehållet för vad som godkänns i App Store, Apples marknadsplats för att sälja applikationer och innehåll – borde Expressen, DN och Aftonbladet, liksom alla de andra svenska tidningar och tidskrifter som ligger i startgroparna för att släppa läsplattetidningar,  lägga till ytterligare en ansvarig utgivare i redaktionsrutorna: Steve Jobs. För det är så det kommer att fungera – vi får ett moraliskt/juridiskt filter mellan vad vi vill publicera och det Apple anser tillåtet.

Faktum är att Steve redan agerat ansvarig utgivare – eller censor kanske är ett bättre ord – ett flertal gånger, även mot de riktiga tungviktarna i mediebranshen. Tyska Bild Zeitung fick sin Iphone-app censurerad, eftersom den innehöll bilder på nakna kvinnor. – tidningen tvingades klä på sina nakenmodeller bikiniöverdel för att appen skulle godkännas. Och det blev inte mindre kontroversiellt när Apple krävde att tidningen dessutom skulle censurera PDF-upplagan av tidningen som fanns länkad inuti applikationen.

“Idag censurerar [Apple] bröstvårtor, i morgon redaktionellt innehåll”, spådde chefen för Bild Digital.

Bild.de:s app – med påklädd nakenmodell.

Just sex, nakenhet och porr är något som puritanen Steve Jobs är fast besluten om att hålla utanför Apples universum. Reglerna som gäller för appskapare är närmast viktorianskt tydliga på denna punkt: inga appar som kan uppfattas som ”upphetsande” tillåts, inte heller sådana som kränker människor, inklusive offentliga personer.

I februari i år drog Apple igång en stor utrensningsaktion i sin jakt på obscent material. Det som startade allt var att en app, Wobble, plötsligt blivit en stor succé och hamnade i listan över bästsäljarna. Applikationen var enkel – den kunde animera en bild på ett sådant sätt att kvinors bröst började guppa. Resultatet av denna snusk-inkvisition blev att 5.000 appar med olika grad av sexuell laddning raderades från App Store. Applikationer där kvinnor var iklädda baddräkt, eller visade en bit hud, togs bort. Till och med en Workout-app, där den kvinnliga tränaren var klädd i gymtrikåer, stämplades som osedlig och försvann i den stora städningen.

Man kan förstås hävda att det inte direkt är en stor demokratifråga att kunna ladda ner appar med lättklädda kvinnor, och Apple är enligt sina användaravtal i sin fulla rätt att bestämma vad som distribueras via App Store. Problemet är ju bara att det inte finns någon annan stans att gå. Apple är genom sitt monopol på marknaden för digital distribution – vi som har Ipad eller Iphone tillåts enbart laddda ner från App Store – i en position att förbjuda svenska läsare att ta del av innehåll som en svensk tidnings ansvarige utgivare godkänt.

Både i Expressen och Aftonbladet förekommer det då och då nakenbilder. Inte så ofta som förr, eftersom svensk press allmänt rört sig åt det puritanska hållet, men ibland händer det trots allt. Det kan vara en bröstvårta som hoppar ur en tajt kreation på MTV-galan, eller en bild på Lindsay Lohan utan trosor i en taxi. Sådana bilder skulle förmodligen räcka för att censorerna granskarna hos Apple skulle stoppa en nöjesapp som Expressens Extra eller Aftonbladets Klick!

Madonna with the bortretuscherade boobies.

Detta har dessutom redan inträffat, ett flertal gånger. Brittiska modemagasinet Dazed & Confused hade ett omslag med Madonna där hennes ena bröstvårta tittade fram. Det gillade inte Apple, så för att få publicera detta nummer av tidningen på Ipad tvingades redaktionen ta fram en ny retuscherad variant där det osedliga i bilden photoshoppats bort. Internt kallas den för Irak-upplagan.

Men det är inte bara snusk som ogillas av Steve Jobs. I vintras rensades den Pulitzer-vinnande satirtecknaren Mark Fiores serie-app bort, eftersom den drev med president Barack Obama. Även serier som skämtat med Tiger Woods har censurerats, med hänvisning till Apples förbud mot driva med offentliga personer. Och ve den publikation som publicerar läckta bilder på nya produkter eller vågar spekulera i Steve Jobs hälsotillstånd. Dessa kan förmodligen glömma att möta sina läsare i App Store.

Så mitt i yran över Ipad, drömmaskinen som ska rädda tidningarnas ekonomi, återupprätta kvalitetsjournalistiken och visa vägen mot framtiden – vad händer den dagen vi publicerar något riktigt kontroversiellt?

Ett aktuellt exempel är de Wikileaks-avslöjanden som Aftonbladet skrivit om den senaste veckan. Låt oss anta, hypotetiskt, att dessa återfunnits i en Aftonbladet-app. Låt oss också spekulera i att USA:s Department of Homeland Security får sin vilja igenom att terrorstämpla Julian Assange och hans organisation. Då hade – förmodligen –  en av de första åtgärderna från myndighetens sida varit att skicka ett cease and desist-brev med krav på att alla uppgifter och dokument skulle raderas såväl från App Store som kundernas Ipadar (Apple har möjlighet att göra detta lika enkelt som att installera program). Och Apple, som lyder under amerikansk lag, hade inte haft något annat val än att lyda order.

Den lite småtrista slutsatsen som kan dras av allt detta är att vi är körda. Vi sätter oss i knät på ett privat dator- och medieföretag,  styrt av en dokumenterat nyckfull kejsare. Och till på köpet kan USA:s myndigheter enklare och effektivare än någonsin styra vad vi får skriva.

Papperstidningen må vara uråldrig och ohipp, men den har sina uppenbara fördelar ibland. Det är till exempel svårare att radera en upplaga på 300.000 tidningar som redan tryckts.

Visst är det en revolution vi  ser i tidningsvärlden. Eller kanske borde vi kalla det för statskupp?

(Just nu arbetar Apple förresten på ett Iphone-filter som ska hindra ungdomar från att skicka snusk-SMS till varandra.)

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

DN 1, 2, Journalisten, Medievärlden, Sydsvenskan

Uppdatering 7/12: Resumé rapporterar att även danska Ekstra-Bladet nu fått känna på Steve Jobs snuskfillter.

Apple, Facebook och drömmen om att äga Internet

Steve Jobs på en reklamaffisch från den gamla goda tiden.

Före Internets genombrott på 90-talet var det vanligt med så kallade Walled Gardens, uppringda onlinetjänster där mycket av det som nu hittas öppet och gratis på Internet fanns tillgängligt mot betalning. De största tjänsterna var CompuServe och America On-Line (AOL), och kostnaderna för att vara uppkopplad var närmast astronomiska – men gav fett med klirr i kassan för bolagen, som var dåtidens stora vinnare på telekommarknaden. Dessutom hade tjänsterna ett fungerande system för mikrobetalningar, något som vi fortfarande kämpar med att få till på det öppna Internet.

Trots att bägge dessa tjänster sedan mer än ett decennium sidsteppats av Internet, har drömmen om att hägna in och kontrollera vad nätanvändarna gör aldrig lämnat styrelserummen hos Internetbolagen.

Apple har kommit längst. Genom smarta produkter som Ipad och Iphone , där hårdvara och mjukvara är tätt integrerade – har bolaget helt tagit kontroll över såväl betal- som distributionskedjan. Det enda sättet att installera program om man inte vill cracka sn padda eller Iphone (och därmed förlora rätten till garanti) är att hämta programmet från den enda tillåtna kanalen – App Store. Vad som läggs upp där bestämmer Apple – som alltså fungerar som ett slags moraliskt filter för vad användarna kan använda sina telefoner till. Eller en ansvarig utgivare, eftersom Apple också beslutar vilka tidningar som tillåts distribueras till våra smartphones och paddor.

Och ännu så länge ställer inte världens förlusttyngda mediehus några besvärande frågor om detta filter – längtan att tillbaka till 90-talet då en tidning var en tidning och prenumerantkretsen betalade och höll käft är överordnat allt. I denna Walled Garden av 2010 års upplaga är det helt naturligt att Rupert Murdoch och Steve Jobs tillsammans ger ut en dagstidning som endast kommer att publiceras i Ipad, The Daily. Eller att nyheten om en Ipad-app konkurrerar ut Nordkoreas granatattack på förstasidan i en av Sveriges största tidningar.

Som jag skrivit tidigare här i bloggen, är jag säker på att detta blir ytterligare en dyr återvändsgränd för tidningarna. Journalistik och nyheter ingår sedan länge i ett större socialt sammanhang på nätet, där det är lika viktigt att kunna dela, tycka, blogga och reagera på det man läser som nyheten i sig. Redan idag är Facebook den näst största trafikmotorn till nyhetssajterna, efter Google.

Därför är inlåsta appar utan kontakt med kontakt dömda att misslyckas. Det finns inget sätt att vrida klockan tillbaka.

En annan Internetgigant som blir allt mer av Walled Garden är – Facebook. Det kan vid en första anblick tyckas underligt, men precis som Tim Berners-Lee säger, uppvisar Facebook de flesta egenskaper man förknippar med inhägnade onlinetjänster. Visst är tjänsten gratis, men allt innehåll som användarna läggs upp är inlåst, ägs av Facebook, och kan inte utan stora svårigheter raderas eller exporteras till andra tjänster. Företag uppmuntras att skapa ”sidor” på Facebook där de kan kommunicera med sina kunder  – innanför Facebooks väggar förstås.

Facebook har idag skaffat sig ett defacto-monopol på stora delar av Internets sociala infrastruktur; statusuppdateringar, chatt, vänlistor, fotoalbum, och i takt med att konkurrenterna lägger benen i vädret (minns communitydöden i fjol) finns snart inga alternativ. Med lanseringen av nya verktyg – som inbyggd Facebook-mejl och geolocation-tjänster – minskar användarnas behov ytterligare för att använda andra Internettjänster. Samtidigt som Facebook får tillgång till uppgifter om var vi är, vad vi gör och vad vi skriver. Jag tror inte för ett ögonblick att Mark Zuckerberg sitter och spionerar på sina användare, men Facebook är alldeles för smarta för att inte använda denna nya information i kommersiellt syfte. Tim Berners-Lee skriver:

“…the more you enter, the more you become locked in. Your social-networking site becomes a central platform–a closed silo of content, and one that does not give you full control over your information in it. The more this kind of architecture gains widespread use, the more the Web becomes fragmented, and the less we enjoy a single, universal information space.”

Christian Hernandez Gallardo

I veckan som gick var Christian Hernandez Gallardo, nybliven chef för Facebooks internationella affärsutveckling, på besök i Stockholm och höll föredrag på Internetkonferensen SIME 10. Gallardos huvudfokus låg på att berätta hur företag kunde nå bättre resultat på Facebook jämfört med traditionell annonsering. Enligt Gallardo har så kallade ”organic ads” (t ex statusuppdateringar om att en någon gillat en sida) upp till sju gånger högre effekt än traditionell reklam.

Med sin gigantiska användardatabas har Facebook stenkoll på vad som fungerar. Varje dag loggar 250 miljoner in på det sociala nätverket (av dessa är 6-7 miljoner skandinaver). Paradexemplet som Gallardo drog var Nike Football, vars Facebook-kampanj under Fotbolls-VM fick 2,5 miljarder annonsvisningar och tre miljoner gillade skotillverkarens sida. Facebook seglar alltså upp som ett hot även mot traditionell display-annonsering, det som står för huvuddelen av tidningssajternas intäkter.

Det paradoxala är att vi som arbetar på de stora tidningarna aktivt jobbar för att rekrytera ännu fler Facebook-användare – eller i alla fall underlätta för dem som redan är det att slippa lämna Facebook. Vi lägger upp sidor, publicerar nyheter och kampanjer och tävlar med ”konkurrenterna” om att få flest gillningar. Och sakta men säkert styr vi debatter och diskussioner iväg från våra egna sajter till den verkliga konkurrenten: Facebook.

Och allt detta ligger i planen.  Vid ett föredrag nyligen vid Wharton College (ett av det fåtal framträdanden som man får upp när man googlar på honom) uttryckte Gallardo det så här:

“Det är vi som påverkar och driver konversationerna. Det är vi som avgör vilket innehåll som blir relevant eller oviktigt. Jag menar att startsidan är olika för oss alla. Vi har alla tvingats läsa [ traditionella mediers ] förstasidor eftersom nyhetsredaktören gjort bedömning att en speciell rubrik säljer fler tidningar. Jag kan garantera att min förstasida och din förstasida ser helt annorlunda ut. Så den förstasida vi menar att du kan skapa är en förstasida som görs av dina vänner.

De nyheter vi kommer att ta del av kommer alltså att i allt högre utsträckning att baseras på vår smak, våra övertygelser, våra intressen – och vilka vänner och bekanta som vi har förtroende för.

Jag tror nog inte att tidningarnas nyhetsdeskar blir överflödiga inom överskådlig tid. Men när det gäller våra framtida läsare, unga som har hela sitt sociala nätverk på Facebook och sällan eller aldrig kommer att köpa en tidning – kommer vi att kunna nå dem utanför Facebooks digitala murar? Och kommer de verkligen att köpa en PDF-tidning för att läsa i sin Ipad, när det mesta som står i den finns öppet och gratis på webben?

Det ska bli intressant att se om Walled Garden-trenden bara är tillfällig, eller om vi verkligen börjar se slutet på det experiment som var det öppna, fria Internet.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,

Möjligen relaterat i pressen: Expressen, PC för alla, Computer Sweden, DN, SvD, Idg.se

Uppdatering 30/11: Debatten om Applecensuren ser ut att ha vaknat.

Tänk om Ipad blir döden för tidningshusen?

Sedan i vintras har det rått något som närmast kan beskrivas som eufori i de krisande printmedierna. Efter åratal med stadigt dalande upplagor och den unga bortskämda generation som vägrar betala för att få döda träd i brevlådan, kom äntligen frälsningen.  Översteprästen Steve Jobs förkunnade att en läsplatta hade utveckats – en produkt som givet Apples track record naturligtvis skulle kommas att säljas i mångmiljonupplaga. Och så här långt har det onekligen gått bra, även om paddan ännu inte släppts i Sverige.

Brittiska Telegraph på Ipad. Noll interaktivitet.

Men det sker i november kommer det äntligen att vara slut på 15 års ökenvandring genom Internet, med sin gratiskultur, fildelning och allmänt jobbiga människor som lägger sig i alla viktiga saker som vi journalister skriver om. Nu kan tidningsutgivarna lugnt gå tillbaka till tiden före 1995, då en tidning var en tidning, och alla fortfarande betalade för att få läsa rewrajtade TT-nyheter eller produktbilder från exklusiva köksföretag i svindyra inredningstidningar.

Jag är förstås ironisk. Problemet är att beslutsfattarna i de stora mediekoncernerna faktiskt verkar tänka i dessa banor. Det är just därför det riskerar att gå åt helvete för alla dessa gamla papperskramare och branschorganisationer som på fullt allvar tror att det automatiskt kommer att skapas en stor och lukrativ marknad för “E-papper” bara för att det släpps en bärbar pekdator som det går att läsa nyheter på.

Wired – tidskriften för den uppkopplade generationen. Ipad-versionen är dock totalt nedkopplad.

Alla mediehus har idag iPad-projekt i olika utvecklingsstadier – Bonniers har redan lanserat en produkt, Mama+ (som kostar lika mycket som tidningen att köpa via App Store) och fler är på gång. Jag har inte kunnat motivera ett köp av just denna app, men av de beskrivningar av den som gavs under Internetdagarna nyligen, är den snarlik i princip alla andra magasins-appar som man ser i Apples onlinebutik. Alltså som tidningar. Och som ser nästan exakt ut som sina pappersförlagor. Bildkvaliteten är givetvis suverän – ett  exempel är National Geographic – och text och rubriker kan sättas med de typsnitt som redigeraren väljer, vilket gör att tidningsdesignen får en framträdande roll igen.

”Utvecklingen” av dessa tidningsappar leds, läser jag med viss oro, av Adobe, som tagit fram en plattform för att enkelt kunna skapa iPad-upplagor av fysiska magasin, något som spar både tid och pengar i produktionsledet.

Och det är alltså här som det riskerar att gå riktigt fel. Förutom det uppenbart tveksamma draget att låta Adobe ansvara för produktutvecklingen (jämförbart med att låta Grekland styra Europeiska Centralbanken) är det exempel samma feltänk som de stora tidningarna gjorde i mitten av 90-talet. Då försökte teknikbolagen också sälja på oss plattformar för att underlätta ”flerkanalspublicering”. Papperet och webben var ju ändå bara olika kanaler för att prångla ut samma budskap. Trodde de.

Idag har de flesta av oss insett att publicering på Internet är helt väsensskild från tryckta tidningar och TV-kanaler. De bägge senare är främst envägskanaler med liten eller obefintlig interaktivitet, medan webben allt mer går mot att vara en plattform för gemensamma upplevelser, samtal och kollaboration. Man kan till och med säga att publicering av en artikel på nätet bara är början på en dialog. (Att få journalister tar själva tar del i den påföljande diskussionen är ju en helt annan sak.)

Flipboard – nyhetsvärdering från det personliga nätverket, istället för en tidningsredaktör.

Det har vuxit upp en hel generation sedan Internet fick sitt genombrott för 15 år sedan, och vi är många fler som vant oss vid webben som det primära  mediet för att ta till oss ny information. Och givetvis – att kunna dela, kommentera, facebooka, skratta tillsammans åt, mikroblogga eller Hitlerhåna det vi läser och ser.

Men när man bläddrar genom medieutbudet på iPad, ser man obefintliga exempel på sådana appar. Tidningarnas R&D-avdelningar verkar på fullt allvar tro att de miljoner svenskar som idag finns på Facebook och läser Aftonbladet, SvD, DN och Expressen på nätet, gladeligen skulle betala för att få gå tillbaka till ett 20 år gammalt sätt att läsa nyheter – i en statisk, stängd miljö, utan kontakt med resten av webbuniversum. För när man väl kör en applikation så sitter man fast i den. Läser man New York Times eller The Telegraph eller en artikel i Wired på sin Ipad, finns det inget enkelt sätt att samtidigt hålla koll på sitt Twitter- eller Facebook-flöde utan att stänga nyhetsappen.

Att göra flera saker samtidigt, som de flesta under 35 idag gör utan egentligen reflektera så mycket över det, är en omöjlighet i de tidningsappar som jag testat (New York Times, National Geographic, Wired, Newsweek, The Telegraph). Inte ens Mashable erbjuder något mer interaktivt än en ganska lam kommenteringsfunktion.

Pulse – rena drömmen för att hålla koll på nyhetsflödet i Ipaden. Sannolkt rena mardrömmen för annonssäljarna, förstås.

Jag tror tyvärr att tidningarna kan vara inne i ännu en återvändsgränd, som denna gång kan slå ännu hårdare mot lönsamheten än vad webben gjorde – eftersom alla i sin iver att sälja prenumerationer går på i samma spår. Det verkar inte finnas någon plan B för vad händer med trafiken och intäkterna om läsarna vägrar betala. Vad händer när de börjar använda nya verktyg som Pulse, där de kan enkelt kan hålla koll på en uppsjö av nyhetskällor på en och samma gång? Eller om de vänder på begreppet nyheter – och börjar utgå från vad det egna nätverket på Twitter eller Facebook anser vara de viktigaste frågorna för tillfället, som med appar som Flipboard? Vad händer i en värld där nyhetsförmedlare inte längre äger distributionskanalerna.

Det är sådana frågor som tidningarna kanske borde ägna sig åt, istället för att prångla ut överprisstta PDF-filer på App Store och kalla det för utveckling. Just nu är det betydligt obetydligt dyrare att köpa Angry Birds HD än ett nummer av Wired.

Själv behöver jag inte fundera vad jag skulle lägga pengarna på.

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?

Pornolize THIS!

azzå HEJ. JaG hAR bliVIT UpPmärkzAmmAD På ATt du ANVänDEr unT:Z MAtEriAl föR någoN zOrTz EXPErimEnT ZOm InnEbär föRvanZkninG aV TeXTER Där t ex orDeT KvINnoR bytz Ut mOt INVaNdRARE ALtERnAtiVT JuDAr… DärMEd GöR Du DEj ZKyLDIG BLand Annat tIll uppHOVzRäTTZinTråNG Och JaG Ber deJ däRFöR aTt oMEDelbArT tA BORt ze ARTiklAR Från diN Zajt ZOm HäRrör Från Unt… jAG beR DeJ oKkZå BEkräfTA att Zå ZKeTT… mVH LaRz NiLzZon *längtar*

Se där hur det kan se ut ut om man kör ett aktuellt mejl från Uppsala Nya Tidnings chefredaktör Lars Nilsson till bloggaren Matte Matik. Den senare låg bakom den satiriska webbtjänsten Transgenusmotorn (som nu har stängts efter hot om polisanmälan för påstått intrång i upphovsrätten). Det är naturligtvis tråkigt när okunskap om Internet och avsaknad av humor sammanfaller, men ännu mer förvånande är det att denna syn på nätet fortfarande är förhärskande inom stora delar av våra medier. Uppfattningen att det bara är ytterligare en distributionskanal, möjlig att reglera precis som vilket kabelTV-nät som helst. Bara man hotar de ohängda ungarna ute på The Internets lite lagom mycket så kammar de sig nog och tecknar en prenumeration vad det lider. Ungefär som de lika aktuella Kulturskaparna hävdade härom sistens.

Rent logiskt måste det därför bli en överordnad uppgift för polisen att söka upp och beivra alla former av oseriös satir på nätet. Men varöfr sluta där? Nästa steg för ordningsmakten borde bli att leta igenom återvinningsstationerna i jakt på oss som då och då sitter och klottrar Hitlermustascher på foton i tidningen.  Och alltså gör intrång i någons verk. Alldeles gratis.

Skämt åsido, i avsaknad av Transgenusmotorn så är här är ett par alternativa tjänster som bryter mot upphovsrätten å det grövsta, och som givetvis borde polisanmälas. Här en aktuell UNT-artikel körd genom Pornilizer. Inte helt rumsren, medges, så testa Smurfalizern istället om du sitter på jobbet och läs om Uppsalaforskare som smurfar Big Bang i Schweiz. Eller varför inte ta ner debattnivån där den hör hemma med The Swedish Chefalizer? B0rk Bork Bork!

Mer om , , , ,

Intressant?

Hejdå Gunilla!

Hej Gunilla. Hör på radion idag att du kör din frilansande modeskribent Linda Leopold på dörren, efter hennes uppmärksammade artikel om Nobelkändisarnas  modestilar. Ett reportage som jag inte läst, eftersom Dagens Nyheter ungefär sex dagar av sju ligger kvar ute i brevlådan och går direkt till pappersinsamling. Själv har jag egentligen aldrig varit så förtjust i att bära in tonvis med döda träd i mitt hus, men jag har låtit mig övertalas av hustrun (också journalist) som av någon anledning känner sig anti-intellektuell utan en riktig tidning där hemma.

Men om jag hade burit in DN just denna dag, hade jag förmodligen fastnat för just Lindas Nobelrapport, som innehöll ett par riktiga guldkorn som man sällan ser i DN. Som att prinsessan Madeleine såg ut som en gran, att ekonomipristagaren Elinor Ostrom inte verkat ha festat sedan Woodstock, att drottning Silvia draperat sig i gardinerna på Drottningholm och att Hertha Müller var det tjusigaste som kommit från Rumänien sen Dracula.

Ohyggligt roligt och träffsäkert. Och med glimten i ögat förstås.

Men jag hör att du inte är det minsta road av detta reportage. På radion hör jag dig säga att Linda aldrig mer ska få skriva för tidningen efter att ha uttryckt sig så negativt om de stackars kändisarna. Förutom det faktum att du helt verkar ha missuppfattat ett par viktiga delar i en chefredaktörs uppdrag – att ställa upp på och försvara sina egna medarbetare, inte spy galla på dem offentligt – verkar du tyvärr också sakna insikt av vad det är som gör en tidning värd att läsa.

En grå, räddhågsen, politiskt korrekt och lagom utslätad publikation är i alla fall ingenting jag har lust att betala för längre. Så härmed avslutar jag min kundrelation med dig och DN.

Hej då, Gunilla!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant?

Jag och mitt printmedium

bild-11

När jag tänker efter så har jag nog aldrig blivit vän med min morgontidning. Och snart kan det kanske vara för sent, i dessa dagar av accelererande tidningsdöd.

Redan innan jag bestämde mig för att bli journalist för 30 år sen hade jag vissa problem med att ta till mig Hallands Nyheter och G-P. Inte i meningen att ta till mig kunskapen intellektuellt -  utan praktiskt. Bägge var i fullformat, och jag minns att det var komplett omöjligt att hitta någonstans hemma där det över huvud taget gick att veckla upp de gigantiska pappershögarna för att kolla vad som stod i dem.

I modern tid har vi här hemma haft ständigt Ã¥terkommande debatter om tidningsprenumerationens vara eller inte vara. Jag tycker egentligen det är bortkastade pengar  – jag har ju redan läst alla nyheter när tidningen kommer – medan hustrun fortfarande ser det som en hel-och-renfaktor att ha en morgontidning. (Fast oftast kommer den ju inte ens in i huset utan ligger kvar oläst ute i brevÃ¥dan över helgen och gÃ¥r direkt till tidningsinsamlingen.)

ÄndÃ¥ – just kopplingen mellan “riktig kunskap” och ett objekt är sannolikt det som kommer att kunna rädda kvar tidningen i sin tryckta form i ett par Ã¥r till. Oavsett om kunskapen som förmedlas hem till brevlÃ¥dan är gÃ¥rdagens nyheter, representerar själva den fysiska produkten ett värde som gör att folk fortfarande betalar – och tror pÃ¥ vad som stÃ¥r i tidningen. I alla fall vi som är medelklass och 40 plus. Det är som med värdet pÃ¥ musik – ta bort den statiska produkten (CD-skivan) sÃ¥ sjunker ocksÃ¥ det upplevda värdet av en samling lÃ¥tar dramatiskt – de gÃ¥r ju att hitta gratis pÃ¥ nätet.

Kommer då dagens nätgeneration, van att få allt nu och utan kostnad, att bli tidningsprenumeranter? Läser att Anna Serner på TU tror det, eller åtminstone att det är för tidigt att avskriva de unga som framtida kunder. När de växer upp och tröttnar på Facebook, Twitter och MSN, så kommer de att bli prenumeranter de också, är logiken.

Och jag som alltid tyckt om tung rock, har plötsligt börjat lyssna på dragspelsdängor med Kalle Jularbo, som min pappa gillade.

Inte.

Medievanor skaffar man sig i unga år, och jag tror inte ett smack på att dagens tonåringar kommer att längta efter en tidning hem till brevlådan. Om den inte är gratis.

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: