Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Etikett: tiggare

Grupp mot grupp

På Södermalm i Stockholm har ett femtontal hemlösa ockuperat Mariagårdens förskola, som stått tom en tid. Reaktionen från samhället har varit snabb och helt enligt regelboken – Kronofogden har fått i uppdrag att avhysa de boende omgående, ett uppdrag myndigheten kommer att utföra utan några invändningar. Ifall de hemlösa stockholmarna hamnar på gatan eller lyckas hitta plats på något ledigt härbärge är oklart, men sannolikt får många av dem bereda sig på att tillbringa den annalkande vintern på huvudstadens gator, under broar eller i trappuppgångar.

Det finns något som kallas Tak över huvudet-garanti i Stockholm, men denna fungerar bristfälligt. Av de drygt 2 800 hemlösa i Stockholm är 800 så kallat ”akut hemlösa” – det vill säga att de inte har någonstans att ta vägen när natten faller på. Det finns 200 platser på härbärgen för denna grupp, vilket innebär att fler än 600 i värsta fall tvingas sova utomhus. Alltså fler än i det numera rikskända EU-migrantlägret på Sorgenfri i Malmö, som tömdes i veckan. En avhysning som fick diverse solidaritetsgrupper att gå i spinn över de svenska myndigheternas okänslighet och förtryck av fattiga romer. Att dessa faktiskt i betydligt högre utsträckning faktiskt har någonstans att bo – hemma i Rumänien – spelar mindre roll. Att inte ställa upp med boende till utländska medborgare som kompensation för att de stoppats från att ockupera och skräpa ner privat egendom, som nu måste saneras för miljonbelopp, anses i vissa delar av den svenska debatten som närmast rasistiskt.

Inte helt överraskande har SVT i princip direktsänt från manifestationen utanför stadshuset i Malmö, där delar av lägerinvånarna nu sittstrejkar tills de får någonstans att bo. Aktionen genomförs tillsammans med en avsevärt större kontingent av juriststudenter, Allt åt alla-aktivister och andra som tycker att det är kommunens moraliska och legala plikt att skaffa boende åt andra länders medborgare när de inte har råd att själva betala.

Sannolikt gjorde de hemlösa stockholmarna därför analysen att det var fritt fram att ta den tomma förskolan i anspråk. Ingen använde ju byggnaden ändå (den ska bli byggbarack under tiden som det byggs bostäder i kvarteren intill, byggjobbarna ska ha någonstans att käka lunch, fika och uträtta sina behov).

De hemlösa inspirerades måhända av sina olycksbröder och -systrar i Malmö, som tillåtits bygga en egen liten favela på en  privatägd tomt under ett och ett halvt års tid, utan att myndigheterna gjort något åt saken. Det såg uppenbarligen ut som en god idé – för massvis av lokala aktivister skyndade ju till ockupanternas försvar varje gång det började talas om avhysning.

Att ”svenska” hemlösa har inspireras av EU-migranter ser man nu allt fler exempel på. Det blir vanligare att se hemlösa svenskar som sitter med en mugg och tigger. I Sundsvall, med 500 hemlösa, har ett par av dem nu börjat tälta i skogen och tigger för att få ihop pengar för att försöka få ihop till eget boende.

”Jag får in till mat och telefonpengar. Drömmen är att få ihop till en husvagn vi kan bo i”, säger en av dem till Sundsvalls tidning.

Vissa invänder säkert mot att den här beskrivningen innebär att cyniskt ställa grupper mot varandra. Men detta är ju något som de facto redan sker. De hemlösa i Sundsvall, Stockholm eller var i Sverige de nu tvingas sova utomhus, ställs redan idag mot andra svaga grupper. Konkurrensen om solidariteten blir allt hårdare, ju fler som konkurrerar om småsmulorna från de priviligerades plånböcker. Och de som tidigare lyckats tjäna lite pengar på att sälja Situation Stockholm finner sig nu i ett läge där de konkurrerar med inte bara en utan flera tiggartidningar, vars försäljning sker helt utan kontroll. Men eftersom de hemlösa befinner sig i ett slags medialt vakuum, kan de inte räkna med aktivister som sittstrejkar i protest när polisen kommer för att bära bort dem.

Utanför Mariagårdens förskola i Stockholm har det sålunda inte samlats några solidaritetsgrupper för att protestera när de hemlösa kastas ut. De förra är istället fullt upptagna dryga 60 mil söderut med att göra allt i sin makt för att stoppa Malmös politiker från att rädda de sista delarna av det som brukade kallas samhällskontraktet.

Alltså det där som en gång i tiden var menat att omfatta också sådana som Tomas, Åke och det dryga halvdussin hemlösa stockholmare som tagit sin tillflykt till den tomma förskolan i Rosenlundsparken i försök att skapa sig sin egen  ”tak över huvudet-garanti”.

Intressant?

Fler om , , ,

Riskerna med att riva samhällskontraktet

Ett tiggarläger i Helsingborg rivs – inte av polisen utan av privatpersoner som tar lagen i egna händer. Det finns säkert många som uppskattar initiativet men själv blir jag ganska illa berörd – vi är ute på djupt vatten om vi tillåter privata medborgargarden att agera fritt.

Samtidigt är det inte svårt att förstå varför det händer. Det är tyvärr den logiska konsekvensen av en utveckling där samhället i många delar sagt upp samhällskontraktet – alltså vårt outtalade avtal med staten. Ett avtal där de grundläggande paragraferna garanterar samhällets skydd av enskildas liv och egendom. Idag är ingendera av dessa längre självklarheter – det ökända tiggarlägret i Malmö som uppmärksammades i förra veckans Uppdrag granskning är bara ett i raden av exempel på där samhället håller på att abdikera från sina huvuduppgifter. Så sent som igår fattade Mark- och miljödomstolen beslut om att avslå Malmö kommuns begäran om att få utrymma lägret av hälso- och miljöskäl, vilket alltså innebär att rättsvårdande myndigheter de facto ställer sig på markockupanternas sida mot den privata ägaren som ägnat månader och år åt att försöka få makthavarnas hjälp att återfå sin egendom på legal väg.

Men budskapet från de styrande är dock tydligt: Ockuperar någon din mark, får du fixa det själv.. Det budskapet har gått fram med all önskvärd tydlighet, vilket vi nu ser exempel på i Helsingborg.

Den tilltagande misstron mot samhället minskar inte precis när regeringens företrädare, socialminister Åsa Regnér, på en direkt fråga från Uppdrag gransknings reporter undviker att ta ställning mot den illegala ockupationen. Det beror i sin tur på att ämnet är försåtsminerat – ingen minister vågar idag riskera att uttala sig på ett sätt som riskerar dra ner twittervänsterns vrede. Så istället river hon bildligt talat samhällskontraktet i små, små bitar och kastar det i ansiktet på sina väljare. (Samma väljare som belönar hennes skotträddhet med en månadslön på runt 130.000 efter senaste höjningen i somras.)

Men det som Regnér, Löfven och för all del även det som ibland kallas ”oppositionen” planterar just nu riskerar att bli en draksådd. En misstro som på sikt riskerar att erodera tilliten mellan makthavare och allmänhet. Det kommer att få allvarliga följder. För varför ska man snällt fortsätta betala världens högsta skatter när polisen överlåter till 70-åriga tanter på landet  att ensamma ta hand om tjuvar mitt under pågående inbrott? Vem vågar egentligen köpa fritidshus, om det riskerar att ockuperas när man lämnar det obevakat några veckor? Särskilt som myndigheterna svart på vitt meddelat att man inte har något att hämta som drabbad privatperson – att få tillbaka sin egendom får man själv ansvara för.

Trots ständigt högre skatter, går vi alltså mot en utveckling där medborgarna får allt mindre tillbaka i form av service och trygghet. Staten träder steg för steg tillbaka från sin grundläggande uppgift att upprätthålla lag och ordning. Effekterna av detta ökande misstroende kan snart visa sig bli betydligt värre än att enskilda tiggarläger rivs av medborgargarden när det börjar sjunka in hos allt fler att myndigheterna kommer att vända dem ryggen om och när det gäller.

Med 619.000 vapenägare och 1,8 miljoner skjutvapen ute i stugorna är vi riktigt illa ute ifall fler bestämmer sig att ta lagen i egna händer. Därför brådskar det för våra styrande att återupprätta kontakraktet med medborgarna.

Det innebär naturligtvis inte att man ska sparka på dem som redan ligger, men vi måste både kunna stå upp för den enskildes äganderätt och hjälpa dem som har det svårt. Just nu sker dessvärre det ratkt motsatta – att vi ställer grupper mot varandra. Detta är något som främst de mörkare krafterna tjänar på.

Intressant?

Fler om , ,

Provokation med en doft av 30-tal

Dammet börjar så sakteliga lägga sig efter veckans absolut viktigaste händelse nationellt – och globalt –  om man ska döma av den massiva mediebevakningen. Jag syftar förstås på SD:s sällsynt lyckade annonskampanj på en t-banestation i centrala Stockholm. Ett mycket billigt budskap (i alla bemärkelser) som genom massiv uppmärksamhet i samtliga mediekanaler lyckades nå ut till hela svenska folket – för ett par ynka hundratusen.

Och med den magnifika avslutningen, där en hord av demonstranter och ”antirasister” stormar ner i t-banan och sliter bort affischerna – allt dokumenterat på film – nås det absoluta crescendot i denna välregisserade propagandaoperation. Det är bara att motvilligt gratulera Sverigedemokraterna, som nu kan se fram emot ytterligare ett par procent i väljarsympatierna. Buskapet har nått ut: Partiet är numera det enda som tar ställning i en fråga – tiggeriet – där de vet att ungefär hälften  av svenskarna är för ett förbud. Övriga riksdagspartier hukar sig och har som bekant ingen egentlig åsikt alls.

Flera har jämfört stämningsläget vi befinner oss idag med 30-talets Tyskland, när Hitler och hans nationalsocialister kom till makten, och Sverigedemokraternas framfart i opinionen. Det är förstås fel av många skäl. Visserligen har SD mörkbruna rötter, och det finns säkerligen nassar eller ex-nassar kvar i partiet, men att utmåla i princip var femte svensk som nazist är knappast en konstruktiv reaktion.

Vad som däremot verkar upprepa sig från 30-talet är vänsterns ryggmärgsmässiga reflexer som svar på det bruna hotet: Att dra ut på gatorna i regelrätt strid mot sin motståndare. Med attacker mot SD:s budskap, kombinerat med hot och fysisk misshandel av motståndarna ska folk skrämmas till att inte rösta på rasisterna, är tanken. Det funkade som bekant inte då, och det funkar inte idag heller. Det enda som händer är att den stora massan av normala, hyggliga medborgare hukar sig i ett alltmer minerat debattklimat – och därmed lämnas fältet fritt för extremerna att styra det offentliga samtalet.

Twittraren Victor Strömgren (som beskriver sig som socialist) uttryckte det överlägset bäst av alla under den kväll då alla spärrar verkade släppa i trakterna av Norrmalmstorg:

Och det är förstås så det ligger till. Vi verkar inte kunna lära oss av historien, och upprepar samma fel gång på gång. Istället för ett öppet demokratiskt samtal kring svåra frågor, lämnar vi både problemformulering och lösningar till dem som är absolut sämst på att hantera dem.

Det finns för övrigt många frågetecken kring den våldsamma stormningen av T-Östermalmstorg, där en journalist (verksam för en SD-anknuten tidning) misshandlades och en romsk kvinna blev spottad i ansiktet, åtminstone enligt filmer från demonstrationen. Det är dock något som inte känns helt autentiskt med dessa inspelningar. Om man tittar närmare på exempelvis den sekvens där en romsk kvinna går runt bland demonstranterna och tigger, dyker som en händelse Jan Sjunnesson – som jobbar för SD-anhängarnas husorgan Avpixlat och arrangerade Pridemarschen genom Järva – upp och trycker en stor sedel i hennes pappmugg med kommentaren det är du värd. Detta alltså sagt av en anhängare av just det parti som annonserar i t-baneuppgången strax intill med buskapet att tiggeriet ska förbjudas. Filmen ser i detta avseende helt klart ut att vara regisserad. Då kan man fråga sig – finns det något mer i den som är arrangerat? Finns det något som inte är regisserat?

Problemet med till synes dokumentära filmer, som samtidigt är partsinlagor, är att det aldrig går att veta säkert. Att en journalist misshandlas är mycket allvarligt, men kan vi verkligen lita på att inte också denna händelse var riggad på förhand (även om själva attacken var autentisk)?

Var kanske hela kalabaliken som vi såg i tisdags kanske en välregisserad pjäs, med rollerna färdiga på förhand, ägnad att få största möjliga genomslag?

Vi ska inte tro att Putin och hans trollfabrik är de enda som behärskar konsten att sprida desinformation som lätt får fäste i medierna. Såväl ”våldsvänstern” som ”brunhögern” verkar numera behärska denna gren ganska väl.

På det sättet är det nog lite 30-tal i luften.

Läs också: Den hälsosamme ekonomisten, Ledarsidorna.se, SVT Debatt, Motpol

Fler om , , ,

© 2019 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: