And The Band Played On

Etikett: tobleronepolitik

Generation Toblerone

Sprillans ny gitarr. Sliten från fabrik.

Gick in i en musikaffär härom dagen, för första gången på årtionden.Vet inte riktigt varför, men där stod jag plötsligt framför raden av gitarrer som hängde från taket. Den på bilden här intill är en kopia av en Fender Stratocaster, en modell som funnits sedan det sena 50-talet.

Jag har en sådan gitarr, fast ett original från 1964. Den är sliten av mångårigt spelande och hade färgen avskavd redan när jag köpte den i slutet av 70-talet. Det är också de sprillans nya gitarrerna ser jag. De är nämligen ”road worn” redan från fabrik. Och det är inte bara Fender-kopiorna, utan även original Fender-gitarrer finns nu i färdigslitna modeller.

Men varför? För 30 år sedan, när jag var förhållandevis ung, hade ingen kommit på idén att köpa något nytt som såg slitet och använt ut. Men idag är det åtråvärt med ”patina”, att äga något som är vintage eller lite luggslitet – men det är ingen som har tid att vänta på att denna patina ska infinna sig genom egen måmngårig användning.

Det är precis samma sak med kläder. På 70-talet var det också inne med urtvättade jeans/jeansjackor, men det tog åratal av tvättande innan de mörkblå Lee-jeansen antagit en ljusblå färg och fransat sig på de rätta ställena.

Idag är det ingen i Allt nu-generationen – eller ska vi kalla den Generation Toblerone – som har tid att vänta. Numera slits jeansen av barnarbetare i Pakistan istället. Ingen orkar ju ändå äga ett plagg mer än en säsong.

Den här trenden – att kunna köpa sig allt, inklusive en historia – är förstås ett symptom på ett mycket större problem i vårt speed-konsumerande samhälle. För vi har blivit så indoktrinerade vid tanken att inte behöva vänta, att ingen längre vet vad det betyder att spara. Är lönen slut men du ändå är sugen på de där uuuursnygga skorna eller ett par Toblerone – då finns det alltid ett kreditkort nära till hands. Och är man bolånetorsk som gått på Mäklarstatistiks eviga värdestegring på bostadsrätter och villor, slipper man spara och gneta ihop till ny bil och USA-resa – det är bara att belåna kåken med ett par hundra tusen extra.

Och är kreditutrymmet slut finns ju alltid SMS-lån!

Vi skjuter kollektivt ett gigantiskt och växande skuldberg framför oss, för att politiker och marknaden lärt oss att vi inte ska behöva vänta på något gott. Det har till och med gått så långt att ständigt ökad belåning numera är en förutsättning för vår tillväxt. Men någonstans kör vi självklart in i den berömda väggen, och Generation Toblerone tvingas till ett hårt och obekvämt uppvaknande.

Och kanske tvingas förnedra sig till att faktiskt spara pengar till sånt man vill köpa. Och gud förbjude, använda sina kläder så länge att de blir lite… slitna.

Nu är ju ovanstående beteende långtifrån begränsat till privatpersoner, de flesta industrinationer lever ju de facto på snabba SMS-lån. Och den okrönte kungen av Tobleronepolitik heter ju som alla vet Barack Obama.

Intressant?
Andra bloggar om ,

Vår stora feta grekiska kris

Den grekiska ekonomin är i fritt fall och utan stentuffa besparingar så lär det enligt uppgift (för vilken gång i ordningen)  nu framförhandlade stödpaketet i bästa fall fungera som ett gigantiskt SMS-lån som skjuter fram betalningsinställelsen ytterligare ett par månader eller kanske år.

En som talar uppfriskande klarspråk om det grekiska totalhaveriet är ekonomen Anders Åslund, som i DN idag skriver att krisen kan utvecklas till en europeisk bankkollaps, om inte åtgärder sätts in omgående. Och eftersom EU gör det som EU är bäst på – dvs ingenting – så vill det till att Grekland ställs under IMF:s förmyndarskap och 30-70 procent av lånen skrivs av. Detta om det ska finnas någon som helst chans att undvika en statsfinansiell kollaps både i Grekland och i det europeiska banksystemet. Så illa är det – men tro inte att EU klarar att genomföra något sådant på egen hand.

Dessutom är det som Åslund påpekar, inte särskilt synd om Grekland. Litauen genomförde så sent som förra året en sparchock som minskade landets offentliga utgifter med 8,5 procent – och detta i ett land som inte är i närheten av det sociala skyddsnät som grekerna åtnjutit med hjälp av lånade pengar. Men där Litauen bet ihop och sparade sig ur krisen, måhända lite för snabbt, och nu uppfyller de konvergenskrav som krävs för att delta i EMU-samarbetet – något som det i och för sig inte lär vara nåt större tryck på just nu – demonstreras och gnälls det högljutt i Aten. För att lönerna ska frysas under tre år. För att man blir av med den 13 och 14:e månadslönen, och för att pensionsåldern ska höjas från i snitt 53 år (!) till 67 – dvs samma som i Sverige. Dessutom klassar Grekland 580 yrken som farliga – däribland radiopratare och hårfrisörer (!) – och anställda inom dessa kan gå i pension med 80 procent av lönen redan vid 50 års ålder om de är kvinnor, 55 om de är män. Och den lägsta pension man [som statstjänsteman] kan få är motsvarande 19.000 kr i månaden, oavsett hur länge man jobbat.*

Det är nog ingen särskilt vågad gissning att denna stora frikostighet i social välfärd för lånade pengar, har lagt sig som en våt filt över samhälle och näringsliv. Det skulle vara intressant att se jämföra nyföretagandet i Grekland med Sverige – vilka är ungefär jämnstora räknat i antal invånare. Och hur många grekiska bilföretag, lastbilstillverkare, Spotifytjänster eller mobiltelefon hör man talas om?

Det grekiska dramat är också en påminnelse om vad som kan hända när politiker gör allt för att vinna val: till exempel att lova mer i bidrag, högre a-kassa och sjukersättning och lägre skatter för diverse högljudda väljargrupper. Fem månader före det svenska valet laddar såväl Alliansen som de Rödgröna upp med valfläsk i bästa Greklandsklass. (Jag är långtifrån insatt i grekisk inrikespolitik, men det faktum att nuvarande premiärministern Papandreous far och farfar också varit grekiska premiärministrar säger möjligen en del.)

En punkt där jag dock tycker Åslund gör det lite enkelt för sig är när han skriver att Tyskland bröt mot Maastrichtavtalet 2003, dvs regeln att ett EMU-land inte skulle tillåtas ha ett högre budgetunderskott än tre procent av BNP. Detta undantag skulle alltså ha inneburit grönt ljus för alla andra Euroländer att fuska bäst de ville utan påföljd.

Vad man ska ha i åtanke är att Tyskland precis hade tagit över ett helt land – nästan dubbelt så stort som Grekland – och införlivat det i den tyska ekonomin, något som krävde enorma investeringar i infrastruktur och arbetsmarknadsstöd. Men trots att det bara är 20 år sedan det bankrutta Östtyskland med sina 17 miljoner invånare blev en del av Förbundsrepubliken, beräknas Tysklands budgetunderskott i år landa på sisådär 4 procent – dvs en knapp tredjedel av Greklands. Det är Tyskland som håller hela Euro-samarbetet under armarna – frågan är hur länge.

Det jag skrev för ett par dagar sen, om att Grekland kanske borde sälja av några av sina öar, var förresten inte alls vare sig nytt eller unikt. Tyska politiker har tydligen redan föreslagit denna lösning på skuldkrisen.

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?

* Uppdatering: Uppgiften om minimipensioner gällde statstjänstemän, vilket rättats efter påpekande i kommentarerna. För den som vill veta mer om det grekiska pensionssystemet, som kostar mest i Europa som andel av BNP, finns här en rapport av Milos Nektarios, vid universitetet i Piréus. Reuters har fler detaljer om de frikostiga pensionsförmånerna, och uppgiften om att hårfrisörskor kan pensionera sig vid 50 är hämtad från en artikel i New York Times.

Grekisk Tobleronepolitik

Den grekiska tragedin som spelas upp för våra ögon, får allt mer bisarra proportioner för var dag. Från att ha ”räddats” så sent som för några veckor av utställda lånegarantier från Internationella valutafonden, IMF, och EU – dvs lån som behövs för att betala räntorna på de gamla – är det nu full panic mode både i Aten och hos de stora långivarna.

Som till exempel Frankrike, vars banker har ojämförligt störst riskexponering mot det konkursmässiga Medelhavslandet. 75 miljarder USD, dvs motsvarande 550 miljarder kr, står på spel för Frankrike, vilket kan förklara premiärminister Francois Fillons krav på att Tyskland omgående måste gå öppna kranarna och börja pumpa in de 30 miljarder Euro som tidigare förhandlats fram i det svarta hål som är Greklands statsbudget.

Det grekiska skuldberget – Frankrike har lånat ut mest.

Det grekiska skuldberget – Frankrike (den blå tårtbiten) har lånat ut mest.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel är däremot måttligt intresserad av att elda upp tyska skattebetalares pengar, fullt medveten att det förmodligen skulle bli slutet för EMU och Euron, om hon vägrade. Problemet med Grekland är att landet ljugit från första början om sina finanser och aldrig skulle släppts in i Euro-samarbetet. Och för varje gång någon kollar upp hur illa det står till, så visar det sig att det om möjligt värre än man anat. OECD-chefen jämför till och med Greklandskrisen med Ebola.

Grekland beter sig som en typisk Lyxfällan-kandidat, där kravbreven samlas på hög och som desperat tar nya SMS-lån för att skjuta upp den oundvikliga kraschen ännu några dagar eller vecka. Problemet är att EU inte har någon Lyxfällan-Mathias som kan skickas ner till Aten för att städa upp i Papandreous konkursbo. Men om de hade haft det, hade denne börjat med att sälja av allt som säljas kunde. T ex ett par öar i Egiska havet. Samos borde säkert gå att få ut ett antal miljarder för, och Kreta har ju Tyskland varit intresserade av förut

Det är hur som helst en omöjlighet att låna sig fri från finansiella problem – och låta andra stå för notan. Det är inget annat än Tobleronepolitik, för att svänga sig med ett aktuellt uttryck.

Greklandskris i pressen: DN [1, 2, 3], SvD, Aftonbladet, Expressen

Initierade bloggar: Cornucopia, Flute

Mer om , , , ,

Intressant?

© 2020 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: